Trädinventering

Idag började jag med en ny trädinventering på plantagen. Det har hänt mycket sedan mitten av 1990-talet, då jag gick igenom den senast.

Helt klart är att Acacia som trädslag som lyckas bäst i allmänhet. Gummiträdet slås ut ganska fort, då jordlagret inte blir tillräckligt djupt. Det märks tydligt där berget går högt. Klimatet är dessutom kärvt med en lång torka januari till april. Både mahogny och teak har det svårt, och jag hade större förhoppningar på cashewnötsträdet än vad resultatet visar.

Till min förvåning betalar man lika bra för acaciavirke som för teak och mahogny. Den självföryngrar bra, och jag har sparar nu acacian och prioriterar den mera än tidigare. Emellertid, skog blir det egentligen inte, där inte jordlagret är tillräckligt djupt.

Nu ska vi nog även vara glada åt våra berg. Kommer vi igång med stenbrott på vissa delar av marken, blir det mycket mera lönsamt än skog, om vi ser till något av den inkomst vi kan få från den mark vi har.

Nu är det dags att dra förbi stan ner till Kovalam inför kvällens förlustelser.

Nilgiri – Blue Mountain

Du har rätt Inga-Lill. Det bör vara samma buske du refererar till i din kommentar. Neela och Nil är samma ord och betyder blå på malayalam. Giri betyder berg. Troligen har Nilgiri fått sitt namn från denna buske, som gör att bergen går över i blått under en vecka, då denna buske blommar vart 12te år. Ganska fascinerande egentligen! Då den blommade på vår plantage, blev jag hänförd av dess skönhet.

Nu tycker jag att Maina ska sätta in vecka 3 år 2022 i sin långtidskalender för att inte missa nästa tillfälle den vackra busken blommar.

Ikväll åt jag upp den sista Marabou chokladbiten, som du Inga-Lill hade med dig hit ner. En ljuvlig sötsak! Det är nu bara sju veckor kvar tills jag kan köpa min egen. Men då kommer jag inte att uppskatta den lika mycket.

Måndagsfrid

Visst är det roligt! Att ha vänner och sociala aktiviteter! Hela förra veckan blev kvällarna ganska upptagna med sånt vi tycker är roligt. Det blev mycket mera, än det vi tänkte, då vi sa, att vi skulle försöka inskränka oss att åka till stan en till två gånger i veckan. Den gångna veckan blev antalet sex. Då känns det bra att få vara hemma ikväll.

I morgon tisdag har vi en inbjudan till Kovalam, onsdag har jag lovat hålla ett föredrag på Rotary i Trivandrum Club, torsdag har vi middag för Geethas två livmedikus (både auyrvedic och en vanlig medicinare), fredag är det TGIF (om vi känner för att åka dit) och lördag har vi vårt Mukkunni Hill party.

På söndag drar vi nog till Monroeön, och vi ska försöka ta det lite lugnare med de sociala aktiviteterna under några dagar.

Livet är nog bara som det ska vara. Alltid ha olika saker på gång! Alltid ha roligt!

Golden gate och Neelakurunji

Uppfartsbacken upp mot huset har färgats guldgul. Det är blommorna från ett av träden som fallit och bildat en gul filt resulterande i en lysande vacker infart. Under en vecka  kan vi njuta av skönheten, innan vägens färg återgår till den normala.

Nu har vi hittat det lokala namnet på den vackert blåa busken på tomten. Den kallas för Neelakurunji och har den egenskapen, att den blommar bara vart tolvte år med en ganska kort blomningstid. Det var alltså orsaken till att vi aldrig har sett den blomma, trots att busken är ganska allmän på kullen.

Kulturkrock

Vi började lunchen svenskt även för Dr Rajakrishna och hans familj. Internationellt brukar det gå hem med knäckebröd, kaviar och sill. Ja, oftast är det en höjdare.

Men då det gäller indier är det svårare. Då blir det något av en matkulturkrock. Visserligen är familjen exponerad till icke-indiska maträtter, men våra svenska matvanor är ibland lite för mycket. Nu bjöd vi på indonesisk grönsakssoppa som alternativ, och den gick hem bättre.

Det blev i alla fall en mycket trevlig dag i gemytlig samvaro. Som en av de största affärsfamiljerna i Kannan (Quilon) är familjemedlemmarna lättkontaktade och lätta att umgås med. Visserligen är familjen mycket ”indisk”, av naturliga skäl, och uppförandet vid kontakter och konversation och genomförande vid matbordet är därefter. Svärdottern blev fullt upptagen med att se till att serveringen vid matbordet fungerade, och hon hade svårt att se sig själv som en gäst, som kan åtnjuta full service av värdfolket.

Vi har känt paret länge. Redan 1981 tittade vi in till dom i Quilon med den Mercedes 300D, som vi färdades i på den tiden. Han kom ihåg, att jag muttrade över, att någon hade brutit loss och stulit Mercedesmärket på motorhuven. Något år senare kom han över till Mukkunni Hill, och då körde Geetha honom upp med den röda Willysjeep, som vi då hade.

Alltså gamla bekanta med en del personliga historiska referenser.

PIO status

För första gången på mycket mycket länge kommer Geetha att vara här under en längre tidsperiod än sex månader. För de som har sex-månadersvisum i Indien gäller, att de måste resa utomlands för att återvända med nytt visum. Trassligt och dyrbart!

Turligt nog behöver varken Geetha eller jag tänka på visum numera, eftersom vi båda har fått statusen ”Person of Indian Origine”. Vi har då en passliknande indisk handling, ett PIO-card, som vi uppvisar tillsammans med vårt vanliga svenska pass, då vi anländer till Indien. PIO-kortet gäller under 20 år, så det gäller för oss båda under många år till.

Emellertid, innan sex månader har gått sedan ankomsten till landet, måste vi gå till immigrationsbyrån och rapportera, att vi fortfarande finns inom landet. Det är det Geetha har gjort idag. Strax innan mina sex månader har gått, är jag utom landet igen, och jag behöver inte tänka mera på det.

Partyvecka och nestorskap

Den här partyveckan började i tisdags med att holländaren bjöd på stort i samband med sin födelsedag, och att han flyttat in i ett nytt hus, som han hyr. Det är bra tillfällen att lära känna folk lite bättre. I vanlig ordning var det mest britter förutom att även många malayalees deltog.

I vanlig ordning är Geetha och jag nestorer i den internationella skaran. Tidigare var en tysk byggmästare, Mr Baker, nestorn. Han gifte sig här och flyttade hit omkring i slutet av 1960-talet och var väl inarbetad i Kerala, då jag kom hit i början av 1980-talet. Baker avled för ganska många år sedan, och numera har Geetha och jag bott här nere långt, långt längre tid än alla andra, som tillhör den internationella skaran, och vi antas ”kunna” vårt Kerala på ett annat sätt, än de som är nykomlingar. Annars brukar de som anlände i slutet av 1990-talet redan kalla sig, att de bott här nere under en längre tid.

Igår var det alltså bröllop, och ikväll är det en mera lokal middag vi är inbjudna till nere på byn. Det var först tänkt, att vi skulle ha middag för Geethas två läkarpar, men det gick inte att genomföra ikväll. I morgon fortsätter det med en house warming (inflyttningsfest) anordnad av en av polischeferna i det distrikt, där vi bor. Vid sådana tillfällen gäller det att inte tacka nej, eftersom det innebär många viktiga nya kontakter. Efter den festen ska vi nog även hinna med TGIF samlingen nere på stan, som ju ger ett mera personligt umgänge.

På lördag är det vår tur att ta hand om affärsfamiljen från Kannan (Quilon). De kommer tidigare på dagen med barn och barnbarn, och det blir en festlig gemenskap men då med en mycket malayalisk karaktär. De ser med spänd förväntan på sitt första besök till Mukkunni Hill. Det är hög tid att de kommer till oss, eftersom vi brukar försöka titta in till dom en gång varje år.

Söndagen blir avslutningen av vår partyvecka. Då ska vi partyia loss hemma hos George och Maria på deras avskedsfest, eftersom de kommer att lämna Kerala för att bosätta sig på Irland ett tag framöver.

Efter det ser vi fram emot en lugnare vecka, då vi förhoppningsvis även ska få tillfälle att åka över till vårt beachhouse på Monroe Island. Det efterföljs av ett rejält Mukkunni Hillparty på lördagkvällen, då vi ser fram emot att ha många av våra internationella vänner omkring oss.

Det är knappast långtråkigt att vara i Kerala!

Abbas mästarmatjes

Det var verkligen en god bröllopslunch. Emellertid då det var middagsdags, tyckte jag det var dags för en tillfällig förändring, och jag öppnade en burk Abbas mästarmatjes. Det är en burk som gör skäl för sitt namn. Mästare till matjessill får man leta efter.

Lägg sedan till Leksands knäcke och en bit indisk Amulost, och jag kan sitta på verandan i ensamhet och njuta av tillvaron. Då det gäller matjessill har jag ingen konkurrens från Geetha. Hon är inte uppfödd på den smaken, och känner inget behov av den, ehuru hon gärna äter den, då hon kommer till Sverige. Här vill hon emellertid ha mat från sin egen kultur.

Vi är allt inbitna varelser skapta av vår egen kultur. Och det gäller inte bara i matfrågor.

Malayambrud

Bruden var elegant i en ovanligt mönstrad men mycket vacker sari och med mycket guld hängande om halsen. Dottern till min stenkrossgranne Permeshwaran gifte sig, så det var nog mycket Mukkunnimalapengar, som var investerat i det guldet. Sedan var det som en färgsprakande dröm att se alla övriga saris på gästerna, då de satt på sig det finaste de har införskaffat.

En stor sal var hyrd i centrum av Thiruvananthapuram för de cirka 500 inbjudna. Blomarrangemangen var fantastiska, sådana där som vi bara kan få se riktigt lyxigt i Indien. Bara en del av det arrangemangen gick loss på motsvarande cirka 10 000 kronor.

Vi fick äta lunch i omgångar 150 personer åt gången. Cirka 20 basrätter/såser hade lagts upp på individuella bananblad i förväg, och sedan öste man på med 20-talet andra rätter från stora hinkar. Det var effektivt ordnat, och maten var underbart välsmakande. Betydligt bättre än man kan förvänta sig, då mat lagas för 500 personer. All mat var vegetarisk och dryck därtill var endast vatten och en vackert röd rotjeeradryck.

Det var åtminstone 10 år sedan jag var med på ett indiskt bröllop, så det kändes dags att vara med och delta, men till skillnad mot för 30 år sedan känns det numera lite hemtamt .

Elstängsel mot apor

 

Förra veckan satte vi upp ett elstängsel kring vårt hus inkluderande trädgård, vakttornsruinen, berghällan och det lilla djungelområden. Då apflocken kom nästa dag, fick de börja lära sig om elektriska trådar. För småaporna var det enkelt att krypa under alla trådar, men det var värre för de äldre. Apflocksledaren fick nästan panik, då större delen hade tagit sig in, och jag började skjuta med luftgeväret. Det blev en villervalla i flocken, då de flydde, och flera fick känna av de elektriska stötarna.

Sedan dess har vi inte sett till aporna innanför stängslet. Vi får se, då de tar mod till sig och börjar fundera ut, hur de ska kunna komma in och snabbt ta sig ut igen.