Attukal Pongala

Igår kväll var det ”End of Season” ORC samling i stan. Ja, det är nu end of season, då europeiska vinterfirare åker hem till sina hemländer, inklusive mig själv. Det här vintersemestergänget återkommer igen under september-oktober. Geetha och jag stannade hemma. Mest därför att Geetha inte kände sig riktigt i form.

Det andra skälet var Attukal Pongala Temple Festival, som pågår i stan. Det är världens största kvinnofestival som går av stapeln i Thiruvananthapuram med 3,5 millioner kvinnodeltagare. Vissa delar av stan är helt avskurna för andra än kvinnor. Det blir trångt och rörigt, men det är nog samtidigt en turistisk upplevelse.

Jag håller mig helst därifrån, och vi stannade hemma.

Sandelwoodfrukter

Sandelwoodträdet ger nu frukt. Det är små blåbärsliknande bär, samma färg och mycket lika utseende och storlek. Samtidigt blommar träden med obetydliga små violettbruna blommor med fyra gula ståndare som skjuter upp från varje blomma. I motsats till många andra trädblommor luktar de nästan ingenting. Vi har många låga sandelwoodträd kring gårdsplanen.

Naturligtvis frestar det aporna. De tycks gilla alla slags frukter. Då jag vaknade upp i morse satt en apflock redan i ett av sandelwoodträden. Då det gäller frukt gäller inget elstängsel. Det finns alltid sätt att ta sig förbi. Ett skott med luftgeväret satte emellertid fart på dom, och de försvann illa kvickt.

Grävskopa och jakarandablomning

Hitashi-Tatagrävskopan dundrade kraftigt och mäktigt i mörkret igår kväll, då vi startade byggnationen av en väg in i plantagen. Ja, det var inte alldeles mörkt. Det är fullmåne i morgon, och månskenet lyste upp terrängen. Dessutom har grävskopan flera strålkastarlampor, som följsamt sveper med i kranens arbetsrörelser.

Vi tänkte vi skulle komma igång med stenbrytning på vår egen mark, innan vi åker hem till Sverige genom entreprenören och stenkrossägaren Parameshwaran. Det blir på mark, där inga gummiträd växer, och där andra träd har svårt att slå rot. Grävskopan tog sig in 50 meter på bara några få timmar, och med assistans av två lastbilar för gruskörning, fick vi till en vägbana som t.o.m. en Ambassadörbil skulle kunna ta sig fram på.

Nu har vi kommit igång.

Idag såg vi årets första jakarandablomning. Den vackert blåvioletta blomningen kommer att snabbt sprida sig över hela trädet. Samtidigt såg vi även årets första flamträdblomning. Den rödoranga blomman pryder träden samtidigt med jakarandan, vilket alltid kommer mig att tänka på Sydafrikas städer, där de ofta har planterat jakarandan och flamträden om varannat. Samtidigt blommar även det gulblommiga waka(konna)trädet, och mycket snart har vi en skön färgprakt från träden runt gårdsplanen framför huset.

Trots torkan ser vi vackert liv i naturen.

Apkalas

Aporna visar inte upp sig kring huset. 

Längst bort i plantagen har vi en slags fruktträdgård. Det är apornas favoritplats, och de håller sig nog till det gröna området nu istället för den torra husomgivningen. 

Igår var jag ner och tittade till fruktträden. Jackfrukterna (ett slags brödfrukt) har nu blivit stora och nästan mogna. Aporna är förtjusta i smaken innan de är helt mogna, så jag hinner aldrig med att skörda jackfrukten. Det är liksom deras område, och de tycker inte att jag har där att göra, och där är de inte rädda för mig.

Jag tittade lite argt på deras jackfruktsfestande, men den enda reaktionen jag fick var, att en av aporna spåttade en jackfruktskärna med mitt i prick på mitt huvud. Det har onekligen sin charm att ha de omkring sig.

Thiruvananthapuram airport

Flygplatsen i Thiruvanathapuram har onekligen blivit mycket internationell. Jag har roat mig med att kika på ursprungsflygplatsen för flygplatsens 256 veckoliga landningar, vilket innebär cirka 1,5 landningar i timmen dygnet runt under hela året.

Det visar sig att 46 av 100 landningar är inrikesflyg från fem inrikesflygplatser. Annars är det Gulfländerna som klart dominerar med 39 landningar från nio flygplatser och 15 från de fyra länderna Malaysia, Maldiverna, Singapore och Sri Lanka.

Det innebär en ganska fantastisk trafik från Thiruvanathapuram med Gulfländerna. I kilometer räknat slår den flygtrafiken inrikesflyget med hästlängder. Det beror förstås på, att det är så många från Kerala som jobbar i Gulfstaterna.

Det är intressant att Malaysia nyligen har tillkommit med en budgetlinje genom Air Asia. Annars är det Air Arabia och Air India Express, som står för budgetflyget till TRV från Dubai och Sharjah.

Från 03.14 till 04.35 tidig morgon landar 6 flygplan från flygplatser i Gulfländer, AUH, BAH, två från DXB (Dubai), DOH och KWI. Om du anländer då, får du vara beredd på att få stå och köa i bökig trängsel, vilket tillhör det mindre trevliga första intrycket av Kerala. Sharjahplanet landar en timme senare.

Billigaste resorna från Stockholm till TRV är numera en kombination av Norwegian och Baltic Air till UAE och Air Arabia och Air India Express från UAE till TRV. T.o.r. kommer man ner till priset cirka 5000 kr. Min hemresa om tre veckor blir en kombination av Air Arabia och Baltic Air, som jag vill pröva på för första gången.

Dagarna lika men nya visumbestämmelser

Dagarna har blivit sig ganska lika. Vi har slutat renovera, vi har inga fester på gång, och solen bränner dag efter dag från en klar himmel. 

Jag har fått lite mera tid för plantagen. Inventering av trädbeståndet och identifiering av arter, som jag tidigare inte kommit på att vi har. Dessutom har vi flera ganska grova träd än jag tänkt mig. Det är ganska nyttigt att inventera.

Geetha är fortfarande teoretiskt olagligt i landet. Nu ligger ärendet med 6-månadersregistreringen hos citypolisen (kommissioner). Det är tydligen där som registreringen ska ske. Flera av våra vänner har bara 6-månaders turistvisum, och det går inte att förlänga i landet. Tidigare kunde man åka ut ur landet, t.ex. till Sri Lanka för att återvända igen. Med nya bestämmelser kan man inte återvända förrän tidigast två månader, och man måste ha återvänt till hemlandet under den tiden.

Det är tur att både Geetha och jag har det speciella PIO-kortet (Person of Indian Origine), och vi behöver inte tänka på något visum. Vi ska nu bara tänka på att registera oss hos citykommissioner var sjätte månad, men så lång tid har jag inte tänkt mig att vara i Indien åt gången.

Gummit sinar

Temperaturen stiger. Igår hade vi nya säsongsrekordet 34,8 grader i skuggan. Det är sällan temperaturen kommer över 35-gradersstrecket. Natten som gick hade vi inomhus som lägst 28,2 grader. Jag satte på takfläkten för att hjälpa havsvinden att få upp farten. Det är oneklingen ingen turistsäsong just nu, om man inte bara vill ligga på en strand och slöa.

Jag var ute i morse och tittade på de gummitappningskvantiteter, som vi får ut. På grund av torkan sinar gummit i träden, och vi beslöt idag, att temporärt upphöra med gummitappningen över halva vårt tappningsområde.

Nu ska sägas, att den här torkan är helt normal, och vädret är inte onormalt. Men vi kan hoppas på, att det kommer någon regnskur under en månad, så att naturen tillfälligt vaknar till liv igen.

Fikusar och registreringskomplikationer

De två dominerande träden kring vårt hus är två planterade fikusträd. Mainaträdet, Ficus bengalensis, framför huset mot väster, har nu fått nya friskt gröna löv efter att de gamla under en lång tid har fallit till marken. Det är skönt att se nytt liv trots den ständiga torkan.

Fikusen bakom huset, Ficus religiosa, håller på att tappa sina löv. Det ser halvdött ut, och bladen bildar en död matta under trädet ovanpå det torra döda gräset. Det mesta av gräset är nu brunt, och vi har ingen gräsmatta, som vi försöker hålla liv i under torrtiden. Istället blir det torrt och brunt omkring oss.

Den grönt frossande djungeln på husets baksida under regntiden ser nu inte lika imponerande ut, och det går att skymta bergskedjan i bakgrunden. Det är en tid, då vi onekligen längtar efter regn. Men det är långt till mitten av maj, då  förmonsunen sätter in sina kraftiga regnbyar i samband med häftig åska.

Det är denna torka, som ger en så frapperande bild av olikhet mot stranden på Monroeön. Där ser vi inget träd eller buske, som fäller sina löv. Kokospalmerna, mangrovebuskarna och det vackra chilanthiträdet i strandkanten är alltid gröna. Chilanthiträdet, Thespesia populnea, är ett fantastiskt exempel på uthärdande liv. Då det står i strandlinjen lyckas inte vågorna erodera längre. Rötterna stoppar vågorna på samma sätt som hos mangrovebuskagen, och det ser ut som trädet växer ut mot lagunen. Dessutom ger trädet sitt bidrag till den ständiga fina grönskan invid strandlinjen. Det är väl denna ständiga grönska, som drar turisterna till stränderna oavsett årstiden.

Idag är Geetha hos myndigheterna för att registrera, att hon fortfarande befinner sig i landet, vilket måste göras efter sex månaders vistelse. Det måste kännas lite konstigt för Geetha att befinna sig olagligt i Indien, bara därför att hon har ett svenskt pass. Men det var inte bara att gå och registrera sig. Först inne i Thiruvananthapuram sa de, att eftersom vi bor i Neyyattinkara Taluk, så ska hon registrera sig där. Men där sa de att vi tillhör Nemoms polisdistrikt, och det är där hon ska registrera sig. Där sa de emellertid, att de hade inget med ärendet att göra, utan hon ska registera sig i stan. Där blev ärendet åter remitterat därifrån. Vi får se om Geetha lyckas med sin registrering under dagen.

Monroeöns omgivningar

Följande blogg skrevs i igår (20 februari) men blev av någon anledning inte publicerad:

Tyvärr blev det ingen blogg skriven igår (19 feb,). Vi kom hem lite sent efter en intressant dag i omgivningarna.

Vi började med en knappt 20 minuters kanottur rakt över sjön till en annan ö. Kanoten var tillverkad av en urhuggen kraftig mangoträdstam. Det fanns därför ingen köl på båten, och det gällde att sitta still ute på sjön. Ön tillhör en familj, som har en son, som jobbar som professor i USA. Sonen är gift med en amerikansk kvinna, och familjen har lösa planer på att utveckla ön till något slags turistanläggning. Ön har onekligen en god potential för turistverksamhet, men det blir mycket jobb och investeringar att få till det. Dess fortsatta utveckling blir emellertid intressant för oss.

Vi fortsatte ytterligare knappt tio minuter bortöver till en mindre turistanläggning, Sundaratheeram, på tre uthyrningsrum rum och en restaurang med god mat, vilket vi prövade på som tidig lunch. Anläggningen ligger med utsikt mot den fyrstjärniga Perimanresorten, som är vår närmaste lyxturistanläggningen, och som jag har beskrivit i en tidigare blogg.

Konotfärden gick vidare till en obebyggd ö, som ligger mitt emellan Periman och vår halvö. Det ryktas om att det ska uppföras en större turistanläggning även där, men det tar nog sin tid, innan de första arbetena kommer igång. Nu paddlade vi i sakta gemak, så tätt förbi den mangrovetäckta stranden vi kunde. Ön blir nog tills vidare en god resurs för ostronplockning under de närmaste åren för oss, i och med att det tar bara tio minuter att paddla dit.

Vi fortsatte till vår närmaste hållplats för lokalbåtstrafiken till Kollam (Quilon). Vi hade planerat en tur med den till andra halvöar i sjön, men båten var kraftigt försenad, och vi åkte bara två hållplatser bort, så att vi kom till en halvö som är till salu. Vi tittade igenom halvön, men vi konstaterade, att vi har det bäst, där vi är. Hittills har vi inte sett ett för oss mera lämpligt och mera naturskönt ställe i våra omgivningar, än där vi redan har köpt mark. Då räknar jag även in mark, där befintliga turistanläggningar finns.

Återstod bara att ringa till vår trehjuling att komma och hämta oss vid närmsta väg bara några minuters gångväg ifrån, där vi befann oss.

Det blev onekligen en berikande dag, då vi fick lära oss mycket om vår omgivning. Till nästa år får det nog bli en egen liten aktersnurra, så att vi kan tuffa omkring efter behag.

Tillbaka till Mukkunni Hill

Idag tog Geetha och jag morgontåget från Monroe Islandstationen till Trivandrum och vidare med trehjuling till Mukkunni Hill. Det tog knappt tre timmar från dörr till dörr.

Det var en skön vistelse på Monroeön, men efter en vecka är det ändå skönt att vara tillbaka hit, där vi har vårt hem i Kerala. Det känns riktigt skönt att vara tillbaka, och det är väl omväxlingen som förnöjer. Det kändes på något konstigt sätt hemtrevligt med de vanliga ljuden omkring oss då t.o.m. hammarslagen från närmsta stenkross kändes fint familjärt. Sedan är det ju söndag, då tempel och kyrkor som vanligt basunerar ut sina budskap genom kraftiga högtalare.

Det var märkligt tyst på Monroeön. Det är långt till något tempel, ingen industri någonstans, och det enda som hördes var lagunens milda vågskvalp mot stranden. Ibland kom en fiskarbåt utan motor glidande förbi. Det är onekligen paradisiskt, men det är paradisikt bara som omväxling till det andra vardagliga livet.

Hundarnas glada skall välkomnade oss på Mukkunni Hill. Aporna hade hittat någon väg förbi det elektriska stängslet och satt bekvämt utanför huset. Allting familjärt!

Äntligen en riktig dusch igen och en rejäl toalettstol att sitta på. Allt i huset var på plats, och det var bara att sätta sig ner och fortsätta, där jag avslutade för en vecka sedan. Nu kunde jag igen tvätta upp de tre persedlar jag använt mig av under veckan, en shorts, en tunn skjorta och ett par underbyxor. Det var allt jag använt mig av förutom ett tygstycke, som jag virade omkring mig, då jag väntade på att kläderna skulle torka efter att ha sköljt dom.

Sedan kan jag ju ta tåget tillbaka till lugnet i idyllen när andan faller på, tillbaka till simpelheten i levernet, njuta av de vackra soluppgångarna över lagunen, gå ut på stranden och plocka läckerheterna inför middagen direkt från lagunen, och vara tillbaka till tystnaden.

Det är väl valmöjligheten som fascinerar!