Strosa i Alexandria

Har just ätit en enkel frukost som ingår i priset här i det lilla enkla hotellet. Det är småkyligt, och jag hade inte förväntat mig, att jag skulle behöva både kofta och jacka här i Egypten. Ute regnar det, och det tycks bli en regnig dag i Alexandria. Nåja, jag ska ju bara ta mig till järnvägsstationen och ta tåget ner till Kairo. Där är tydligen vädret något stabilare.

Gårdagen blev intressant med ett antal taxiresor i de gamla rysktillverkade Ladabilarna, som är den vanliga taxibilen i den här stan. Trafiken går sakta och är övertrafikerad, och jag gjorde en kommentar till taxichauffören att det blir inte mycken förtjänst i den här trafiken. Han svarade förnöjsamt att de c:a 11 kronor jag ger honom för resan räcker länge, så det är inga problem. ”That money is good money”.

Jag gick en hårfrisör, och jag ser att de använder lite olika tekniker i olika länder. Då han skulle ta bort öronhåren slet han bort dom med ett snöre med en enkel teknik jag beundrade. Det gjorde ont men det blev bra.

Nationalmuseet var stängt, men det ska jag i alla fall se i Kairo, så det var nog ingen större förslust. Däremot gjorde jag ett ordentligt besök på det stora berömda statsbiblioteket, där de har många utställningar på gång, och för mig kändes det som ett viktigt besök. Det imponerade!

Turistbesöket fick bli till citadellet. Jag tog det som en utflykt i omgivningarna, men annars är jag inte mycket för den typen av monoment.

Då var det desto mer charmerande att strosa omkring i gatulivet i den riktigt centrala delen och vara bland folkmyllret. Det är inte mycket moderniserat, och det känns som man är inne bland den gamla världens basarer. Jag gillar miljön. Det är stadspulsen som charmerar.

Middagen lyxade jag till mig med en rejäl måltid på det gamla anrika Hotel Metropol. Det är värt ett besök bara i sig självt, men att avnjuta maten i den miljön fascinerar mig, och det var värt de 200 kronorna där en hel liter egyptisk öl ingick. Annars var det den vanliga franska löksoppan, en rejäl mesotallrik och en ytterst läcker seafood-tallrik som var huvudbeståndsdelarna.

Min Alexandriadag blev bra, men nu blir det Kairo som gäller under någon dag till.

I Alexandria

Air Arabiaflygningen från Sharjah till Alexandria fungerade bra. Även den här gången var jag ensam europe på planet. Det är märkligt att det är så.

Visumet till Egypten fick jag på flygplatsen för 15 US-dollar, väsktransporten fungerade, och sedan var det bara att knalla ut från terminalbyggnaden. Där mötte samma taxikalabalik som det var i gamla Indien för ett tjugotal år sedan. Många privattaxin som erbjuder skjuts, ingen taxameter, och här dessutom svårigheter att göra sig förstådd på engelska. Jag fick hjälp av en egyptisk familj att få till ett rätt pris på cirka 170 svenska kronor till min destination inne i downtown av Alexandria. Det blev tydligen rätt pris, och jag kom rätt fram. Chauffören kunde ingen engelska men han var faktiskt ganska trevlig ändå och typiskt egyptisk hjälpsam.

Det ger lite av en utelämnande känsla att åka på det här sättet i en främmande bil i ett främmande nytt land. Jag var inte 100% säker på, att jag skulle komma till rätt ställe och att det skulle fungera. Men det gick som vanligt bra.

Hotellet som jag beställt på Internet var beläget i den miljö jag föreställt mig, och hotellet var i den låga klass jag föreställt mig även om entren var en av de ruffigaste jag upplevt med en hiss som fungerar uppåt men som jag inte kan trycka upp då jag ska ner. Men om jag kommit till området och själv valt har jag säkert hittat alternativ för halva priset. Det var i alla fall skönt att ha en fast adress igår kväll, då jag trött skulle fram till hotellet.

Middagen tog jag ute på en typisk egyptisk restaurang med genuina lokala rätter och det blev humus, falafel, lokalt bröd och lite annat. Jag gillar maten.

Nu får vi se hur dagen kommer att se ut. Det blir nog mest att jag spankulerar omkring i näromgivningen, så att jag får en känsla av livsnerven i staden. Sedan får vi se vad och hur jag hinner med. Mest tar jag det ganska lugnt.

TRV nya int. flygplats och Air Arabia

Så fort jag satte mig i taxin och det bar iväg nerför kullen kom den där sköna känslan av att vara på väg. Nya mål! Förberedelserna och packningen tillhör det som tillhör det mindre roliga, men sen kommer fröjden.

Det var första gången jag använde mig av nya Thiruvananthapuram internationella flygplats. Den invigdes strax efter att jag reste hem till Sverige förra året. Nu var det spännande att se hur den nya terminalanläggningen fungerar.

Visst är det skillnad. Den gamla var som ett trögt sovstadsflygfält till att nu vara en rejäl internationell flygplats. Det var en ny upplevelse att få använda sig av de nya fasciliteterna. Min flight var den första under morgonen och startade redan klockan 03.25. Det innebar inga köer, och det gick snabbt att ta sig fram inom flygplatsen.

Väl ute på shoppingarkaden såg jag den största förnyelsen med helt andra möjligheter att handla än vad som fanns tidigare. Arkitekturen var intressant. Det kändes som man gick inne i en jättestor flygplanskropp.

Kom sedan fram till en annorlunda rund skapelse mitt på golvet men en trappa upp för att komma till den eleganta café/restaurangen ”Ruby Arena”. Det var loungemiljö med färska dagstidningar, bra och free Wi-Fi Internet, BBC-world på en stor TV-skärm och sköna soffor att sitta i. Samtidigt som priserna var en spottstyver. Jag fick en cappuccino och en vegetarisk kuruma för cirka 15 kronor och kunde sedan sitta ner i lugn och ro tills det var dags att gå till gaten. Dess like har jag aldrig sett på någon annan flygplats i världen. Att det sedan är i Thiruvananthapuram är desto roligare. Det var som att sitta i en bra lounge men till nästan utan kostnad. I fortsättningen ska jag komma i god tid till flygplatsen och sätta mig på Ruby Arena och ta det lugnt.

Air Arabia flygningen fungerade sedan som vanligt bra. På något sätt gillar jag det flygbolaget. Man betalar för det man vill ha och inget mer. Det är den billigaste flygningen till Gulfstaterna, och det blir lite av att bussas över, men fortfarande är det moderna plan och benutrymmet helt tillräckligt för mig. Den här gången såg jag tre europeer på planet. Tidigare brukar jag vara ensam med min ljusa hy bland alla dessa mörkhyade passagerare.

Jag hade förbeställt en idli-frukost för c:a 30 kronor, och jag såg bara en till som hade förbeställt. Folk åker ju över till Gulfen för att tjäna pengar, och då ska man inte göra sig av med dom i onödan. Den här flygresan är perfekt för de som ska ta sig fram och tillbaka på billigaste sätt men fortfarande känns bra. Ändå tycker jag att det är något märkligt att inte jag träffar på flera europeer på dessa resor.

Nu sitter jag på Carlton hotell i Sharjah och äter en brunch. Här är det amerikansk jazzmusik i högtalarna och massor med ryssar omkring mig. Faktiskt jag hör ingen tala engelska , även personalen talar ryska. Åtminstone låter det så på tungomålet. Och vilka andra går med beachkläder och rejält högklackat i kombination. Visst är det ryssar.

Jag skulle ha bara en timme på mig mellan mina flyg i Sharjah men de hade lagt om tidtabellen, så nu blev det nio timmar stället. Nåja, de hade varkott mig i förväg på mejlen så det var ingen obehaglig överraskning. Air Arabia sköter sig, även om åtta timmar extra i Sharjah känns väl mycket. Jag har ju gjort den här stan flera gånger tidigare.

Befriad från min 14 kg resväska, som är incheckad till Alexandria, och bara en lätt axelväska med min lilla laptop, dagbok och necessär var det lätt att ta sig ut på stan. Jag satte mig på flygbussen för 10 kronor och gick av där det passade mig. Nu ska jag till Maritime Museum, innan jag tar mig tillbaka till flygplatsen igen.

Det är fortfarande inte sent, då jag anländer Alexandria i kvällningen.

Säsongens sista dag

Det är det säsongens sista dag på Mukkunni Hill för den här gången.

Som vanligt under den sista dagen känns det inte bra att lämna där jag är, men jag vet att det gäller just när man håller på och packar och tänker igenom allt inför avresan. Väl ute ur landet så brukar  ny inspiration komma. Den här gången är det ju extra spännande med både Egypten och Marocko på reseprogrammet innan jag når Almo 9 mars.

Det har varit en fin vinterperiod på Mukkunni Hill. Den här gången har jag inte varit ute på plantagen lika mycket som jag brukar, och vi har inte haft så många hantverkare i huset som vi brukar för de årliga underhållsarbetena. Det innebär att vi ligger lite efter med de praktiska bitarna i hus och plantage.

Jag har istället ägnat mera tid åt min dator, och ett av de stora nöjena har varit att ta reda på mera om, vad som hände missionär Per Markus från Hjulbäck i Siljansnäs och hans familj för drygt 100 år sedan. Det blir nog en artikel i tidskriften Dalfolk framöver tillsammans med Sten-Åke Pettersson och kanske även en liten skrift framöver. Det återstår att se. Det har i alla fall gått bra att få tillräcklig information över nätet och per telefon med Skype.

Just nu ser det ut att Geetha kommer att vara kvar här tills i slutet av juli, och vi båda återkommer hit i slutet av september. Men först gäller det att hinna med lite av vintern hemma i Almo innan våren tar över. Som vanligt blir det intressant att vara tillbaka på hemmaplan igen.

Jag ska försöka komma ut på nätet och skriva min dagliga blogg under resan. Flyget går 03.25 i morgon bitti, och jag har beställt min taxi till klockan tolv i natt, så det blir inte många timmars ordentlig sömn. Efter ett planbyte i Sharjah mellan två Air Arabiaflygningar landar jag i Alexandria klockan 09.35. Därifrån tar jag en taxi över till Alexandria Hostel i centrala Alexandria, där jag har ett enkelrum bokat.

Väl där ska jag försöka höra av mig med min nästa blogg.

Avresan till Alexandria närmar sig

Det är nu bara två dagar kvar till min avresa. Som jag skrivit tidigare sker den tidigt måndag morgon, då jag tar Air Arabia från Thiruvananthapuram till Sharjah, där jag byter till ett annat Air Arabiaplan till Alexandria.

Jag ser nu fram emot avresan, och det ligger lite spänning i luften, hur jag kommer att uppleva Egypten. Det är ju inte helt lugnt i landet och plötsligt kan någon oroshärd blossa upp och ändra i programmet.

Det blir ju mitt första besök till det landet, ja faktiskt till Nordafrika överhuvudtaget. Addis Abeba i Etiopien är det nordligaste jag kommit till tidigare, och Nordafrika är ju ett stort område.

Igår kväll blev det TGIF inne i stan med Geetha, andra tillfället för mig under den här säsongen, och det var riktigt trevligt med ganska många människor. Mia, från Abba´s restaurang i Varkala, följde med hem och sov över, och vi har just ätit frukost. Till lunch kommer Maina och Björn, och vi har ju en del att prata om.

På TGIF sa en av engelsmännen Ian att han då och då läser min blogg. Han får en snabböversättning från svenska i sin dator, och han tycker att det går ganska lätt att läsa. Så han gav mig några uppskattande ord och det är alltid trevligt.

House warming

Igår trodde jag att det skulle bli en hemmadag, men så ringde telefonen att det skulle bli en enkel inflyttningssammandragning ”house warming”. Det är Susan & Felix von Sury från Schweiz, som helt nyligen har köpt ett hus i Kovalam och nu flyttat in för fritidsboende, då de kommer till Kerala då och då.

Vi träffades i Trivandrum på 80-talet, då han jobbade på det schweiziska mejeriprojektet i Kerala. I samband med det träffade han sin fru Susan, som är malayalee som Geetha. Då jag jobbade i Kathmandu var han Chargé d’affaires för Schweiz biståndsverksamhet i Nepal, men numera jobbar som enskild konsult, som jag tidigare gjorde. Susan har blivit politiskt engagerad i Schweiz.

Det blir nu trevligt att ibland ha dom i närheten. Som så många andra dras de till sina rötter och Thiruvananthapuram har rötter för både Susan och Felix.

Nu bara tre dagar kvar innan min avresa till Alexandria. Det drar ihop sig.

Hartal och Mainalunch

Det blev ingen bra shoppingdag igår. Det blev en hartaldag, alltså strejkdag, då nästan alla affärer var stängda. Det var de mindre affärsmännens sätt att protestera, mot att myndigheterna släpper in de stora varuhuskedjor, som har etablerat sig på senare tid i och omkring stan.

Kundunderlaget har krympt för de mindre affärsmännen, som har fått se sina inkomster starkt reducerade. Det är lite av den gamla vanliga visan i vilket land det än är frågan om. Det är den nya och oundvikiga strukturen av dagligvaruhandeln, som börjar göra sig gällande även i Indien. Det är ju bra för kunden, men det är en omställningsprocess för de mindre affärerna. Och det blir i vanlig ordning strejk.

Naturligtvis hade Big Bazaar öppet, och där går det ju att köpa det mesta i deras fyra våningsplan mitt inne i stan. Strejken innebar, att det var många som sökte sig till de som hade öppet, och det gynnade mest de stora varuhusen, eftersom det fick chansen att inse, hur lätt det är att handla där med bra priser och stort utbud. De stora varuhusen är i kommande även i Thiruvananthapuram, och det gillar jag.

Lunchen på Taj med Maina blev fin. Vi tog det lugnt och pratade mycket i medvetande om, att vi inte har samma tillfälle för ett bra tag framöver. Det gällde mycket om livet i stort och hennes framtidsplaner och drömmar. Det är mycket som kommer fram för en ovetande fader, även om vi båda tycker, att vi normalt har en fin och öppen kontakt med varann, trots att det inte är ofta vi ses. Det har i alla fall varit roligt för mig att få ha haft Maina och Björn så pass nära under dessa vintermånader. Det dröjer innan ett sådant tillfälle kommer igen.

Nerräkningen börjat

Bara fem dagar kvar till avresan. Det känns inspirerande att åka och lite spännande med två så udda länder som Egypten och Marocko med för mig nya miljöer och kulturer.

Samtidigt känns det som, att det hade varit skönt att få stanna en månad till. Avresor är aldrig roliga, men fascinationen av att vara på resa är bestående. Då ska jag förstås inte räkna in, om jag tar ett flyg bara för att komma från punkt a till punkt b. Däri ligger ingen fascination alls. Känns bökigt!

Det är väl lite det att jag försöker lägga in annat i mina resor, så att de blir mera spännande och roliga. Där är jag väl funtad lite annorlunda än andra resenärer, som helst vill så snabbt och behändigt som möjligt ta sig från a till b.

Väderleksutsikterna för resten av månaden är 0,0 mm regn varje dag. Samtidigt kryper temperaturen så sakteliga uppåt från 30 grader till 31-32. Nu är vi inne i den varma perioden av året. Det kändes varmt på kvällen, så Geetha och jag satte på luftkonditioneringen över natten i ett av sovrummen. Det var första gången under den här säsongen. Det är skönt att den apparaten finns till förfogande, då behovet finns. På morgonen var utetemperaturen nere i 21,9 grader igen, och då känns det så härligt friskt.

Idag ska jag åka ner till stan (alltså Thiruvananthapuram). Mitt förra besök var faktiskt då jag julhandlade före jul. Nu blir det sista shoppingturen för den här gången.

Maina och jag passar på att luncha tillsammans på Taj, och det ser jag mycket fram emot. På lördag blir vi blir ett gäng tillsammans på Mukkunni Hill, och sedan kommer vi inte att ses förrän vi är i Sverige. Kanske i juli-augusti, kanske till jul eller kanske ändå senare. Planerna ligger lösa, speciellt för Maina och Björn, som är inne i ett skede i livet då mycket händer.

Tamilkultur

Det blev en fin resa med motorcykeln igår. Luften var inte alldeles klar, och jag kunde i det lätta diset se de vackra bergstopparna omkring mig.

Som väntat kunde jag inte ta mig upp i bergen den väg jag valt. Det blev stopp på 300 meters höjd. För att fortsätta finns en linbana för de som arbetade med kraftstationen och dammarna. Jag kontaktade Executive Engineer och kollade möjligheterna att se linbanan. Jag hade ju jobbat med dessa typer av system i Tanzania och i Nepal för transport av skogsprodukter, och jag var intresserad att jämföra. Men han var omutlig, vilket även jag troligen skulle ha varit i hans kläder. Det är ganska hårda restiktioner, vem som får nyttja den här typen av linbana.

Den går i fyra etapper fem kilometer i längdriktningen och samtidigt 1 km uppåt. Det innebär delvis klättring om man inte tar linbanan och att åke motorcykel är en ren omöjlighet. Det blir att åka runt bergskedjan och ta sig upp från öster för att komma upp i bergen. Det kommer jag nog att göra någon gång i höst.

Tamil Nadugränsen går bara ett par mil öster om oss. Tidigare har jag inte riktigt tänkt på vilken skillnad det är att vara på andra sidan. Tamilkulturen är verkligen annorlunda än Malayaleekulturen i Kerala. Språket är annorlunda och även skriftspråket. Jag är van vid skriftspråket för Malayalam, och det kändes lite främmande att komma in i ett nytt språkskriftsområde så nära där jag bor.

Jag gick in på en restaurang för att luncha, och det blev som vanligt vad man säger en ”meal”, alltså måltid. Det var inte många likheter med en ”meal” i Kerala. T.o.m. riset är helt annorlunda. I Kerala är det stora runda riskorn som gäller, men i Tamil Nadu serveras små avlånga riskorn, vilket jag tycker är godare. Även sidorätterna var mycket annorlunda och hade andra smaker. Jag fick stort utbyte av min gränsöverskridan på flera olika sätt.

Då jag kom till samhället Tiruparapu var det Shivaratrifestival, och det firades ordetligt. Det gick trögt att komma igenom samhället även med motorcykel. Vägen var helt igenproppad. Skönt att jag inte hade bil. Då skulle det bara vara att sitta och vänta. Lite fest var det i alla fall över hela upptåget. Även i Kerala firades Shivaratri, och det har jag fått erfara genom högtalarna nerifrån byn under hela natten.

Även Geetha hade varit ute under hela dagen, och vi kom hem ungefär samtidigt. Innan vi åkte hade jag bommat igen ordentligt. Trots det hade aporna lyckats ta sig in i Geethas rum, där de hade rustrerat om över hela rummet och spridit avföring på golvet, dock inte i sängen som vid ett tidigare tillfälle i ett annat rum. Geetha var trött efter dagen, stängde dörren och gick och la sig ute på verandan över natten.

Aporna hade faktiskt klättrat upp på stenväggen till andra våningen och tagit sin in genom myggnätet, där glasfönstret var öppet. Det var första gången, och nu måste vi preparera oss även för det, då vi är borta under dagen. De ser ut att hämnas geväret, då de får tillfälle.

 

Motorcykel upp i bergen

Idag blir det lite spännande dag. Jag har lånat motorcykeln av Suresh, och jag ska ta mig upp i bergen österut på en väg jag tidigare inte har varit på. Det är vägar som byggts i första hand för dammbyggnation, och jag vet inte hur långt jag har tillstånd att köra, innan de stoppar mig som obehörig trafik. Det är en slags rekognoseringtur.

Jag börjar med att passera Neyyardammen och fortsätter förbi Chittardammen. Sedan följer Petchiparaidammen, och då har jag kommit in i delstaten Tamil Nadu. Efter det blir det tvärare uppför, och det blir tveksamt om jag kan ta mig över bergskedjan till Kothayardammen och dess kraftstation och vidare österut så att jag kommer ner på Tamil Nadus slättland äster om gränsbergen mellan Kerala och Tamil Nadu.

Nu ska jag dra. Motorcykeln står och väntar under verandan.

Blir det ingen blogg i morgon bitti vet vad det beror på. Det finns ju en viss risk för att jag blir kvar i bergen över en natt, men det tror jag inte ska behöva hända.