Tornugglefamiljen

Under morgonen idag flyger Geetha från Köpenhamn till Doha, där hon övernattar. Tidtabellen blev så konstig, att T´puram planet har gått några timmar innnan hon anländer, och hon får ett extra dygn på resande fot innan hon når Kerala.

Igår skickade jag ut mitt personliga årsbrev på svenska. Har du inte fått det men vill ha det mejlat till dig, så hör av dig. Årsbrevet på engelska brukar jag skicka något närmare jul.

Tornugglefamiljen är kvar på Mukkunni Hill. En kväll satt alla tre ungarna på en trädgren strax utanför mitt sovrumsfönster och shisade sitt milda ”shiie”-ljud, som de sedan fortsätter med under hela natten. Man kan gott säga att de shisar mig till sömns.

Annars har de varsina olika favoritställen. En gillar takrännan ovanför mitt fönster, en har en favoritträdgren i ett akaciaträd cirka 10 meter utanför mitt sovrum och den tredje sitter lite djupare inne i lövverket.

Vid ett tillfälle satte sig alla tre ungarna tätt på en gren cirka 10 meter utanför mitt fönster, och ivrigt och obekymrat med sina skarpt tecknade ”ansikten” tittade på vad jag hade för mig därinne i det upplysta rummet. Nyfikenheten övergår ibland rädslan.

Då de av någon anledning blir irriterade övergår shisandet till irriterat ”kvävive”, och blir det riktigt påfrestande så att de tar till flykten uttrycker de det med ett argsint skrikande ”kweek” eller ”klyyvit”, som de brukar bemöta mig med, då jag vid återkomsten med min motorcykel under mörkertimmarna kör in på gårdsplanen.

Ifjol försvann ugglefamiljen ganska snabbt efter att ungarna blivit flygga. I år ser det ut att de dröjer sig kvar något längre. Tydligen har de vant sig vid vårt närskap.

Ugglefamiljen ger en trevlig livfullhet åt gårdsplanen på Mukkunni Hill.