Hänt under vecka 708 i Almo/MHill

Under veckan fick vi vår efterlängtade nysnö. En hel decimeter.

Sedan har vi haft många soltimmar med temperaturer kring nollstrecket men nattemperaturer ner till 14 grader. Det blev flera vändor upp på Granberget, där det finns härliga skidspår i den gnistrande lättåkta nysnön. Drömdagar för vinterälskare!

Med nysnön följde uppfriskande snöskottning, och under de kalla mornarna gick det åt en hel del ved i pannan i huset.  Det och skidåkningen gjorde kroppen i ganska god form samtidigt som det är en riktig hälsokur för den psykiska tillfredsställelsen.

Nere i Kerala går temperaturen allt oftare upp till plus 32 grader. Vi har ju inte fått en endaste regnskur under februari månad, vilket är mycket ovanligt. Under de 35 år vi har haft hand om plantagen har vi bara upplevt en regnfri februarimånad en endaste gång.

Emellertid, det kanske kommer en skur i övermorgon som en inledning på mera regn senare under veckan. De enstaka regnen ska ju börja komma nu för att sedan öka i frekvens under mars och april. Sedan är torrperioden över och de härliga monsunregnen återkommer i juni.

Geetha har sett fyra bränder omkring vår plantage, men ingen har tagit sig in över vår gräns. För första gången har man satt in både helikopter ock brandkår för att få bukt med eldhärdarna. Jag tror att den militära radarstationen uppe på toppen av den intilliggande bergknallen är snabba att rapportera skogseldar omkring sig och att kalla på hjälp. Det gynnar oss.

Med större vattentillgång genom den nya vattenpumpen har Geetha sett till att det börjar blomma närmast kring huset, samtidigt som mikroklimatet upplevs mera uthärdligt.

Hänt under vecka 707 i Almo/MHill

En skön söndag är på väg mot sitt slut, och därmed har jag börjat se fram emot en ny vecka med nya möjligheter.

Det blev en lugn och behaglig söndag, ungefär som en lyckad söndag ska se ut. Först en missionsgudstjänst i Leksands missionskyrka med Indienmissionären Margareta Kristensson och sedan en förträfflig lunch hemma i Tasbäck hos gamla goda vännerna Bibi och Algot sedan tonårstiden. En verkligt varande vänskap.

Sedan satt jag i telefon en timme, då jag i lugn och ro kunde prata med dottern Maina, då hon som passagerare åkte bil från Helsingborg tillbaka till Stockholm. Att prata i bil brukar ju vara vara lättsamt, eftersom det är lite som distraherar. Maina bodde ju i Helsingborg under ganska många år, men nu känner hon att hon definitivt sagt adjö till den staden.

Jag har flera gånger skrivit om alltför lite nederbörd hemma i Mukkunni Hill sedan snart ett år tillbaka. Under mina fyra veckor i Sverige har det varit något liknande, men här innebär det inte torka utan det är mera att det kommit väl så lite snö.

Under veckan har det varit flera plusgrader och snötäcket har inte fyllts på. Det innebär mycket barmark, och idag såg jag fem knölsvanar som gick och intog sin föda ute på åkrarna i Leraområdet. Det var helt enkelt snöfritt, vilket det definitivt inte borde vara. Nu hoppas jag på mera snö, innan våren kommer på riktigt.

Tur att vi har Granberget i vår omedelbara närhet för skidåkningens skull. Där håller sig snötäcket intakt och åkbart under längre tid än nere i bygden.

Valparna på Mukkunni Hill

De tre valparna på Mukkunni Hill är välmående och har fått vara friska. De kan nu gå omkring på verandan och börjar göra sina upptäckter i den allra närmaste omgivningen.

Sakari

Pale och Theni

Geetha har skickat över de första bilderna, och vi kan nu följa deras uppväxtutveckling.

Theni är den som är mörkast, medan Pale är vit med svarta ögonlappar.

Lite olika karaktärsdrag börjar skönjas, då Sakari är den som gärna vill vara för sig själv och aktivt söka sig ut på egna små upptäcktspromenader.

Än dröjer det ett par månader  innan jag får tillfälle att komma ner och se dom springa omkring.

Fina spår på Granberget

Det är sköna dagar, och jag har prövat skidspåret för längdåkning ett par gånger uppe på Granberget.

Det är 23 km fram och tillbaka hemifrån med bilen för att sedan ta fram skidorna ur bilen och njuta av glidet i de färdiga och fina spåren. För mig gäller det bara att promenadåka, och då är fem kilometer en ganska lagom sträcka. Förr ville jag gärna sträcka ut lite längre.

Att komma hem på vintern utan att ha fått pröva skidorna skulle vara lite halvdant. Det ligger lite i blodet sedan tonårstiden att uppleva suget och nöjet av att få spänna på ett par skidor och bege mig ut i det snöiga landskapet.

Högre upp i luften flyger fler och fler flygplan. Under en 40-minutersperiod vid lunchtiden idag såg jag  i flightradar att sex stora Boeing trippelsju flygplan korsade över södra Dalarna. Alla hade under morgonen startat från Doha i Qatar på väg mot större olika städer i Nordamerika. Dessutom var under samma tidsrymd ett plan på väg till Oslo, och sedan fanns där även flera plan från Dubai på väg till USA. Märkligt vilken trafikintensitet det har blivit uppe luften.

Hänt under vecka 706 i Almo/MHill

Idag har vi ytterligare en vacker solig vinterdag i Almo, då temperaturen under morgonen var nere i minus 15,4 grader. Det är skönt att sitta inne och titta på den frostiga naturen omkring mig.

Under veckan har utetemperaturen rört sig mellan noll och tio minusgrader, och det är något av det idealiska vintervädret förutom att det har varit molnigt och ibland en mycket lätt isande vind. Dock har vi inte fått någon mera snö, och vi har ett onormalt tunt snötäcke för att vara i mitten av februari. Det går faktiskt bra att gå i skogen utan skidor.

Efter tre veckor i Almo börjar jag så smått att komma ikapp mig själv. Det är många saker som ligger på efterkälken efter månader av frånvaro. Nu kan jag snart börja tänka på att återvända till min fortsatta text om Almos historia. Det ser jag fram emot, och kanske även många av mina bloggläsare. Det kommer, men fortfarande måste jag sätta prioritet på andra praktiska småsaker som bör åtgärdas.

Efter ytterligare en torr vecka i Kerala börjar folk uppleva vattenbrist i många olika sammanhang. Men på Mukkunni Hill har Geetha nu dragit en rörledning från vår sprängdamm fram till huset, grävt ner den under uppfartsvägen och installerat elektrisk utrustning, så att hon har möjlighet att testa vår nya vattenresurs under nästa vecka.

Det ska bli spännande att få höra hur det kommer att fungera.

I björnrikets avlägsna värld

Mitt ärende till Långsberg var att besöka ett större skogsskifte som jag helt nyligen har tagit över, och jag gjorde min första inspektion i den västligaste delen av området.

Det är ett vilt område med gammal skog, och bitvis trampade jag i de spår en brunbjörn hade lämnat efter sig i snön några dagar innan jag kom, och harspåren var ganska frekventa.

Längst västerut slutar det långa skogsskiftet i den stora myr som bildats söder om Nämbesttjärn. Jag skriver nämbest istället för nämberst, som det står på kartorna, eftersom ordet rimligen bör stavas utan r. Ordet är näsbymål och betyder närmast, men jag kommer ihåg att min mor, som en gång i tiden var fäbodkulla i Östra Långsbergs fäbodar, alltid sa Nämbǟsstjǟrn (där ä-et uttalas som ä-et i fäbod och ǟ = öppet ä-ljud som i ordet tjärn). Namnet beskriver, att det är den tjärn som ligger närmast fäbodarna i Långsberg.

Det var ett härligt pulsande i snön genom 120-årig blandskog av gran och tall och målet för dagen var att titta på den 200-åriga tallskog, som växer på sluttningen ner mot tjärnen.

En mäktig upplevelse av stora mått i det sköna vinterlandskapet.

Besök på Långsberg

Igår tog jag min relativt nyförvärvade Jeep Grand Cherokee 1½ mil in i de djupa skogarna västerut till Långsberget i det vackra vinterlandskapet efter att vi fått ett litet nätt lager av nysnö på den gamla snön.

Almobyn är den västligaste byn i Siljansnäs förutom den mycket ensligt liggande byn Klockarberg. Den byn ligger drygt halvvägs till Långsberget. Byn var först en fäbod men utvecklades till en by i samband med den järnhantering som påbörjades i området i början av 1800-talet. Bruksföretaget tog arbetskraft från Bergslagsområdet i södra Dalarna och norra Västmanland, och språket i byn blev därvid en dialekt av Bergslagsmålet och ganska skilt från det Näsbymål vi pratat i Almo.

I Klockarberg slutar allmän väg, och jag körde vidare på de befintliga skogsvägarna, som brukar vara i bra skick. Vid Långsbergets västra fot tog jag en väg som går ganska brant uppåt. Det var oplogat, och fyrhjulsdriften på Jeepen var oumbärlig, där bilen tuggade sig fram i de tväraste backarna.

Jag njöt av det rena vita snötäckets skönhet i det vilda landskapet och av bilens säkerhet att ta sig fram. Därute är man ensam, och bakom berget kunde ingen mobilsignal nå mig.

Hänt under vecka 705 i Almo/MHill

Min första hela vecka i Almo blev en behaglig vintervecka då utomhustemperaturerna varierade mellan +1 till -9 grader.

Det kunde gärna vara lite mera sol, men det kommer efterhand som vintern fortskrider. Dessutom ser jag fram emot lite nysnö, men även den kommer framöver.

Jag eldar i husets vedpanna och mår gott i vedvärmen, och det har varit mycket att följa upp i huset efter fem månaders bortovaro.

På Mukkunni Hill i Kerala fick vi ytterligare en skur som gav 6 mm regn, vilket innebär totalt 41 mm för januari. Det är fler millimetrar än vad vi vanligen kan förvänta oss under januari månad. Men det var två välbehövliga skurar.

Geetha har nu köpt en sänkvattenpump med god kapacitet, som ska pumpa upp vatten till huset från den damm som uppstod genom de sprängningar vi gjort. Dammen är cirka 40×20 meter med ett vattendjup på cirka 5-10 meter, så där har vi över 5000 m3 färskvatten lagrad, som givetvis är en god vattenreserv som väntar på att användas.

Våra tre små valpar på Mukkunni Hill har fått namn. Det blev Pe(a)lle för den vita, som menas mjölk på malayalam. De två gråa tikvalparna får heta Sakari (brunt socker) och Thene (honung). De har nu så smått börjat öppna sina ögon.