Vackert vinterlandskap i Almo

Efter en sporadisk bloggsommar blev det en helt blogglös fyramånadersperiod under hösten. Folk har frågat mig om jag har helt slutat att blogga, men så är inte fallet även om det har sett så ut under hösten.

Geetha och jag har varit kvar i Dalarna under hela hösten och vi flyger inte ner till Kerala förrän i början av januari. Det börjar suga lite i kroppen att få komma ner dit och uppleva klimatväxling igen. Visserligen har vi båda trivts fint med höst och förvinterklimat här i Almo, men det är ju omväxling som förnöjer.

I september var vi på den svenska ambassaden i London i samband med högtidlighållandet av Ingmar Bergmans födelse för 100 år sedan med deltagande av bl.a Liv Ullman. Geetha var inbjuden som UD-ackrediterad journalist och jag hängde på. Det var första gången vi besökte London tillsammans.

Annars har det bara blivit några turer till Stockholm som längst. Maina är ju där, och Geetha behöver nu och då åka ner för sina journalistiska intressen och ambitioner. Att ta tåget eller Masexpressen fram och tillbaka är inte så märkvärdigt, och det lätt att göra som en dagstur.

I slutet av november fick vi rejält med snö. Vi hade ett snölager på 32 cm då det var som mest. Sedan har det krympt något och ökat på och vi har fått behålla ett tjockt lager lämpligt för några turer med skidorna. I morse hade vi minus 16 grader efter nysnö och landskapet blev riktigt julelikt med klart vit gnistrande snö. Härligt! Det är så jag vill att det ska se ut i december.

En bygran har som vanligt satts upp på majstångsplatsen. Ljuset från lamporna skiner vackert in i vårt hus och det är bara att njuta. Vi har dessutom kompletterat med ett par ljusslingor som förgyller mörka kvällar, varav en faktiskt liknar en springande häst. En skolpojke står framför granen och inväntar skolbussen.

Onekligen en skön tid att vara i Almo! Det gäller bara att hålla huset varmt och ha varma ändamålsenliga kläder.