Gott Nytt År 2012

Det är nyårsafton. Det är ju egentligen en utedag/kväll med vänner och bekanta. Det är så vi brukar fira in det nya året.

I år planerar emellertid Geetha och jag en hemmakväll för oss själva på Mukkunni Hill, och Maina och Björn tänker göra samma sak hemma hos sig. En anledning för oss är ett ömt högerknä, som jag tror behöver vila. Vi drar samtidigt in på uteätande och gör det lite enklare hemmavid.

Under gårdagskvällen fick vi ett milt 2-millimetersregn. Detta fortsatte i ett ordentligt 88 mm nattregn, som pågår ännu nu under morgonens första timmar. I år har väderleken under den här månaden varit ovanligt angenäm med något lätt kvällsregn emellanåt och ett par rejäla regn under kvälls- och nattetid. En fin turistmånad!

I år har läsandet av mina bloggar ökat i jämförelse med året innan. Det avslutades med ett nytt månadsrekord av antalet bloggbesökare under den här månaden. Det känns inspirerande. Nu får jag önska alla mina gamla och nya bloggläsare

ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR 2012

Nattens drottning

För en vecka sedan blommade nattens drottning (Selenicereus grandiflorus). Vi har tre plantor på vår nedre veranda mot öster, och varje år fascineras jag över dessa plantor.

De blommar bara på natten i mörkret en gång om året som stora väldoftande vita blommor. På morgonen finns bara den vissnade blomman kvar på plantan, och man kan bara ana dess skönhet. Sedan får man vänta tills nästa år igen.

I år missade jag blomningen, vilket jag inte brukar göra. Det syns under dagen innan på blomknoppen att den tänker blomma, och sedan gäller det att bevaka blomningen under den sena kvällen. Jag kan just undra varför naturen lät just den här arten blomma under nattens timmar?

Brittisk julskinka och kalkon

Först kan ni börja med att läsa dagens artikel i Dala-Demokraten om Keralacyklisterna på webbsidan:

http://www.dalademokraten.se/Leksand/100-mil-pa-cykel-i-Indien-/ Tack Ingmar Lind som först tipsade om artikeln.

Sedan lite om hur andra gör erfarenheter i Indien. Den här gången kopierar jag av, vad en av mina brittiska vänner, som bor inte långt från Kovalam, mejlade över till mig strax för jul. Alltså skrev han följande på engelska om sina lokala försök att hitta sin julskinka och kalkon:

”Gary and I decided that we would like some pork for Christmas, as well as turkey.

Not knowing where to go we scoured the highways and byways of Kovalam until we eventually found a pig farm, 2 kilometres away from where we live. Gold mine or what. Big Porkers, Little Porkers in between size Porkers. Gold dust. Jackpot.

Come back tonight as ”the man” was not there. Neither was he the next night nor the night after.
Off we go again on Sunday morning at 7 am. ”the man” was finally there. Problem, nobody spoke English. After various phone calls they tracked down someone who spoke English by phone. 1 hour was the response time.

After various gestures we followed another man down the road thinking we were going to see the pigs again, or choose which one we could have.

No, we entered someone’s yard to be confronted by a cock fight. OK! perhaps not our cup of tea at 7.30 on a Sunday morning, but we have an hour to kill (and one of the birds). After the contest was over, which the away team won, carrying off the winner aloft we went for chai and breakfast.

Back to the pig farm to be met by our interpreter who told us we could buy a leg of pork but the animal had to go to an authorised abottier. So no porky pig again that morning.

As you know these things then become an obsession. You just don’t want to be beaten. We finally tracked down a supply of pork from Brothers at the Junction. Yes, tomorrow Wednesday 8 am.

Back on Wednesday, they did not buy leg of pork as the weight was  7 to 8 kilos. That would have been OK I said, so he arranged for pork on Saturday morning  at 8 am.

The trepidation was building up by Friday afternoon. Will it or won’t it be there. So decided to find out. To my utter surprise yes the leg of pork was there, as also the properly dressed turkey). What a result! Both items ready 24 hours early (or the day before at least). One more problem though the leg of pork weighed just over 16 kilos. Not to be beaten I bought it.

Now all jointed up with a nice cut, we hope for Christmas Dinner tomorrow. Good fun if you approach India with an open mind and don’t get frustrated.”

Det har sina sidor att vara i Indien och försöka få tag i en julskinka! Detta dock ingen anledning till att förlora det goda julhumöret.

Dagmar på gården

Stormvinden Dagmar var inte särdeles snäll mot min gård hemma i Almo. Ifjol vek sig taket på växthuset på gården av det extrema snölagrets tyngd, och i år tog Dagmar resten och lade det i en platt hög vid sidan av där det skulle stå. Bordet inne i växthuset stod kvar orört, så huset måste ha lyft och kastats iväg.

Min gode granne Ingrid var dit och fotograferade och skickade bilder till mig på härligheten. Sedan var det en del tegelpannor, som måste sättas tillbaka på plats, och även en vindskiveplåt på taket som helt enkelt rycktes loss och sopades iväg.

Däremot står skogen kvar. Det var bara några enstaka träd, som inte kunde hålla emot Dagmar. I många omkringliggande skogar tycks situationen vara sämre, och skogsmannen Back Albert i Almo uttryckte sig att ”träden ligger som plockepinn i skogarna”. Återstår att se vad kommande inventeringar kommer att utvisa.

Här på Mukkunni Hill fick vi under julafton en rejäl 12 mm störtskur med kraftiga vindar. Under juldagen var det alltså dags i Almo, där Dagmar härjade. Det blev strömavbrott under nästan ett dygn på båda ställena.

Egentligen ska det inte vara stormvindar i jultiden i Almo och inte heller skyfall på Mukkunni Hill. Är det tecken på klimatförändringar som vi ser?

Bloggar och årskrönikor

Den här veckan avslutas med nyår, och det är dags att tänka igenom vad som hänt under året, och vad vi förväntar oss under det kommande. Carl Bildt skriver i sin senaste blogg att ”årsskiften ger ju – på goda grunder – ofta anledning till betraktelser såväl om det gångna som det kommande året”.

Jag har, så gott som varje dag under året läst hans bloggar, dock aldrig kommenterat. Jag gillar hans faktautgivande stil i kombination med, att han inte är rädd att ge lite personliga intryck och ganska ofta ger lite av sig själv, dock aldrig något om sin familj eller sina vänner. Däri skiljer sig våra bloggar åt. Det finns ju dock en  skillnad i person, då han är en offentlig person, vilket jag inte behöver bekymra mig om för egen del.

Min utgivande stil i bloggandet har jag inte fått uppleva något obehag av hittills, så jag kommer nog att fortsätta på ungefär samma sätt även under nästa år. Jag tycker, att det har varit stimulerande, att varje dag tänka igenom, vad som har hänt och händer, samtidigt som jag försöker hitta infallsvinklar för reflektioner.

Årsbetraktelsen däremot rör mest familjen och är skriven för min vänskapskrets. Det är alltså en summering av som hänt oss under året, och lite grann av vad vi förväntar oss av det kommande året. Eftersom jag har skrivit min årsbetraktelse alla år sedan 1975 (eller var det kanske 1976, jag måste gå tillbaka och kolla), har det blivit en hel del familjehistorik i dessa. Jag vet att det är några få, som har sparat alla mina årsbetraktelser, och det är roligt, att de finns kvar på sina ställen.

Dessa årsbetraktelser kallas lite olika. Det kan vara julbrev eller nyårsbrev, eller som Maina uttryckte det i sitt brev i år en ”statusuppdatering för året som har gått”. Popularitet för skrivande av årsbetraktelser växlar. Att Maina nu skrivit sin första årsbetraktelse tycker jag är bra. Samtidigt har Geetha skrivit sin egen, men hon har har varit restriktiv i sitt utskick till att nå bara de allra närmaste i den egna vänkretsen.

Under de senare åren tycker jag mig se en vikande tendens av inkommande årsbrev, medan däremot de personliga svarskommentarerna har ökat och blivit mera personliga. Faktiskt har de internationella nästan helt försvunnit. De har utbytts till bilder med personliga kommentarer.

Julkorten har nästan helt försvunnit, och de har kommit i digitalboxen istället för i brevlådan, och med den digitaliserade fotograferingen har det ju blivit mycket bilder istället för färdiga julkort.

Visst är det en utveckling av hur de årliga kontakterna med vänner och bekanta utvecklas och utväxlas.

Småkylig morgon

Temperaturen ligger på 22,4 grader och klockan är runt fem på morgonen.

Jag sitter och skriver i sovrummet, och jag blev tvungen att stänga sovrumsdörren, eftersom det drog kallt genom den. Alla fönstren är ju helöppna. Alternativet hade varit att sätta på mig en kofta, men det tyckte jag väl ändå var att ta i. Igår morse kröp temperaturen ner till 21,1 grader, vilket är ett slags ”köld”-rekord för Mukkunni Hill. Julaftonsskuren fick positiva eftereffekter med kylslagen luft.

Runt femsnåret kommer även högtalarnas ljudkonsert igång nerifrån byn och slättlandet däromkring. Det är fler av den varan än vanligt nu under juletid och fram till nyår. Även i Kerala upplever vi ett slags mellandagar mellan jul och nyår, även om det inte alls känns direkt påtagligt som hemma i Sverige.

I år har jag haft en förvånansvärt hög frekvens av bloggläsare med närmare femtiotalet öppningar om dan. Det brukar annars lugna ner sig just under julhelgens största dagar, då folk har annat att tänka på än att sätta sig ner framför datorn. Eftersom det samtidigt blev en stor utväxling av mejl, blev det några timmar även för mig, och jag ser det som ett julnöje bland övriga aktiviteter.

Strömlös julmiddag

Det blev en fin julafton på Mukkunni Hill, trots att den blev mycket speciell.

Just då vi skulle sätta oss ner vid julbordet vid 18-tiden kom en rejäl åskskur, och vi fick 12 mm regn på en halvtimme och ytterligare 6 mm under kvällens lopp. Det dånade ordentligt, då vattenmassorna forsade ner i atriumet, intill vilket vi hade dukat vårt bord.

Elektriciteten försvann och stearinljuslågarna slocknade i blåsvädret, och vi fick ta fram våra pannlampor. Det blev en märklig stämning med vattendånet, blåsten och pannlampornas sken, men ingen misstyckte, för det låg en besynnerlig tjusning över det hela. Det är det första regn, som jag har upplevt i Kerala under en jul under hela min tid här nere. Det är ju torrtid!

Vi lät oss väl smaka med allt vad vi ställt fram på bordet, och det blev en trevlig kväll för oss alla fem. Sedan övernattade alla i huset, och vi hade frukost tillsammans i morse.

Elektriciteten var emellertid borta under hela natten, och den kom inte tillbaka förrän vi lunchtiden. Då hade det hunnit bli ganska varmt i kylskåpet, och det återstår att se, vad i matväg som hunnit förstöras.

Nu är det bara Geetha och jag kvar i huset. Ungdomarna orkar med en hel del. De var i Kovalam torsdag kväll, TGIF fredag kväll och idag bar det av tillbaka Kovalam, innan de återvände hem till sig. Ingenting att tänka på för Geetha och mig!

Ko-ul God Jul

Så är det då äntligen tid för mig att önska alla mina kära bloggläsare en riktigt

GOD JUL

Visserligen har dom flesta av er fått både mitt jul & nyårsbrev, min s.k. årskrönika och en personlig mejlhälsning, som svar på alla de trevliga julhälsningar som har nått mig. Julen är en trevlig tid, då alla människor sätter sin familj i centrum, och de olika generationerna kommer tillsammans på ett helt annat sätt än under någon annan tid av året. Dessutom kontaktas vänner och bekanta, och det finns tid att följa upp, vad som händer med de vänner man normalt inte träffar under året. Det är fint!

Min familj är liten, och den är svårsamlad p.g.a. de geografiska avstånden. I år har vi alla fem emellertid förmånen att få bo i samma stad, Thiruvananthapuram, och det blir lite av unikum. Så idag kommer Geethas mamma Soley, Björn och Maina hit upp på Mukkunni Hill, och vi ska ha julaftonen tillsammans. Helt unikt!

Det innebär att vi laddar upp lite extra med hitsläpade varor från Sverige som gravad lax, italiensk skinka, matjessill, enrisrökt korv, lantgårdspaté, Norrglimtost, Kalles med tre olika sorters knäckebröd och en Absolut därtill. Sedan fyller vi på med lokal fårfiol, köttbullar, korvar, salami, musslor och massor med frukter och ett par flaskor vin plus en massa saker till.  Julskinkan kommer dock att saknas på bordet likaväl som lutfisken, men det kompenseras med annat lokalt. Den lilla svenska plastjulgranen är uppackad och står ståtligt på matbordet med glitter, julstjärna och färgglada plastkulor. Julsnön saknas, men vi har god värme både ute och inne. Så visst kommer vi att ha julfirande i år på ett helt annat sätt än tidigare år i vårt hus.

Nu kommer strax Usha och Deepu. De ska hjälpa till med dekorationer, dukning och matlagning. Det här ska bli roligt!

Sedan ska vi njuta och slappa av och ha det bra tillsammans. Som ju julen ska vara.

Och det är det jag vill önska er alla. En skön jul då vi får vara tillsammans och uppleva gemenskap.

Plötsligt kommer en stor törnskata, en sån där som är dubbelt så stor som en svensk törnskata, inflygande in i huset och ljuder sin stämma, så det ekar mellan stenväggarna ko-ul, ko-ul. Det låter nästan som den säger God Jul, God Jul.

Musslor och vildkattor

Igår var Geetha och jag nere på stan och julhandlade. Det blev både mat och glitter.

På väg hem ropade Geetha till i bilen. Stanna, de har musslor! Och visst, vi köpte en hel plastkasse med musslor för 75 rupees motsvarande 1o kronor. Musslor är inte så vanliga i handeln, då det inte är så väl sedd mat för den lokala befolkningen.

Väl hemkomna satte vi hälften i en kastrull på spisen och den andra halvan i kylskåpet. Sedan öppnade vi en flaska kylskåpskall vit indisktillverkad Sula Chenin blanc 2007, som hade legat i värmen i biblioteket och mognat under det senaste året. Det var perfekt, och vi avnjöt en stor musselmåltid med massor av vitlök och det perfekta vinet därtill.

Kattorna slickade och åt resterna under ett par timmar efter vi var klara. De var som tokiga i lukten och smaken. Ganska ömsesidigt alltså!

Tänk att så lite kunde vara så njutbart.

Under musselmåltiden hördes vildkattorna  omkring oss för första gången under den här säsongen. De är ett mindre slag av Lynx, alltså lodjur, som här är ett flockdjur. Hundarna är rädda för dom och ylar högeligen, då vildkattorna är i närheten. Det var nu flera år sedan, vi har haft tillfälle att se något av djuren, då de är ganska skygga.

Indiska flygplatser och katten Kitty

Det var roligt att läsa Johnnys blogg igår om cykelgängets första hemresedag från Goa till Mumbai. De behövde sina fem timmar mellan ankomst och avgång på flygplatsen i Mumbai för att ta sig igenom den ”kaotiska upplevelsen”.

Förklaringen till det kaotiska ligger troligen i den omfattande om- och tillbyggnad som görs på den flygplatsen, och då brukar ingen större flygplats upplevas annat än kaotisk, om inte man helt sonika gör en helt ny flygplats, som var fallet i Bangkok för ett antal år sedan.

Även Thiruvananthapuram har ju fått sin nya internationella flygterminal i ordning. Då jag landade i november var det första gången, som jag kunde ta den i bruk. Den byggdes på andra sidan, östra sidan, av landningsbanan, medan inrikesterminalen blev kvar på den västra sidan.

Det var härligt att landa på den nya flygterminalen, där allt gick mycket smidigt, och jag kom snabbt igenom utan några egentliga köer. Skillnaden mot andra flygplatser var emellertid den syn som möter, då man passerar utgångsportarna, där man möter den enorma mängden av väntande människor. Det ser ut att släkt och vänner gärna samlas, då en passagerare ankommer. Det har nog sin förklaring i att passageraren ofta är en av de många gästarbetare, som varit borta under ett antal år i någon av Gulfstaterna. Då vill man vara med och ta emot. De internationella flygplaterna i Kerala är nog lite speciella i det avseendet.

Efter att ha läst Johnnys blogg undrar jag emellertid, hur det är att byta terminal i T’puram från utrikes till inrikes eller vice versa. Än så länge har jag inte träffat på någon som gjort den erfarenheten, men det kan knappast var likt den situation, som nu råder i Mumbai. T’puram är ju en relativt liten flygplats, och ombyggnationerna är nu klara.

Numera är T’puram en ganska behändig flygplats att landa på och avresa från.

I natt då jag gick in till kylskåpet i rum nr 4 för att dricka kallt vatten, blev jag lite yrvaket småchockad, då en katt kom och strök sig intill benet. Det var Kitty, ”vår” katt som har varit hos oss av och till under de tre senaste åren. Hon såg, trevligt nog, väldigt välnärd och fin ut. Jag skrev om henne i mina bloggar 2010-11-08 och 2011-12-18. Det är ganska fantastiskt, hon är tillbaka igen, och hon känner sig riktigt hemma!