Härligt vårväder

Det har hunnit gå sex dagar sedan jag lämnade Kerala, och redan infaller sig en känsla att Mukkunni Hill ligger långt borta i en främmande värld. Vår personal nedan är kvar och har lite jobb av och till, men det innebär naturligtvis en helt annan inkomstnivå för dom då vi har åkt.

Från vänster i husets huvuddörröppning står Deepu, kökschefen och kock och allt i allo både inne och ute. Gammal trotjänare! Suresh, trehjulingchaufför med egen trehjuling, sköter alla inköp och ser till att allt är i sin ordning både inne och ute. Gammal trotjänare! Vivek, chaufför med egen bil, som vi använder oss av av och till efter behov och är egentligen inte involverad som en i vår personal.

Resan hem till Almo gick helt efter plan, och det var en skön resa med bil, flyg, tåg och buss. Vilken befrielse att slippa munskydd genom att beträda svensk mark! Att få röra sig fritt och otvunget bland folk är verkligen en förmån. I morgon ska jag få min fjärde coronavaccination och det känns betryggande.

Väl hemkommen mötte mig storpovens drillar ganska snabbt, symbolen för att våren är på väg. Ljuvliga toner och det rörde mig djupt. Almo och våren!

Tre dagar efter ankomsten hade jag mitt sedvanliga Långfredagsföredrag i Almo bystuga. I år handlade det om de nyaste rören om Almobyns äldre och intressanta historia. Roligt med dussintalet inspirerande med intresserade åhörare.

Folk inklusive mig själv har njutit av en härlig, vindstilla, varm och solig påskhelg men jag förstår att många, mer än jag själv, kunnat njuta av det underbara solskenet och den sköna värmen. Nu dröjer det bara dagar innan snön och isen helt har lämnat gårdsplanen i Almo.

Snart på väg hem till Almo

Om en timme kommer bilen och hämtar Geetha och mig över till tennisklubben där vi sover några timmar innan vi fortsätter ut till flygplatsen och stiger på Qatar Airwaysflygningen som avgår kl. 03.50 till Doha och vidare till Arlanda.

Fungerar den knappa tiden mellan flyg och tåg och att dessutom SJ fungerar så har vi planerat att anlända till Almo med 17.44-bussen samma dag (tisdag). Värmen i huset har jag redan satt på i min mobil, så det räknar jag med att ska fungera.

Så här ser nya trappuppgången ut till husets baksida. Tillhör lite smågrejer som bör fixas nu och då.

Bilisterna i Kerala är numera ganska nöjda med bensinpriserna, som helt nyligen har sjunkit med gott och väl en tredjedel. Det är förstås ryssarna som dumpar sin olja till de icke-protesterande länderna, som tackar och tar emot!

Nu önskar jag mig själv en fin resa ända fram till Almo!

Klockarbergsfolk tillfälligt i Almos StorMatsgård

Det har inte blivit många bloggar om Almos byhistoria under min vistelse i Kerala. Men här kommer en. Den handlar om en liten spillra av en Klockarbergsfamilj som kom och tillfälligt bosatte sig i Almo i början av 1700-talet då det var svåra hungertider i Klockarberg.

I Leksands husförhörslängd AI:3 1704-1735 sidan 27 för Almo förekommer tillfälligt en spillra av en familj på tre personer från Klockarberg. Den lilla familjen förekommer inte i Almo vare sig före eller efter detta husförhör, och det är först nu som jag har tagit mig tid att ta reda på vilka dessa tre personer var, varför de tillfälligt kom till Almo och i vilken gård i Almo de uppehöll sig.

Byn Klockarberg var vid den tiden på utdöende efter att många års skördar hade slagit fel för både Klockarberg och Norrskog, som var de enda två ganska högt belägna ensliga byarna som fanns i det bergiga området längst västerut av Näsbygge fjärding.

Den ytterst magra information som husförhöret bistår med är att dessa tre personer från Klockarberg var

• Karin Hansdotter 1658-1734
• Lisbet Hansdotter född 1672 ”i Sundsnäs”
• brorson Hans Hansson 1694-1721 ”är hos syster Brita från Mohr på Backan”

Karin och Elisabet var systrar och kom från en syskonskara i HansPersgården GJL 6 i Klockarberg. Övriga syskon var Anna, som fick överta gården, och Hans (1658-1698).

Hans gifte sig med Brita Andersdotter och fick 1694 en son som även han fick heta Hans Hansson men var bara fyra år gammal då hans far avled. Om fadern Hans skrevs i hans personalia att han ”brukade något snatteri ibland besynnerligen på rovor, eljest levde enfaldigt, varit sjuklig ifrån påsktiden av svullnad, har legat till sängs, är bortgången att tigga och på vägen uppfunnen, 40 år”. Hustrun Brita flyttade efter hans död till Backbyn medan hans systrar Karin och Lisbet fick ta hand om sonen Hans, som följde med till Almo och därifrån återförenades med sin mor i Backan (=Backbyn).

Syskonskarans far Hans Persson (1622-1672) sålde år 1652 sålde av en bit av sin åkermark i Klockarberg till Lars Nilsson i Backbyn, vilket tyder på att familjen hade det knapert därhemma i Klockarberg. Men det kunde väl knappast ha blivit bättre av att sälja av åkermark! Sonen Hans var bara 14 år gammal då fadern avled och de övriga personerna i hushållet var kvinnor.

Till vilken gård i Almo kom dessa tre utfattiga personer från Klockarberg?

Alla omständigheter tyder på att det gällde StorMatsgården, som i det tidsskedet bytte ägare, då de ursprungliga ägarna byggde upp och flyttade in i en ny gård i Västra Almo. Hustrun i det gamla ägarparet var Margeta Persdotter från Tibble vars moder var syster till länsman Johan Persson, vars hustru kom från ErikOlsgården, som då var Klockarbergs största gård och förmodligen den äldsta.

Förmodligen var det genom dessa kontakter som den lilla trehövdade behövande skaran under ett antal år av respit fick hålla till i Almo tills gården såldes vidare till en Holfamilj från Björken. Karin och Lisbet fick tillfälligt dra vidare till en annan gård i byn Mon innan de fortsatte till Sundsnäs. Men det är en annan historia väl värd att så småningom återkomma till.

Underbar morgon på Hillen

Detta är en helt underbar morgon att vakna upp till uppe på Mukkunni Hill.

Det är 24 grader grader ute och 26 i min arbetshörna i biblioteket. Nere i stan i väster lyser höghusen bländande vita i den klara morgonluften, och från den östra verandan kan vi idag under morgonen skåda den vackra horisonten av den södra delen av bergskedjan Western Ghats med dess majestätiska 1900-meterstoppen Agasthiyamala i dess mitt bara 30 km från vårt hus. Jag har inte sett den toppen sedan i början av februari, och om några timmar kommer den att försvinna igen i det soldiset som uppstår under dagen.

Dagens morgonvy från sovrummet

Regnen har nu kommit som en tidig förmonsun och vi har fått ett lätt regn var och varannan dag med en enorm maximering i måndags då ett rejält åskväder brakade loss, drog förbi och gav oss 37 mm regn på bara en timme. Detta har svalkat luften som dessa dagar har temperaturer i linje med vad en vanlig europé gillar. De ”låga” temperaturerna består så länge regnen består.

De oljud som varje morgon möter uppvaknandet på Mukkunni Hill har blivit en egen konsert som med åren blivit ett hemtamt välkomnande. Nu kan jag till och med glädjas åt kråkflockens kraxande, det avlägsna ljudet av aktiviteterna kring en stenkross, någon skrällande högtalare och gasande buss med gällt signalhorn nerifrån slättlandet nedanför oss. Allt tillhör det som ÄR Mukkunni Hill.

Men visst är det då behagligt att det finns några kungsfiskare, mynafåglar och andra tättingar i vår närhet som kan avge sköna drillar och ljud. Att sedan varje morgon kunna se ett örnpar som i spanande tystnad avsynar sitt jaktområde omkring oss är en upplevelse i sig själv.

Är det detta som vi frivilligt avstår från genom att flyga till Sverige om fem dagar?

Ja, den svenska våren är på väg hemma i Almo!

Snart hejdå till våra tre hundar

Redan om fem dagar lämnar vi Mukkunni Hill för att flyga tillbaka till Sverige.

Som vanligt lämnar vi våra hundar bakom oss där de får lösa springa omkring ute på plantagen som det behagar dom. Emellertid, de får nöja sig med ett mål mat serverat om dagen, och det kanske innebär att de får jaga lite själva för att skaffa sig kompletterande föda. Det brukar fungera men det har hänt att någon av våra hundar någon gång har gått in i en hönsgård nere i byn, och det har inte varit populärt.

Mallu, Elli och Paramu

Jag presenterade hundarna i min blogg 2022-03-13. Sedan dess har Paramu domesticerats ganska bra. Då var han rädd för att Geetha och jag skulle komma nära inpå honom och han gick inte att vidröra. Nu har han släppt oss in på livet och han tycker om att vi restriktivt kelar med honom. Det är bara det att han inte har lärt sig att inte småbitas tillbaka som hundar brukar umgås med varann. Han tar lätt i för mycket så att hans tänder repar min hud och jag visar mitt missnöje. Än har det inte gått till blodvite och han är uppmärksam på att inte skada mig. Han har visat sig vara en trevlig hund som vi gillar, och det är lite synd att vi ger oss iväg då han börjar hitta sin roll här på plantagen.

Däremot har den unga Mallu visat sig mera svårflörtad. Hon är väldigt räddhågsen och reagerar för varje rörelse och ljud. Trots dagliga försök att närma henne med hennes favoritgodis skorpor har inte kommit närmare henne än att hon kan ta skorpbitar ur min hand. Vackert så, eftersom jag i början var tvungen att kasta skorpbitarna till henne. Till och med då var hon rädd för kastet mot sig och hon blev tvungen att först vänja av sig det kan vara farligt. Hon är lite miljöskadad.

Och gamla trogna Elli ska få valpar igen, som det ser ut. Lite tråkigt att vi inte är här då det blir dags. Sist det begav sig blev det bara Mallu som överlevde den valpkullen. Det finns många fiender som stryker omkring här i området och Elli har svårt att skydda de små liven mot inkräktarna.