Vilda djur omkring oss

Palmmårdar finns omkring oss, men vi ser dom inte. Jag bloggade om dessa djur för tio år sedan (se min blogg 2012-12-07), då vi hade hittat ett dött exemplar utanför huset. Sedan dess har jag inte sett till dessa djur överhuvudtaget förrän häromdagen, då Deepu hittade spillning från en palmmård inne i huset. De är så skygga att vi knappast behöver bekymra oss om dom, men det är intressant att veta att dessa mårdar finns därute. 

Vildkattor hör av sig ute på plantagen nu och då. De är gula av lodjurstyp men är mindre än våra svenska lodjur. Inte heller dessa visar sig för oss, men vi hör dess speciella ”jamanden” så vi vet att de finns därute. På 1980-talet fick vi tillgång till ett skjutet exemplar i vår närhet, och vi hade kvar huvudet i formalin i en stor glasskål inne i vårt bibliotek under ett par decennier. 

Talar vi om vilda djur kan jag inte undvika att nämna om våra rhesusapor. som är mycket förtjusta i vårt fikonträd ”Mainaträdet” vid husets framsida. Trädet producerar frukt två gånger per år och just nu är det fikontid, då en apfamilj kommer och kalasar på dessa godsaker. Hittills i år har vi visat en ömsesidig respekt för varann, och de har inte försökt komma in i huset. Skulle någon ung individ bli alltför nyfiken tar jag fram luftgeväret och skjuter i luften eller låter ett skott vissla förbi i dess närhet och det inger respekt. Vi hade större problem med dom för ett antal år sedan. 

Nattetid kan vi ibland se par av självlysande oidentifierbara ögon i mörkret invid vägen upp till vårt hus. Liksom bara för att visa att vi finns här ute någonstans. 

Tillbaka till 1980-talet var det ett tillfälle, då jag närmast var i fysisk kontakt med något av de större vilda djuren. Jag och en god vän från Uppsala var ute på en nattlig promenad i bergen bakom oss i öster. Plötsligt såg vi i våra pannlampors sken två par lysande ögon framför oss. Vi stannade och lyste omkring oss. De fyra ögonen gjorde en halvcirkelrund rörelse omkring oss, och vi fortsatte att gå framåt med dessa två ögonpar som följde efter under cirka en kilometer, då de försvann in i den mörka djungeln. Nästa dag kollade vi spåren och kunde konstatera att djuren vi hade stött på var LEOPARDER. 

Tyvärr är det många decennier sedan någon leopard vandrade omkring i närheten av Mukkunni Hill. 

Hurra för Geetha som fyller år i morgon

Det är lugnt och fridfullt uppe på Mukkunni Hill. Jag har nu under eftermiddagen hört ett lugnt mullrande från säsongens första åska under ett par timmar, och ner från skyn strilar nu ett mycket lätt duggregn, som knappt kommer att synas i regnmätaren. Jag gick just upp på verandan med bar överkropp och njöt av att känna de lätta regndropparna mot huden.

Geetha fyller år i morgon måndag och hade bjudit in sina närmare vänner i stan till ett trevligt firande. Det började på Golfklubben, där vi är medlemmar, och vi hade hyrt in oss på golf-restaurangen. Sedan fortsatte vi på den svenska restaurangen nere i stan med svensksmakande köttbullar tillverkade av svenska kockar och tillbehör, som liknade de svenska så gott nu kunde gå.

Det var trevligt att återförenas inför en ny säsong i Kerala. Efter ett drygt halvårs bortovaro finns det en hel del att prata om, och det brukar vara en lämplig tidpunkt att bjuda in just efter att vara tillbaka.

Efter våra festligheter stannade Geetha kvar i stan, där hon bor i ett av golfklubbens fina uthyrningsrum, medan jag gladeligen drog tillbaka till Mukkunni Hill för att sova i min egen säng.

Först nu i eftermiddag fick jag se att vårt tornugglepar är tillbaka till ”holken” där de år efter år brukar häcka. Benämningen ”holken” myntades av Johnny vid ett tidigare besök för det takutsprång som finns ovanför mitt sovrum. Vid tiden för ungarnas uppväxt brukar jag i mitt sovrum höra olika familjära ljud däruppifrån.

Trevligt att uggleparet år efter år lyckas med sina häckningar bara några få meter från min säng.

Jodå, vi fick faktiskt 1½ mm regn, vilket blir inledningen till förmodat mera regn under den vecka som kommer.

Tillbaka till hundarna

Det är alltid intressant att komma tillbaka till Mukkunni Hill och få träffa hundarna. I våras hade vi Elli, Paramu och Malli på plats.

Elli föddes 2016 som en avkomma av Kalle och Meenu. Paramu och Malli är avkommor från Elli i olika årgångar där Malli nu bara är ett år gammal. I våras var Geetha och jag alltså helt främmande varelser för Malli, men hon kommer nu närmare och närmare allteftersom dagarna går.

Malli och Paramu i dörröppningen

Under vårt senaste Sverigebesök försvann vår trogna Elli från huset. Vi förväntar oss inte att hon kommer tillbaka och betraktar henne som avliden.

Våra hundar blir inte gamla och vi får se hur de kommer och går.

Väder att njuta av

Idag hade vi den första solskensdagen, medan de som är kvar i Almo fick sin första vintersnö. I Stockholmstrakten blev det trafikkaos och även i många andra delar av Sverige. Jag hann resa en vecka innan kaoset, och det känner jag mig nöjd med.

Under november har vi en period av lite mera regn än tidigare under hösten och det är en ganska molnig månad. När så solen tränger fram genom molnen blir det inte de där vackra klara dagarna, och vi får uppleva ganska disiga dagar. Än kommer det att bli ett antal regndagar men sedan kommer den strålande solen som turisterna väntar på och översvämmar de populära områdena.

Naturligtvis döljer sig ännu den mäktiga bergskedjan Western Ghat i diset mot öster men några få dagar i december ska den nog uppenbara sig med den högsta toppen bara 30 km från vårt hus. Den åsynen fröjdar mig!

För tillfället har jag ingen utomhusmätare utanför huset men jag har en max/min-mätare inne i mitt sovrum, där jag har de tio fönstren öppna på vid gavel dygnet runt. Det blir en god omsättning på rumsluft. Den lägsta minimumtemperaturen under mina dagar här har varit 25,8 grader och idag steg maximumtemperaturen till 29,4 grader. Skönt tycker jag, och som Geetha uttrycker sig, att det här är en väderlek hon verkligen gillar. Och jag håller med.

Igår visade jag en bild från baksidan av huset, och idag kompletterar jag med att visa hur huvudingången numera ser ut på framsidan. Vi hade tur att hitta den mäktiga dörren på den lokala antikmarknaden just då vi höll på att bygga, så vi lätt kunde bygga in den. Det är kraftiga doningar med rejäla låsanordningar.

Husets baksida och en diskussionsgrupp

Under min bortovaro i Sverige har vi fått nya betongräcken kring de båda övre verandorna på huset. Det ger ett betydligt mera stabilt intryck. Men å andra sidan har vi inte fått klagomål från gäster att de gamla räckena skulle upplevas vara farliga.

Till vänster om trappen finns ett litet sandelwoodträd.

Till höger i vacker ljusgrön färg har vi ett flamträd som så småningom skall glädja oss med sina vackra oranga blomklasar.

Det stora höga trädet i bakgrunden är vårt gamla fikusträd Ficus religiosa. Det ser lite halvdåligt ut just nu men skall ganska snart fälla sina blad, och nya friska vackert ljusgröna bokskogsliknande blad skall komma innan jag drar mig tillbaka till Almo.

Igår kväll deltog Geetha i en diskussions-poesigrupp nere i stan hemma hos Srinivasan, som tidigare var Indiens FN-ambassadör. 45 personer samlades varav hälften kvinnor och hälften män. De som föredrog poesi var mestadels kvinnor medan männen var mer roade av diskussioner i politiska- och utvecklingsspörsmål. Min kropp var trött av många resor så jag föredrog att vara kvar hemma på ”Hillen”. Vid ett annat tillfälle ska även jag försöka delta.

Träningsredskap och vattenpump

Gårdagens shoppingdag var krävande trots att vi höll till i ett stort, modernt och luftkonditionerat varuhus. Tröttande för hela kroppen, och det blev ju inte bättre av att det var så nära efter min långa flygresa. Så idag tog jag det ganska lugnt och mest njöt av att vara här.

Men jag ställde i alla fall i ordning de träningsredskap vi har till förfogande, så det fick bli ett entimmespass uppe på övervåningen innan en skönt avsvalkande dusch.

Vi har nu satt igång en ny vattenpump, efter att den förra blev stulen, och vi får åter vatten från vår vattentäkt ett par hundra meter från huset. I den stora damm som blev efterlämnad sedan tidigare bergssprängningar har vi ganska mycket fisk, och vi tror att de hjälper till att hålla det vatten vi behöver ganska rent för våra b3ehov.

Vi har ju den i tropikerna lyxiga tillvaron med närmast obegränsad vattentillgång inom våra ägor till husets rörsystem.

En shoppingdag nere i stan

Det var naturligtvis dags för en rejäl shoppingdag för att fylla på i hyllorna i köket.

Naturligtvis tog vi oss till stans nyaste shoppingkomplex LuLu intill flygplatsen, där vi inte har varit tidigare. Då jag kom till Trivandrum i slutet av 70-talet fanns det inga varuhus och vi var tvungna att förlita oss på småaffärer och ett par lokala marknadsplatser. Utbudet av varor var dåligt.

Så småningom fick vi tillgång till ett mindre varuhus. Detta ersattes av ytterligare två omgångar av varuhus, som blev allt större. Numera är det alltså LuLu som gäller och ägarna har tagit i ordentligt. Enligt vissa uppgifter ska det vara det största och modernaste i hela Indien men jag nöjer mig nog att säga det största i delstaten Kerala. Sedan kan jag gott lägga till att det är större än något varuhus vi har i Dalarna.

Det var ett nöje att se det enorma utbud av både indiska och internationella varor som blivit tillgängligt. Jag saknar dock lite grann närvaron av varor som tillverkats i Norden. Det närmaste jag kunde komma var en påse danska wienerbröd, men de var tillverkade i Indien. Jag kunde glädjas åt närvaron av emmentalerost och cheddarost men även de var indisktillverkade, och då blir det ju inte riktigt samma sak. Istället finns det indiska specialiteter på hyllorna som gott och väl ersätter de europeiska, och indiska varor som tillverkats i Europa blir ju inte samma sak som då man är i Indien och köper indiskt utbud. Så är det nog!

Nu har vi lagrat upp tillräckligt av det vi behöver under de närmaste månaderna.

Tillbaka till bloggen och till Mukkunni Hill

Ja, äntligen tar jag mig för att skriva en blogg igen efter sex månaders uppehåll.

Det blev alltså inte många bloggar skrivna under min tid i Sverige den här gången och igår återkom jag till vårt Mukkunni Hill i Sydindien. Inte för att det inte har funnits något att skriva om, men för att skrivarandan inte fallit på med tillräckligt hög prioritet, med allt det som händer omkring mig då jag befunnit mig i Almo.

Tidigt igår morse landade jag med Qatar Airways på Thiruvananthapurams flygplats bara 15 km från vårt hus efter 10 timmars flygtid ARN-DOH 6 timmar och DOH-TRV fyra timmar till.

Planet blev två timmar försenat från Arlanda, så jag blev tvungen att skynda på mellan gaterna i Doha för att hinna med planet till Thiruvananthapuram, men det fungerade.

Suresh väntade troget på flygplatsen vid min ankomst, och vi rullade direkt över till Mukkunni Hill där Geetha och Deepu väntade. Geetha hade kommit ett par dar före mig, efter att hon tagit en annan rutt med besök hos sin bror Sanal i Helsingfors och brorsdotter Shaktis familj i New Delhi.

Vilken härlig känsla det var att komma tillbaka! Huset var uppfräschat och snyggt, och allt var i sin ordning med en nybäddad säng som väntade efter oregelbunden sömn under ett par dygn. Tornugglans skränande utanför sovrumsfönstret kändes hemtamt och välkomnande i kombination med syrsornas konserterande ute i trädgården.

Första frukosten hemma på ”Hillen”

Första dygnet innebar mycket vila, då även min dator fick vila. Sedan är det härligt skönt att vara tillbaka till ett kök som Deepu kan ta hand om bättre än vad både Geetha och mig förmår. Att sedan temperaturen håller sig vid jämna 25-28 grader under dygnet känns dessutom inte heller fel.

HEMMA!!!