Skrift om och jubileum i Almo missionshus

Tack för uppeppningen för mitt bloggskrivande. Jag fick flera positiva kommentarer i samband med om varför jag egentligen skriver. Även igår hade 13 personer sökt sig in och läst min blogg, vilket ger inspiration inför vidare tankar på nätet.

Det är trevligt hektiskt så här dan före dan innan avresan från Dalarna. Jag har fått i ordning en 20-sidors skrift inför Almo missionshus 100-årsjubileum, och den är nu överlämnad. Det var oerhört intressant att gå igenom missionskyrkans arkiv och försöka hitta igen de gamla handlingarna i en allmän oreda. Nu har sorterat och etiketterat och samlat i plastpärmar, så det ska bli lättare att hitta i fortsättningen. Dessutom har jag sammanställt en lista på all relaterad litteratur och bilder till missionshuset. Det finns nu material tillgängligt för en bok om detta, för den som skulle känna sig road att gå in på mera detaljer. De paragrapher i de äldsta protokollen som fick mig att le mest var, att lokalen inte skulle vara öppen för socialister, ateister och anarkister, och att kortspel inte fick förekomma på tomten till missionshuset.

Välkomna till jubileumshögtiden den 15de november klockan 11.00 och 16.00. Jag kommer att delvis delta via skype och ge min hälsning på en skärm i lokalen. Jag sitter då på en hyrd båt i en havsvik (backwaters) i Kerala med ett gäng andra vänner från Almo och äter en middag med havets läckerheter, om det kommer att fungera, som vi har planerat.

Varför jag bloggar?

Min kära hustru Geetha har befunnit sig i Indien en dryg månad. Vi uppdaterar oss med varann har ett halvtimmes Skypesamtal nästan varje dag. Igår uttryckte hon att ”usch, vilken tråkig blogg du skriver”, vilket var helt skilt åt från min dotter Mainas åsikt, som hela tiden peppar mig med att vilken intressant blogg jag skriver. Hon tycker att hon ser helt andra oupptäckta sidor och tankar hos mig, än de hon tidigare kände till om mig. Maina har en helt annan stil och annat innehåll i sin blogg, vilket ger hennes blogg en speciell personlig charm. Hennes sambo Björn blev fascinerad över, att börja förstå vem jag är, och vad som rör sig i mitt huvud. Vi har ju inte träffats så många gånger, och det kanske är ett steg i en ömsesidig lärandeprocess.

Ja, jag förstår att min blogg inte är särdeles tilltalande för många övriga läsare, som råkat komma in på min bloggsida. Varför skriver jag egentligen? Jag skriver ju fortfarande i min dagbok varje dag, så jag har redan registrerat, vad jag har gjort. Tjaa, jag ser det nog mest som att klara upp med mig själv, av vad det är som rör sig i mitt huvud, och vad det  är som egentligen  händer i min närmaste omgivning, och om det som berör mig. Det kanske räcker för mig, för att jag ska fortsätta blogga och ibland få lite kommentarer från mina närmaste, mina vänner och ibland från någon annan som har trillat in på min bloggsida.

Bloggstatistik och Lars begravning

Det är intressant med bloggskrivning för en statistikfreak av mitt slag.  Bloggtillverkaren förberett med en massa inbyggd information om bloggningarna, hur de är och ses. På min kontollpanel ser jag, att jag igår hade 20 läsare, och att 18 personer under månaden hade sökt sig in på min blogg i samband med, att jag har skrivit om Lars Sköllerfalk. Min dotter Maina, som skriver en mycket personlig bloggsida nightabove.wordpress.com, blev glatt överraskad över antalet bloggläsare jag har nått under en månads tid som bloggskrivare.

Nu beklagar jag, att jag inte kan vara med manskören och sjunga på Lars begravning på fredag. Det är samma dag, som jag reser till Stockholm, en resa jag bestämt för länge sedan. Lars har bidragit mycket till sång- och musiklivet i kyrkolivet i Siljansnäs, och har blivit speciellt beundrad för sina kompositioner av evergreens, som kyrkokören har framfört i ett par kyrkor. Han hade mycket mera att ge av musik och livsglädje. Dock, cancern ställde sig i vägen.

Slutspurten inför avresan

Nu är det bara fem dagar kvar innan avresan till Kerala. Antalet dagar krymper fort, och det är som vanligt många saker som återstår att göra, och det är som vanligt, att jag tycker jag skulle behöva någon vecka till här i Almo innan jag åker. Det tillhör avresans vånda, men det är samtidigt inplanerat, och jag har nog hunnit med det som var nödvändigt. Många roliga saker väntar på mig, då jag tillbaka igen mars-april, och jag vet att många roliga saker väntar på mig iKerala. Vilken stimulans här i livet!

Tvättmaskinen har stått på ett par gånger under morgonen och uthusen är i ordning inför vintern. Förberedelserna inför fäboddagen i juni 2010 och nästa års midsommarprogram i Almo har gått bra, och det ser ut att bli intressanta tillställningar. Mina efterforskningar inför Almo missionshus 100-årsjubileum i november har gått bra men skall färdigställas. En artikel i det lokala bladet Budkavlen är inskickad. Min roande byforskning om Almo by går vidare, men jag behöver några  år till för att nå dit jag vill. Eftersatt är min självbiografi utifrån min dagboksanteckningar sedan 1957. Det bara att förlita mig på att min kropp och mitt huvud ska hålla sig fräscha ett par decennier till.

Nu först idag sätter sig Algot och jag ner och gör ytterligare några förberedelser inför fäboddagen. I morgon måndag deltar jag i en manskörsövning inför en Frankrikeresa i augusti nästa år, tisdag möte om 100-årsjubileet, onsdag lokalhistoriskt möte med mycket på gång, på torsdag får jag göra det som inte blev gjort de andra dagarna, och på fredag går tåget till Stockholm.

Den ensamme vandraren

Nu får vi inte längre se honom komma gående på landsvägen mellan Siljansnäs och Almo. Hans hus i Almo brann ner till grunden i januari 2006, och sedan dess har han bott centralt i Siljansnäs under omvårdnad. Bertil Hammarbäck var född 1923 och tillhör de äldsta kvarvarande från Almo by, men han kunde inte slita sig från byn. Han tog sig därför till fots varje dag, i ur och skur, mörker och ljus, till hans gamla husplats. Platsen hade en enorm dragningskraft på honom, och de dagliga promenaderna höll honom uppe fysiskt. Någon hade sett till, att han alltid bar en skarpt gul reflexjacka och röd mössa, vilket gjorde honom synlig på långt håll. Alla i Siljansnäs kände ju till honom, och de visste vad vem den ensamme vandringsmannen var.

Mentalt blev det svårare att hänga med än fysiskt. Hans vimsighet gjorde folk oroliga, för vad som kunde hända honom, och nu har han fått gjort sina sista vandringar. Han har tagits in på ett hem i Leksand, där han inte har chans att nå Almo. Rätt eller fel? Det är svårt att avgöra utifrån, men min generella inställning är att även de äldre ska få ha rätt till en viss vimsighet utan att andra ska styra över deras huvuden. Troligen har man ansett, att hans promenader inte bara är i fara för sitt eget liv, men att han dessutom är en trafikfara i allmänhet, och det blir svåra avgöranden. Nu är det i alla fall slut med den snart fyraåriga epoken om den vandrande Bertil ute på vägarna mellan Almo och Siljansnäs i sin gula jacka och röda mössa.

Gamla vänner

Igår kväll var jag hem på gemytlig och god middag hos goda vännerna Gunilla och Erik Ström i Falun. Vi träffades i Vietnam på skogsjobb i Bai Bangprojektet, och vi har barn i samma ålder. Det är numera en skön, avslappad och trevlig gemenskap, då vi alla kan vara oss själva utan påklistring av attityder. De är samtidigt bland våra mest frekventa besökare i Mukkunni Hill, och vi behöver inte ens vara där då de kommer, eftersom de har blivit ganska hemtama i miljön i Kerala. Ju äldre vi blir, desto mer uppskattar jag att sitta ner, bland de vänner jag har känt längst .

Min gamle skolkamrat i folk- och realskola Algot Land är en en typisk sådan. Vi har gått mycket skilda vägar genom livet, men vi träffas alltid då vi kan. Numera hemflyttade pensionärer har vi igen hittat varann i olika aktiviteter och sett att vi är ganksa lika i våra synsätt och attityder. Vänner kommer och går men de äldsta består.

Ammes och ommes

I våra lokala byadialekter i Siljansnäs har vi använt oss av lustiga genitivändelser. När vi uttrycker ägande på svenska lägger vi helt enkelt till bara ett s. Vi har gjort det mera komplicerat med ytterst begränsade lokala former i språket.

När något tillhör en gård i Almo lägger vi till genitivändelsen -ammes efter gårdsnamnet, om det efterföljer en hård konsonant t.ex Gothammes. Emellertid, slutar gårdsnamnet på en mjuk konsonant blir genitivändelsen -ommes t.ex. Pihlommes. En lustig variant är Gubbammes. De bodde i en av Backgårdarna, och gården var svår att särskilja från andra Backgårdar i allmänt tal. Där bodde två gubbar och gårdens genitivform blev därför i folkmun Gubbammes.

I närmaste grannbyn söderut, Alvik två kilometer bortåt Leksandshållet, har -ammesändelsen helt försvunnit i språket, men -ommes har levt kvar t.ex Risommes och Rosommes. I Näsbyggebyn två kilometer österut har -ammes och -ommes helt försvunnit, men en annan lustig genitivform har uppstått. Vid ett gårdsnamn som slutar på s används genitivformen -eres för att uttrycka ägandeskap t.ex. Korseres.

I byn Björken, 4 km från Almo, har ingen gammal genitivform levt vidare (korrigera mig gärna om jag har fel), men de har funnits, vilket ett vägnamn Jerkammesgattu i byn ger en antydan om. I byn Heden, betydligt närmare Leksands centrum, förekommer in i våra dagar -ommes, t.ex. Tullommes och Pungommes, men aldrig -ammes. Där förekommer även -ommes även i kombination med pronomen i genitivform och ”hans” blir honnommes (av ordet honom, alltså inte av hon). Hennes heter istället ”hennases”.

Vi har ett mycket intressant dialektspråk att förvalta, men som tyvärr knappt nog lever vidare en generation till.

Backpellasgården

Igår hade jag ett samtal med en av de kvarvarande äldsta i byn. Hon är mycket alert, och i klara tankar kunde hon reda ut för mig vart ett par systrar föddes i byn på 1880-talet.

Jag hade gått bet på detta utifrån kyrkoböckerna, som inte beskriver geografiskt, vad som händer inom släktleden.

Hemkommen knappade jag in de nya uppgifterna, och helt fantastiskt, de gamla gårdsuppgifterna för Backpellasgården låg framför mig på skärmen som i ett ”sesam öppna dig”. En skön känsla av att ha löst ett problem som nästan såg olösligt ut.

Nu fick jag automatiskt fram att gården fick sitt namn från Pell Persson på Backen, som byggde gården på 1730-talet. Det är sånt som ger en kick i gårdsforskningen!

Han kommer från en gård, Jonspellesgården, som är byggd av ättlingar från min gård, Pernilsgården, som byggdes i mitten av 1500-talet.

Plattskärm

Datortekniken rusar hela tiden framåt, och jag ligger hela tiden ett steg efter. Först igår prövade jag Geethas plattskärm i hennes arbetsrum och upptäckte, att jag ser faktiskt bättre i den. Dessutom, ögona blir ju inte bättre med tiden. Installationer är jag dålig på, men jag fick lite mera självförtroende igår, då jag lyckades att själv koppla in plattskärmen, så att den nu fungerar utmärkt. Det blir nog ett inköp även för mig till nästa sommar och plattskärm i fortsättningen i mitt sommarkontor i ladan.

Rätt ska vara rätt tycker Maina. Det var egentligen hennes sambo Björn som levererade leverpastejen och ölen till mig från Skåne i somras tillsammans med hans föräldrar, och han bör ha den äran. Visst var det så!

Näst sista veckan

Idag börjar den näst sista veckan i Sverige för i år. Jag ser fram emot en lång period i Kerala, efter många års planering att det skulle bli så. Varje år har det tillkommit konsultprojektverksamhet, men nu har jag satt större restriktioner på mig själv, för att hinna  njuta mera av min tid i Kerala och givetvis av vårt kära Mukkunni Hill. Sedan beror det ju även på hur Geetha kommer att planera sin tid och verksamhet. Hon har alltid privata projekt på gång, förutom de konsultuppdrag hon är involverad i. Det är skönt att ha möjlighet till flexibilitet utan att behöva känna att det innebär stress.