Gott Nytt År 2021

Snön faller och snöplogen har gått på byvägen nu under morgonen. Enligt väderleksutsikterna har vi en god chans att snön ska få ligga kvar den här gången. Denna vinter har inte ännu inbjudit till snöskottning på gården, men det ska nog strax vara dax.

Talgoxar och blåmesar söker sig till vårt lilla vintriga fågelhus med inlagda solrosfrön strax utanför köksfönstret. Vill jag dessutom beskåda pilfinkar, gulsparvar och någon domherre lär jag gå upp till mitt kontorsfönster och se ut över grannen Johnnys rikare utbud på fågelmat.

Det är ju nyårsafton och det är då det är tid för firande tillsammans med vänner. Dock inte under årets coronatider. Geetha och jag kommer att hålla oss hemma hela dagen och kvällen, och vi har inga planer på att lämna gården.

Under julen hade vi Maina och Enver omkring oss då de höll till i stugan i Alvik. Geetha passade då på tillfället att en bild av oss övriga tre i familjen för att föreviga tillfället.

Då jag tittar tillbaka på bloggåret handlade det givetvis mestadels om Mukkunni Hill under januari och februari, men även tre bloggar om Östra Almos äldsta historia. I mars flög jag hem till Sverige för att vänta in våren, och redan den 27 mars blev det en blogg om bofinkens ankomst.

Under april – juli blev det bara sju lokalhistoriska bloggar. Jag koncentrerade hårt på hela centrala Näsbylandets äldre historia inför ett föredrag i Sockenstugan om densamma och bloggandet blev istället lidande. Under hela augusti – september blev inte en endaste blogg skriven. Dock jag ser att sedan 2009 har jag skrivit hela 2920 bloggar. Det är en hel del tankar och livshistoria bakom dessa.

I mitten av oktober började jag komma igång igen, och sedan dess har det blivit mest lokalhistoria, då jag har utvidgat omfånget till byn Björken och tagit in lite mer av min ännu outforskade släkthistoria.

Det är tänkt att det ska komma lite mer om detta under början av år 2020, då jag även så småningom under året har tänkt att dra in den äldsta historien om byarna Hallen och Backbyn. Än är den faktiskt outforskad här i Siljansnäs. Vi får se vad tiden lider!

Almo är ju den by som fortfarande ligger mig närmast om hjärtat och har prioritet av min begränsade tid. Jag fyller ju 80 under året, och jag märker ju av hur bitar av närminnet försvinner mer och mer.

Välkommen med på ett nytt intressant år 2021 med nya tankar och nya bloggar!

Sjätte generationen på PerNilsgårdarna i Almo och Björken

Den femte generationens barn bildar sjätte generationens familjer.

På PerNilsgården i Almo återstår bara en familj efter att sonen soldat Per Nilsson Landtysk till Nils Ersson d.y. stupade innan han hann bilda familj. Det är sonen Per Persson som ärver gården efter Per Nilsson och gifter sig med Brita Persdotter i Hallen. De får fyra barn som alla blir spridda i olika byar i Näsbygge fjärding. Av dessa tar sonen Erik Persson över gården medan brodern Per gifter in sig i (alternativt bygger upp) Backgården i Alvik. Deras båda systrar Anna och Brita gifter sig till respektive Sundsnäs och Backbyn.

Efter Erik tar sonen Per över gården, och Pers son i sin tur får ende sonen Erik, som blev soldat Erik Persson Landtysk. Han avled i tjänst och det blev ingen ättling som kunde ta över gården. Därvid förvann den ursprungliga släkten från PerNilsgården i Almo och en ny familj flyttade in.

Men släkten levde vidare på PerNilsgården på Björken. Där återfinns två familjer efter grundaren Olof Persson, som ju föddes på PerNilsgården i Almo. Det är hans två barn Anna och Mats som bildar var sin familj. Anna Olsdotter gifter sig med en Erik Andersson och de får dottern Anna Ersdotter. Hon i sin tur gifter sig med en annan Erik Andersson som kommer från Björken men de fick inga arvingar och den släktgrenen upphörde.

Det blev sonen Mats Olsson (1678-1712) som fick överta gården, som gifte sig med Kerstin Jakobsdotter från Björken. Han rekryterades till soldat i rote nummer 50 Qwicker och sändes till Pommern och kom i dansk fångenskap, men hade emellertid turen att överleva och kunde efter de militära erfarenheterna ta hand om sin gård i Björken.

Almos PerNilssläkt kunde därvid leva vidare på sin gård i Västra Björken. Men ”ä va allt på gärsgål´n”, som vi brukar säga på näsbymålet i en sådan situation.

Gårdsnamnen PerNils och Lisspers till Björken

Det var alltså Per Nilsson som fick överta gården efter fadern Nils Ersson. Det gällande gårdsnamnet då de levde var Hed, ett namn som blev ganska kortvarigt i Almo som gårdsnamn, men levde kvar som namn åt en gammal för länge sedan nerlagd 1600-talskvarn Hedkvarnen ”edkväre” i Almoån omedelbart väster om Skalksågen i Almo.

Namnet blev även kvar för de närliggande åkrarna ”Ede” (alltså Heden), där min morfar hade ett stort potatisland. Det var fin sandjord i den åkern, och det var i sådan jord som potatis trivdes bäst och gav fina skördar. Ordet hed finns kvar i svenska språket för torra vattengenomsläppliga magra marker. Att just det ordet blev gårdsnamn åt den gård som senare kallades PerNilsgården måste bero på att jordarna kring gårdens näraliggande marker var specifikt av sandig karaktär, och även vår gårdsplan består under matjorden av fin sandjord där potatis är mycket lättodlad.

Per Nilssons familj blev den sista generationen på gården som fick heta Hed. Det blev en av konsekvenserna av att Pers hustru blev anklagad som häxa, och dömd skyldig i Leksandstinget med påföljd att hon fick plikta med livet och brändes i februari 1671 på Käringberget i Leksand. Efter det blev gårdsnamnet Nilses för att riktigt markera att det var i Nilsgården det hemska hände. Några generationer senare tillkom det mer specifika gårdsnamnet PerNils för gården.

Per Nilssons yngre son Olof finns inte omnämnd i något dokument som angår Almo. Det gick skam över gården, Per hustru Brita raderades ut i kyrkböckerna och man ville lägga det hela bakom sig. Dock Olof gifte sig i december 1668 till Björken, alltså lite drygt två år innan modern dömdes och brändes, och där bland dokumenten om Björken hittar vi igen hans bakgrund till gården i Almo.

Först tog han PerNils-namnet med sig som gårdsnamn. Detta ändrades ganska snart till LissPers, som var alternativt gårdsnamn för gården i Almo och Pernils-namnet försvann snabbt i Björken. Gårdsnamnet LissPers kommer från att hans farbror Per Ersson kallades ”StorPer”. Per Nilsson blev då kallad ”LissPer” i folkmun, och det gårdsnamnet blev kvar i den gården under några generationer på Björken.

Olof gifte sig med Karin Matsdotter född 1649 som var den yngre dottern till Mats Persson på Björken. Det blev hans äldre dotter Marit som tog över gården. Hennes äldre syster gifte sig med en man från Svarvarsläkten i Hjulbäck och de tog över gården i Björken, och därvid finner vi även de första omnämnandena av Årbäcks, som bildade en stor släkt i Björken, som även spreds till Momatsgården i Almo.

Jag har börjat undersöka fadern Mats Perssons bakgrund men har inte ännu kommit så långt. Preliminärt ser det ut att han föddes under c:a 1620-talet och det finns en viss sannolikhet att hans fader hette ung Per Larsson, farfar Lars Olsson, farfars far Olof Nilsson som kan vara son till Björkens äldsta omnämnda person Nils Larsson, som jag har nämnt om i en tidigare blogg.

Mats Persson gifte sig i alla fall med en Karin Matsdotter från någonstans. Mats blev inte lastgammal men dog tillräckligt ung så att hans hustru Karin Matsdotter efter honom gifte om sig med en Johan Larsson, som jag har spårat till Ollasgården i Almo och bror till Anders Larsson som gifte in sig i Buffilsgården (se en tidigare blogg om den gården). De samtaxerades 1674 vilket starkt befäster tanken om brödraskap.

Sedan är det inte långsökt att Olof Nilsson från PerNilsgården, vilken är närmast granne med Ollasgården i Almo, gifte in sig med Johan Larssons styvdotter Marit och i samma veva även tog med sig PerNilsnamnet till gården, som ju snabbt ändrades till Lisspers.

De båda 1500-talsgårdarna PerNils och Ollas i Almo har alltså stort inflytande på släktutvecklingen i Björken, som ju även är en något yngre by än Almo.

Femte generationen på PerNilsgården i Almo

Årets längsta natt och kortaste dag har överstökats! Igår blev det en fin familjesamvaro i fritidsstugan ”Kålgården” i Alvik.

Innan stugan var på plats under mitten av 1950-talet var den nuvarande fastighetstomten ett stycke åkermark, där min morfar årligen bärgade en skörd hö. Han refererade alltid den ”lindan” till ”Kollgål´n”. Lindan hade alltså någon gång under tidigare generationer varit en ”kålgård”, ett slags extra trädgårdsland för gårdens behov, då inte gårdsplanens mark räckte till för husbehovets planteringar.

Vad äter man då som en midvinterlunch. Vi har inga tradi tioner och vi hittade inte heller andras förslag på nätet. Maina och Enver komponerade ihop en egen vegansk lunch, en delikat sådan, bestående av vårrullar i rispapper som förrätt, ugnsbakad potatis med skagenröra och gaspacho som huvudrätt och en pannacotta med bärkompott som efterrätt. Allt veganskt! Jag är smått överraskad att det är så lätt att fixa till veganska välsmakande rätter.

Nu är jag framme vid PerNilsgårdens femte generation, som föddes under 1630-1640-talen. Jag börjar då med Erik Nilssons son Nils Ersson d.y, furirunderhållsbidragsgivaren, som förmodligen bodde kvar på gården med sin lilla familj.

Eriks syster Karin f. 1605 gifte sig aldrig och fick inga barn men fick sytning (omhändertagande) på gården från 1663 till sin död 1675. Tydligen var systern Brita f. 1607 under något år gift med en soldat, som avled tidigt, men de hann aldrig få någon avkomma. Alltså inga efterkommande från de båda systrarna!

Återstår då gårdsherren Per Nilssons barn. Det började med en dotter som föddes cirka 1635 som vi inte vet något om. Namnet Persdotter utan att veta förnamnet är inte så lätt att identifiera bland andra Persdöttrar. Hon hade en syster Kerstin född 1643. Sedan är det oklart om hon som lämnade gården 1665 för att gifta sig med en Olof Larsson och bygga upp nästgården Trossgården eller om det var en annan kvinna som gifte in sig. Förargligt då det känns som att jag kört fast, men vi får se om det öppnar sig så småningom. Där fick kvinnan en dotter med sin andre make som kom från Almos Smångsgård och hennes dotter kunde föra gårdsanorna vidare.

Äldste brodern Per föddes 1637, och det var han som fick överta gården och bruka den för kommande generationer.

Men det har framkommit att Per hade en yngre bror Olof. Hans livsöde kommer jag att ägna mig åt i en följande blogg.

Fjärde generationen på PerNilsgården i Almo

Idag är det den 21sta december och vi har vi den kortaste dagen under året. Från och med nu blir dagarana längre för varje dag. Vi går mot ljusare tider. Skulle ett bra coronavaccin dessutom bli tillgängligt inom snar framtid skulle jag se det ännu ljusare.

Idag fick jag mitt livs första midvinterhälsning med ett frejdigt ”Glad Midvinter” från dottern Maina. Det kanske blir en ny hälsningsfras under den här tiden på året tillsammans med de gamla vanliga ”God Jul”, ”God Helg” och ”Gott Nytt År”. Det är bara att välja ur frasbuketten hur vi vill tillönska dom under helgerna. Huvudsaken är väl att vi hör oss till varann åtminstone en gång per år. Sedan må väl frasvalet variera! I den här familjen kommer vi sedan att äta midvinterlunch hos Maina och Enver i Alvik och jullunch i Almo hos Geetha och mig.

I PerNilsgårdens generationsbeskrivning har jag nu kommit till den fjärde generationen, som bestod av de fyra barnen Erik, Karin, Brita och Per efter Nils Ersson och hans okända hustru. Erik var den som skulle bli arvtagaren efter Hed Nils Ersson d.ä. men både han och hans hustru avled medan deras lille son Nils Ersson d.y. bara var ett litet barn.

Efter Eriks beklagliga frånfälle återstod Eriks syskon Karin , Brita och Per i den fjärde generationen. Det blev Per som fick överta gården medan Karin och Brita levde kvar på gården tills de avled

Nyupptäckt familj i 1600-talets PerNilsgård

Aldrig skulle jag tänka mig att jag efter så många års forskande skulle hitta en helt ny familj som med mycket stor sannolikt tillhör PerNilsgården.

Då jag igår skrev om äldstesonen Erik Nilsson, han som nybliven änkling blev ihjälslagen under hösten 1632 i ett vilt gästabud, att han innan han dog hade fått något barn. Det slog mig då att det fanns en man från Almo med namnet Nils som i de gamla dokumenten omtalas endast en gång. Det är i ett lätt förbisett militärt dokument som beskriver bidragsgivare till underhållet av militär personal i slutet av 1600-talet.

Hans namn var skrivet som Niels Erichsson, och han var ålagd att årligen under åren 1687- 1695 betala ett bidrag av 4 daler, 30 öre och 14 2/3 penningar till furirernas lön i Majorens (alltså Leksands) kompani. Sedan vet vi ingenting mer om den mannen, varken när han föddes eller dog eller vilken gård han kom ifrån, dock vet vi att han kom från Almo.

I det här fallet skulle det visa sig vara tillräckligt för att jag skulle kunna pussla ihop en mycket sannolik tidigare helt bortglömd familj. Jag tror nu att denne Nils var son till Erik Nilsson, och Nils skulle alltså vara född allra senast 1632. Han skulle då ha varit 63 år, då han betalade sina militära skyldigheter för sista gången, vilket låter mycket sannolikt. Ytterligare är det troligt att hans hustru avled i barnsäng i hennes första förlossning tidigare under året då Nils föddes.

Nils blev alltså föräldralös som ett mycket litet barn, men han klarade sig och fick växa upp på gården. Det ser ut att han skaffade sig en hustru, som vi inte vet något mer om, än att hon avlade tre söner Per, Hans och Lars. Var och en av dessa tre söner finns liksom Nils omnämnd bara en gång i dokumenten (Per två gånger) och det har hängt i luften hur de skulle kunna placeras in bland gårdarna i Almo.

I de militära dokumenten finns en soldat Per Nilsson Landtysk från Almo som värvades 1684 och avled, troligen ute i fält, 8/1 1687 begravd 2:a sönd.e.Trettondedagen. Han finns med i en av de allra första kyrkliga dödböckerna där det står att någon hade testamenterat 5 penningar till hans begravning, vilket var en låg summa för en vuxen person. Per Nilssons familj var fattig och resurslös.

Sedan återstår ytterligare två Nilsson i dödböckerna från slutet av 1600-talet. Det var Hans Nilsson som begravdes 1674 fjärdedag Jul, då kyrkvärden och nämndemannen Lars Matsson i Almgården i Almo testamenterade tre penningar för omkostnaderna. Så få penningar i testamente omtalar att det var ett litet barn som avlidit. Det andra avlidna barnet var Lars Nilsson, som begravdes den andra söndagen efter Trettondedagen Epiphania Domini år 1677.

Den här gången var det återigen Lars Matsson i Almgården som gav ett testamente. Nu var den summan bara 2 penningar, vilket skulle tyda på att Lars, det andra barnet, var något yngre än mellansonen Hans. Ytterligare intressant är det att konstatera att Lars Matsson var sonson till gammal Erik Ersson, och var alltså kusin med Nils Ersson, som ju var fadern till de tre sönerna som aldrig fick utvecklas till vuxna män. Det var sista livstecknet från den familjen från PerNilsgården.

Men vilken orättvis skillnad i uppväxt för barnen i dessa två familjer i samma släkt!

Tredje generationen på PerNilsgården i Almo

Julen närmar sig med stormsteg och vi är inne i veckan före jul. Under de senaste veckorna har det varit ett envist gråväder som passat bra för sköna inneaktiviteter. Lagom till första advent tändes ljusen i fönstren och ute på gårdarna, och det lättar upp i mörkret. Att ha ljusslingor utomhus har verkligen populariserats under senare år och det är vackert att numera köra omkring på landsvägen genom byn.

Emellertid idag har vi en vacker klar nollgradig morgon med ett mycket tunt täcke av nysnöpulver. Verkligen en behaglig omväxling till gråvädret.

Gryningsljuset vid 09-30-tiden

Inomhus kan vi i värmen sitta och titta ut genom fönstren och se på de småfåglar som måste hitta sin föda för att överleva vintern. Vi har ett fågelbord utanför köksfönstret och det är ett nöje att titta på talgoxar, blåmesar, pilfinkar och några enstaka domherrar, gulsparvar och bergfinkar som ivrigt pickar i sig de livsviktiga fröna som vi lagt ut.

I min förra blogg konstaterade jag att förmodligen var gammal Erik Ersson den som först föddes i den då nya gården som senare skulle kallas PerNilsgården. Det var hans far Erik Persson som byggde upp gården och det var alltså Erik Perssons familj som var den första generationen i huset. Den andra generationen beskrev jag ganska ingående i samma blogg och nu är det dags för den tredje generationen.

Det var alltså inte fjärdingsman gammal Erik Erssons äldste son Erik som övertog gården efter honom, eftersom han föredrog att bygga upp en egen ny gård nere i ”Gropen-området”. Jag misstänker starkt att han gifte in sig i den gård som redan var etablerad i det området, men jag kanske kan få anledning att återkomma till mina funderingar.

Det var istället andresonen Nils som fick ta hand om fjärdingsmannagården efter gammal Erik. Jag skulle tro att de då sa ”fjäsmansgål’n” eller något liknande namn som kunde ha uppstått under 1500-talet. Det ser i alla fall ut som att han skulle ha haft goda förutsättningar att lyckas att etablera en välbärgad familj. Då Nils hade hade om gården kallades han emellertid för Hed Nils Ersson.

Men ack så illa det gick, och det har jag bl.a. berättat om i min blogg 2010-10-12, redan för tio år sedan, om den ”olycksaliga anfamiljen”. Jag ska inte upprepa här vad jag skrev då, och jag ber istället läsaren att skriva ”olycksalig” i sökrutan och klicka in sig själv och läsa. Jag ser nu att jag har många andra faktauppgifter än de jag hade tillgång till då. Jag ändrar inte felaktigheter i den gamla bloggen och räknar istället med att kunna skriva ner hela gårdshistoriken vid ett annat tillfälle som ett häfte istället för ett bloggavsnitt.

I korthet hände följande enligt min nuvarande tolkning: Nils gifte sig och bildade en fyrabarnsfamilj. Hustrun avled på ett tidigt stadium och Nils blev ensam med barnen. Äldstesonen Erik Nilsson skulle ta över gården men han blev tidigt änkling och vådligt ihjälslagen utan att lämna något känt barn efter sig. Det finns två rättsfall om hans två systrar Karin och Brita men inga avkommor finns nedtecknade.

Det blev andre – (och sista) sonen Per Nilsson (c:a 1610-1684) som fick överta gården. Hans familj blev den fjärde generationen i gården, och Per fick ge namn åt gården ända in i nutid. Under hans tid som familjefar och gårdsägare fortsatte det att hända mycket på gården.

Fortsättning följer.

Äldsta identifikationsnamnen i Almos Pernilsgård

Hur identifierar man en gård där för- och efternamn har små variationer? Jag fascineras över att redan för femhundra år sedan använde man sig av små smarta lösningar som hjälper till att identifiera personer så att vi lättare kan förstå vilken person som åsyftas . Detta hjälper även till i gårds- och släktforskning. Det som jag inte tidigare förstod har under senare år blivit ögonöppnare. De första generationerna under 1500-talet i min gård här i Almo kan vara ett mycket intressant exempel.

Då jag tittar tillbaka på min släkttavla är jag den12te generationen efter gammal Erik Ersson i rakt nedstigande släktled på faderssidan som bodde i de två byarna Almo och Björken. Jag bor nu på samma gård där gammal Erik Ersson föddes cirka i mitten av 1530-talet. Eriks farfar Per Persson var den förste nybyggaren i Västra Almo, och han föddes i Svedgården i Näsbyggebyn. Hans far Per Larsson var i sin tur född i mitten av 1400-talet i den första Lundgården, som troligen var den första gården i Siljansnäs centrala byar.

Det är åtminstone så långt vi kan tycka oss se tillbaka. Tidigare är allt fördolt för oss. Kanske bodde det människor här före digerdöden i mitten av 1300-talet. Ingen vet!

Min gård är från cirka 1530-talet och är min mors släktgård. Dock under 1780 eller 1790-talet bytte gården ägare då nytt gårdsfolk flyttade in från RisSandbergs – och Stormatsgårdarna i Almo, vilket innebär, att de som levde i gården för tre hundra år sedan inte var personer som bar på gener från min mors sida. Först i år har jag kommit på och förstått, att dessa gamla gårdsinnehavare var mina anfäder på min fars sida. Det tog tid att förstå sambanden och det var en överrumplande upptäckt.

Jag ska först gå igenom de tre generationer som började med fjärdingsman gammal Erik Ersson som levde c:a 1535 – c:a 1606. Vi vet inte hela namnet på hans hustru Brita eller varifrån hon kom. Dock vet vi att paret hade åtminstone fyra barn, av vilka den äldste var sonen ung Erik Ersson som gifte sig till Almgården i den del av Almo som under en tid på 1500-talet kallades ”Gropen”, Det gick honom väl och hans son Mats Ersson blev utnämnd till att samtidigt vara både kyrkvärd och nämndeman.

Andresonen Hed Nils Ersson fick ta över gården, men hans familj fick ett helt annat öde. Jag har tidigare bloggat om denna olycksaliga familj, men jag ska i alla fall återkomma eftersom ny information och nya tolkningar har tillkommit. ”Hed” är byns första gårdsnamn som fanns för tre gårdar i grannbyn Alvik, men eftersom ingen har gått tillbaka historiskt tillräckligt långt i den byn får vi vänta med att se, om det finns samband med Hedgårdarna även åt det hållet.

Systern Kerstin Ersdotter etablerade en ny gård som senare kallades Näsjerkesgården intill föräldragården tillsammans med sonen i granngården Ollas. Det är en annan intressant del av byns historia som jag tidigare har bloggat om, och jag hänvisar den intresserade dit genom att använda bloggens sökfunktion.

Näste son var Stoor Per Ersson som byggde upp den gård som senare kallades Smångsgården i Almo. Hans namn följde med som gårdsnamn till nästa generation, då sonen Mats fick Storpers som gårdsnamn. Sonen Per i den tredje generationen fick dras med både ”ung” och ”Liss”, men det blev Liss som gällde, innan han tog över hustruns gårdsnamn Smångs från Björken. Gårdsnamnet Smångs blev sedan ett stort gårdsnamn i Almobyn.

Det är intressant att följa den då förekommande gårdsnamnsutvecklingen gammal-ung, stor-liten och Hed-Smångs under en tidsrymd av några få generationer. Då det finns en ”gammal” så kan jag förvänta mig att det även finns en ”ung”. Likaså om ”stor” förekommer kan jag förvänta mig att ”liten” eller ”Liss” förekommer på en person med samma förnamn. Det blir ett intressant pussel att lägga, och det har vid flera tillfällen hjälpt mig att hitta släktsambanden.

Gammal Eriks son Erik fick naturligen heta ung Erik, ett namn som följde med honom då han flyttade till Almgården. Men StorPer måste ha en LissPer någonstans. På senare tid har det klarnat och blivit verifierat att det var brorsonen Per Nilsson som fick det epitetet, och detta återkommer jag om i nästa blogg om min släktbakgrund.

Sonen Anders i Nybingsgården

Rubriken på dagens blogg låter mycket anonymt men säger något helt annat då jag skriver, att det gäller den Anders som skapade Buffilsgården på Björkens by, och var urfadern till den gård där Buffils Anna föddes. Namnet Buffils Anna lever vidare med hennes livssverk, kaffestugan på Björkberget.

Senast jag bloggade om Buffils Anders var i skarner.wordpress.com 2020-11-01 ”Två Almosöner till Björken i mitten av 1600-talet”. Då kände jag till ganska väl till om Anders militära bakgrund men visste bara lite om hans familjebakgrund i Björken.

Nu har jag kommit fram till att han var den yngste av de tre bröderna i Nybingsgården. Därmed var hans far den Jöns Nilsson, som jag bloggade om den 29de november och hans farfar Nils Larsson, som var född någon gång under cirka 1510-talet.

Anders föddes förmodligen under cirka 1590-talet och finns med i de militära rullorna från 1621 och först 1648 dyker han upp i mantalslängderna under eget namn, där han finns kvar tills 1655. Året därpå 1656 har gårdens mantal övergått till Anders Larsson från Ollasgården i Almo, vilket är året innan han som sergeant i Leksands kompani blev ”avdankad”, alltså pensionerad, och han övergick till det civila livet.

Det är svårt att ana vad som verkligen hände med hans arv i Björken. Min tolkning är att han blivit tilldelad ärvt land men genom sina ständiga utlandsvistelser kunde han inte ta hand om sitt land. Han bör att som sergeant kunnat ha lagt undan penningmedel och kanske i hans frånvaro en gård byggdes upp, som sköttes av Anders Larsson som då flyttade upp till Björken tillsammans med sin syster Ingiäl Larsdotter.

Det var inte ovanligt att gott tjänstefolk fick ta hand om gården om gårdsinnehavaren inte hade någon arvinge. Gårdens mantal, alltså ägandeskapet till gården, övergick med vissa förbehåll till den som skötte gården. Anders Jonsson kunde sedan bekvämt bo kvar på gården och bli omskött till sin död av Anders Larssons familj och hans syster.

Anders Larsson gifte sig c:a 1651 med Margita Ersdotter från Björken, som tragiskt avled tillsammans med barnet vid den tredje förlossningen efter att båda barnen blivit dödfödda i hennes två första graviditeter. Han gifte sig då med Brita Ersdotter från Hallen, vars farfars farfar var Nils Persson som föddes under cirka 1500-decenniet och byggde upp byn Hallens första gård.

Det äktenskapet blev mer lyckosamt. Förste sonen Lars tog över gården, sonen Erik flyttade till Hallen och dottern Kerstin gifte in sig i Svarvargården i Björken, som jag snart får anledning att återkomma till. Jag kanske skulle lägga till att Lars son Lars Larsson gifte sig med en kvinna från Almo som ser ut att vara från Ollasgården, alltså hans farfar Anders Larssons hemgård.

Buffilsgården i Björken blev alltså befolkad med folk från min granngård Ollasgården i Almo och har inga tidiga ärvda gener från släktet Nybings/Buffils.

Sonen Jöns i Nybingsgården

I min förra blogg beskrev jag ursprunget av Nybingsgården, att förmodligen vara byn Björkens första gård som även kallades Nybyggningsgården. Den förste innehavaren var Nils Larsson som fick tre söner Jöns, Olof och Lars och det blev äldste sonen Jöns som fick överta gården. Jag återkommer till Jöns bröder Olof och Lars Nilsson till en senare blogg.

Som vanligt är uppgifterna mycket knapphändiga. Då personerna har samma efternamn i samma generation buntar jag ihop dom till en brödraskara och beskrivs så tills det framkommer någon uppgift som tyder på att förhållandena kan vara annorlunda. Likaså betraktar jag i normalfallet att det är den äldste sonen som övertar gården.

Eftersom vi inte känner till födelseåren för personerna i de äldsta generationerna, har jag antagit att en generation är cirka 25-30 år, då vi inte vet att situationen är annorlunda, och får därvid fram ett cirka-decennium då personerna är födda. Att göra vissa möjliga antaganden ingår i arbetsmetodiken för att kunna beskriva historiens gång.

Det är nu dags att berätta vad vi vet om bröderna Jöns Jönsson och Anders Jonsson. Ingen av dom förekommer i skattelängderna men finns med i tillgängliga mantalslängder. Det är knepigt med alla namnvarianter som finns på namnet Jon exempelvis John, Jöns, Johan, men ofta skrivs de olika namnen med en viss konsekvens. I det här fallet Jönsson för Jöns och Jonsson för Anders vilket inte säger något om att de skulle vara bröder eller inte. Dessutom förekommer namnvariationer på ett mycket begränsat antal förnamn vilket innebär upprepningar av lika för och efternamn.

Jöns Jönsson I föddes under cirka 1570-talet i Nybyggesgården, och han gifte sig med en Anna från okänd bakgrund. Han byggde förmodligen upp en egen gård och finns med i mantalslängderna tills i slutet av 1620-talet. Denna gård är ursprungsgården för Jönses i Björken, ett släktnamn som har levt kvar än idag i Björken. Tydligen var han under en tid soldat eftersom han år 1644 förekommer i en soldatlängd, men då inte som soldat. Det var änkan Anna som som blev omnämnd i ett okänt sammanhang i soldatlängden. Han finns med i mantalslängderna 1628-1655, men då ska vi veta att 1628 är det första året som dessa finns tillgängliga.

Jöns och Anna fick sex omnämnda vuxna barn, men vi vet inget om vart de tog vägen. Döttrarna Anna, Brita och Ingiäl (Ingegärd) blev länge kvar på gården, sedan vet vi inte vad som hände dom. Äldste sonen Peder ärvde av okänd anledning inte gården, så det blev Jöns Jönsson II som fick ta över, vilket verifieras i mantalslängderna, där han finns med 1656-1685.

Återstår sedan dottern Karin som kallades Språk Karin Jönsdotter, där det är okänt hur gårdsnamnet Språk har uppkommit. Hon gifte sig med soldat Olof Olofsson Smålöje från Norrbärke socken, och de hann få två barn, Karin och Olof, innan han avled efter bara tre års äktenskap. Hon gifte om sig med soldat Anders Hansson, som sedan blev korpral vid Majorens (Leksands) kompani och avled 1679 vid 43 års ålder. Karin fick med honom tre döttrar till, Margeta, Brita och Kerstin.

Karin Olsdotter fick ett rörligt liv. Då hon återkom till Björken cirka 1702 bodde hon på egen gård där hon var mantalsskriven 1703-1705 och år 1710 flyttade till Backbyn. Hennes halvsyster Kerstin Andersdotter gifte sig med soldat Mats Eriksson Kohlmätare och de övertog gården 1706-1709, då Mats avled ute i fält. De hann få en son soldat Erik Matsson Galt som gifte sig till Söder Lindberg. Gårdsnamnet Språk fick därmed en kort sejour i Björken. Det ser ut att Erik hade en syster Margeta Matsdotter som stod som änka och huvudman för gården i revboken 1746 men här finns fortfarande oklarheter.

Karins bror soldat Olof Olsson Smålöje deltog tre år i ”danska fejden” i Skåne, var 1680 kommenderad på ön Wollin i Pommern i nordvästra Polen och gifte sig 1686 med Anna Andersdotter från Leksands Noret. Samma år (1686) blev han i Leksandstinget dömd till gatlopp för ”olovlig beblandelse” med sin halvsyster Margeta Andersdotter. Han var mantalsskriven i Björken 1687-1690 och flyttade sedan till Noret. Margeta flyttade till Backbyn med sin halvsyster Karin, och halvsystern Brita noterades ”male” (mådde dåligt) och blev kvar på gården, som bör vara Språkgården.

Jag vet, det är inte lätt att hänga med i svängarna hur Jönsesfamiljen bredde ut sig. Det tycker inte jag heller, och vi får se vart det framöver kommer att behövas ändringar i tolkningarna.

Det var i alla fall Jöns Jönsson II som tillsammans med hustrun Karin fick ta hand om Jönsgården efter Jöns Jönsson I med sin hustru Anna. Jöns och Karin fick en son Anders och när han tog över gården med sin hustru Elisabet blev gårdsnamnet tillfälligt JönsJöns, och när i sin tur deras son Anders Andersson omnämns i revboken 1746 anges gårdsnamnet som Jössas.

Nästa blogg blir naturligtvis om den tredje brodern Anders Jonsson i syskonskaran Jönsson nu när vi har betat av hans två äldre bröder Lars och Jöns.

Tills vidare har jag försökt att berätta om den första historiken om gårdarna Nybings, Jönses och den mer tillfälliga Språkgården.