Stare och tussilago

Vilken underbar vårvintermorgon och dag!

Att gå ut i naturen en sådan dag var oemotståndligt trots sina sex minusgrader under morgonen. Det blev den vanliga Almorundan på vandringsleden, som är en oerhört fin tillgång för att bekvämt komma ut i blandad natur på nära håll. Marken är fortfarande frusen, och det var lätt att gå, även där det brukar vara sumpigt.

Solen sken från en klarblå himmel, och dess strålar kändes riktigt varma för första gången i år, och det kändes riktigt gott att gå utan handskar och med jackan uppknäppt. Det var absolut vindstilla, och det var härligt att då och då stanna till och lyssna in mig på alla de olika ljuden från fåglarna omkring mitt promenadstråk.

Även några flugor kände av vårvärmen invid min källarkulle och började närgånget surra i mitt ena öra som en första påminnelse om alla de flugor som  kommer att surra omkring mig bara det blir riktig sommar.

Jag kunde under min förmiddagspromenad räkna in 18 olika fågelarter, av vilka staren gladde mig mest. Äntligen har den kommit på flera ställen efter en sen start, och jag njöt av de härliga ljud den åstadkommer i samband med att den anländer.

Även tussilagon gladde med ett knippe gula blommor i den sydliga vägkanten ute på Lera. Den är även år den första vilda blomman efter vintern.

Fälten på Lera är nu snöfria, och vi kan ju faktiskt börja prata om vår.

 

Livsöden med rötter i byn Ål-Kilen

I raden av årsmöten var det sista igår.

Det var föreningen Dalfolk som hade sitt årsmöte i bystugan i Ål-Kilen. Trots att stora riks-70 går nästan rakt igenom byn har jag aldrig tidigare besökt den. Det har aldrig blivit av att stanna till. Byn är både större och mera intressant än jag först tänkte mig. Här kan vi uppleva tidens vingslag för bakgrunden till både Clas Ohlson och Åhlén & Holm. Det är sannerligen en by där många energiska entreprenörer har växt upp.

En ättlig, Johan Berglund, drog från byn till Söderhamn och därifrån vidare till Amerika och satte upp en parfymfabrik på den karibiska ön St. Martin. Den ska visst fortfarande vara i ägo av Johans ättlingar.

Det påminde mig om två andra svenskar, Sjögreen och Otto Carlsson, som oberoende av varann bosatte sig på den lilla ön Little Corn Island med numera 1000-talet invånare i slutet av 1800-talet strax utanför Nicaraguas kust. De har ättlingar kvar, men jag har emellertid ingen aning om varifrån i Sverige dessa två herrar kom.

Det finns många intressanta livsöden.

Afghansk middag

Den förra kobran var inte ensam.

Deepu sa att det finns en till invid huset. Det är invid den del huset, som jag kallar ormhörnan, där vi har ett litet buskage med svärmorstunga och en hög med gamla taktegelpannor. Där trivs dom, och nu är hörnan alltså dominerad av en kobrafamilj.

Geetha och jag är inte särdeles oroade att ha ormar omkring oss. Det är ytterligt sällan det händer att en människa blir biten av giftig orm, och vi låter de vara kvar där de är, och de brukar dra sig bort till lugnare ställen, då det är liv och rörelse i huset. På Mukkunni Hill har vi inte haft någon incident med en människa.

Igår kväll intog jag min middag i den utlysta afghanska buffén, som fem afghanska unga män hade anordnat och tillagat på Café Villagatan 4. Det var populärt och fullsatt med över hundratalet middagsgäster. Maten var utmärkt god, och jag verkligen njöt av deras kulinariteter. Det var fina hemmalagade rätter, och de var inte rädda för att få till en av såserna riktigt kryddstarkt.

Pingstförsamlingen bjöd på lokalen utan ersättning och annonserna bjöd annonsbladen på, så hela överskottet efter matköpen gick direkt i fickorna på de fem entreprenörerna.

Väl unt och jag kommer igen om det upprepas!

Första industrijobben för Almoungdomar

Det vackra vinterlandskapet vi fick igår i Almo badar idag i solsken från en klar himmel och nollgradig temperatur. Det är en vacker vindstilla vårvinterdag, där solens värmande solstrålar kommer att ganska snabbt töa bort det nya vita täcket över naturen.

Emellertid i morgon skall det mulna det på igen, och vi får känna på lite mera snö som en påminnelse om att ännu har inte Kung Bore lämnat oss för den här gången.

Under tiden fortsätter det med mera regn i Kerala. Det tycks vara ovanligt mycket regn där nere nu under slutet av mars, då det fortfarande är att betrakta som torrtid under mer normala förhållanden. Men det går mot grönare tider även där.

Igår hade jag anledning att titta lite närmare på de första nybyggarna som kom till Brahammar under begynnelsen av en ny industriepok i Limåområdet i de djupa skogarna i västra Siljansnäs under början av 1800-talet. Det var två unga människor från Almo som då fick enkla jobb i den nya industriella järnbrukssatsningen kring den vackert rinnande Limån.

I min närmaste granngård Ruthbergsgården fick en av de unga sönerna Lars Matsson Rutberg jobb som ”dräng” i Brahammar vid 18 års ålder. Hans far var soldat i rote 115 Rut i Majorens (Leksands) kompani i Dalregementet, och var född på den gården. Han gifte sig med Carin i Smångsgården på den andra sidan av min gård, och de fick 12 barn tillsammans av vilka åtta överlevde barnstadiet. Det var alltså en trångbodd tillvaro Lars kom ifrån, innan han år 1814 flyttade över till nybyggarbyn Brahammar.

Året efter fick 27-åriga dottern Carin från närliggande Pellasgården jobb som piga hos den första bokhållaren Lars E. Morin i Brahammar. Hon var en av 10 barn i Almos skolmästarfamilj i Pellasgården, gifte sig efter jobbet i Brahammar med en Fornbykarl soldaten Daniel Ersson Pihl och etablerade Pihlgården som granne till Pellasgården.

Det var det första tillfället då byns ungdomar tog industriellt jobb i vår omgivning, och det var en begynnelse av en ny epok i Almos historia.

Minu, den nya tiken

Vi har haft en ny tik med namnet Minu i Theralihuset i Malayam under några veckor. Det är det hus Geethas mor tidigare bodde i nere i byn, och Therali var namnet på hennes lilla tryckpress.

Namnet Minu menas egentligen en flicka med fiskliknande ögon. Hon ska vara en blandning av en lokal blandras och en mera långhårig rashund, och vi kommer att behålla henne som vår nya tik istället för vår gamle trogne Blacky, som nyligen blev ihjälbiten av en kobra intill vårt hus.

Geetha har nu tagit upp Minu till vårt stora hus uppe på Mukkunni Hill, och vi får se hur det kommer att gå att ha henne där tillsammans med Kent och Kalle.

Här i Almo snöar det, och vi har fått ett vackert vinterlandskap igen. Skönt att sitta inomhus och titta på hur flingorna faller.

Grötfrukost i prästgården

Det var mulet och snålblåst i nollgradigt väder då jag i morse stegade in i prästgårdens sköna varma atmosfär.

Det var vårens sista ”Grötfrukost för Siljansnäskarlar” som drog mig dit. Det är en tillställning, som en gång i månaden under höst och vår brukar vara populärt för äldre manliga bygdebor. Så ock idag.

För mig var det den första frukosten i prästgården eftersom jag har missade alla andra frukostar sedan i början av april ifjol, då i församlingshemmet. Sedan i höstas anordnas dessa frukostar i den nyrestaurerade prästgården.

Jag kollade med folk vad de tyckte om den nya lokalen, och alla jag frågade tyckte att det var mycket trevligare i församlingshemmet. Där var mera rymd och fler människor fick plats vid borden. Nu sitter man fyra vid varje bord, och det upplevdes allmänt av en känsla av trångboddhet.

Jag håller med om att det gavs mera naturliga kontakter i församlingshemmet, eftersom det var lättare att gå omkring och prata med folk, vilket ju även är det huvudsakliga syftet med att delta i dessa arrangemang. På grund av att det är för trångt slutar nu kyrkan även med de populära jul-och påskbufféerna.

Nu är det bara att ta det för vad det är, men det blir spännande att se vilken organisation som kommer att överta det gamla församlingshemmet. Blir det frikyrkoförsamlingen kan det kanske öppna nya möjligheter för Siljansnäsborna?

Församlingshemmets öde

Det andra större informations/diskussionsämnet i måndags stormöte var angående kyrkans f.d. församlingshem.

Bakgrunden är ju att kyrkans ledning redan har beslutat att flytta församlingshemsverksamheten till gamla prästgården, som i dess ställe rustades upp att fungera som nytt församlingshem. Det gamla församlingshemmet avses gå till försäljning, vilket nu har blivit aktuellt.

Frikyrkoförsamlingen har därvid hört av sig som intressent och är villig att lägga ett bud. Den församlingen är numera för trångbodda i det nuvarande ”Öppet hus”, som är ett nyare namn på gamla fribaptistkapellet med anor från 1880-talet, och församlingen har en längre tid planerat för en utbyggnad av sina lokaler. Därvid har redan angränsande mark till Öppet hus införskaffats. När sedan det gamla församlingshemmet planerades att avyttras, insåg frikyrkan att detta skulle kunna vara ett lämpligt alternativ till utbyggnationer av Öppet hus.

På stormötet uttryckte Frikyrkoförsamlingens representanter en förhoppning om att frikyrkan skulle ges tillfälle att köpa lokalen från Svenska kyrkan. Frikyrkan är finansiellt solvent och behöver inte låna pengar för köpet, och det skulle ge många samarbetsfördelar för de båda kyrkoförsamlingarna att bli grannar med sina olika verksamhetsformer, ett gott tillfälle att genomföra praktisk ekumenik.

För närvarande är det ingen som har givit ett seriöst bud som köpekonkurrent till Frikyrkan, men det finns röster om att detta skulle kunna vara ett tillfälle att kunna överta lokaler som är lämpliga för andra samhälleliga servicefunktioner som ex.vis tandläkarklinik och för nyetablering av privata företag. Det kunde kunde då bli komplement till redan investerat kapital i Sockenstugan och Företagshuset, men det råder en stor tveksamhet om detta är ett realistiskt alternativ till Frikyrkans bud.

Det ska bli intressant att följa vad som kommer att hända även här. Så långt är det beslutat att Svenska kyrkan avser att sälja församlingshemmet, men det återstår att se vem som kommer att bli köparen.

Fibernätsinvesteringar

Gårdagens samling i Sockenstugan anordnad av Arbetsgruppen för Siljansnäs framtid blev välbesökt med en hel del intressant information och diskussion. Trevligt att se att det var så många Almobor, ett tiotal, som tog sig ut.

Huvudpunkten på dagordningen var fiberkabeldragning, och det rönte av goda skäl stort intresse, och det är onekligen högintressant för oss Almobor. Enligt definition i det här sammanhanget är Almo och Alvik två byenheter, och så länge ingen av byenheterna överstiger 200 invånare är vi inte att betrakta som tätort, vilket däremot alla byarna från Björken till Fornby är.

Det är två byenheter därför att, igen enligt definition, avståndet mellan byarna överstiger 250 meter. Det lustiga är att, enligt den visade kartan, Östra Almo då ingår i Alviksenheten, därför att avståndet för närmaste boningshus mellan Västra och Östra Almo överstiger 250 meter, men avståndet mellan närmaste boningshus för byarna Almo och Alvik är under 250 meter. Tolkningen är i alla fall till vår fördel, och så långt är det ju bra.

Internetnätfrågan är emellertid viktig för byinnevånarna, eftersom det berör våra framtida kommunikationsmöjligheter. Samtidigt innebär det en ganska stor investering på cirka 20-25000 kr per bostadsfastighet. För mig blir invsteringskostnaden den dubbla, eftersom jag har bostadsfastigheter i både Alvik och Almo.

Diskussionens vågor kommer att rulla vidare, och viktiga beslut måste och kommer att tas under de närmaste åren.

Släktforskarträff i Leksand

För knappt två veckor sedan deltog jag i en gemensam satsning på en publik släktforskarträff i kulturhuset i Leksand med deltagande personal från kulturhuset och folk från föreningen Dalfolks styrelse.

Det blev en samling med tio deltagande personer, fem från Dalfolk, två tjänstemän från kulturhuset och ytterligare tre personer från bygden. Tre personer från bygden låter och är ytterst få människor. Intressset för problematiken kring släktforskning är onekligen inte på höjdpunkt.

De som tycker att de missat ett tillfälle har en chans till genom att komma till kulturhuset torsdagen den 16de april, då det blir ungefär samma upplägg.

Redan ikväll är det däremot en intressant publik samling i Sockenstugan anordnad av Arbetsgruppen för Siljansnäs framtid om bl.a. de högaktuella ämnesområdena fiberkabel för Internet i Siljansnäs, mobila tandläkarkliniken, församlingshemmet, prästgården, hotellet och Buffils-Annas. Det är Jonny Wikström som håller i tåtarna för programmets genomförande.

I morgon är det sedan dags för Almo bys årsmöte i bystygan under Johnny Bondins ordförandeskap, torsdag morgon grötfrukost i prästgården och på fredag har kulturbanken sitt nästa program i Sockenstugan samarbete med Paraden/riksteatern.

Säg sen den som inte tycker att det händer något i Siljansnäs.

Regn och början av blomning

Efter ett 30 mm regn och några mindre regn på Mukkunni Hill har det börjat grönska och blomma igen.

Geetha berättar om att fikusträdet bakom huset har fått en ny bladskrud med dess vårligt skira blad med lika färg som Skånes bokskogar om våren. Det brukar se så ungdomligt fräscht ut.

Dessutom har blomningen startat något tidigt på grund av regnen med en härlig kombination av jakarandans violettblåa blommor och flamboyanternas Delonix regia orangeröda. Blommorna på dessa träd har en tilltalande vacker färgkombination.

Fikusen på framsidan, Mainaträdet, bär nu frukt, vilken är mycket populär bland djuren. På dagarna sitter aporna där och kalasar, och på nätterna är turen kommen till jättefladdermössen, de s.k. flygande hundarna. Så det är full fart i det stora trädet nästan dygnet runt.

En vacker tid börjar efter den värsta torkan, och det går efterhand mot dessa ljuvliga monsuntider vi har framför oss. Inte utan att jag känner ett litet sug av att få uppleva detta igen.

Men nu är det ju härlig vår i Almo, som väl så bra konkurrerar om tiden, även om det just idag är en kall, småblåsig och mulen morgon.