Brun kärrhök och gransångare

På sistone har det blivit några sköna eftermiddagspromenader långs Almoån och Alviksstranden.

På något sätt tycker jag att det är färre arter i farten och även färre individer än det brukar vara. Nu har vattenståndet gått upp något och den vattenfria strandbrädden har krympt, så fåglarna i vattenbrynet kommer något närmare torra land.

Ett brun kärrhökspar brukar under vårarna hålla till i och omkring Ormbäcksdeltat. Så även i år! Nu är den tillbaka igen, och jag njuter av att få beskåda deras lågflygande jakter.

På stränderna har flera vadararter visat upp sig, även om det inte rör sig om några sällsamheter. Ett par skogssnäppor har intagit sin plats i Almoån, några gluttsnäppor och någon enstaka drillsnäppa påtade i gyttjan på Alvikssidan. Däremot har det blivit lite mera fart på enkelbeckasinerna i Ormbäcksdeltat, där de gärna visar upp sina flygkonster.

Ute på Alvikens vattenyta fanns igår även en mindre flock viggar bland de arter som normalt förkommer där och då bland annat ett par behagfullt spatserande tranor vid strandkanten. Lite längre ut rörde dig både storskrake och smålom.

Och så har den första av de små skönsjungande sångarfåglarna anlänt. Igår kväll var det full fart på en gransångare i Ormbäcksdeltat. Den var väntad och förväntad och jag blir glad åt dess livfulla tjipp-tjappande.

Under nätterna har vi ännu frysgrader och vindarna känns ännu kalla, där inte solen kommer åt med sina värmande strålar.

Fårbergs månnedgång till Uvbergs soluppgång

Det var en vacker månnedgång under tidig morgon. Det är fullmåne idag, och det stora runda klotet sänkte sig mäktigt ner över över Fårberg i väst.

Sedan dröjde det inte många minuter innan solklotet hittade upp bakom Uvberget, den bergstopp som ståtar längst österut i Siljansnäs. Det brukar annars vara över Leksandsbergen som solen går upp, men nu går den upp i Siljansnäs sett från min gård i Almo.

Jag har en stor förmån att kunna se växlingarna i solens och månens uppgång och nedgång från mitt sovrumsfönster mot öst och från mitt arbetsrum i väst. Idag var det speciellt frapperande med en vacker månnedgång vid samma tidpunkt som soluppgången.

Vi har fortfarande kalla nätter. Nu under morgonen hade vi som kallast minus sju grader, och de senaste mornarna kan jag ana hur de senast anlända flyttfåglarna sitter och huttrar i väntan på att den värmande solen åter ska stiga upp och värma med dess lyskraft.

Det har varit dåligt en tid med nyanlända flyttfågelarter men maj månad närmar sig och då ska det bli en nystart igen på fåglarnas ankomst. April har varit ganska blåsigt med kalla vindar, men nu ska det bli snart bli behagligare väderlek.

Jag väntar att vilken dag som helst få kunna lyssna till de första hitflyttade sångfåglarna och att återigen få se och lyssna till svalorna omkring oss. Med ankomsten av maj blir det som alltid riktig vår med känsla av försommarens ankomst.

Vaccination och kattuggla

För sex veckor sedan fick jag min första Covid-vaccination och i mitten av maj ska jag få den andra. Det känns skönt att vara vaccinerad.

Geetha har varit för ung för att komma fram i en vaccinationskö. I det senaste numret av Magasinet Leksand såg vi att det nu går boka en tid på 1177.se, men där visade det sig vara svårt att komma fram. Hon ringde då upp Region Dalarnas telefonsupport, och då gick det lätt. Efter 10 minuters väntetid fick hon vaccinationstiden 10.34 i morgon i Leksand för sin första spruta. Snabbt fixat!

Vid midnatt gick jag upp och öppnade det stora fönstret i mitt sovrum. Då fick jag för första gången i mitt liv höra en uggla hemifrån min gård. Det var en kattuggla som hoade lite långt bortöver nordost, men inte längre bort än att det var helt tydligt identifierbart att det var en kattuggla.

Det är i och för sig inte särdeles märkvärdigt. Vi har flera kattugglepar i byns närhet, och vi kan lätt gå utanför byn och lyssna. Det märkvärdiga för mig var, att jag kunde höra kattugglan från mitt sovrum genom att bara öppna ett fönster och lyssna.

Enkelbeckasin som väntat

Vackra varma dagar men fortfarande kalla mornar, då temperaturen i gryningen går ner till minus fyra till fem grader.

Då jag öppnar fönstret till sovrummet vid den tiden då solen går upp bortom Leksandsbergen i öst möter mig vemodiga koltrasttoner som väl förenar sig med den rådande stilla atmosfären och friden.

Igår skrev jag om att jag saknade enkelbeckasinen under min eftermiddagspromenad genom Ormbäcksdeltat dagen innan. Men igår flaxade ett exemplar upp intill mig då jag kom gående på spången. Den var helt tyst, men genom sättet att flyga var det ingen tvekan om att det var en enkelbeckasin. Den var ju förväntad, och det var bara att konstatera ankomsten. Vid nästa lämpliga tillfälle ska jag nog få höra rösten från den och vingbruset då den uppför sina säregna flygkonster. Enkelbeckasinen tillhör de kära tillskotten i vårens flyttfågelankomst.

Snäppornas anländande har dröjt något med de kommer. Igår började det med en ensam drillsnäppa som tystlåten påtade i gyttjan i den sjöbotten som var vattenfri i det låga vattenståndet. Den såg ensam ut bland alla de större sjöfåglarna, där grågässen i år har kommit i något större antal än tidigare. Men det var ett härligt liv av storspovar och tofsvipor.

Först igår fick jag höra rödvingetrasten vilket var lite sent. De borde ha anlänt en eller ett par veckor tidigare, men det är skönt att få höra igen som utfyllnad till kol- och taltrastarnas sångframföranden.

Nu går det att göra härliga vårpromenader. Det är något nytt varje gång jag går ut, då inte vädret sätter stopp för vårens vidareutveckling.

Vilstol i kärret

De bloggläsare som följt mig under hela min bloggskrivartid sedan 2009 har varje vår fått följa mig ut på vandringsleden Alviken runt. Där ute på spången rakt genom Ormbäckskärret har jag genom alla dessa år haft min favoritpromenad och mina små ställen i lugnet för lugn och kontemplation.

Det är nu den är som bäst efter att kälen har gått ur marken och innan myggen och bromsen börjar komma under sommaren. Jag har satt ut ett par stolar mitt ute i kärrdjungeln. Där sätter jag mig ner under fina varma dagar som under den här helgen och mest bara lyssnar och tittar på då någon mes visar upp sig. Då Jocke från Alvik råkade komma förbi på spången igår bad jag honom sitta ner ett par minuter. Almodelen av leden har nu torkat upp så pass att det går bra att gå torrskodd genom hela den sträckningen.

Jag förväntade mig att få höra någon enkelbeckasin men den uteblev och och är säkert i faggorna. Annars var det mest bofinkar, rödhakar och nötväckor som stod för sången. Någon koltrast höll till i närheten och storspovarna drillade intensivt längre bortöver åkrarna tillsammans ett par tranor och tofsvipor. Ett trettiotal tranor flög i plogformation norrut ovanför mig, men det mesta fågellivet var förstås ändå ute på sjön och kring strandbanken.

Sköna dagar!

Zoom över gränser

Idag hade vi ett zoommöte med våra vietnamesiska counterparts sen förr.

Vi i det här fallet var vi svenskar som jobbade med skogsdelen av Bai Bangprojektet i Vietnam under senare halvan av 1970-talet och första halvan av 1980-talet. Vi har under många år träffats ett par gånger per år under lättsamma former, men nu under coronatider har det blivit att vi träffas bakom våra skärmar en gång per månad. Faktiskt positivt och trevligt!

Den här gången hade vi bjudit med våra närmare vietnamesiska vänner som vi jobbade ihop med under den tiden av projektet. Det blev ett par trivsamma timmar tillsammans. Det var lunchtid för oss och kvällstid för dom. Vi hade mycket att prata om och gamla vänskapsband sitter i.

Jag hade i förväg skickat över ett fotografi från 1976 där jag stod med min vietnamesiske tolk Hoa ute i bambuskogen. Nu satt han i Vietnam och fortfarande tolkade för de kolleger som ännu inte pratade engelska och berättade hur mycket han kände för fotografiet. Jag var ny i Vietnam, och Hoa var nyutbildad 22-åring som tolk för projektet. Under den långa tid som vi inte sett varann hade han doktorerat i sociologi och var aktiv in i det sista. Rörande och känslosamt!

Då vi jobbade där nere hade vi ingen tanke på att ännu efter 40 år vi gamla kollegor skulle träffa varandra under sådana gemenskapliga förhållanden. Vi fick höra hur det har gått för dom i deras yrkes- och familjekarriärer, och vi fick uppleva hur mycket deras tid med oss har betytt i deras liv i fortsättningen.

Den här gången ställde även en vice-minister upp och framförde sina tankar om vad projektet har inneburit för Vietnam. Numera är det ett mycket annorlunda Vietnam än det Vietnam jag anlände till år 1975.

Det känns bra med bestående vänskap över gränser.

Vårpromenad längs Alviken

Det har dröjt en hel månad sedan min förra blogg. Detta trots att det händer så mycket ute i naturen under den här tiden. Efter ett kraftigt aprilsnöfall kring den senaste helgen har vi kommit in i en period av känsla av vår.

Nu under morgonen hörde jag att smålommen har kommit tillbaka efter vintern då den skorrande flög över byn. Det har blivit ett årligt budskap om vårens ankomst och påminner oss om att Alviken har sköljt dit den flyger på sina dagliga fisketurer.

Igår eftermiddag tog jag årets första promenad på vandringsleden längs Alvikens sjöstrand, och det var ett rikt fågelliv som mötte med många nyanlända arter. Spångarna var fina att gå på, men varje vår finns ett visst underhållsbehov, så även i år kommer vi i början av maj att vara ett gäng som går ut några timmar, då vi byter ut ruttnande plankor och gör nödiga förbättringar inför sommarens vandringar på leden. Jag hade tagit min röjkniv med mig men jag såg att någon redan innan hade varit ute före mig och rensat upp kring plankorna. Nu var det lätt att gå och njuta.

Det var mycket änder och gäss ute på vikens vattenyta, och på stranden fanns det det gott om nyanlända sädesärlor. Storspovar lät ljudligt höra ifrån sig med sina härliga drillar, och det var gott om tofsvipor som har varit här sedan någon vecka. Vattenståndet var lågt, och det fanns gott om god och närande mat på det som annars är sjöbotten.

Kring spången ute i Ormbäckskärret var det gott om kol-och taltrast, och det var härligt att få lyssna på de rikligt förekommande och ljudliga bofinkarna tillsammans med de mera sprudligt framtonande rödhakarna. Det gläder mig speciellt att få lyssna till nötväckorna som var så sällsynta hos oss under 1960-talet, men som numera hörs lite överallt.

Utanför en lada fick jag se den första tussilagoblommans envetna försök att ta sig upp över markytan och breda ut sin lysande gula krona. Plötsligt fick jag då även se ett fjällvråkspar flyga förbi på sin väg norrut.

Det rör på sig ute i den levande naturen. Visst är det vår!