Alviksdialekten

I tisdags (tre dar sedan) bloggade jag om våra gamla Siljansnäsdialekters uppkomst. Byn Alvik har härvid en unik plats i dialekthistoriken.

Byn finns representerad med tre gårdar (skattebönder) i vår första skattelängd från 1539. Vid den tidpunkten var Näsbyggebyn störst av Siljansnäsbyarna med sju gårdar.

Samtidigt bör jag nämna att de två största byarna kring Österviken var Hjortnäs (nio gårdar) och Tällberg (sju gårdar), så Näsbyggebyn var i storlek ganska jämbördes.

Byarna bör vara mycket gamla, eftersom man har funnit en gravplats där Leksands kyrka nu står med kristna begravningar redan från 1000-talet. Eftersom kyrkplatsen ligger invid Österviken finns det goda grunder att anta att dessa byar vi talar om har sitt ursprung åtminstone över 1000 år tillbaka. Tyvärr har vi ingenting i skrift för mer än 500 år tillbaka och de arkeologiska fynden är få, så vi kan inte mer än gissa eller ana.

I mitten av 1600-talet hade byn Alvik inga fäbodar. De närmast liggande var Råbäcks fäbodar, som då tillhörde Näsbygge fjärding. Det var naturligt eftersom de två ägarna till Råbäck kom från byarna Fornby och Sundsnäs, som båda ligger intill varann och tillhörde samma fjärding.

Geografiskt är det intressant att se att Alvik ligger mitt emellan de båda byarna och Råbäck. Det är därför naturligt att tänka sig att det var någon ättling från dessa två byar som slog ner sina bopålar först i Alvik och sedan skaffade sig Råbäck som en fäbod lite längre inåt skogarna.

Därav följer att grunddialekten i Alvik, Fornby och Sundsnäs är densamma. Sedan är det fascinerande att Alviksdialekten genom århundradena inte har fått större påverkan från det mer närliggande näsbymålets dialektområde.

Samtidigt kan vi dra slutsatsen att näsbymålet uppstod i sin avskildhet århundraden innan 1000-talet började. Visst kan vi sedan tycka att det är synd, att vi nu låter en sådan gammal geografiskt och språkmässigt så genuin dialekt som näsbymålet bara försvinna på ett par generationer.

Men vi lever i dagens snabba utvecklingstider, och vi kanske får acceptera att det är tidens gång.

Vi hinner i alla fall ta tillvara några bandupptagningar, som får representera en sen spillra av det återstående.

Geetha hos sin moder

Stora snöflingor faller tungt nu under morgonen.

Det är nog inget större snöväder, men marken har blivit härligt vit igen efter dessa tövädersdagar. Vi är ju ännu kvar i februari, och än ska väl inte vintern vara slut.

Geetha blev ju tvungen att åka tillbaka till Kerala från Myanmar för en vecka sedan, eftersom hennes 80-åriga mor hade blivit allvarligt dålig och behövde sjukhusvård på intensivavdelning. Geetha har vakat vid sin mors sida hela tiden tills igår, då hon kunde göra sitt första besök till sin mors hus en knapp kilometer från Mukkunni Hill. Än så länge har hon inte besökt vårt hus, men det blir nog snart av.

Först fick hon koncentrera sig på att sköta om sin mor, som flyttades från det privata sjukhuset PRS till sjukhuset på Medical College i Thiruvananthapuram och nu senast till ett Nursing Home i Kollam (f.d. Quilon), där hon får continuerligt god vård. Geetha har där dessutom anställt en speciell sjuksköterska, som ska se till modern.

Geetha tror att det är mycket tveksamt om hennes mor någonsin kommer att komma tillbaka till sitt hem i vår omgivning. Den närmaste framtiden får utvisa.

Det var inte många månader sedan Geethas mor började planera ett besök till Finland nu i vår.

Det är inte lätt då kroppen blir svag, då man är gammal.

Back-Einar

Gårdagen var som gjort för en lång promenad.

Solen lyste från en härligt blå himmel och lufttemperaturen låg på plus sju grader. En riktigt ovanlig februaridag med andra ord, då det var många som tog sig ut i den friska och sköna luften.

Själv gjorde jag bara en kortare promenad, då jag sakta gick genom byn. Talgoxarna hade kommit riktigt bra igång med sina vårläten, och de började nog ana att en vår är på väg.

Jag mötte som så många gånger annars Back-Einar, som är ganska säker på att hålla sig utomhus, då det är vackert väder. Han har lätt för att prata på genuint Almomål, och det är ett nöje att lyssna till honom. Han är en de få och mest originella personligheterna av de kvarvarande i byn.

Jag skulle tro att det är fler än jag som tycker så, och för mig är han en given kandidat att i årets midsommarfirande ersätta en midommartalare, då lämpligen i en slags intervjuform, så att det finns någon som styr talet och kan ställa några lämpliga frågor.

På tisdag är det bystämma, och då kommer nog frågan om midsommarfirandet upp.

Näsbymålets dialektområde

Igår kväll hade vi årets första månadsmöte i den lokalhistoriska gruppen i hembygdsföreningen.

Jag tog initiativ till den här gruppen för tio år sedan, och vi hade vårt första möte i april 2004. Vi har alltså hållit på i tio år och går nu in på det elfte året.

I samband med att vi inom hembygdsföreningen har en annan pågående projektgrupp, som arbetar med en ordlista över gamla ord i dialekterna i Siljansnäs, tog vi under mötet upp de olika Siljansnäsdialekternas ursprung. Jag hade dessförinnan skrivit ett fyrsidigt arbetspapper i ämnesområdet, och vi enades om, att de grundläggande tankegångarna i det papperet känns riktiga.

För att förstå bakgrunden måste vi gå tillbaka 500 år i tiden, då Näsbygge fjärding (föregångaren till Siljansnäs socken) omfattade ett något större område än det område som senare blev Siljansnäs socken. Det innebar att Näsbygge fjärding kom att omfatta två dialektområden, ett som omfattade den centrala delen av Näsbylandet innefattande byarna som ligger norr om Alviken med även Almo inkluderad. Här talas Näsbymål eller ”Björkmål” som språkforskaren Bergfors kallade dialekten.

Det andra dialektområdet ligger på båda sidor om norra delen av Österviken och inkluderar Hjulbäck, Fornby, Sundsnäs, Grytnäs, Hjortnäs och Tällberg. Alla dessa byar tillhörde Näsbygge fjärding under 1500-talet och alla dessa byar talar (-de) samma dialekt. Tills vidare talar vi om Österviksdialekten, men då måste vi ha det förbehållet av vi menar dess norra del. Västanvik och Karlsarvet tillhörde Härads fjärding, och det är inte utrett, om det finns skillnader i deras dialekt jämfört med byarna längre norrut.

En senare blogg får beröra Alviksdialekten, som även den är en Österviksdialekt.

Då ska jag beskriva vad som orsakade att Alviksbyn fick sin egen dialekt.

Musikupplevelse i Sockis

Vasaloppsvecka och vilken värme! Det är nu under morgonen 7½ grader, vilket bör vara en ganska unik februaritemperatur vid mulet väder. Den tjocka vackra nysnön krympte ordentligt och delvis försvann.

I lördags var det dags att gå över till Sockenstugan och lyssna till ett väljudande och lättlyssnat program anordnat av vår fina Kulturbank i Siljansnäs. Det var Mats Jansson vid flygeln och Olle Perssons välljudande tenorstämma som i kombination lyckades helt förträffligt att göra ett fint högkvalititivt musikprogram baserat på mestadels Schuberts svanesång och Brahms. Det är egentligen ganska fantastiskt att vi i Siljansnäs kan ges denna möjlighet att få lyssna till sådan kvalitet i bygdens fina lokal, som har utvecklats till en fin konsertsal med imponerande akustik.

Då är det förstås synd, att det kom bara cirka 40-talet betalande åhörare. Evenemanget vore värt flera besökare, men det ligger inte direkt i Siljansnäs befolknings intresseinriktning. Jag noterade att vi i alla fall var fem personer från Almo som hade betalt våra inträdesbiljetter. Eftersom det var många Leksandsbor och även tillresande från andra håll, så tycker jag Almobornas andel av Siljansnäsbefolkningen inte var helt underkänt. Vart höll Alviksborna till en sådan kväll? Ja, OS är visserligen inte slut än.

Trevligt att Mats är en av många musiker som har sina rötter i Siljansnäs. Hans mor Ingrid f.d. Göstas kom ju från Näsbyggebyn, där hon varit uppväxt med musiklivet i missionskyrkan.

Nu är det bara att se fram emot nästa musikupplevelse, vad nu Kulturbanken kan tänkas ha fördolt i sina planer.

Riskmiljöer

Det är skönt att ha återhämtat sig från kräksjukan till ett nästan normalläge.

Igår kunde jag äta mitt första ordentliga mål mat efter avsaknaden av denna föda under en vecka. Det var härligt med smaken av nykokad potatis tillagad härhemma och att därtill få lägga ett par bitar välkryddade lövbiffar från stekpannan.

Jag hörde av en av mina vänner, att han hade haft huset fullt av hemmaboende gäster, då han själv råkade ut för den här besvärliga sjukan. Han hann inte isolera sig, innan alla boende i huset blev sjuka. Det blev kaos med diarreer och spyor och behov av tvättmaskinkapacitet. Ett rent elände som både han och hans fru uttryckte sig.

Vart drog då jag på mig detta öde? I söndags besökte jag Leksand mitt på dagen och passade då på att pröva den nya populära brunchen (frukost-lunch) i centrum. Det var alls inget fel på maten, och för mig som nyhemkommen blev det en utomordentligt välsmakande smörgåsmatlunch, då jag kunde börja med lite lätt frukostmat och avsluta med läcker dessert.

Problemet var att lokalerna är för trånga för ändamålet. De är inte byggda för den här typen av lunch med mat som står länge i öppna fat. Med mycket folk i rörelse och med påfallande ungt klientel kring faten upplevde jag inomhusluften som något dämpande tung. Det innebar ju högriskmiljö för magåkommor.

Och då var det något obetänkt vanskligt att utsätta sig för ett sånt ställe i magsjuketider. Tydligen!

Tung våt snö

Ja, det blev ett härligt snöfall igår. Jag njöt av att se det vackra vintervädret.

Det hade varit härligt om vi hade fått behålla den nya fina snön i puderform. Men det låter sig tydligen inte göras. Nu ska det bli ett ordentligt töväder under tre dygn utan någon enda minusgrad. Det kommer att tära hårt på snölagret.

Direkt i samband med snöfallet kom värmen, och jag hann inte ut med snöskyffeln förrän snön hade blivit tungt våt. Det kändes förargligt, och det blev ett tungt jobb att få undan den fuktiga snön.

Jag hade tur! Tore uppifrån byn passerade just med sin traktor med den en frontplog, och med hjälp av den tog det bara någon minut att få bort de största snömängderna framför garaget. Sedan gick det ganska lätt att skotta bort resten.

Det blev lite lagom kroppsgymnastik utan att behöva vara ryggbrytande.

Magiska gröna piller

Äntligen en morgon då hjärnan verkar börjar fungera igen efter den flera dagar långa utslagningen.

Tyvärr blev även gårdagen tung med utslagning och orkeslöshet, så det blev inget av med årsmöte för mig igår. Jag kunde i alla fall med möda färdigställa verksamhetsberättelsen i god tid under morgonen igår, så att det var gjort. Att sedan gå ut och skotta snö och bära in ved innebar en förvånansvärt stor kraftansträngning, och det fick bli mitt dagsverke av kroppsutövning.

Till lunch kom Inga-Lill över med en burk nykokad blåbärssoppa, som var himmelskt god, värmande i både kropp och hjärta, och platsade ypperligt väl i magen. Det inspirerade mig att sätta i mig en halv tallrik minestronesoppa som kvällsmat. Då snurrade magen ordentligt till, och jag låg och vred mig i magsmärtor tills jag sköljde ner ett par gröna ”magiskverkande” auyrvediska piller från Kerala med ett glas samarin. Jag somnade omedelbart och sov en djup sömn hela natten.

Underbart sedan att fräscht få vakna upp till ett snövirvlande vackert vitt landskap utanför huset. Det ska visst snöa hela förmiddagen, vilket jag ser som mycket positivt.

Lite mera snöskottning är nog vad kroppen är i behov av just nu för att börja komma igång igen.

Bättre tider väntar

Efter en god natts sömn trodde jag att kroppen skulle vara ganska återställd nu under morgonen.

Men så blev det inte. Fortfarande kan jag inte få i mig någon frukostmat och diarréerna fortsätter. Kroppen känns nu ganska så försvagad efter att inte fått i sig någon fast föda på nästan fyra dagar, och jag har minskat fyra kilo i vikt sedan i måndags. Inget kul alls.

Sedan missar jag trevliga och intressanta möten och tillställningar. I måndags var det manskörsövning, tisdag styrelsemöte hos Dalfolk, igår ett dialektmöte och ikväll är det hembygdsföreningens årsmöte där jag sitter som ordförande. I nuvarande läge är det osäkert om jag kan vara där.

Fortfarande ser jag fram emot bättre dagar.

De kommer!

Lite för mycket om sjukdomar

Efter två riktigt jobbiga dagar och nätter i vinterkräksjukan ser jag att maximum är förbi, och kroppen mycket sakteliga börjar återhämta sig.

Det känns märkligt att bli så fullständigt utslagen, då jag inte orkar med att göra något alls. Jag får inte i mig någon fast föda. Den vätska jag får i mig rinner snabbt ur kroppen igen både från strupe och ändtarm. Tankarna fungerar inte och kroppen försvagas. Samtidigt är det att ta det som det är. Det är liksom ingen idé att försöka sig på att göra något ryck.

Geethas 80-åriga mor blev förra veckan väldigt dålig i dubbelsidig lunginflammation och åkte in på intensivvård. Detta i kombination med diabetes och långt gången astma är inte särdeles goda förutsättningar. Hennes läkare säger att hennes allmäntillstånd är väldigt dåligt, och det bedömdes nödvändigt att Geetha finns på plats. Det innebar att Geetha blev tvungen att återvända från Myanmar till Kerala.

Idag tidig morgon landade hon i Thiruvananthapuram.