Restaurang Krishna i Malayam

Idag öppnar Radha Krishna sin restaurang nere i byn och jag gläds med honom och hans familj.

Radha är son till Sahadevan och Indira, som för en lång tid var vår närmaste granne och trogna medarbetare på Mukkunni Hill. Indira skötte köket under en lång tid och Sahadevan var trogen ute på plantagen. Många av våra gäster minns dottern Ambili som först var barnflicka för Maina och under ett par års tid bodde hos oss i Kathmandu. Se även min blogg 2019-02-28 om modern Indiras begravning https://skarner.wordpress.com/2019/02/28/ambilis-moder-avliden/

Även hennes bror Radha fick chansen att var med  och hjälpa till i huset i Kathmandu, men han blev inte gammal däruppe. När han upptäckte att inte kokosnötter var tillgängliga i den stan åkte han resolut tillbaka till Kerala, som han sedan dess varit trogen.

Då han kommit tillbaka hem igen tog han jobb i stenbrytarindustrin i vår närhet, där han råkade ut för en allvarlig sprängningsolycka. Vid explosionen förlorade han hälen på sitt högerben och fick en betydligt reducerad rörelseförmåga. Han kunde inte återvända till stenindustrin och blev istället en god kock med egen cateringverksamhet.

Han skaffade sig en snygg och duktig hustru som hela tiden har stått vid hans sida, och det har gått bra för dom i deras verksamhet att anordna stora middagar vid bröllop och andra stora fester. Under tiden har deras två döttrar nu växt upp blivit självständiga individer.

Nu är alltså tiden inne då de öppnar en egen familjerestaurang nere i byn, där restaurangen sköts av Radha med hustru och deras sjuttonåriga dotter, som redan har utmärkt sig att vara allmänt kapabel och en god kock. Det ska bli spännande att få göra ett första gästbesök.

Geetha och jag gläds och önskar familjen Radha ett varmt lycka till i deras nya verksamhet.

Första regnstänket

Lite men alltid något! Ungefär så kanske jag lämpligen skulle sammanfatta morgonens omätbara regnstänk. Det blev inte ens fuktigt på marken.

Nere i Malayambyn fick de faktiskt ett par millimeter igår kväll i en kort skur, men de får alltid regn innan vädrets makter behagar att förse även oss uppe på berget med denna källa till liv. Vi ligger ju lite i regnskugga av den högsta toppen av det bergsmassiv där vi håller till och vi får ge oss till tåls.

Än är inte torrtiden över men det som kommer nu är en föraning om vad som komma skall framöver. Att januari och februari blir regnfria månader är inte onormalt. Under mars kan vi däremot få se fram emot någon enstaka skur. Och i april, då får vi uppleva att monsuntiden närmar sig igen.

Det brinner i skogarna även i Kerala, men det får ni inte läsa något om långt där borta i Sverige, då nyhetsredaktionerna har fullt upp med bevakningarna av bränder i Australien, Brasilien och i södra Sahara. Under veckan har tre ”forest guards” omkommit i bränderna i Kerala som var som bredast 10-12 km.

Men det är för lite för att nå nyhetsflödet utanför Indien.

Luftkonditionering

Det är nu varmt även under nätterna. Men inte så varmt som vi kan höra talas om på andra ställen här i världen. Vi har nu kommit upp i plus 31-32 grader, och det tycker jag egentligen är ganska behagligt. Kanske jag skulle dra till med mycket behagligt.

Geetha och jag bestämde oss i alla fall för att sätta in en luftkonditioneringsapparat i vårt sovrumm, och förra natten kunde vi ostört sova i ett behagligt tempererat rum.

Egentligen tycker jag att det är tråkigt med att ha en apparat i sovrummet. Alla fönster blir stängda och ljudnivån reducerat till bara apparatens surrande. Jag har alltid älskat att få vakna vid fem-tiden då den nya dagen börjar väckas till liv. Livet i både byn och omgivande natur blir nu utestängt. Det är den tråkiga sidan av dessa moderniteter. Men det ju enkelt att stänga av apparaten vid lämplig yttertemperatur.

Å andra sidan bör jag uppskatta den ostörda sömnen och den rena filtrerade luften som går in i mina lungor då apparaten är påslagen.

Så det kommer säkert att bli bra.

En vända till stan

Så var även den här veckans besök nere på stan avklarad. Geetha håller till vid tennisklubben den mesta tiden medan jag gör tillfälligt besök och en övernattning. Sedan är det skönt att få komma tillbaka till vårt eget hus med den friska luft det innebär och få återkomma till min egen invanda miljö i min skrivarlya.

Den här gången hann vi med både en utemiddag med Alex och vänner och en lunch hemma hos C.P. John.

Alex och hans hustru (bilden) firade mångårig bröllopsdag och paret hade bjudit in oss och två par till , som alla kommer från internationella sammanhang. Det var bara jag som inte var från Kerala från början, men vi delade alla våra olika internationella erfarenheter.

Det brukar kännas bra med den begränsade blandningen av folk, och vi fick en riktigt trivsam och glad kväll på en ny trevlig restaurang ”Long Time” i stan. Vi är ju inte förunnade så många sådana kvalitetsrestauranger med god internationell mat och god service i stan, så det är ett ytterst välkommet tillskott.

C.P. John är en gammal politiker som jag inte tidigare umgåtts med. Vi träffades på en konferens i Helsingfors, men han hade tidigare mest umgåtts med Geethas far och numera även har en del utbyte med Geethas bror Sanal. Det blev en trivsam typisk sydindisk lunch hemma i hans hus där han lever med sin hustru.

Deras två döttrar är utflugna till Europa, där de blivit välutbildade och väl inrotade i den nya kultur de lever i. Det är ett typiskt öde för de som först skaffar sig en god grundutbildning i Indien, att sedan beger sig till Nordamerika eller till Europa, där de bildar familj i sin nya miljö. Det är ju sådan utvandring som vi kallar ”drainage” av utbildad kapacitet men som det hittills har politiskt varit svårt att göra något åt.

Det blev ett dygn av fin omväxling till mitt liv på ”Hillen”.

Uggla i sovrummet

Oj så snabbt en vecka försvinner. Jag upplever att jag har tillgång till bara fem dagar i veckan istället för sju. Det är en känsla av förkortad tid jag har till förfogande till det jag skulle vilja göra. Jag vet, det har med åldrandet att göra, och jag behöver mera vila än under den mera aktiva tiden då jag ännu var i förvärvslivet.

Under de två senaste dagarna var jag nere i stan igen tillsammans med Geetha. Jag hade tennisracket med mig och fick tillfälle att bolla en del men det blev inget spel. Det blev ett tandläkarbesök, och vi kollade upp det allmänna hälsotillståndet för oss båda. Det brukar bli en sådan uppföljning en gång om året, och vi får kompletterande upplysningar till de vi får genom den svenska hälsovården.

En natt i början av veckan fick jag ett brutalt uppvaknade ur den djupa sömnen av ett högljutt oväsen i rummet i kombination med ett väsande ljud. Det var en tornuggla som hade tagit sig in i rummet genom något av mina öppna fönster. Sedan försökte ugglan hitta ut igen men fick panik, då den flög mot ett av de fönster som var stängt. Ugglan är ju ganska stor och har stora vingar, så det blev en hel del oväsen i tumultet. Det gick i alla fall bra att efter en liten stund hitta ett öppet fönster och igen ta sig ut i de öppna vidderna där den hör hemma.

Då jag vaknade i morse kunde jag lyssna till den vackra kungsfiskarens ljuva drillar strax utanför fönstret. Det är likt många mornar här invid huset, och jag passar på att njuta av det ensliga livet mitt i naturen här uppe på kullen. Det är en förmån att ha detta till förfogande.

Kobra vid huset

Det är bara lördag och jag är tillbaka från stan efter ett dygn på tennisklubben.

Det var skönt att få hålla i ett racket igen, även om det bara blev lite enklare bollning med både en tennistränare och Geetha. Benet känns i alla fall bra efter bollningen, så jag tror att det var nyttigt. Men visst avundas jag bollkänslan hos den unge 16-åringen, vars föräldrar vi lunchade tillsammans med innan jag återvände hem till huset. Nåja, jag får vara ganska nöjd ändå att ta mig ut på en tennisplan med ett racket.

Mitt i den gångna veckan började Elly att skälla intensivt. Deepu är alltid på alerten för att kolla vad som står på. Så även den här gången. Ofta är det en besökare som tagit sig in på vårt område, men de brukar inte bli närgångna när de känner av hundarnas aggressivitet.

Den här gången var det enligt Deepu en kobra som hade förirrat sig in på plattan invid huvudingången till huset. Deepu kom genast och uppmärksammade mig på ormens närvaro. Men jag hann inte se mera än skymten av den, då den ringlade iväg under Mainaträdet och vidare in i en hålighet i marken invid/under en stor klippsten.

Fint att Elly inte blev aggressiv och började attackera ormen, vilket vår tidigare hund och fighter Blacky gjorde. Det resulterade i att både Blacky och ormen dog. Jag skrev en blogg om detta 2015-03-13, och sedan dess har vi inte iakttagit någon kobra kring själva huset.

Trevligt att det händer utan att något allvarligt händer.

 

Månda´ morron på Hillen

Det har hunnit bli måndag morgon innan jag sätter mig ner och bloggar om förra veckan. Det var ju egentligen inte så mycket att skriva om, eftersom jag inte har varit utanför vårt lilla berg på hela veckan. Det är mestadels bara på det tidsmässigt stadiga eftermiddags-”runnet” med hundarna som jag rör mig utanför huset.

Jag har haft min vanliga frukost och Geetha har försvunnit ner till tennisklubben i stan för att bo där några nätter och spela tennis. De är en trevlig damgrupp som träffas varje morgon, och det ger Geetha ett gott tillfälle att ha umgänge, ha roligt och hålla sig i form.

På torsdag ska jag komma dit och förena mig med henne och på fredag morgon pröva mitt racket igen, som har fått vila under ett helt år. Det blir ett pass med en tennistränare, som kan skjuta bollarna till mig så att jag inte behöver springa så mycket efter bollarna. Jag måste även i fortsättningen ta det lugnt med mitt skadade knä, och det blir mest lite enklare bollning med tränaren.

Den här veckan ska det visst bli ett omslag till ett mer molnigt väder och lite milt regn framåt helgen. Växtligheten börjar se mer och mer vissen ut, och det skulle vara skönt med ett uppfriskande regn.

I natt steg jag upp vid 02.30-tiden och beundrade den vackra klara stjärnhimlen. Det är vid den tidpunkten som flygtrafiken mellan Australien och gulfstaterna är som mest intensiv. Då har flygbolagen packat in sina 500-eller-så passagerare i sina jättestora Airbus 380-or och flyger sedan rakt ovanför vårt hus i en rutt som går mellan tio km mot öst och fem km mot väst ovanför oss.

Då kommer de bullrande på 36 000 till 40 000 fot höjd bullrande över oss på väg mot de stora jätteflygplatserna i Dubai, Abu Dhabi och Doha, där de flesta passagerarna byter till andra något mindre plan för vidarebefordran till mestadels olika huvudstäder runt om Europa inklusive direktflygningar till Stockholm. Undrar just om gode vännen Allan Kristensson satt i en av de två flygningar jag i morse såg blinkande passera högt uppe i skyn på hemväg från Brisbane.

Nu är jag tillbaka i den fridfulla miljön vid mitt skrivbord i mitt rymliga bibliotek. Här är gott att vara!