Livländska

Det är egentligen ganska spännande med de stora språkskillnader som finns i de baltiska länderna. Lettland och Litauen har båda sina egna baltiska språk, som tillhör, liksom svenskan, den indoeuropeiska språkstammen.

Litauiskan blev nästan utdöd under 1800-talet, men har nu blivit landets modermål igen. För över tusen år sedan fanns där ett annat folk med ett numera utdött språk.

Lettiskan har tagit sig in österifrån och trängt ut den ursprungliga livländskan. Det gamla området Livland omfattade under 1200-talet både Estland och Lettland och livländskan, som är ett finn-ugriskt språk, har sedan dess trängts ut och tillhör de snart utdöda språken. År 2010 fanns endast en återstående levande person  med livländska som modersmål, medan ett 30-tal personer  fortfarande kan prata språket som sekundärspråk.

Innan resan till Baltikum var jag helt ovetande om det livländska språket och dess status. Nu hade man emellertid öppnat ett litet enkelt museum om det livländska språket i Mazirbe, en av byarna längs kusten, och det blev för mig ett mycket spännande besök.

Sedan är det inte långt till de svenskspråkiga öarna Ösel i norr och Runö i öster. De var inte längre bort, än att jag kunde se fyren på Ösels sydspets från det livländska museet.

Gamla Ostpreussen

Maina och jag hade under resan planerat att följa Östersjökusten hela vägen från Kaliningradexklaven till Riga. Eftersom vi inte kom in i Kaliningrad, blev vi istället tvingade att köra runt exklaven och börja vår kustfärd från gränsen mellan Kaliningrad och Lithauen ute på den långsmala landremsan Neringahalvön.

Området har en komplicerad historik men var tidigare centrum av Ostpreussen med Kaliningrad som huvudort. Under 1600-talets krigiska tider tillhörde dessa områden t.o.m. även Sverige under kortare perioder. Området har emellertid varit tysktalande sedan 1200-talet, och innan sista världskriget var 97% av befolkningen tysktalande. Efter rykten om ryska massakrer flydde en stor del av befolkningen, och de flesta av de återstående tvångsevakuerades i en starkt kritiserad process av etnisk rensning då 10 millioner tysktalande avlägsnades från det område sovjet tog över. Nu återstår bara cirka 5000 tysktalande i trakten av Klaipeda.

Då den tyska armen under sista världskriget drog sig tillbaka sprängde de sina bunkrar i norra Polen med 10 ton trotyl i varje bunker. När vi gick och tittade, återstod inte mycket av det gedigna arbete, som lagts ner av tyska krigsfångar att bygga bunkrarna. Sedan drog sig tyskarna tillbaka genom att tillämpa brända jordens taktik. Numera finns välnärda jordbruk på bördiga fina marker i dessa områden, och det märks nu efter nästan 70 år sedan krigsslutet knappast något av denna förstörelse. I de baltiska staterna däremot, kommer det emellertid att ännu ta lång tid, innan spåren från sovjettiden i jordbruksområdena suddas ut.

Det var intressant att på plats se, hur utvecklingen har gått i de olika länderna vi besökte. I morgondagens blogg ska jag se lite mera på den etniskhistoriska utvecklingen i västra Lettland.

Baltikumresan

Det blev en väldigt fin resa till Baltikum för Maina och mig. Förutom att vi inte kunde komma in i vare sig Vitryssland eller Kaliningrad gick resan helt planenligt från 13 augusti, då vi rullade på Finlandsfärjan från Kapellskär, tills den 23 augusti, då vi anlände Stockholm under morgonen med färjan från Riga. Det blev en restid på 10 nätter och 9 heldagar.

Från Helsingfors tog vi färjan till Tallinn i Estland och fortsatte med bil till Daugavpils i sydöstra Lettland. Efter sightseeing i Vilnius fortsatte vi till Alytus i södra Lithauen och till Hitlerbunkrarna i norra Polen.

Sedan började återresan över Kaunas till Klaipeda i Lithauen, varifrån vi följde Östersjöns kustlinje hela vägen fram till Riga.

Under resan körde vi utanför Sverige 254 mil, vilket i genomsnitt innebär 28 mil om dagen. En lagom dos för mig, som brukar hålla det tempot, då jag reser, men det blev ett nytt sätt att resa för Maina. Under sommaren har jag annars inte rest alls, så för mig fick det bli en bra avslutningtur av mitt sommarhalvår i Sverige.

Vi hann prata mycket, och vi lärde känna varandra på ett grundligare sätt, än vad vi tidigare kunnat göra. För mig var det oerhört berikande att ha Maina med mig, och det får bli ett fint att minne att bevara under resten av livet.

Jag skrev ingen blogg under senare delen av resan, men till det får jag återkomma i morgon.

Jägerskogs nya jaktfilm

Bengt Jägerskogs visning av sin nya jaktfilm från Siljansnäs igår kväll i Sockenstugan var en stor succé. Han kunde visa en mycket fin film av hög professionell klass. Han har förmånen att vara ingift i denna vackra bygd med oerhörda vackra naturscenerier, och han har verkligen nyttjat den potentialen i sin filmning.

Sockenstugans stora sal var överfull, och det var en belåten publik av Siljansnäsbor, som gick därifrån. Filmen tillhör Sveriges TV och skall så småningom i höst visas i TV-rutan. Vi får se då, vad kritikerna säger.

För att göra filmen gick det åt ett hundratal timmar filminspelningar. Dessa finns nu i förvar hos Bengt och utgör ett fint tidsdokument, hur det fungerar i ett jaktlag i dagens samhålle, och hur en jakt går till. Bengt är medveten om det lokalhistoriska värdet av dessa filminspelningar och vi får se hur materialet kan kanaliseras, så att det blir tillgängligt för framtida lokalhistoriker.

Geetha såg filmen med mycket blandade känslor. Hon blev illa berörd av det medvetna metodiska dödandet, trots att hon själv var med som skytt i Almo jaktlag för 20 år sedan, då hon som ung och nyfiken ville pröva på det mesta i det nya samhälle hon kommit till. Nu har hennes medvetenhet mognat, och hon förvånades själv över hur illa berörd hon blev av filmen. Det finns onekligen många olika aspekter på jakt. Inte att undra på att olika former av jakt är så livligt och lidelsefullt diskuterat för och emot.

Ikväll klockan 18.00 ska jag inte missa reprisen i TV2 på Bengt Jägerskogs film ”Mission Papua”, en film om ett missionärpars erfarenheter av sin verksamhet på Papua Nya Guinea. Den filmen har jag missat förut.

Classe om Baltikum

Igår kväll var det middag hemma hos Classe och Tamiko. Tamiko gjorde en alldeles ypperlig japansk fiskrätt, av en kvalitet jag sällan smakar.

Classe var den som filmade huvudreportagen i Baltikum för svensk TV för 20 år sedan. Efter mina färska besök i dessa länder var det mycket intressant att få lyssna till, hur han upplevde situationen då, och hur han arbetade.

Han var i Vilnius och filmade, då de sovjetiska stridsvagnarna tog sig in i staden vintern 1991, och han gjorde en unik dokumentation av vad som skedde. Sedan hade han turen av vara på plats i Riga, då sovjetiska förband strax efteråt gick in dit. Classe minns händelserna mycket väl och händelserna blir levande, då de uttrycks genom hans mun.

Baltikum har sedan dess gått igenom en mycket positiv förvandling och tillhör nu de stabilaste ekonomierna inom EU. Det märks och det känns, då jag reser genom länderna, och jag tror att unionen där har sina stoltaste medlemmarna.

Efter resan är det bara att gratulera alla tre länderna till sina snabba framgångar, och de kan jublande fira sina 20-årsjubiluems. Åtminstone i dagsläget. Sedan får framtiden utvisa fortsättningen.

Maina avrest till Indien

Tidigt i morse tog Maina en taxi till Bromma flygplats för sin avfärd med Etihad Airways till Indien. Jag visste inte ens om, att det gick att flyga med Etihad från Bromma, även om flygplatsen gäller bara som ”code share destination” för flygbolaget. Bromma flygplats har ju utvecklats enormt under senare år.

Strax efter klockan nio gör hon ett flygplansbyte i Bryssel, och ikväll blir det ett andra byte i Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten. Klockan halv fyra lokal tid i morgon bitti landar hon på Thiruvananthapurams flygplats, och då hoppas hon på, att hennes Björn står och tar emot henne. Hon har under tre månader ivrigt väntat på den här dagen.

Det kommer att bli ett par spännande år framför dom i Kerala. Björn jobbar på ett brittisktägt företag och Maina kommer att läsa in sin Masters på distans vid Lunds universitet. Det är bara att önska dom lycka till i det, som verkar som ett äventyr för dom båda.

Geetha och jag ser fram emot att få träffa dom på plats om ett par månader. Under tiden kan vi följa deras förehavanden på bloggen  http://bjornmsb.wordpress.com/

Ett par dagar utan blogg

Två dagar utan blogg. Det ser inte bra ut. Första dagen kom jag inte åt Internet, och andra dagen hade jag även problem på färjan att komma åt min blogg.

Nu har i alla fall Maina och jag anlänt Stockholm efter vår baltiska resa. Det har gått bra och vi är mycket nöjda.

Det finns anledning att återkomma om det, då det är lite lugnare omkring mig. Just nu ska jag snabba mig på till den indiska ambassaden.

I Klaipeda på Lithauens västkust

Idag blev min blogg sent skriven, och klockan har hunnit bli halv elva på kvällen.

Äntligen kan jag strax krypa ner i en hotellsäng. Det tog oss tre timmars sökande i Klaipeda, innan vi kunde hitta ett hotellrum till ett vettigt pris. Nu har vi i alla fall ett rum i ett mindre bra trestjärnigt hotell, och det får duga.

Under eftermiddagen har vi varit ute på ”Curonian spit”, en halvö som omgärdar en enorm lagun invid Östersjön. Det är ett intressant naturfenomen.

Annars var dagen bedrövligt regnig och blåsig, så det blev mycket av att sitta i bilen.

I morgon tar vi oss in i Lettland igen, och det blir den sista hela dagen i Baltikum, eftersom vi kommer att ta färjan från Riga måndag kväll.

Det har varit en resa rik på erfarenheter, inte minst genom att Maina och jag verkligen fått umgås nära varandra, och vi har fått rika tillfällen att nöta oss med varandra under en dryg vecka. Det har gått väldigt bra, och det har varit nyttigt för oss båda.

I Kaunas i Lithauen

Från Gierloz tog vi oss idag på småvägar till den järnvägsbro i Stanczyki, som tyskarna byggde vid tiden för första världskriget i i Polen. Den är en av de mest berömda oanvända järnvägsbroar i Europa. Bara den ena linjen kom till användning under tidsperioden fram till andra världskriget, då den sedan blev en öde, men vacker, monumental bro.

Det var lätt att orientera oss dit med hjälp av GPSen i bilen. Det är egentligen fascinerande, att det bara är att följa den kvinnliga svenska rösten och kartan på skärmen, som exakt vet, hur man tar sig fram till ett resmål i Polen, likaväl som i de andra länderna vi kört i. Både Maina och jag var mycket imponerade över, hur mycket information om små grusvägar den lilla apparaten har kännedom om. Det är första gången jag kör med en GPS i utlandet i bilen i Europa. Tidigare har jag emellertid använt mig av denna moderna fascilitiet vid körning även i Förenade Arabemiraten, där den fungerade perfekt

Nu är vi tillbaka till Lithauen, och vi har inkvarterat oss i ett litet och mysigt gästhus i den riktigt gamla delen av staden Kaunas mitt emellan flerhundraåriga äldre byggnader. Det är högt i tak, tjocka murade väggar och stora fönster i rummet. Riktigt mysigt rum i mysig miljö!

Vi har hittat flera trevliga restaruranger i Gamla stan miljön, så ikväll ska vi försöka hitta igen lite god lithauisk mat.

I morgon fortsätter vi västerut till den gamla anrika staden Klaipeda invid Östersjökusten. Det finns en stor motorväg mellan de två städerna, men vi avstår att ta den vägen. Istället tänker vi ta oss fram på småvägarna med hjälp av vår GPS. Det blir mera intressant så!

Gierloz i Polen

Det blev inte så lång körning idag, men nu är vi i alla fall i norra Polen och slutmålet för vår resa, innan vi vänder om tillbaka. Målet är Hitlers varghåla”Wolf’´s lair” i Gierloz i gamla Ostpreussen, ganska långt från varje större stad.

Idag har vi sprungit omkring på och i de gamla sprängda bunkers, som blev efterlämnat under och efter andra världskriget. Vi  fått se lite av det vansinne ett krig innebär, och den förstörelse det innebär för folk och land.

För att ta sig hit tackade vi mycket vår bil-GPS, som vi kör efter. Det är fantastiskt hur bra den fungerar i alla länder vi passerar. Det är bara att ställa in målet för dagen och köra. Det innebär, att vi sparar ganska mycket tid och vägmil.

I morgon tar vi oss tillbaka till Lithauen och åker sedan längs den västra delen in i Lettland.

Nu får det bli en polsk öl, innan det snart är läggdags.