Nya löv på fikusen

Det ser lite vårlikt ut. Nya löv har spruckit ut på de kala grenarna på det tidigare helt avlövade stora fikusträdet Ficus religiosa på husets baksida. Med sina vackert ljusgröna löv, ser trädet nu bokskogslikt ut, som det brukar göra vid lövsprickningen under våren.

Igår tog vi en titt på vårt stenbrott tillsammans med vår entreprenör. Vi ska strax komma igång med brytningen igen, och vi resonerade om hur brytningen kommer att läggas upp.

Just nu är det ett vackert vattenhål med klart djupt vatten längst därnere i brytningshålet. Det ser riktigt inbjudande ut, och det kan fresta även mig att ta ett dopp därnere, innan de kommer dit med sina maskiner.

Maken till swimmingpool på egen tomt får man leta efter.

Google Earth historik

Tidigare har jag inte vetat om, att det finns en knapp som heter ”Show historical imagery” för bildhistorik i Google Earth. Häromdagen hittade den, och jag blev riktigt förtjust.

För Mukkunni Hillområdet finns tre bilder tillgängliga. Den första är från 26 januari 2003. Sedan kom en bild från 19 mars 2011 och slutligen den från 24 januari 2012, som är den aktuella bild som visas just nu.

Jag kommer ihåg 2003-bilden, som jag använde mig av fram till 2010. Trivandrum och Pappanamcode syns bra, men sedan vidare österut försvann bilden i ett grönt suddigt fält, så att MH inte blev synligt alls.

Sedan kom en bild 4/2 2010, som jag bloggade om 18/12 2010. Det var stor fröjd att få se MH huset och dess omgivningar för första gången från en satellitbild. Av någon anledning har Google tagit bort den bilden.

Efter 2010-bilden kom bilden från 2011, där tyvärr MH försvann under ett molntäcke. Stor besvikelse!

Sedan kom äntligen bilden från 2012, där Mukkunni Hill Villa syns mycket tydligt, vilket jag bloggade om den 17de oktober. Däremot är vårt stenbrott fortfarande helt i moln på den bilden.

Nu väntar jag ivrigt på en ny bild, som bör komma någon gång under nästa torrperiod i januari till mars . Det ska bli mycket intressant, om jag då kan se huset tydligt och stenbrottet för första gången ovanifrån.

Kovalamstranden

Visst är det en viss frihet att ha motorcykeln till hands och kunna dra iväg när andan faller på. Tveksamheten att tidigare införskaffa en sådan har varit det här, att mc:n ska stå under alla de månader, som jag befinner mig i Sverige. Det finns hela tiden delar som har en tendens att rosta sönder, då mc:n bara står. Vi får se vilken erfarenhet jag får av den här mc:n.

Vi var cirka 30 personer på Sundowners på Rock Café  (en restaurang intill klipporna utan rockmusik) igår kväll, vilket är det högsta antal jag har sett. Men så kom det även en grupp brittiska TGIF:are, som satte sin prägel på samvaron.

Annars brukar Sundowners vara ett gäng pensionerade britter över 60 år, som under vinterhalvåret samlas söndag kvällar i Kovalam. TGIF är en mera internationell samling med aktiva människor mestadels under 60 år. Trevligt i alla fall att folk på olika sätt tar sig ut lite då och då.

Inte alla vill gå på Sundowners, men kommer lite mera privat över till någon av de många övriga restaurangerna. Då Geetha och jag gick tillbaka hittade vi Maria och George på Beatles och vår gamle resebyråägare Rajiv med ett litet gäng på Fushion. Det går inte att under kvällen gå på Kovalamstranden utan att stöta på bekanta.

Eftersom jag inte har varit i Kovalam på snart ett år, kan en viss utveckling skönjas. Senare på eftermiddagen är det mest indier som i större antal håller till på stranden, medan det först lite senare märks att internationella gäster tar sig ut och sätter sig på restaurangerna, dit indierna mera ogärna drar sig.

Det här att indierna har tagit över stranden har gjort, att de internationella hellre drar sig till andra ställe. Numera är det Varkala Beach några mil uppåt kusten som gäller.

Ett par kilometer hemifrån hamnade Geetha och jag i en rejäl 6 mm störtskur. Det var bara att köra på och snabbt hoppa in i den sköna duschen, då vi dyblöta återkom hem till Mukkunni Hill.

 

Tamil Nadus västkust

Så då har det blivit 4½ timmes tidsskillnad mellan Sverige och Indien. Här nere har vi inte de där sommartidstjafsiga omställningarna.

Geetha och jag kom iväg med motorcykeln hyfsat tidig morgon vid 07.30-tiden, och vi tog en enkel frukost i en enkel te-shop längs vägen med porrota och äggmasala. Vi skulle alltså kolla Tamil Nadus västkust, som är bara den cirka 7 mil långa stäckan mellan Poovar och sydspetsen Kunnyakumari.

Det är en något annorlunda känsla att åka in i Tamil Nadu, vilket jag även bloggade om den 21 februari i år. Det är verkligen som att komma in i ett annat land. För det första har de ett annat skriftspråk, som varken Geetha eller jag kan läsa. Ingen av oss kunde därför tyda namnen på vägskyltarna. Dessutom är det talade språket tamil så annorlunda än malayalam, att Geetha med lite svårighet kan uttrycka sig och förstå. Det är som att komma till Danmark för mig, där jag föredrar att prata engelska.

Vi tog alltså den lilla kustvägen från Poovar och följde den fram till byn Erayumanthurai intill Thamiraparanifloden. Där var det stopp. Det fanns ingen båt som kunde ta min motorcykel över floden, och vi fick vända norrut tills vi nådde landsvägsbron. Geetha började då tröttna på bönpallen, och vi stannade till. Att åka tillbaka till kustlinjen kändes lite påfrestande, så vi åkte upp till National Highway 47 och lunchade på det hyfsade hotellet Prasanthi i staden Parassala.

Där intill finns en mycket omtalad plantskola, Athma Nilayam Nursery Gardens i Cheruvarakonam, som varken Geetha eller jag tidigare har besökt. Den gav mersmak för Geetha, och det dröjer nog inte, förrän hon är tillbaka på en shoppingrunda. Med mitt ringa trädgårdsintresse blev t.o.m. jag fascinerad över deras verksamhet.

Sedan var det dags att återvända till Mukkunni Hill. Det blev en runda på 12 mil, alltså en lika lång sträcka som Siljan runt. Det var emellertid ojämn kvalitet på vägarna, och det kändes som en tillräckligt lång dagsetapp för Geetha och mig tillsammans, då vi huvudsakligen håller oss till småvägarna.

Ikväll blir det nog Sundowners på Kovalam beach. Det var ända sedan februari i år, som jag var där senast.

Stabilare väder

Nordostmonsunen började med ett rejält 33 mm skyfall den 11 oktober. Sedan har det varit ett regnande av och till under ett par veckor fram till onsdagens (24/10) nattregn på 6,5 mm. Efter det har väderleken stabiliserats.

Solen lyser mera, och det kommer bara någon spridd regnskur. Igår kom det inte ens en droppe regn. Nu är det alltså perfekt att vara här. Allting är grönt i naturen, solen skiner behagligt och nattemperaturerna är sköna.

Nu kan Geetha och jag passa på att vara ute lite mera med motorcykeln. Igår kväll blev det TGIF igen, där bl.a. ett gäng med fyra svenskor dök upp, lett av Mia som driver restaurang Abba i Varkala. Hon är egentligen lantmästare, men tyckte att det här livet är mer stimulerande.

Idag tar vi en dagstur med motorcykeln längs kustlinjen ner mot sydspetsen av Indien. Den kuststräckan har varken Geetha eller jag åkt ännu. Nu ska vi passa på.

Genomkorruption

Igår bloggade jag med antydan av viss korruption i Indien. Jag kan då inte låta bli att delge lite av min erfarenhet i det genomkorrumperade Indonesien, där jag arbetade under en treårsperiod kring millennieskiftet.

Vi var där för att föreslå förbättringar i deras skogsbruk skogligt, politiskt, socialt och ur miljöaspekter. För att göra detta var vi en grupp om 11 högt kvalificerade internationella experter anlitade av EU.

Jag var den skogsekonomiske experten. Dock att det var svårt med normala kalkyler i det genomkorrumperade samhället, där det mesta går att köpa med pengar, som inte kommer upp till ytan.

Skulle ett lastbilslass köras från skogen till industrin måste lastbilen passera en rad kontroller. I varje kontroll måste chauffören betala för sig utan kvitto för att köra vidare. Det blev en lönsam business för olika myndigheter i det skogrika Indonesien.

Jag skickade med en av mina yngre indonesiska  medarbetare med en av lastbilarna för att beräkna ”kontroll”-kostnader för att få ett grepp om storleksordningen och vart pengarna går. Till min förvåning blev det 11 kontroller på en sträcka av cirka 100-150 km.

Till min större förvåning hade polisen en av dessa kontroller att utöka sina inkomster med. Ännu mera förvånad blev jag, då jag fick veta att även domstolsväsendet hade en av kontrollerna.

Vart kan man sedan vända sig, om man vill försöka skipa rätt och ordning i hur skogsinkomsterna tas och ges i landet? Det lagliga samhället blir ju satt ur spel.

Jag tog upp det med några unga frivilligorganisationer. Det måste komma en press underifrån, från folket själva, att så här vill vi inte ha det.

Då jag lämnade landet år 2002 hade projektet inte gjort mycket skillnad åt situationen. Och hur skulle det kunna göra det? Kanske vi kunde vara med och delta att så något frö, som gror vidare i nästa generation.

Hopplöst är det i alla fall inte. Med den tanken skulle vi inte vara ute i utvecklingsländerna och jobba.

Pengar i rätt fickor

Snart är vi nog igång igen med stenbrytningen. Den har legat nere, sedan Geetha lämnade Indien i slutet av maj.

Det gäller att känna gällande korruptionskultur. Rätt pengar i rätt fickor vid rätt tillfälle. Annars tas det upp i rättsväsendet, och det brukar inte bli bättre av det.

Jag ställer mig som novis utanför dessa diskussioner, och Geetha får informera mig, hur det dras vid förhandlingsborden.

Höga offentliga positioner har ett visst pris. Sedan måste han se till att dessa pengar blir återbetalda till sig själv på något sätt, och till viss del distribueras efter ett gängse mönster till övriga berörda. Sedan skall han ha en viss vinst själv också.

När det är fixat är det kanske dags att byta jobb, och det blir en ny person, där företagare och andra får börja från början igen att pumpa in nya pengar. Det är ett väl inarbetat system, som jag känner mig ganska främmande inför, likaväl som det tydligen ser ut att vara ute i Europa även för det svenska tobaksbolaget.

I Sverige tror vi, och jag tror att det är ganska rätt, att vi är besparade av utbredd korruption. Den har dock varit väl inarbetad och utbredd i de flesta länder, där jag har jobbat.

Skönt med lugna hemmahålan i lilla blåögda Sverige.

Black pomfret

I söndags kom Geetha hem med färsk fisk från stan igen. Nu blev det ett par pinfärska black pomfret, som är en av de dyraste och finaste fiskarna här nere. Priset ligger på nästan 100 svenska kronor kilot, och det är en hel del i Kerala.

Den bästa maten brukar man ju få hemma, och efter att Geetha kryddat den svarta pomfreten efter alla sina konstens regler, var  det bara att sätta sig ner och njuta av delikatessen med nykokad potatis.

Färsk fisk och annan havsmat är livets krydda här nere.

Och då börjar jag tänka på Geethas lilla hydda intill lagunstranden i Ashtamudi Lake. Det känns snart dags att åka dit.

Mygg och knott

Det var skön insektsituation på Mukkunni Hill, då jag anlände innan nordostmonsunen drog in. Inga flugor, inga mygg, inga knott och bara enstaka svarta skalbaggar. Nu under regnen har mygg och knott (solflugor) återkommit, och de svarta skalbaggarna har lämnat sina skrymslen för att återkomma in i rummen igen.

Knotten är egentligen inte vad vi kallar knott därhemma. På engelska kallas de för ”sun flies”, så jag skulle kanske kalla dom solflugor på svenska. Dessa är mindre än våra svenska knott, tunna och bara ett par millimeter långa. De kommer under den torrare tiden under dagtid, då de inte sticks men är ett irritationsmoment, då de söker sig till kroppens fuktighet, speciellt ögonen. Den lilla storleken gör att de knappt syns i luften som individer, de låter ingenting, de bara finns där, och då jag sätter mig ner vid skrivbordet irriterar de ögonen.

Jag kommer ihåg då jag jobbade i delstaten Madhya Pradesh i centrala Indien, då solflugorna var speciellt besvärande. Deras myckenhet gjorde, att de bildade mindre mörka moln. Då ”molnet” drog över mig kändes det, som jag upplevde knotten ute i myrmarkerna i övre Norrland, då de var som värst, och knotten satte sig överallt.

Det går inte att effektivt vifta bort solflugorna. Det blir istället att fly till ett ställe, där solflugorna inte trivs att hänga med. Då är ett luftkonditionerat rum perfekt.

Så har jag aldrig upplevt solflugorna på Mukkunni Hill. De är mycket jämförelsevis få till antalet, och det hjälper att få bort dom med en liten fläkt, eller ofta bara en naturlig vind från ett fönster. Eller att helt enkelt bara gå bort ifrån skrivbordet ett tag, vilket är sällan det behöver hända.

Vi har egentligen en ganska bra insektsituation här uppe på Mukkunni Hill.

Fikusfrukter som delikatess

Fikusträdet på framsidan av huset ”Mainaträdet” har börjat bära frukt igen. Den är en delikatess för aporna, men ävenså för de stora fladdermössen ”flygande hundarna”, som jag bara har tillfälle att iaktta, då fikusträdet bär frukt. Under den övriga delen av året ser jag inte skymten av dessa jättefladdermöss.

Så fort aporna kommer i närheten av huset brukar jag ta fram luftgeväret och se till, att de håller sig på avstånd. Då fikusen sätter frukt är det svårare, och de trotsar gärna några gevärsskott för att komma åt de lockande delikatesserna, som hänger på grenarna.

Under de sista två kvällarna har det  varit full fart, då en hel flock flygande hundar i skymningen kommer och sätter sig i fikusträdet och mumsar så det hörs. Det känns trivsamt att ha dom i trädet. Vid varje vingslag smäller de stora vingarna mot andra grenar, och då och då ger fladdermössen ifrån sig ett speciellt kvirkande ljud.

Det ger liv åt skymningen och natten.