Skönt januariregn och en mer tillgänglig Kalle II

Häromdagen fick vi en middagsskur på 13 mm. Ett härligt regn med några åskknallar efter nästan en månads torka och det blev omedelbar respons i vegetationen på Mukkunni Hill. Löven på träd och buskar blev inte längre lika förstrött hängiga.

Efter konnablomningen har nu även som sig bör flamträden börjat blomma ut med sina vackra rödoranga blommor, medan de flesta konnablommorna nu har lagt sig till förruttnelse på marken under träden som ett tunt gult täcke. Det är härligt att se hur tidens gång upprepar sig.

Men jag har inte ännu fått se vår vackra bergskedja i öster under hela min vistelse. Det är mer eller mindre soldis varje dag och inte ens den sköna regnskuren lyckades klarna luften tillräckligt. Det är högst ovanligt, och jag kan inte erinra mig den här situationen under något tidigare år under vår över fyrtioåriga tid här på Mukkunni Hill.

Nu hoppas jag på februari. Jag kommer ihåg 1980- och 1990-talen då de ståtliga bergen visade upp sig ganska ofta, och jag saknar dom. Jag vet att de finns någonstans i diset, men det är där ute i det fördolda.

Idag är det första gången jag lyckats få klappa vår Kalle II lite lätt på huvudet-halsen. Det är en stor framgång, och det tog sin tid att bygga upp förtroendet. Han tycktes inte upp skatta det särdeles mycket, men har på avstånd sett hur gott Hanna mår av att jag kelar med henne, och det har ofta funnits lite av avund och förundran i Kalles ögon. Det var dessutom bara en vecka sedan som Pandi lossade på sin nervositet att bli klappad. Det är trevligt att våra tre hundar har blivit mer och mer hemtama.

Favoritplats för hundarnas övernattningar är den stora flata berghällen mellan kaktusträdgården och huset. Det tar lång tid under natten och framåt gryningen innan den sköna värmen börjar försvinna underifrån. Har du räknat till fyra hundar så stämmer det. Det är Dasch som då och då besöker, men hon har annars fullt med sina fyra valpar där hon hör hemma.

Ursprung av gårdsnamnet Lundback i Björken

Lundbackgården byggdes upp i Östra Björken under cirka 1540-talet av Olof Nilsson. Han kan vara en son från den äldre Jönsesgården i Östra Björken utifrån en möjlig sammankoppling av för- och efternamn.

Den äldsta tillgängliga skattelängden för Leksands socken är från 1539 och Olof Nilsson, född under c:a 1520-talet i Lundbackgården, betalade sina första betalningsålägganden till myndigheterna år 1546 i form av skatt och markgäld med beloppet 1½ öre och 3 penningar vilket blir totalt 39 penningar. Det innebar 18 procent av det belopp som det året betalades från byn Björken av sju skattebönder.

Vi vet inte något mer om Olofs familj än att de fortsatte betala skatt tills år 1580, och att den förmodat äldste sonen Lars tog över hemgården och gifte sig med en ung kvinna med namnet Maria.

Lars Olsson betalade sina skatter fram tills 1608, då han avled och änkan Maria tog officiellt hand om gården under ett eller ett par år. De fick ingen son som kunde ta över, men gårdsnamnet Lars fick bli rådande under nästa generation

Det blev dottern Brita som fick överta gården. Hon gifte sig med Erik Persson, som sannolikt var en yngre bror till Hans Persson i Bussgården i Näsbyggebyn, som även är uppväxtgård för korpral Skalk och fick senare sin egen historia sammankopplad Lundbacksläkten. Den gården var en ganska stor och välbesutten gård, som var och är belägen bland Lundgårdarna i den sydostliga delen av byn, där de delvis försörjde sig på att vara hantverkare och typiskt nog fick Hans son Olof tillnamnet Kopparslagaren.

Då det blev bestämt att Hans skulle ta över Bussgården efter fadern drog sig hans bror Erik till den omedelbara grannbyn Backbyn, där han befann sig under en tid innan han gifte sig med Brita i Larsgården på Björken. Vid ett rättsfall i december 1646 står följande att läsa :

Per Olofsson i Alvik och Erik Person på Backa gjorde sins emellan ett fast jordeskifte … beviste hava köpt av efterskrivna jordlotter av Hans Persson i Näsbyggebyn … av Bengt Hansson i Häradsbygden … äng i Norrskog … av Erik Persson i ”lilltibblet” en tomt i Björkan … Texten tolkad av Kurt Persson med rötter från Björken

Jag trodde först att denne Erik Persson i rättsfallet skulle vara identisk både med mågen i Larsgården och brodern Hans i Bussgården. Tyvärr finns det en hake att redan under 1640-talet mågen i Larsgården hade redan flyttat från Backbyn och etablerat sig på Björken.

Men slutresultatet blev ändå att efter ytterligare ett par generationer gårdsnamnet Lundback blev etablerat som ett starkt släktnamn som ännu högeligen lever vidare. För mig är det givet att ”Lund” kommer från Lundgårdarna i Näsbyggebyn och delnamnet ”back” från Backbyn.

Men vart ligger ”lilltibblet” på Björken? Åtminstone har inte jag den ringaste aning för ens en vådlig gissning! Kan Wikipedia ge en hint för vägledning, där det står:

”Namnet Tibble förekommer i flera medeltidshandlingar 1325 tybbele och 1386 tyghbele. Namnet tros härstamma från ordet thykböle som tolkats som den ‘den stora byn’ eller ‘den stora gården’” …  På en karta Affrijtningh öfwer Tibble byens ägor… från 1692 anges 14 gårdstecken på stora huvudbybacken och tre gårdar i bydelen Lilla Tibble nere vid älven.

Det är frapperande att det fanns ett Lilltibble i Björken och dessutom som en bydel ”Lilla Tibble” i byn Tibble i Leksand. Finns det ett samband?

Vildkatt i vattentanken

För ett antal år sedan var det en apa som hamnade i en av våra två vattentankar vi har utanför huset.

Igår eftermiddag plaskade det plötsligt ordentligt i vattentanken utanför biblioteket där jag satt och skrev, och hundarna var genast alerta. Det var en vildkatt som fallit ner och inte lyckades ta sig uppför de lodräta väggarna. Nu låg den och simmade bland de nedfallna gula blommorna från konnaträdet intill tanken.

Att katten inte skulle kunna ta sig upp utan hjälp var klart. Att vi inte skulle kunna nå den själva var också självklart, där den livrädd simmade omkring och fräste ilsket åt oss bara den såg oss.

Vi började med att ställa ner en metallstege, så att den fick en viloplats på något av de breda stegen. Däremot kunde den inte ta sig uppför stegen med de metallglättiga materialet som var hopplöst att sätta klorna i. Vi band då fast ett lakan på den lutande stegen, som den kunde sätta klorna i, och då gick det lättare att ta sig upp.

Räddningsaktionen lyckades och katten försvann snabbt in i buskagen.

Konna blomning

Vi har ett stort konnaträd utanför husets sydostliga hörn, som jag tidigare inte introducerat i någon av mina bloggar. Trädet har blommat sedan vid jultiden, och visar nu upp sig i all sin skönhet.

I min blogg 2010-02-07 skrev jag följande om ett annat konnaträd på plantagen ”Uppfartsbacken upp mot huset har färgats guldgul. Det är blommorna som fallit från ett av träden och bildat en gul filt resulterande i en lysande vacker infart. Under en vecka  kan vi njuta av skönheten, innan vägens färg återgår till den normala.” Det var alltså då i början av februari jag fascinerades av de nedfallna vissnade blommorna som ännu hade behållit sin fräschör.

Under veckan har högtalarna nerifrån byn varit påslagna med hög volym ibland natten igenom, men jag har inte varit störd och har sovit gott till den hinduistisk inspirerande musiken. Det är de stora festligheterna som pågår i samband med Sabrimala-firandena, och jag kan gott rekommendera mina bloggläsare att googla på det ordet, istället för att jag sitter här och försöker förklara vad det är som pågår.

Torrtidsvärme

Det är torrtid på riktigt sedan den 28:de december, då vi fick den senaste lilla skuren på fyra mm.

Igår fick vi en oförväntat varm dag då yttertemperaturen i skuggan gick upp till +34 grader. Vad jag kan erinra mig har jag aldrig uppmätt en högre temperatur uppe på Mukkunni Hill. Då är det skönt att hålla till i mitt bibliotek med tjocka granitväggar, som bara sakta värms upp under dagen. Dessutom har ju träden intill huset växt upp och ger en behaglig skugga jämfört med för bara 20 år sedan.

Vegetationen omkring oss är fortfarande fräscht grön beroende på att vi fick något mera regn i december än brukligt och dessutom att luften varit renare i år än andra år, då stenbrotten varit aktiva med sin bergsbrytning och stenkrossning.

Dock har vi inte haft någon dag med klar sikt ut över stan eller mot bergsmassivet i öster på grund av det soldis som normalt bildas under dagarna. Jag hade förväntat mig att någon dag skulle bli så klar under december eller i början av januari, att vi skulle kunna skönja den vackra 1900-meterstoppen Agasthiyamala bara trettio kilometer från vårt hus i gränslandet till Tamil Nadu, där det ännu vandrar tigrar och vilda elefanter i ganska orörda djungelskogar. Men icke, än så länge! Solen bör dock kunna tränga igenom det kompakta soldiset vid några tillfällen och låta Western Ghats visa upp sig med sin skönhet före min avresa till Sverige i mars.

Med de molnfria dagar vi har dag efter dag kan vi nu och då förvänta oss relativt kalla mornar. Nästa vecka kan vi enligt väderleksutsikterna under någon enstaka morgon förvänta oss bara +20 grader, vilket jag betraktar som kallt men ändock njutbart i samband med den uppstigande solens värmande strålar.

Gott Nytt År 2023

Gott nytt år 2023 från oss på Mukkunni Hill!

Solnedgången sedd från den vildvuxna klippan invid huset.