Almogården 29 Ris

Under snart 10 års forskande har gårdsnamnet Almo 29 Ris gäckat mig. Det retade mig desto mer, då jag visste att min morfar Ris Erik Olsson fått sitt gårdsnamn från den gården. Dessutom är det sista gården i Västra Almo, som jag inte har kunnat hitta igen det geografiska läget på.

I förrgår klarnade det. Då gjorde jag ett besök på Storas arkiv i Arkivcentrum i Falun och gick igenom en del av deras arrendehandlingar från 1800-talet. Då fick jag se en gårdsvärderingshandling från 1863 undertecknad av Ris Anders Persson. Aha, det var han som bodde på Almo Ris 29, och plötsligt fick jag ihop hur det låg till och pusselbitarna föll på plats.

Limå bruk hade köpt gården Almo 29 Ris tillsammans med två andra gårdar  i Almo by under cirka 1810-talet, och det blev en kolargård i brukets ägo och Risnamnet föll bort. De två andra gårdarna Almo 8 Hol och Almo 16 Moen kände jag till, men att Limå bruk även köpte en tredje gård hade för mig dittills blivit förborgat.

Nu blev det klart att Almo 29 Ris är Sandbergsgården, som jag tidigare tolkat som Almo 13 Smångs, och den gården är den ursprungliga Risgården från 1650-talet i Almo by.

Jag jublade för resten av dagen! Tänk att man kan bli så glad åt att finna en i dagens samhälle egentligen så obetydlig uppgift. Men det är en forskares speciella glädjekälla.

Nu blir det en omskrivning av Almo byhistoria igen. Det är inte första gången.

Över 1000 bloggöppningar i mars

Tack kära bloggläsare!

Den här månaden är en rekordmånad i antal läsare av min blogg. Idag under förmiddagen passerar jag för första gången under min 2½-åriga bloggtillvaro, att bloggen öppnats över1000 gånger på en månad.

Nu under morgonen idag har bloggsidan redan öppnats i Schweiz, Tyskland, Ryssland och så Sverige förstås. Senare under eftermiddagen öppnades den även i det något mer udda landet Nigeria.

Det räcker som blogg idag, och jag tackar mina bloggläsare för intresset.

Kapellet

Vår bygd har varit rikligt begåvad med många kyrkor och församlingsbildningar. I centrala Siljansnäs har det inte varit många stenkast mellan missionshus och kyrkor på en sträcka på cirka 900 meter längs huvudvägen.

Längs ner har vi  missionskyrkan från förra sekelskiftet, som blev grundligt renoverad i början av 1950-talet. Lite högre upp satte pingstvännerna upp sin Elimlokal under 1920- eller var det kanske 1930-talet. Sedan kommer det gamla baptistkapellet från något decennium i slutet av 1800-talet, vilket efter några decennier ändrade namn till fribaptistkapellet och i dagens läge heter Öppet hus. Sedan uppe på kullen reser sig det vackra ”Klippan” EFS (Evangeliska fosterlandsstiftelsen) missionshuset, som nu är i privat ägo. Slutligen i den långa uppförsbacken kommer Siljansnäs kyrka från 1870-talet.

Först tomt blev fribaptistkapellet, men den rejäla byggnaden blev kvar, och blivit det nya hemmet för frikyrkligheten i bygden. Sedan var det EFS-lokalen som tömdes. Återstod missionskyrkan och Elim, som slutade fungera som gudstjänstlokal sedan de två församlingarna slagits ihop och beslutade att gemensamt satsa på Öppet hus. Det är ett namn som ärvts sedan lokalen användes av de yngre i församlingarna för en öppen verksamhetsform.

Det namnet har överlevt sig själv, och nu förordar jag för att den gamla fina byggnaden skall få heta ”Kapellet” i gammal god ordning. Namnet har tradition, sitter bra i dagens samhälle och talar klart om vad det är fråga om, att här firar man gudstjänster i en Herrens boning.

Och då har vi både Kyrkan och Kapellet att välja på, då vi som vill gå för att fira en vanlig gudstjänst eller kanske bara gå och lyssna på en predikan eller lyssna in oss på en sång- och musikgudstjänst. Det är bra att vi har en levande andlig service i bygden för människor som har behov av, att det finns en eller ett par levande kyrkor att samlas i.

Fördelar med forskarrummet

Det där med att ha ett forskarrum centralt i Siljansnäs passar mig utmärkt, och det ger många fördelar.

Att ha allt bygdehistoriskt material samlat runt omkring mig är förstås en given fördel. Det är behändigt att att gå in i arkivet, då jag behöver referenser. Samtidigt blir arkivet aktiverat och därmed i bättre skick och ordning.

Det är skönt med att ha utrymme att sprida ut mig på. Nu har jag plats för fler arbetshögar, än vad jag kan få till därhemma i huset i Almo. Sockenstugans internet är snabbare än mitt mobila hemma. Här finns två arbetsbord till förfogande förutom datorbordet och skrivarbordet, så det går lätt att arbeta även för tre-fyra personer tillsammans, då det behövs. Privata högar kan jag ha separat hemma.

Det ligger centralt, och det är lätt att få till tillfälliga arbetsmöten med personer jag behöver träffa, utan att jag åker över till dom. Jag säger alltid att vi ses i forskarrummet, och folk behöver inte komma till mitt ostädade hus hemma, där det inte ens finns kaffebröd.

Sedan ska jag inte glömma alla de trevliga sociala kontakter det ger att bara finnas här. Då jag just kommit hem från min vintervistelse i Indien, har det varit många som bara sett min bil utanför Sockenstugan och kommer in och säger ”hej, jaså du är hemma igen”, och det blir en liten pratstund, om vad som är på gång i Siljansnäs. Jag uppskattar dessa besök, som inte alls skulle förkomma om jag satt hemma och jobbade.

Som grädde på moset kommer fikarasten bland Sockenstugans personal och lunchen bland gubbarna på servicehuset. Det ger variation i den sociala tillvaron, och jag får ett vidare lokalt kontaktnät.

Tja, det är inte så tokigt att komma ut och få vara bland folk, då jag i alla fall bara är ensam hemma.

Lokalhistoriskt möte om Pommernemigration

Ett milt vårregn strilar ner från de mörka skyarna, och innebär ett väderomslag till något kyligare väder. Detta efter en fantastisk vårvecka med varma dagar. Ja, så varmt det nu kan bli en marsvecka hemma i Almo. Om en vecka är det t.o.m. risk för snö igen, så visst, än är det tidig vår.

Såg i min statistik att det var någon som öppnat min blogg i Brasilien under tidig morgon idag. man blir ju lite fundersam över vem det var som hittade in hit därifrån.

Igår hade vi vårt lokalhistoriska månadsmöte. Det är roligt att verksamheten för närvarande är så livfull. Vi är ju en del av hembygdsföreningen i Siljansnäs, men den går för närvarande lite på sparlåga, eftersom vi är inne i ett skifte av ordförande. Åke, som har slutat efter en lång 16-årig trogen tjänst, har slutat av åldersskäl, och ännu har inte den viktiga funktionen blivit tillsatt av en ny person.

På mötet fick vi intressant besök av Pommernemigrantforskaren Ingemar Goliath från Sollentuna. Från Siljansnäs var det cirka sex familjer som emigrerade till Pommern i en första emigrationsvåg efter felslagna skördar  i slutet av 1600-talet, och denna våg av folkförflyttning starkt berör den historiska delen av vår bygd.,

I den lokalhistoriska gruppen har vi för närvarande huvudsakligen två ”projekt”, ett för sammanställning och bearbetning av lokalhistoriskt film och ljudmaterial och ett annat projekt om bydokumentation. Inom bydokumentationen har vi sedan arbetsgrupper i de olika byarna, vilket ibland resulterar i en skrift eller bok, men oftast tar annan form av dokumentation.

På onsdag är det en allmän bydokumentationskväll i Almo, på torsdag besöker Klockarbergsgruppen Arkivcentrum i Falun för kompletterande arkivstudier och på måndag om en vecka träffas Hjulbäcksgruppen i sin bystuga för ett arbetsmöte.

Vi får passa på och aktivera grupperna nu innan våren blir långt framskriden, och folk börjar bli mycket aktiva med sina trädgårdar igen. Det blir ganska snart.

Vänner för livet

Man ska vara rädd om sina gamla vänner. Det har jag tidigare fått lära mig, och det upprepas hela tiden och blir mer frekvent desto äldre man blir. Det är verkligen de gamla vännerna som bäst består. Vi har så mycket gemensamt. Det gäller speciellt mig efter mina 35 utlandsår och kommer hem som pensionär.

I lördags var det frapperande, då Algot och jag träffades i lokalhistoriska forskarrummet i Sockenstugan. Han är min verklige ”bästis” från tonårstiden därhemma i Almo. Sedan dess har våra vägar till stor del skilts åt men träffats då och då. Då vi sedan återkommer till Siljansnäs på gamla dar inser man hur mycket tonårstiden egentligen betytt för oss båda. Det blir så mycket att prata om bara efter att inte ha setts på ett halvår, då han varit i Stockholm och jag i Indien. Under de första två timmarna i lördags blev det mera prata än jobba, och det må ju vara hänt för ett par gamla gubbar i återseendets glädje.

Sedan hann vi med en del av det vi tänkte göra. Bydokumenterarna i Klockarberg behöver ju flera råd om dess kartor, och vi åtminstone började med att ge dom den service vi kan åstadkomma. Algot är ju min expert på historiska kartor om Siljansnäs, och jag hjälper klockarbergarna med byforskningsmetodiken, så vi kompletterar varandra bra.

På tal om andra vänner så blev det även så, att mina arbetskollegor från det första projektet jag jobbade i under mina år i Afrika och Asien blev något slags vänner för livet. Vi jobbade i  Swaziland i södra Afrika under 1974-1975, en äldre skotte som chef och numera avliden, och vi nybörjare med Tim från USA, David från Canada och Fritz från Skåne. Ett mycket trevligt gäng! Fortfarande kommer julkorten troget nerdimpande varje december från Tim och David. De ligger alltid och väntar på mig i Almo efter mina Indienvistelser. Det finns ingen motsvarighet till något liknande i något annat senare projekt. Ja faktiskt, de är de enda gamla arbetskollegor jag fortfarande får julkort från varje år. Sedan kan jag knappt undgå att ibland träffa Fritz på hans stora herrgård, då jag besöker Maina nere i Skåne.

Sedan har vi ju vårt trevliga arbetsgäng från Bai Bangprojektet i Vietnam under andra halvan av 1970-talet och 1980-talet. Vi som tillhörde kärnan  i den skogliga delen av projektet och var anställda på Interforest, som drev den delen av projektet, träffas fortfarande två gånger per år och har trevligt tillsammans, men det har jag tidigare bloggat om några gånger.

Tala om gammal sammanhållning och vänner för livet!

Artikel i lokaltidningen Mathrubhumy

Vi kommer nog att få känna av flera restriktioner för bergbrytning i området kring Mukkunni Hill i Kerala. Under veckan hade lokaltidningen Mathrubhumy publicerat en stor artikel igen om miljöförstöringen p.g.a. den omfattande bergbrytningen i området, som tidigare var under benämningen ”Reserved forest” och sedan blev allokerat som gummiträdplantageområde.

Jag tycker att det är bra att det uppmärksammas, eftersom bergbrytningen har utförts och utökats utan större kontroll. Visserligen måste skriftligt tillstånd erhållas från myndigheterna för att få öppna ett stenbrott, men funktionen och kontrollen av dessa myndigheter är svaga, och det är lätt att utvidga stenbrottsområdena utan att det uppmärksammas eller att det blir några lagliga påföljder.

Det kommer att bli intressant att följa utvecklingen under de närmaste åren.

Sedan jag lämnade Kerala för fyra veckor sedan, har ingen regndroppe fallit på Mukkunni Hill. Det är intensiv torrtid. Det är hett och luften dammig. Den vackra grönskan döljs av dammet. Turistsäsongen är definitivt slut för den här gången. Dock att Björns syster Britt idag landar i TRV och gör sitt första besök i Kerala. Det är säkert inte den bästa tiden av året att få ett positivt intryck, och det kommer att bli intressant att få se, hur hon upplever Kerala.

Geetha låser gärna porten till huset under eftermiddagarna och stänger in sig i sitt luftkonditionerade rum. Luftkonditioneringen behövs under den här tiden på året. Under april borde det komma någon enstaka skur, men från mitten eller slutet av maj kommer förmonsunregnen som vanligt som en befriare.

Björkmål

Jag fick häromdagen en anledning att ringa till Ingrid Agges bördig från byn Björken i Siljansnäs. Jag har inget minne av att jag har hört talas om henne, men så har hon varit bosatt i Australien under de senaste 52 åren.

Direkt då jag hörde henne prata svenska frapperades jag över hennes genuina björkmål. Det var så ett vackert genuint klingande mål, som jag hörde folk i allmänhet tala, då jag var i bygden som tonåring. Det är märkligt att bygdemålet försvinner så fort, att man får uppleva det som ovanligt och genuint när en människa i bygden pratar på sitt ursprungliga mål. Att bo borta från bygden under en 50-årsperiod innebär ett bevarande av dialekten.

Själv tyckte jag det kändes lite märkligt, att jag pratade gärna mer utpräglat Almomål, då jag flyttade tillbaka till byn efter 35 års verksamhet i utlandet, än de flesta Almobor, som alltid har bott kvar hemma i byn eller i Siljansnäs. Nu pratar jag gärna medvetet utpräglat mål för att uppehålla det. Tyvärr kan det ibland upplevas konstlat, då andra Almobor har lärt sig att försvenska sitt språk till den grad, att de har svårt att känna det naturligt att prata gammal dialekt.

Det är märkligt att man ska behöva vara borta för att prata som hemma.

Men då jag för knappt 10 år sedan kom hem och tog en lunch på åldersdomshemmet Björkbacken hörde jag plötsligt en stämma bakom mig med utpräglat mål, och jag sa direkt att ”du måste vara från byn Alvik som pratar så där”. Hon svarade på sitt utpräglade Alviksmål att ”Ja, jag är Sjölundsmor från Alvik”. Hon är nog den, av numera levande människor, som pratar alviksmål mer genuint än någon annan människa här i världen. Och ändå så ligger ju Alvik inte mer än tre kilometer från min hemby Almo.

Det är skönt att det finns några som inte behöver vara borta för att prata som hemma.

Resan hem i backspegeln

Häromdagen skrev jag om kostnaderna för min hemresa från Indien.

Det är bara att konstatera, att det hade blivit billigare för mig att först återvända till Sverige och sedan köpa en biljett till Marrakech eller Agadir i Marocko från Arlanda. Då kunde jag med lätt ryggsäck lätt kunnat resa flexibelt med lokala bussar, som jag ju egentligen gillar och även Geetha. Det hade blivit billigare flygresor och betydligt billigare landresor.

Nu ville jag ju göra en omväg under min hemresa, och det kostar mera med nuvarande utbud av flygförbindelser än att resa hem och göra en separat resa. Den stora skillnaden i resekostnaden var jag emellertid inte riktigt varse om under planeringsstadiet. Hade jag besuttit den kunskap jag nu har, hade jag nog tänkt mig för ett par gånger till, innan jag köpt biljetterna.

Nästa resa blir alltså till Prag den 11te april. Då flyger jag faktiskt med SAS, då jag nyttjar en av deras billiga biljetter och betalar 466 kr för den enkelresan.

Höga marstemperaturer

Härligt med en riktigt varm vårdag igår med max 16,9 grader på min termometer. Jag trodde först att det var en extremt hög temperatur för mars, men då jag går tillbaka i min statistik ser jag, att jag mätte upp samma temperatur även den 29 mars 2007. Även ifjol kom maxtemperaturen upp i 13,4 grader. Utan statistik lurar man sig själv.

Värmen kommer att bestå även in i nästa vecka. Vi  tackar och tar emot.

Iförrgår tog jag ut cykeln ur garaget och pumpade däcken. Min gamla Laoscykel ser fortfarande fin ut, och den fungerar bra. Sedan tog jag en vända med cykeln till fritidsstugan i Alvik. Beatrice, som har hyrt under några år, har flyttat med sina mängder av prylar och städat ur. Hon har gjort det bra, men nu ser det istället så förskräckligt tomt och kallt ut. Det är liksom att livet har gått ut ur huset.

Nu får jag se till att skapa åtminstone lite mera liv, men det är minsann inte min starka sida. Huset kan i alla fall hyras mer eller mindre temporärt för de, som beredda att leva något enklare, än de är vana vid. Det är hinkvatten och utedass som gäller, och även det har sin fina charm för den som ligger åt det hållet. Huset ligger emellertid mycket vackert ganska högt upp på en knalle med sandjord med en skön vidsträckt utsikt ända bort till Gesundaberget. Numera är det Björn och Maina som ser till att bokningarna hålls i sin ordning, medan jag får se till att inte gräset växer för högt.

Igår blev det dags för årets första cykelrunda de 17 kilometrarna runt Byrviken och Alviken. Det brukar ta en timme, och det gjorde det igår också i en skön takt, så att jag kunde njuta av solskenet och naturen. Det är nu bara tre veckor kvar, innan jag beger mig iväg till Tjeckien och cyklar en vecka, och det gäller att träna baken så att den turen inte ska bli plågsam av det skälet.

Vårtecknen kommer i snabb takt. Det är första gången staren och bofinken kom samtidigt. Det är ett slags rekord, för bofinken ska ju normalt komma några veckor efter staren. Sedan har även sånglärkan börjat sina drillar uppe i skyn, och någon tofsvipa har dykt upp på de snöfria fälten. Dessutom sa någon att tussilagon nu blommar på Björkbergets sydsluttningar.

Javisst är det en härlig vår som har inletts!