Agasthiyamala inom synhåll

Häromdagen kunde vi återigen äntligen få ett tillfälle att se bergstoppen Agasthiyamala från vår östra veranda på Mukkunni Hill. Det var faktiskt det första tillfället under den här vistelsen, och under bara en timmes tid mellan klockan 06.00 tills 07.00. Men även då hade vi soldis i luften och sikten var tyvärr inte helt klar.

Bergstoppen är cirka 1900 meter över havet och ståtar majestätiskt bara 30 km från huset. Då vi byggde huset under 1980-talet kunde vi se bergstoppen var och varannan dag, och jag fick då förmånen att vid ett tillfälle besöka den omedelbara närheten av den högsta toppen. Det var en tuff trek, som jag senare tyvärr inte fått tillfälle att återuppleva.

Våra hundar för ett tufft liv i Mukkunni Hills omgivningar. Kalle II försvann utan att vi vet vad som hände honom. Han passade bra in i den grupp av hundar vi hade, började bli ganska tillgiven och för mig gick det att försiktigt vidröra honom. Men något hände! Ledarhund blev istället tiken Pandi, som snart kommer att få valpar som ett minne från Kalle II. Tiken Hanna hade varit försvunnen under en vecka, men hon återkommit.

Återstår då hur det har gått för tiken Dasch med sina fyra halvårsgamla valpar. Emellertid, har tre av dessa gått åt av olika anledningar och nu återstår bara Blacker. Numera har vi alltså Pandi, Hanna, Dasch och Blacker kvar. Sedan får vi se hur det kommer att gå för Pandis förmodade avkomma.

I min förra blogg skrev jag om en vecka med ett ovanligt regnigt väder vecka som gav 23 mm regn på fem dagar. En sådan vecka är exceptionell under den här årstiden, och sedan dess har vi inte fått en droppe regn, som det ska vara nu under den riktiga torrperioden. Det innebär temperaturer uppåt 33-34 grader under dagarna, behagliga kvällar, och 21-22 grader under tidiga mornar. Då sover man gott med öppna fönster.

Nu återstår två veckor av min vistelse i Kerala för den här gången. Dagarna är lätt räknade och försvinner fort.

En regnig torrtidsvecka – middagar på stan

Det är måndag morgon och en regnig vecka ligger bakom. Mitt i torrtiden och jag har inte upplevt dess like!

Det har varit mulet och småregnigt sedan över en vecka tillbaka med 3-5 mm regn under de flesta av dagarna. Jag är ganska förbluffad. Är det ändå så att det beror på en underliggande klimatförändring istället för tillfälliga väderleksförändringar? De närmast kommande åren får utvisa men i det här fallet känns det som enkom ändringar till det bättre.

Helgen för drygt en vecka sedan spenderade Geetha och jag nere i stan, alltså Thiruvananthapuram, med två nätter i ett av Golfklubbens gästrum. Det var mycket som hände omkring oss, och det var riktigt roligt att som omväxling delta i det sociala livet, som började med ett riktigt lyckat party på Golfklubben. Uppdatering av gamla vänner kändes bra och nya intressanta bekantskaper skapades.

Söndag morgon höll vi till på Tennisklubbens brunch och delade bord med affärsmannen M.R. Narayanan (googla gärna på namnet) och Cherian, som tidigare besökt oss på Mukkunni Hill ett par gånger, och är en av Keralas mer framstående politiker, och som Geetha känt sedan sin tonårstid då hon själv var politiskt aktiv.

Söndag kväll var det dags för nästa stora sociala begivenhet. Det var ett intressant stor middag på tennisklubben i samband med avslutande av en större tennisturnering. Socialt mycket intressant och trevligt!

Vi avslutade helgen med att måndag kväll vara tillsammans med malayali Anny och amerikan Sally i deras vackra hus i Kovalam, där de bjöd på en flott middag och en säng över natten. Mycket angenämt!

Sedan var det skönt att få återvända till vårt Mukkunni Hill, till vår nu grönskande och fridfulla oas, där vi kan känna att vi har vårt eget Shangri-la.

Men redan nästa kväll kunde inte Geetha inte motstå frestelsen att acceptera att delta i en middag nere i Kovalam med systern Shoba till politikern Shashi Tharoor. Googla gärna på hans namn och lägg det på minnet som en av höjdarna i indisk storpolitik och beundrad av bl.a. Carl Bildt.

Men då blev det lite för mycket för mig och valde att stanna hemma!

Lundbackgården igen

För två veckor sedan skrev jag min första blogg om Lundbackgården i Björken. Då konstaterade jag att gården förmodligen byggdes upp under 1540-talet, att gårdsnamnet härstammar från en ordsammansättning av Lundnamnet i Näsbyggebyn och att ordet back kommer från byn Backbyn. Första gången gårdsnamnet finns omnämnt i skrift är under 1690-talet, då det användes om mågen i gården Erik Andersson i en mantalslängd.

Anledningen till att jag plötsligt gör några bloggar om Lundbackgården på Björken är, att min faster Frida gifte sig med Axel Lundback och de bosatte sig på Fridas hemgård. Den gården är ju Skalkgården, om vilken jag tidigare har skrivit många bloggar, eftersom det är min fars födelse- och uppväxtgård. Nu har ett intresse vaknat bland Fridas barn och barnbarn om sin släktbakgrund, och jag har passat på att gå igenom även Lundbacksläktens första generationer vilka kan vara svåra att greppa för en mindre erfaren släktforskare.

Det skulle alltså vara Olof Nilsson som byggde upp Lundbackgården i mitten av 1500-talet. Om hans hustru vet vi ingenting. Däremot tog hans son Lars Olsson över gården med sin hustru Maria. De fick ingen son som kunde ta över och den lotten föll istället på Brita, som skaffade en måg med ursprung från Näsbyggebyn. Det var Erik Persson från Bussgården, som var den gård som fick betala högsta skatten i byn 96 penningar vid den första skattelängden 1539.

Äldste sonen Per, född 1622, fick gårdsnamnet Lars och hette därmed Lars Per Ersson. Han gifte sig med Ingiäl Matsdotter från kyrkvärdsgården i Almo. Hennes far Mats Ersson var både kyrkvärd och nämndeman och hans far ung Erik Erssons ursprung var PerNilsgården, där han föddes och då hade gårdsnamnet Hed. Här ska vi erinra oss att Hedgården är ursprungsgården för Skalksläkten medan en annan släkttråd utgår från Hedgården och förenas med Lundbacksläkten genom Ingiäl.

Lars Per Ersson bror Lars Mats Ersson byggde upp en egen gård, vilken sedan har fått heta Plarsgården.

Ingiäl och Per Erssons dotter Anna Persdotter född 1651 skaffade mågen Erik Andersson till gården. Med honom infördes gårdsnamnet Lundback. Han kom från den väletablerade Sundsgården i Sundsnäs. Hans farfars farfar Anders Olsson var ensam skattebonde i Sundsnäs år 1571 då Älvsborgs lösen betalades av svenskarna till Danmark, och han var bland de tjugo mest högbeskattade personerna i hela Leksands socken.

Erik Andersson föddes alltså in i en välbärgad familj där tydligen nästan alla var läskunniga. Hans äldsta syster gifte sig med kyrkvärd och nämndeman Lars Matsson i den ansedda kyrkvärdgården i Almo, där hon gjorde en stor insats för barnens utveckling i Östra Almo, därigenom att hon såg till att de fick lära sig att läsa och skriva. Här kan jag gott påminna om att den gården uppfördes av en son från PerNilsgården.

Hans näst äldsta syster Brita fick ta över gården i Sundsnäs där hennes andre make var ung Olof Persson från Höijesgården i Alvik, den dåvarande mest förmögna gården i Alvik och en gammal släktgård för Göran Skarner på hans morfars sida i rakt nedstigande led. Olofs moder var född i PerNilsgården i Almo, där vi alltså har ytterligare en släkttråd mellan Lundbacks- och Skalksläktena.

Ja, jag vet att den här bloggen blev ett enormt rabblande av gamla 1500tals- och 1600-talsnamn med släkttrådar hit och dit. Har du som läsare hängt med så är du bara att gratulera. Själv har jag haft stort nöje av och med visst mått av tålamod försökt att reda ut hur släkttrådarna har nästlat in sig mellan Lundbacks- och Skalksläktena under dessa århundradena.

Jag inser att jag inte kommit mer än en generation längre än i min förra Lundbackblogg, och nästa gång ska jag försöka få med något fler generationer.