Google earth ny bild

Google kommit ut med en ny bild på området kring Mukkunni Hill.

Den är tagen 2014-01-19 och visar tydligt vårt hus och alla stenbrott omkring oss, t.o.m. så klar att vi faktiskt hjälpligen kan följa gränserna för vår plantage. För första gången i en Googlebild kan vi även se både vakthuset och garage/förrådet.

Vårt hus kan man se på latitud 8°28’22.00″N och longitud 77° 1’12.50″E och vårt stenbrott på latitud  8°28’19.70″N och longitud 77° 1’18.60″E.

Mycket intressant har knappen ”Show historical imagery” blivit, där jag kan följa utvecklingen av stenbrotten år för år under de senare åren. Det har blivit riktigt fascinerande att se hur brotten har växt fram.

Flamenco fusion dans med kathakali

Igår hade jag min sista kväll ute på stan innan avresan.

Det blev en kulturell kväll i flamencons tecken organiserat av franska Alliance Française och tyska Goete-Zentrum i Vyloppilli samscriti bhavansalen i Thiruvananthapuram.

Kvällen började med den mycket fingerfärdige flamincogitarristen Serge Lopez och fortsatte med en mycket speciell och lyckad fusion av spansk flamenco och malayali kathakali.

Jag var förvånad hur väl flamenco och kathakali smälte samman till en mycket underhållande föreställning. Så olika men ändå så lätt att smälta samman till ett sammansatt konstverk. Det var en europeisk flamencodanserska, troligen spanjorska, som gjorde mycket fint ifrån sig tillsammans med två kathakalidansare och tre malayali musiker med traditionella instrument.

Det blev det bästa kathakaliframförandet jag har sett, och jag var helt begeistrad.

Mynafågeln tillbaka

Hemma i Almo har vi en ”smällväxt” som växer vid vägkanten, åtminstone mera förr i min barndom. När man trycker ihop fröhuset uppstår en liten knall. Som barn tyckte jag det var roligt med dessa knallar.

Här har vi något av en motsvarande växt. Den växer frodigt i det torra bergspartiet till en lika höjd som jag är lång, och den har onekligen vackra fröhus. Här händer det att besökande barnfamiljer ber att få plocka en ”bukett” med sig hem. Växten är nämligen inte så allmänt förekommande. Vad kan den månne heta, Ingrid?

Den trevliga mynafågeln (uttalas maina) är tillbaka. Den har visat sig hos oss tidigare men inte under senaste 10 åren, så jag hade hoppats på att få höra och se den igen.

Häromdagen hörde jag en vacker fågelsång från träden utanför den östra verandan. Jag rusade dit och fick då se att det var ett par av den efterlängtade mynafågeln. Den har mycket omväxlande läten och är känd för att vara en god härmare. Sången påminner mycket om en taltrast men har dessutom en härlig klang i vissa toner, som ibland påminner om en näktergal.

Det vore trevligt om den valde att häcka i vår omgivning inte minst för sin vackra sång och trevliga läten, men det återstår att se.

Nu har vi tre mainor fågeln, trädet och dottern.

Deepu och rovdjuren omkring oss

BREAKING NEWS Geetha och jag fick just veta att ägaren till vår plantagegranne KK-Rocks (se bild i min blogg 26 januari) har avlidit efter fem år i cancer. Hans ålder blev 70 år, alltså tre år yngre än mig. Han har tre barn. Äldst i syskonskaran är dottern Anju, som blev pilot hos Lufthansa men vistas ganska mycket i Kerala. Jag presenterade henne i min blogg 2013-12-27. Hon är dessutom en av Geethas bästa väninnor i Kerala, som ringde nu under morgonen och berättade för oss om hennes far. Nästa barn är sonen Arun, som är mycket god vän till både Geetha och mig. Många av mina svenska besökande vänner känner honom något, och jag presenterade honom i min blogg 2012-11-13. BREAKING NEWS

Halvblodet Kalle har hittat sin plats vid huset.

Det är på nedre östra verandan. Där brukar inte andra hundar ligga, och där får han vara ifred. Där kan han ligga och se vad som händer inne i huset genom grillöppningen. Då känner han sig inte utanför, och han kan snabbt reagera på det som händer både inne i huset och på uppfarten. Han stänger in sig i sin egen ensamhet, där ingen kan nå honom, men där han fortfarande kan reagera på vad som händer i den nära omvärlden.

Häromkvällen såg Geetha ett annat rovdjur på baksidan av huset. Det var oerhört likt Kalle, men det var inte Kalle, som just då befann sig på ett annat ställe. Djuret sprang oroat omkring innan det försvann bakom klipporna. Vi har tittat i våra djurböcker, men det finns ingen art som djuret stämmer in på. Det kanske finns fler halvvildhundar som kan vara schakalavkomma?

Vår man Deepu har mer och mer växt sig in huset och steg för steg utökat sitt ansvar. Han gör fler och fler saker av allt som behöver göras. Nu har han blivit duktig på att duka bord och göra allt det som behöver göras i köket, vilket är en stor avlastning för Geetha. Tidigare har Geetha tyckt att personal i köket mest har varit till besvär, men med Deepu i köket har hon börjat ändra uppfattning. Det ser lovande ut.

Deepu flyttade in på vår plantage 1985, då han var bara tre år gammal. Han är alltså i samma ålder som Maina. Fadern Manyan jobbade då hos oss som både gummitappare och trädgårdsmästare, och hela familjen flyttade in i ett enkelt hus med jordgolv och jordväggar i B-blocket på vår plantage. Deepu är alltså uppväxt som barn på vår plantage, och det inverkar säkerligen att han känner sig som hemma här. Numera har han egen familj på byn med två barn.

Ibland har han jobbat som gummitappare på någon av våra grannplantager. Senast i oktober såg han ett lodjurspar med två stora djur på vår närmaste grannplantage. De ställde sig framför och väste ilsket åt honom, så han föredrog att lugnt dra sig bort från paret.

Det är synd att lodjuren börjar bli mera sällsynta i vår närhet, men de börjar få trångt om utrymme mellan stenbrotten och byggnation.

Uppgradering av Malavilavägen

Häromdagen tog jag motorcykeln till höger istället för vänster, då jag kom ner till byvägen nedanför den tvära kurviga vägen upp till Mukkunni Hill.

Uträtade kurvor och nybeläggning

Många hus har under de senaste åren vuxit upp kring den vägsträckningen och bildat en ny by med namnet Malavila, som börjar med vårt hus nere i Malayam. Vägen genom den byn heter följaktligen numera Malavilavägen, som även finns utmarkerad i
Google Earth.

Uppbyggd vägbana

Myndigheterna gör nu väsentliga vägförbättringar längs den tidigare urusla vägen från Malavila till Mottamoodu, som ligger någon kilometer från National Highway 47. Under den tid förbud mot stenbrytning pågår har de satt in extra resurser för att snabbt få vägen i ordning. Ett riktigt passande tillfälle för vägarbeten!

Betongtrumma

Jag blev mäkta överraskad över hur långt de har kommit och kvaliten på utförandet av det jobb de lägger ner. De gör ett fint jobb då de rätar ut kurvor, gör massiva stenväggar vid sidolutningar och lägger kulvertar där det tidigare var fordar (där vattnet rinner över vägen istället för under vägen).

För oss är det verkligen trevligt att vi nu får en fin alternativväg till vägen över Malayam för att åka till stan. Dessutom är det en vacker väg att köra genom gummiplantagerna.

Den nya vägen är visserligen fem kilometer längre men kommer att bli ett gott alternativ, då vi ska ta oss till och från stan. Speciellt om några år då NH47:an har blivit fyrfilig från Pravachambalam i närheten till Mottamoodu ända in till stan.

Det rör på sig med vägstandardhöjningar i vår omgivning.

En klar dag med Agastyamala i sikte

Luften har blivit klarare efterhand som diset har vikit undan.

Jag kunde under gårdagen för första gången den här månaden skönja den vackra 1900-meterstoppen Agastyamala i öster, samtidigt som stan visade upp sin bästa sida åt väster med de vita höghusen badande i det vackra solskenet.

Då är det vackert att stå på och se ut från Mukkunni Hill.

Åttamillimetersregnet häromdagen fräschade upp, men det ger ingen långtidseffekt. Det är nu knastrande torrt igen. Löv faller och buskarna börjar se lite grådaskiga ut.

Snart är jag hemma i Almo, då det blir knarrande kallt att gå på vintersnöiga vägar.

Omväxling som förnöjer! Idag om en vecka lyfter planet.

En tyst vecka i stenbrotten

Ett vitt Almo, solsken och rejält kallt! Det är vad som väntar mig vid hemkomsten enligt åttadagarsprognosen. Det ser riktigt lovande ut.

Samtidigt är det inget regn i sikte, så länge jag är kvar här nere i Kerala.

Det är måndag morgon, och det är alldeles tyst i stenbrotten omkring mig. Vilken härlig tystnad! Kunde jag sedan få tyst på kråkorna vore det ändå tystare. Men de tillhör ändå naturen, även om de har förökat sig snabbare med vår samhällsbildning.

Grannen KK-Rocks stenbrott

Ja, under veckan som gått har stenbrotten stått stilla. Myndigheternas order om totalstopp under en månad har följts till pricka vad jag har kunnat se och höra.

Vad händer då daglönarna inte får någon lön på en månad? Det måste svida i skinnet hos många familjer. Många har lån som måste betalas och många har mycket lite uppbackningsresurser.

Det börjar redan nu kännas hos handlarna nere i byn. De klagar på att det handlas för lite. Flera nyöppnade affären börjar redan känna att det är svårt att komma igång. Smårestaurangerna och testånden har förlorat sina kunder och det går allmänt på sparlåga.

Veckan innan gick det cirka 1000 fullastade lastbilar per dag med sten på byvägen nedanför mig. Nu ser jag knappt en lastbil. Många är privatköpta på lån och plötsligt har ägarna ingenting att köra. Kan de klara en månad? Det är många som måste ta fram svångremmen för att få det att gå ihop.

Det var ett djärv beslut av de lokala myndigheterna att ta till ett totalstopp i stenbrytningen. Det är ett något desperat beslut, eftersom det har varit så svårt att stävja den lokala korruptionen. Sedan återstår att se hur resultatet kommer att slå.

Det följer onekligen en spännande fortsättning.

En nygammal friare

En nygammal hund har dykt upp. En stor hanhund och en riktig dominant! Fräck mot Kalle, som springer sin väg så snart den nya hunden bara tittar Kalle i ögonen.

Han har varit här och friat till Blacky under många år, och det är nog han som är fader till många av våra valpar. Blacky har hållit sig lugn tills den gamle friaren dök
upp. Då blev det oro i hennes kropp, och de två har blivit ett par här under den sista veckan (Blacky med friaren på fotot).

Friaren inger respekt för alla våra hundar, och de har inget att sätta emot då han vill ha deras mat. Nu måste jag vara på plats hela tiden då de äter sin mat.

Jag kommer ihåg hur det var ifjol, då jag blev tvungen att byta matplats för Kalle till en ensam skål på den östra verandan på andra sidan huset. Så fort Blackys friare kom, ställde sig Kalle på den för honom lite säkrare östra verandan, då det var matdags.

Nu får dock Kalle sin mat i sin skål på västra verandan tillsammans med de andra hundarna under min bevakning både under och efter maten (friaren ses med Kalle på västra verandan på bilden). Det innebär annars risk för repressalier för Kalle att äta upp sin egen mat.

Då vi är tillbaka i september ser det ut att vi får valpar igen på Mukkunni Hill.

Kalle viftar på svansen

I tiodygnsprognosen kan jag nu se min avresedag den andra februari. Det ska bli sol varje dag och väderprognosen har fastnat på plus 30 grader och noll regn.

Hemma i Almo tycks det bli samma fina utsikter fram till min ankomstdag den tredje februari med några minusgader och ett litet snötäcke. Det är något att se fram emot, efter all den sol jag har begåvats med här nere.

Både Geetha och jag har numera kunnat vidröra hunden Kalle. Dock är det långt kvar tills vi kan klappa den, men han har i alla fall lärt sig att ibland vifta lite på svansen, vilket är en stor framgång.

Den hankatt som tidigare gästade oss tillfälligt har nästan permanentat sig i vårt hus. Han har upphört att vara rädd för Blacky och Kent, som sedan tidigare är vana vid att vi har en katt i huset.

Katten får dock fortfarande se upp med Kalle, som ibland gör ett ryck av anfall, då han ser katten. Inomhus känner sig dock katten säker. Vi är mycket strikta med att inte ha en hund inne i huset. Det är off-limit!

Kattens närvaro har emellertid inneburit att huset har blivit rått- och musfritt. Han måste numera gå utanför huset för att hitta en mus.

Att ha djur har sina fördelar.

Månadslångt stenbrottsavbrott

Det rör på sig i det officiella ärendet om stenbrytning i vår närhet.

Den 19de januari utfärdade Thiruvananthapuram District Magistrate (TDM) en order ”to close all the quarrying and crusher operations in Mookkunnimala in Pallichal Village in Neyyattinkara Taluk of Thiruvananthapuram District for one month to facilitate the investigations by various agencies”. På plats började det med en strejk.

Det är inte första gången myndigheterna tar tag i stenbrytningsaktiviteterna. Den gällande lagen Kerala Minerals Concession Rule är från 1967, och den börjar onekligen bli väl så gammal. För två år sedan (12/6 2013) kom en ”clarification” från Honorable High Court (HHC) i Kerala att ”no quarrying activities shall be permitted to be carried out without valid permit/licence issued by all the competent authorities concerned”.

Det räckte naturligtvis inte. Det ligger för mycket pengar i fatet för många berörda, både myndighetspersoner och privata.

Ordern för några dagar sedan av TDM kom efter en gemensam rapport  från Superintendent Police (Vigilance) och Anticorruption Bureau, Special Investigation Unit-II i Thiruvananthapuram daterad 12 januari 2015 om granitbrytningen i Mookkunnimalas närområde. I rapporten anges att man befunnit ”the licenses/permits are obtained by the owners of quarry/crusher units through fraudulent and illegal means” och förordade bl.a. att åtgärder vidtas ”against erred officers/public servants”.

Det är starka ord mot en av många djupt korrumperade sektorer i samhället.

Så nu är det lugnt och tyst från alla stenbrott omkring oss, och så lär det nog även förbli under återstoden av den tid jag har kvar här nere under den här säsongen, innan jag återvänder till Sverige. Under tiden kommer flera utredningar att bli utförda om vad som pågår.

Det blir sedan oerhört intressant att följa upp och se, vad det kommer att innebära på något längre sikt.

Vissa förändringar i den pågående stenbrytningen i vårt närområde bör det dock bli.