Naturens ide

Javisst är det höst. Gården har lagts i ide. Ingenting som växer och sprudlar mera. Det vilar ett lugn över allt.

Det är nog viss skillnad mot den tid då morfar och mormor hade hand om gården. Då fanns det i ladugården djur, som skulle skötas, och det var mycket att ta hand om efter den intensiva skördetiden, innan vintern sätter in sina kalla frusna stötar.

Jag träffar fler och fler, som tycker att det här är den bästa tiden under året. Hör det ihop med åldern kanske, att vi uppskattar, då vi lite mera får krypa inomhus och mer inom oss själva. Med varma bostäder och varma bilar, som tränger kylan utanför, så mår vi ju egentligen gott.

Det känns ändå gott att lämna den här tillvaron bakom mig för någon månad. Att få komma ut i det andra livet, där monsuntiderna går mot slutet och grönskan är på maximum, innan de upphörande regnen även där gör, att naturen kommer in i sin årliga viloperiod, genom att torkan gör, att livet inte sprudlar lika intensivt längre.

Dessa två världar kompletterar mitt eget liv med en förkortning av den tid, då naturen går in i sitt årliga ide.

Visst blir det skönt att dra, även den här gången.

Dan före dan före avresedagen

Nu går tiden fort. Det har hunnit bli dan före dan före avresedagen till mitt vinterkvarter i Kerala.

Idag under morgonen fick jag ju faktiskt en timme extra till förfogande, genom att sommartiden slutar, och klockan skruvades en timme bakåt. Då jag gick upp vid fyratiden, kände jag mig genast något tröttare, då jag insåg, att klockan bara var tre. Men det är skönt att få komma igång. Det är ju under morgontimmarna, jag nyttjar min hjärnkapacitet till max. Att det blir trögare frampå dagen, skyller jag min ålder för.

I min ”att-göra-lista” bockade jag av en massa punkter igår, och idag ska väl de flesta övriga punkter bli avklarade. Sista dagen brukar det komma till en hel del saker ändå. Sånt som bara måste hinnas med, innan bussen till Leksand går på tisdag morgon.

Jag tror emellertid, att det mesta är i sin ordning, och att jag har ett välkomnande hus i Almo att återkomma till i början av mars, då mornarna kommer att vara betydligt ljusare än nu.

Första Trivandrumbesöket

Sjuttiotalets resor får idag sin avslutning med mitt första besök till Trivandrum i samband med en Sydasienresa i juli 1976.

Resan utgick från och avslutades i Hanoi. Det började som vanligt med flygresan mot Bangkok. På den tiden innebar det en övernattning i Vientianne i Laos, vilket jag undvek genom att ta nattåget från Nong Khai på den thailändska sidan ner till Bangkok.

Sedan flög jag över till Indien, där jag gjorde anhalter med övernattningar i Bombay, Goa, Trivandrum och Madras innan jag tog en flygning över till Malaysia. Trivandrum gjorde ett intryck av en rörig indisk stad med en hel del av charm. Jag hörde talas om en enklare havsstrand i Kovalam, men eftersom jag inte är intresserad av bad på mina resor, fick Kovalam anstå, vilket jag tycker att var lite synd nu efteråt. Jag kunde då inte ana att Trivandrum senare skulle bli en hemstad för mig.

I Malaysia landade jag i Kuala Lumpur, där jag hyrde en Mazda 1600, som jag korsade landet med över bergen till dess östra kust och körde ner till Singapore. Därifrån blev det flyg till Medan på Sumatra i Indonesien och buss till den mycket charmerande sjön Toba uppe i bergen.

Tillbaka till Penang i Malaysia där jag hyrde ett privatplan, en Cessna 172, och flög med mitt eget flygcertifikat till ön Langkawi, som då var helt outvecklat som turistö. Då jag landade på den enkla landningsbanan stod där en bil med öns läkare, och han tog mig runt på ön. Jag fascinerades av öns skönhet med dess orörda frodiga vegetation. Numera är Langkawi en livlig turistö med mängder av hotell.

Sedan jag återlämnat planet gick det raka spåret tillbaka till Hanoi och upp till mitt ”eget” bergsområde upp emot den kinesiska gränsen, där vi var ett tiotal skogssvenskar som kamperade. Då hade jag rest runt under fyra veckor, och jag kände mig mycket nöjd med min rundresa.

Sedan blev det 80-tal, och det blev nya internationella jobb i Afrika och Asien och resor med familjen. Det blev en ny livssituation.

Jorden runt på 1970-talet

Den senare delen av 1970-talet blev de stora resornas tid för mig. Efter att jag blev klar som skogsmästare i Skinnskatteberg 1970 och civilekonom i Uppsala 1973 inleddes en spännande period i mitt liv med åtminstone en stor resa per år.

Det började med resan ner till Swaziland för att börja mina utlandsjobb 1974, hemresan med egen bil 2500 mil på tre månader 1975, jorden-runt resan med flyg 1976, transsibiriska tågresan 1977 (se blogg 2011-10-25) och den vietnamesiska bilresan 1978 (se bloggar 2011-10-26/27).

Ja, min jorden-runt resa har jag tidigare inte bloggat om. Bakgrunden till den är, att jag såg Republic of Nauru som en liten prick på kartan mitt ute i Stilla havet, långt bort från andra öar och länder. Det var ett litet land, jag inte ens hade hört talas om, så jag beslöt mig för att åka dit.

Så att efter att ha tagit mig från Hanoi till Bangkok, avreste jag därifrån den 12te december 1976 till Manila på Filippinerna. Min visumansökan till USA avslogs, eftersom jag hade jobbat med biståndsverksamhet i Nord-Vietnam, och jag begärde hjälp från den svenska ambassaden i Manila. Jag hyrde privatplan och flög omkring i de norra delarna av Filippinerna, tills mitt visum till USA var klart den 20de december, och den 21sta kunde jag sätta mig på ett PanAm-plan till Guam och den 23dje vidare till Nauru.

Den flygresan skedde med flygbolaget AirNauru i ett stort Boeing 727-plan. Jag var ensam passagerare förutom en japansk affärsman, och jag fick sitta inne i cockpit hos piloterna under resan. Det var oförglömligt att flyga över den stora oceanen. Det första jag såg av Nauru var en molntapp långt borta i horisonten. Den molntappen låg över ön, som efterhand började stiga upp ur havet i skiljelinjen mellan blått vatten och blå himmel. Hela södra delen av ön var ombyggd till landningsbana, som började i havet och slutade i havet.

Taxibilar var inte att tala om. Lifta runt ön gick bra. Öns ecklestiastikminister plockade upp mig, och efter 20 km hade vi tillsammans åkt de 20 kilometrarna runt hela ön, och ministern var mer än nöjd med att ha fått guida mig. Det var snabbt gjort, och jag hade åkt runt och sett hela landet!!

Efter någon dag reste jag hem till Sverige, dit jag anlände den 30de december efter mellanlandningar i Guam, Honolulu, San Francisco, Seattle och London. Under 1977 reste jag tillbaka till Vietnam igen.

Krigseffekter

Inspirationen till gårdagens blogg fick jag genom ett TV-program i Kunskapskanalen, som är en intressant TV-kanal jag upptäckt först i år. Först var det en programserie om ny kunskap om gamla civilisationer i Afrika som fascinerade mig. Sedan kom att program från 1970 gjort av Ingrid Dahlberg och fotografen Lars Hjelm om de amerikanska bombningarna i synnerhet i Quang Binh provinsen i centrala Vietnam.

Det programmet gjordes alltså åtta år, innan jag reste genom de områdena, som TV-programmet beskrev. Jag hade inte sett programmet tidigare eller inte ens hört talas om det, så det var högintressant att få se programmet så här långt efter att blev gjort och långt efter min bilresa. Dessutom är det ju bara 2½ år, sedan jag jobbade i ett Världsbanksprojekt i fyra av de centrala provinserna av Vietnam.

Filmen visade det utbombade området strax norr om den demilitariserade zonen mellan Syd- och Nordvietnam. Filmen visade, naturligtvis och som vanligt, mycket mer av bombningarnas effekter. Samtidigt tar vegetationen igen mycket av det förstörda på en femårsperiod, och det var mycket jag inte kunde se. Filmen visade även den viktiga Hamrångbron, som amerikanarna slutligen lyckades förstöra först 1972. Jag kom ihåg resterna av den, då jag passerade.

Det som gjorde speciellt intryck på mig, då jag senast var nere och jobbade för Världsbanken, var de kvarvarande effekterna giftspridningen och från de stora amerikanska avlövningskampanjerna. Jag blev riktigt rörd, då jag följde med en av mina vietnamesiska vänner hem och såg en familjemedlem, som helt stannat i växten och mentala förmågor sedan han var i 10-årsåldern. Han har aldrig kunnat göra något i livet med sin ständiga efterblivenhet, och han satt slött apatiskt framför TV-apparaten i huset. Familjen kläder och föder honom, men han kan inte delta i något vad familjen gör.

Man sa att det var mycket vanligt med krigsskadade familjemedlemmar i husen omkring, men de blir inte synliga, förrän jag får de få unika tillfällena att komma in i ett sådant hus. Ett annat tillfälle var, då jag såg en unik volleybollmatch i en by mellen två lag, som bestod av enbart enbenta spelare. Jag frapperades av dera uttrycksfulla nöje och deras skicklighet.

Jag tycker, att det är underligt, att vi ännu inte är mer civiliserade i vår värld, än att vi inte kan hålla oss borta från förstörande krig. De passar inte in i en värld som vår, där vi normalt vårdar den enskilde. Att vi sedan accepterar och tillåter krig är helt oförenligt med, hur vi normalt tänker.

Bilresan Hanoi-Saigon 1978

Happy Deewali, the festival of lights! Jag missar den med en vecka det här året, men Geetha beskriver lite av sin upplevelse i en mejl från Mukkunni Hill ”with all the fire cracks around the valley. It was beautiful to watch from the hill, while I was sitting and having my dinner at the front veranda with the company of the Maina tree”.

Under hela 1978 var jag tillbaka till mitt jobb i Vietnam uppåt de kinesiska gränstrakterna. Det var året innan kineserna gick in i de nordligaste delarna av Vietnam för att ”lära dom en läxa”, för att Vietnam var i Kinas vänskapsland Kambodja och härjade. Då hade jag hunnit lämna Vietnam, men många av mina arbetskolleger fick uppleva den oroliga tiden, då det pågick. Jag hann uppleva lite av uppladdningen med långa kolonner längs riksväg 2 av militära fordon och trupper, som begav sig upp till gränsen.

I mitten av december 1978 avslutade jag min andra arbetsperiod i landet. Jag hade då fått ett unikt tillstånd att resa med bil längs riksväg 1 mellan Hanoi och Saigon. Jag var då den första utlänning, som fick ett sådant tillstånd efter ett franskt TV-team. Det var ju fortfarande bara 3,5 år efter kriget mellan syd och nord, och riksvägen var fortfarande i mycket dåligt skick med tillfälliga broar och förstörd vägbeläggning. På ett par ställen fick jag hjälp av en vägmaskin att dra mig fram över de sämsta ställena.

Den 12 december hade jag middag med den svenske ambassadören Tom Tsherning i hans residens i Hanoi, och nästa morgon startade jag min resa i en statligt hyrd Volgabil tillsammans med en tolk. Jag kunde säkert ha klarat mig bra utan tolk, men det var nödvändigt i det kommunistiska systemet att ha någon statligt pålitlig vietnames, som kunde rapportera mina förehavanden.

Sedan blev det övernattningar i Thanh Hoa, Hué tre nätter, Qui Nhan, Nha Trang, och jag anlände Ho Chi Minh City (Saigon) den 19de december. Resan var en stor upplevelse, men detaljer lär jag nog utelämna i min blogg för omfångets skull.

Jag flög sedan över till Bangkok och tänkte att därifrån ta mig in till Kambodja till Angkor Vat. Oturligt nog gick vietnamerna då in i Kambodja, och det gick inte att få några tillstånd att ta sig in. Så jag dröjde mig kvar uppe i Chiang Mai, innan jag flög över till Indien på ett kortare jobb i delstaten Maharashtra.

Men det är en annan historia. Och efter ett år, i januari 1980, träffade jag Geetha i Indien.

Tågresan Hanoi – Helsingfors 1977

Häromdagen tog jag fram mitt 29-sidiga häfte om min hemresa från mitt arbetsområde i Ham Yen uppe i skogarna uppåt Kinagränsen  16/7 – 11/8 1977. Det blev en lång tågresa från Hanoi över Sibirien tillbaka till Stockholm

Det började med ett besök i minoritetsområdena västerut till Yen Bai och Sapa, så jag kom till Hanoi först den 19de juli. Dagen därpå steg jag på tåget i Hanoi. Där började tågresan, och jag nådde Helsingfors först den 10de augusti med en veckas stopp i Peking 22-27 juli och en vecka i Mongoliet 28 juli – 4 augusti.

Tågtrafiken mellan Vietnam och Kina var nyligen återöppnad efter en längre tids konflikt mellan de båda länderna. Jag kände ingen, som ännu då hade gjort den resan förbi Dong Dang över gränsbergen in i Kina, och jag var ensam västerlänning på tåget.

Just efter att jag anlänt Peking utropades Deng Hsiao Ping till ny regeringschef för Kina, och under kvällen var ute på stan och såg på firandena på Himmelska Fridens Torg. Kulturrevolutionen med ”de fyras gäng” var över och folket jublade. Det var den största politiska händelsen jag deltagit i, och dessa firanden berörde mig mycket.

Att sedan få en vecka i Mongoliet var som att komma tillbaka till Genghis Khans tid. Samhällsstrukturen var rudimentär, men folket vänliga i ett byråkratsikt system. Jag reste både till sydväst och österut från huvudstaden Ulan Bator, och fick brått tillbaka till tåget för min fortsatta färd. Tåget gick ju bara en gång i veckan.

Det var en ytterst intressant resa, och jag är nu tacksam, för att jag skrev en så detaljerat dagbok, då jag reste.

Spelmanslag från Rättvik

Jodå, jag såg delar av båda tennisfinalerna. Det går ju inte att sitta framför TVn en hel match, så det blev lite utvalda delar. Det var spännande och underhållande, men det gick inte att ro hem finalen för vare sig finnen eller estniskan.

Kulturbanken hade anordnat ett program kring fiolmusiker från Rättvik i Sockenstugan igår kväll. Det var ett fint spelmangäng med en modern 50/50-blandning av män och kvinnor, och de gjorde bra ifrån sig. Jag var där till halvtid, men sedan längtade jag efter sängen därhemma.

Det må vara god fiolmusik, men det var faktiskt riktigt skönt att gå upp ur sängen och känna sig fräsch vid 4-tiden nu på morgonen.

Mitt nyhetsflöde

Mitt TV-tittande inskränker sig till ett fåtal timmar per vecka. Den här veckan utökades det något, och då gäller det, att det är tennis på gång.

Den här veckan kan jag få in två internationella matcher samtidigt på mina två apparater, som står på varandra i vardagsrummet, eftersom SvT sänder matcherna från herrarnas Stockholm Open och Europort sänder matcherna från damernas Moskvaturnering. Inga svenskar finns med i toppen, så det blev att heja på andra Östersjöländer, där en finne, Jaarko Nieminen, och en estländska, Kaia Kanepi, tagit sig upp i finalerna, som kommer att spelas idag. Så det får bli någon timme till framför TV-rutan, trots att det är mycket att göra, innan jag avreser om drygt en vecka.

För att tillgodogöra mig de allmänna nyheterna föredrar jag faktiskt att lyssna in mig på radions 06.00-nyheter. Där får jag en fin översikt om vad hänt ute i världen, och det är lite mindre av svenska smånyheter, som brukar komma under dagen. Radion ger ett bredare utbud än TVn, eftersom de inte är beroende av bilder och den väsentliga informationen kommer snabbare fram.

I år är det första året, som jag inte prenumererat på någon dagstidning, och jag har faktiskt inte saknat en heller. Under morgontimmarna brukar det bli en hastig översikt av DD, FK, DN och AB på Internet, och den dosen brukar räcka bra, vid sidan av att jag någon heltimme under dagen kollar in Aljazeeras nyhetsutbud från Doha och London på TV om aktuella världsnyheter.

Massäck medtages

Det finns fortfarande original i vår bygd. Vi hör ofta om gångna tiders personer med mycket originalitet, men det finns ett antal även i vår tid. Som man kanske inte tänker på förrän man börjar tänka till.

Som de två ogifta bröderna, som tog väl vara på sina intjänade kronor. De ägde stora skogsarealer med miljonvärden och behövde inte snåla, men det är inte pengar i fickan liksom.

En gång kostade de på sig en biltur till norra Sverige och var borta några dagar. Sedan tog maten slut, som mor hade skickat med dom, så de blev tvungna att återvända hemåt. De kunde hålla sig till neråt Sveg, men då blev de så hungriga att de gick ut och köpte en korv i samhället. Restaurang var inte att tänka på.

Då jag tänker tillbaka, kan inte heller jag erinra mig att mina föräldrar tog mig ut på restaurang som barn vid ett enda tillfälle. Vid bil och tågresor var det alltid matsäcken hemifrån som gällde, och mor stoppade alltid med sig tillräckligt, så att det räckte för hela resorna.

Så det hör väl ihop med att det är olika tider, som vi fått uppleva i vårt enkla småbondesamhälle också. Rester av den tiden finns kvar på olika sätt, men den nya tiden börjar utplåna minnena av den kultur, vi levde i som barn.