Gammal Pergårdens fortsättning

Nja, igår förhastade jag mig ordentligt. Då skrev jag, att BackPersgårdens äldsta historia var verifierad. Jag skulle nog ha lugnat mig ett dygn till med den svulstiga bloggrubriken.

Jag skrev då att ”Olof Andersson hade kvar sitt mantal för gården fram till 1636, då mantalet övergick till Per Olsson, som rimligtvis borde vara den yngre sonen i gården”. Den rimliga bedömningen visade sig vara fel, åtminstone så tillvida att jag hamnade på fel spår på väg mot BackPersgården.

Helt rätt! Det var Per Olsson som var son till Olof Andersson, men kruxet var att det var inte den Per Olsson som var född i BackPersgården. Hur lätt var det inte att hamna i den fallgrop som innebär att förväxla de två Per Olsson som båda var födda på 1590-talet, båda bodde på Backen i Östra Almo, båda hade Back som gårdsnamn och båda fäderna hade samma förnamn. Dessutom var den ena av de två gårdarna ganska nytillkommen och den andra hade försvunnit.

Då mantalslängderna skrevs hade de blivit tvungna att skilja de båda Pär-arna åt. Per från den äldre gården med Anders Halvarsson som stamfader fick då prenamnet Gammal och blev kallad Gammal Per. Per i den något nyare BackPersgården fick då helt enkelt heta Ung Per.

Ung Per tog över sitt mantal efter Olof Persson i BackPersgården. Olof bör rimligen vara Pers fader, men den här gången låter jag det vara osagt, att detta är det slutgiltiga utredningsresultatet. Varifrån denne Olof härstammar är ännu inte känt, men det finns trådar att följa upp.

Gammal Pers son Olof tog över gården. Han fick en dotter och de två sönerna Anders och Olof. Det var den Anders Olsson som blev fjärdingsman och flyttade till Backbyn. Olof blev soldat Olof Stark och änkan efter honom gifte sig igen och flyttade till Backbyn. Gården tömdes på folk, men vad hände med gården?

Det låter som om dessa två gårdar har ett oidentifierat samband. Hur kunde den gamla ”Fjäsmansgåln” (Fjärdingsmangården) bara försvinna spårlöst efter år 1704 efter fem generationers uppbyggnad?

Här har jag en ny arbetshypotes. Är kanske Gammel Pers gård fysisk föregångare till den något nyare BackMatsgården, som var omedelbar granne med BackPers?

Den gården etablerades av Mats Persson, som föddes år 1691 och var ingift i BackPersgården (alltså Ung Persgården) där hustruns bror var Per Persson II. De gifte sig 1711, och det borde ha passat väl in att de övertog Gammel Pers gård.

Min nya hypotes är nu att Gammel Pers gård och BackMatsgården är fysiskt samma gård. Finns det någon av mina läsare som kan slå hål på den teorin?

Idag finns inte BackMatsgården längre. Den brann ner vid den stora branden 1792 på Backen och blev inte återuppbyggd. Gårdsplatsen är föregångare till den plats där västra härbresklungan uppe på Backen numera finns.

Som mina läsare inser är gårdarna i Östra Almo ännu inte slutforskade. Det är tidsödande, men det är för den historieroande onekligen en spännande penionärssysselsättning.

BackPersgårdens äldsta historia verifierad

Igår blev det ingen blogg skriven.

Jag höll på med verifieringar av två Per Olsöner i de tidigaste mantalslängderna.

De två Per-arna var lätta att blanda ihop eftersom de tillhörde samma generation och var födda under 1590-talet. Jag visste att de tillhörde gårdarna Ollas och BackPers, men sambanden var inte helt klara.

Det gick lättare då jag insåg, att BackPer Olsson fanns med i husförhörslängden, men att han av misstag hade blivit inordnad under Härads fjärding istället för under Näsbygge fjärding. Nu först fick jag ihop husförhörslängden med de tidigaste mantalslängderna (=kvarntullslängderna).

På Internet kan vi följa mantalslängderna tillbaka till 1642, men nu fick jag hjälp genom John Långbergs äldre gårdsmaterial över Leksandsbyarna. Han hade gått tillbaka i originalen av kvarntullslängderna till 1628, och det var precis den kunskapen jag behövde för att få min beskrivning om BackPersgården kompletterad. Dessa längder är i sådant svårläst skick och dålig kondition, så att de inte bedömts värda att ha med i Internethandlingarna. Tack John, för det för mig oumbärliga jobbet!

Jag har tidigare inte mer än kunnat ana eller anta att 1530-talsfödde Anders Halvarsson var den som byggde upp BackPersgården (Landins) på Backen i mitten av 1500-talet. Jag visste redan att han hade en son Olof, som betalade sitt tionde i skatt 1588, men sedan var det svårt.

Nu lyckades jag reda ut att Olof Andersson hade kvar sitt mantal för gården fram till 1636, då mantalet övergick till Per Olsson, som rimligtvis borde vara den yngre sonen i gården. Hans äldre bror Anders var med i husförhöret.

I det här fallet står det uttryckligen Back Per Olsson i längderna. Då var Ollasgården utesluten eftersom den inte är en Backgård. Jag visste redan att Back Per Olsson fanns på BackPersgården, eftersom hans son blev den förste Per Persson i de fem Per Persson-generationerna i den gården.

År 1628 fanns sju personer i hushållet. Då levde både Olof och hans hustru, men hustrun fick inget betyg i husförhöret. Nästa uppgift kommer från 1634, då en av dom hade avlidit, och 1636 fanns det bara fyra personer kvar på gården. Sonen Anders flyttade 1635 eller 1636 med sin hustru till Backbyn, där han blev fjärdingsman.

Anders yngre bror Back Per Olsson tog 1636 över hemgården med fem personer i hushållet. Gårdens fortsatta utveckling vet vi sedan tidigare.

Hänt under vecka 625

Ett underbart midsommarväder med sol och värme! Folk trivs och njuter.

Även i år har vi kunnat fira midsommar i Almo. Vi har en fin gammal tradition, men under de senaste tre åren har jag bara varit i tillfälle att vara med en gång. Det blev en gång i Kerala och en gång i sjuksängen.

Det fungerar att vi tar ner majstången i god tid innan midsommar och kollar så att stången är i gott skick.

Som vanligt kläddes stången under midsommardagens förmiddag.

Resningen under kvällen börjar sedan ett tiotal år tillbaka med att Backhans Johans björkrislövade gamla EPA-traktor körs fram med bygdeklädda barn och vuxna på flaket. Sedan kommer resningen av majstången igång.

Tremannaorkestern spelade, Ingrid Hans höll midsommartalet och vi hurrade och dansade för midsommaren.

Allt sådär gemytligt folkligt innan var och en gick hem till sitt.

 

Kyrkvärd Mats Ersson i mantalslängderna

Den tredje familjen i mantalslängderna (MTL) var Mats Ersson i Almgården i Almgårdsområdet i Östra Almo.

I husförhöret 1628 var det fortfarande paret Ingegärd ”Ingääl” och Erik Ersson som bodde i gården med ”pigan” Karin och dessutom en hustru Anna närvarande. Enligt MTL 1628 skulle det dessutom finnas en son på gården, men han var inte tillgänglig vid husförhöret och var troligen Annas make. Längderna hette egentligen åren 1628-1647 ”Kvarntull-längd för Lexands socken”, som är de tidigast tillgängliga mantalslängderna.

Då vi kommer fram till år 1648 hade Mats övertagit gårdens mantal från Erik, och de var då sex personer som tillhörde gården. Det innebär att Mats antingen övertagit gården genom arv eller ingifte, eller helt enkelt att han köpt gården av den förre ägaren.

Att Mats hette Ersson skulle kunna tyda på att han var son till den förre gårdsägaren Erik, som troligtvis föddes under 1570-talet i PerNilsgården i Västra Almo . Mats föddes i slutet av 1590-talet, och om han var son till Erik borde han ha suttit med i husförhöret och blivit antecknad i den längden. Det var han inte.

Hustrun Anna Larsdotter kom från Björken, och hon kom alltså inte från gården. Återstår att familjen Erik Ersson hade lämnat gården, och Mats köpte gården och därvid övertog mantalet, vilket är mycket sannolikt. Vi vet fortfarande inte vart Mats kom ifrån, men jag har ännu inte kollat, om han skulle kunnat ha sina rötter från Björken.

Mats blev Almos första kyrkvärd i Leksands kyrka, vilket blev inledningen till sex generationers successivt kyrkvärdskap inom familjen. Här vill jag dock erinra om att gårdsföreståndaren i granngården Momats var en annan Mats.

Det var nämndemannen Mats Olsson, som var född i samma generation som Mats Ersson, men Momats Mats var antagligen cirka tio år äldre än Alm Mats. Dessa två granngårdar var de enda gårdar, som då fanns i Almgårdarna i Östra Almos södra del.

Efter att Momats Mats avlidit 1651 tog Alm Mats över som nämndeman i Leksand. Han avlade nämndemannaeden 1652 och förekom sedan i domstolsprotokollen under de följande fem åren fram till 1657.

Det var i slutet av hans levnad som sonen Lars år 1659 övertog förtroendeuppdraget som kyrkvärd och år 1662 som nämndeman efter fadern, som avlidit under något av åren innan.

Det innebar att Mats Erssons innehållsrika liv kunde krönas med, att både han och sonen fått bygdens förtroende att tjäna som både kyrkvärd och nämndeman.

Dessutom var de bönder.

Back Olof Andersson och systern Kerstin i MTL

Den andra gården som nämns i de första mantalslängderna (MTL) från 1628 är BackOllesgården på Backen i Östra Almo. Han var son till Anders Matsson, som återfinns i gård 12 i MTL, och hade precis fått sitt mantal för sin nya gård, som byggdes upp under 1630-1640-talen.

Varken Olles eller hans fars familj fanns med i husförhörslängden (HFL) 1628. Jag har tidigare observerat att gårdarna på Backen inte fanns representerade vid 1628 års husförhör, och det verifieras i MTL, eftersom även BackPersgården finns med i MTL men inte i HFL.

Däremot finns de två gårdarna i Almgårdarna i Östra Almo med i de båda längderna. Det innebär att det finns 12 gårdar medtagna i MTL men bara 9 gårdar i HFL.

Det var Olles yngre syster Kerstin som fick ta över föräldragården efter fadern Anders Matsson. Hon gifte sig med en Anders Ersson, och det är inte så konstigt, att det blev Anders i båda tidiga efterföljande generationer i den gården.

Nämndeman Mats Olsson i mantalslängderna

Efter att ha gått igenom existerande källor om gårdsutvecklingen i Almo fram till husförhöret 1628 tillkommer det året ytterligare en viktig källa.

Det är mantalslängderna som år 1628 började att tecknas ned för några av gårdarna i byn. Den första familjen som beskrivs är nämndemannen Mats Olssons i Momatsgården. Där står att paret Mats och Kerstin Olsson då hade två söner och tre döttrar, vilket skiljer sig från husförhörslängden, som kan tolkas uppge tre söner och två döttrar.

Kerstin avled 1636 då hon var i 50-årsåldern. Mats var dock segare och levde fram till 1666, då han var i 85-årsåldern. Han hade då varit förlamad och sängliggande under sina sista tio år. Fem år innan dess hade han 1651 avgått som nämndeman, och år 1656 tog Erik över gården efter sin fader.

Erik och hans hustru Karin fick två söner, och i det här fallet var det yngre sonen Lars, född 1653,  som tog över gården efter att ha varit samtaxerad till 1698 med brodern Mats och hans hustru Margita från Tibble, då det paret kunde flytta in i sin nya gård Holgården uppe på Backen.

Här finns vissa betydliga skillnader, mot det jag tidigare har skrivit i min bybeskrivning.

Boskapen i gårdarna

Under morgonen har jag roat mig med att titta på antalet boskapsdjur i byn under två tidsepoker.

Från äldre tid fanns den statistiken tillgänglig bara i skattelängderna år 1571, då skatteindrivarna behövde den statistiken för att driva in tio procent av böndernas förmögenheter för att betala av Älvsborgs lösen. Böndernas förmögenhet var till stor del investerad i boskap. Det gällde ju självhushållens överlevnad.

Nästa motsvarande tillgängliga boskapsstatistik är från mitten av 1930-talet i samband med att boken ”Svenska Gods och Gårdar” gavs ut år 1940. Här ska observeras att inte alla gårdar finns med i boken. Deltagandet var frivilligt och avgiftsbelagd för att erhålla boken.

Den största skillnaden i statistiken är att antalet hästar inte togs upp 1571. De var nödvändiga arbetsredskap och skulle inte beskattas. 1935 fanns en häst i 20 av de 27 beskrivna gårdarna plus en unghäst i en av gårdarna. De var arbetshästar av ardennertyp.

Nästa stora skillnad är att inga får eller getter har noterades 1935. Rimligtvis skulle sådana ha funnits i byn, men jag kan själv inte erinra mig, att jag sett några på byn i slutet av fyrtiotalet, och min mormor hade inga i sin ladugård på PerNilsgården. 1571 fanns mellan 5-12 sådana per gård med genomsnittet 9,7 får och getter per gård. De var viktiga djur under självhushållningstid inte minst av att de gav ull och skinn till tyger och kläder.

Höns platsar visserligen inte under benämningen boskap men de är 1935 med i statistiken och utelämnade 1571. 1935 fanns det cirka 65 höns i 7 gårdar, vilket ger ungefär nio hönor per gård som hade höns.

År 1935 fanns det 33 svin i de 20 gårdar som ägnade sig åt grisuppfödning, vilket ger 1,6 svin per gård. År 1571 var det genomsnittliga antalet större med 2,9 svin per gård.

Det förvånade mig först att antalet kor var nästan dubbelt så många per gård 1571 jämfört med 1935. Djurbesättningen var viktig, och det var intressant att se att de befintliga gårdarna hade lyckats arbeta upp en god djurstam redan i början av 1570-talet. 1571 hade byn 58 kor spridda på 9 skattenheter, vilket motsvarar ungefär antalet gårdar. Det fanns 4-9 kor med genomsnittet 6,4 kor per skatteenhet.

Dessutom fanns 21 ungdjur i byn, så det innebar att det fanns många djur under uppfödning. Det var inga direkt fattiga gårdar vi hade i byn.

1935 hade vi 91 kor i 24 gårdar vilket innebär 3,8 kor per djurhushållande gård. Antalet kor per gård var 2-6, och ingen av dessa kan betraktas som en storgård. Dessutom fanns 17 ungdjur. Djurhushållningen hade börjat att tappa mark och småbondetiden började lida mot sitt slut.

Idag finns ingen småbonde kvar i byn, och vi har istället två kommersiellt drivna gårdar. Alla arbetshästar har försvunnit och har ersatts med ridhästar, som har blivit desto fler.

Vi lever i en ny tidsordning.

Gårdsnamnet Momats igen

Det är spännande med gårdsforskning eftersom ny information och nya värderingar av information mognar fram.

I början av den här månaden skrev jag att ”Nu först blev det klart vem Mats är i namnet Momats. Jag har i en tidigare blogg nämnt, att jag varit konfunderad över, att jag inte hittat en passande Mats som skulle kunna vara ursprunget till gårdsnamnet Momats. Vart första halvan av namnet Mo härrör från kommer vi nog aldrig att få veta, men ursprunget till Mats i Momatsnamnet är säkerligen nämndemannen Mats Olsson, som föddes i slutet av 1500-talet.”

Då jag häromdagen gjorde en revidering av min beskrivning av Momatsgården klarnade namnets ursprung ytterligare för mig. I vårt bygdemål har vi i vårt dagliga språkbruk haft som praxis att använda efternamnet före förnamnet.

Ett gott exempel kan vara OlofHans Lars Olsson som föddes i Hansgården i slutet av 1500-talet, där Olof Hansson var Lars Olssons far och Hans Olsson Lars farfar, och OlofHans blev gårdsnamnet. Vi har kvar det språkbruket i byn. Om vi t.ex. pratar om Stig Sjöns så föredrar vi hellre att säga Sjöns-Stig.

I fallet med OlofHans Lars Olsson blev hela Olofnamnet kvar. Ofta förkortades Olof till Ol då det användes i ett gårdsnamn, vilket blev fallet med OlMats i Momatsgården. Dubbelkonsonanter är obekväma och namnet utvecklades till Omas, vilket inte känns känns naturligt och följdriktigt blev gårdsnamnet Momas, och fick så förbli tills år 1922 då efternamnet blev Momats.

Känns min hypotes riktig? Vi kan kanske konstatera att efternamnet Momats har sina rötter hos nämndeman Mats Olsson, som föddes någon gång i slutet av 1500-talet? Var det han som byggde upp gården?

Ja, kanske inte! Det fanns ju en Mats Olsson i Almo som föddes på 1530-talet i Ollasgården. Han blev inte kvar i Ollasgården, och jag vet inte vart han tog vägen. Men han betalade år 1577 sitt tionde till myndigheterna, och de pengarna kanske kom från Momatsgården? Han fick kanske en son som hette Olof Matsson, som föddes någon gång under 1560-talet? Då var det hans son som fick namnet Mats Olsson, och det var han som blev nämndeman.

Det låter som en sannolik hypotetisk möjlighet, och nu får jag börja leta efter denne potentiellt existerande Olof Matsson.

Skulle det stämma kan ju Momatsgården faktiskt vara en gård från 1550-talet!

Midsommarvecka

Vi går in i midsommarveckan.

På sitt vis är det årets viktigaste vecka i byn. Det är då familj, släkt, vänner och bekanta samlas, och det mynnar ut i årets höjdpunkt i byn med majstångsresningen på midsommardagen. Som vanligt kläds stången klockan tio på förmiddagen och stången reses klockan arton.

I år hålls midsommartalet av min granne Ingrid Hans. Som gammal erfaren politiker borgar hon för gedigen ordning och vältalighet. Jag missade hennes tal ifjol, men jag lyssnar gärna i år. Efter mina tio tidigare midsommartal i byn är är det fint, att jag som gamling nu har fått träda tillbaka och andra får ge sin stil åt midsommarfirandet.

Vår stuga i Alvik är uthyrd till ett holländskt par, och jag ska se till att de välkomnas och informeras på midsommarafton, innan jag drar vidare upp till firandet på Björkberget. Tidigare sjöng jag med i kyrko- och hembygdskören däruppe, men nu ska jag bara lyssna. Manskören är helt entledigad under helgen.

Nu ska jag komma igång med att klippa gräset på majstångsplatsen, som tidigare var platsen för byns gästabudsstuga och första skollokal. Sedan ska häcken klippas både kring den platsen och min gård. Sedan tillkommer även lite andra förberedelser.

Men rabatterna får vara kvar i sitt vildvuxna tillstånd. Vad som växer får växa.

Jag ser i alla fall att det börjar komma lite små bärkart på buskar och i körsbärsträden, trots att att jag nonchalerat dom sedan jag plockade av bären ifjol.

Hänt under vecka 624

Det är midsommarväder med sol och regn om vartannat och väderlekstjänsten har svårt att pricka in det ena eller det andra, så vädret blir som det blir. Inte mig emot!

Pionerna på gården har slagit ut i full blom mitt i all grönskan i den oskötta rabatten. Ringa jobb för att få en så stor skönhet, och den återkommer av sig själv år efter år sedan min mors tid på gården.

Igår åkte jag min premiärresa med ångbåten Engelbrekts lunchtur på Dalälven från Leksand söderut till Gråda, där båten vände tillbaka igen. Det var föreningen Dalfolk som anordnade den trevliga turen. Fin resa med god mat!

De två valparna på Mukkunni Hill växer och har börjat skälla på besökande. Det uppmuntrar vi. De springer alltid lösa kring huset, och vi hör då någon kommer långt innan vi själva anar det.

Den bruna valpen börjar mer och mer likna en schakal, och vi kan nog med bestämdhet säga att den är en 25%-ig schakal efter att vår 50%-iga Kalle beblandat sig med vår tik. Den toviga pälsen liknar inte alls en vanlig hund.

Det ska bli spännande att få komma ner och bekanta mig med honom.