Gammal prästsläkt i Norrskog

I mina föregående tre bloggar har jag berättat om hur en gren ur en gammal prästsläkt i mitten av 1600-talet fortplantade sig till Almo by.

Ytterligare en gammal prästsläkt nästlade sig in i Siljansnäs på krokiga vägar. Stamfadern där var Andreas Olai Hesselius (1644-1700) som var präst i Folkärna. Hans söner och döttrar blev rikliga i många led och i en av dessa generationstrådar hittar vi en senare ättling som tog sig till den numera försvunna byn Norrskog i Siljansnäs.

Ja, helt försvunnet är ju inte Norrskog efter att byn avfolkades, eftersom det blev en fäbod och numera återuppstått som en fritidsby med gamla anor.

Så här ser i alla fall de äldre släktleden ut för den av dessa ättlingar som kom till Siljansnäs:

• kyrkoherden i Folkärna Andreas Olai Hesselius (1644-1700)
• hans son Andreas kyrkoherde i Gagnef
• hans son Johan kyrkoherde i Gagnef/Särna
• hans son Georg handelsman i Särna
• hans son Anders Gerhard timmermärkare i Särna och vid ett tillfälle dömd för ”våld å modern”
• hans dotter Sofia Magdalena piga i Fräsgården i Tibble
• hennes son soldat Erik Ersson Wikman Brask (född 1859) som följde med föräldrarnas flyttlass till Norrskog

Sedan är det nutidshistoria där Brask och Bortas är de mest kända familjenamnen och många ättlingar spreds till flera centrala byar i Siljansnäs. Dock inte till Almo där vi fick arvingar efter en helt annan minst lika gammal prästsläkt.

Stormats ättlingar

Stormats Mats Ersson var som vi sett i min förra blogg född och uppväxt i Momatsgården i Almgårdarna. Han tog som sin hustru prästdottern Margeta Persdotter från kyrkoherdebostället i Tibble som efter giftermålet bosatte sig på Mats hemgård.

Mats byggde upp Stormatsgården uppe på Backen och flyttade dit med sin familj och det blev sonen Mats (1696-1742) som tog över gården i nästa generation. Han nöjde sig emellertid inte att bo kvar på den gården och byggde upp en egen gård i Västra Almo dit han tog med sig hela familjen inklusive sin moder Margeta.

Mats Matsson blev en aktad man i byn, där han blev utnämnd till både nämndeman och tionderäknare, vilka var två viktiga förtroendeposter i det gamla bysamhället. Han och hans familj fick enligt ett sockenprotokoll från 1735 fasta bänkplatser i Leksands kyrka, vilket tydde på att familjen var högt respekterad ute i bygden.

Gården fick från början gårds- och släktnamnet Bond, men vi vet inte varifrån eller hur detta namn uppstod. Gårdsnamnet förekommer i kyrkböckerna varvat med soldatnamnet Menlös. Inget av de båda gårdsnamnen tycks inte ge rättvisa till gårdens status. Emellertid, de många militära rekryteringarna i familjen satte stopp för den fortsatta välfärdsutvecklingen av släkten.

Gården fick två uppväxta söner Per och Mats och båda blev soldater. Per blev soldat i rote 101 Menlös och fick ärva gården, medan Mats blev soldat i rote 48 Makare och byggde upp en egen gård på en avstyckning av fastigheten. Pers son Mats blev dessutom soldat i rote 57 Springfält. De båda gårdsplatserna finns ännu kvar, och det senaste gårdsnamnet i folkmun för Pers gård blev ”Pilbondas” med nuvarande gatuadress Almo Råbäcksvägen 7. Mats gård är Bergströmsgården på gatuadress Mor Brittas gattu 15.

Det utvecklades sedan ett kluster av Bond-släktgårdar i den södra delen av Västra Almo. Från Pers gård byggde en av sönerna i fjärde generationen upp ursprunget till Gössagården, som var ursprunget till de båda gårdarna Sjöns och Skalk. I samma generation gifte en son in sig i gården BrasarHögvalls (Masesgattu 1) och en dotter till Mon. I den femte generationen gifte dottern Anna in sig i gamla BackJohans och sonen Anders tog över Bondinsgården (Råbäcksvägen 4), där ättlingen Johnny numera bor.

Mats Matsson Menlös tog med sig Bondnamnet till sin nya gård, senare Bergströmsgården. Dottern Anna gifte sig till BackOlles i Östra Almo i dess andra generation, medan sonen Mats i samma generation byggde upp gården BondJerkes uppe i byn på adress Alviksvägen 301. I den tredje generationen spridde sig barnen i byn, där sonen Erik först tog hand om gården men flyttade till den gamla Tyskgården.

Sonen Olof byggde tillfälligt upp en liten gård ”BondOlles” på platsen där Råbäcksvägen 6 nu borde ha legat, medan dottern Anna gifte sig till Nisesgården i Almgårdarna. Eriks sondotter Karin med make etablerade senare gården på Råbäcksvägen 8, där sonen ”BondKalle” Karl-Erik Andersson numera bor.

Det blev många namn och många gårdar där dottern från prästbostället i Tibble spridit sina gener i Almo genom att dottern Margeta Persdotter gifte sig och flyttade till Almo.

Sammanfattningsvis,  de numera befintliga gårdar som har blivit uppförda av hennes ättlingar är Stormats, Pilbondas, Gössas (Sjöns och Skalk), Bergströms, BondKalles och BondJerkes. Ett par sekundärt övertagna fortfarande befintliga gårdar är dessutom Bondins och BrasarHögvalls.

Den ingifta prästdottern Margeta Persdotter blev snabbt glömd i byn men hennes gener lever obemärkt kvar i flera gårdar i Västra Almo.

 

Gårdsnamnet Stormats i Almo

En av de gamla gårdarna i Almo fick ett gårdsnamn som aldrig kom med i någon kyrkbok eller överhuvudtaget skriftligt kommit med i något sammanhang. Det är gårdsnamnet Stormats uppe på Backen i Östra Almo.

Gården har genom åren blivit benämnd med många namn och det första var helt enkelt ”Back”, som ju nästan alla gårdar uppe på Backen från början fått heta. I revboken 1734 introducerades ”Hol” efter att Anders Matsson från Holgården i Björken gifte sig 1724 med Margeta Olsdotter i granngården BackOlles och de tog hand om Stormatsgården.

Senare inofficiella namn var ”Nödergåln” och ”Gubbammes”. Det senare namnet har en intressant uppbyggnad som gårdsnamn, som jag tidigare har bloggat om.

Det var numera avlidne Sven Land, som växte upp i den närmast intilliggande granngården BackPer-Landins som introducerade gårdsnamnet Stormats för mig. Det var emellertid svårt till att börja med att härleda ursprunget av detta gårdsnamn, men det har efterhand klarnat.

Stormats hette egentligen Mats Ersson, född 1647 i Momatsgården och var sonson till nämndeman Mats Olsson som hade sin gård nere i Almgårdarna i Östra Almo. Det var han som gifte sig med prästdottern Margeta i Leksand, vilket jag inledningsvis omnämnde i min förra blogg. Han var den äldre sonen i Momatsgården och han ville bygga upp en ny gård istället för att ta över den gamla, som hans yngre bror fick överta.

Han fick då slå ner sina bopålar i en avstyckning av sin farfars farfars hemgård, som är just gården BackPer-Landins. Det var år 1698, och det var kärva tider med mycket svält och sjukdomar. Det första barnet i familjen blev sonen Erik (1683-1706). Han gick som soldat ut i kriget mot ryssarna, där han avled bara 23 år gammal, och hann inte skaffa sig vare sig hustru eller barn. Samma år avled även dottern Karin vid 21 års ålder och det var stor tragik i familjen.

Tredje och sista barnet var Mats Matsson född 1687. Han växte upp och tog sin hustru Anna från Björken men det gick trögt att bilda familj. Första barnet var Mats, men han avled vid ett och ett halv års ålder i de då vanligt förekommande grasserande smittkopporna. Nästa son fick namnet Per som växte upp och blev gårdsinnehavare i andra generationen i den nya gården. Däremot avled hans tvillingbror Lars vid 12 års ålder. Nästa graviditet resulterade i en dödfödd son, och det var tragik igen i familjen.

Mats och Anna beslöt sig för att flytta till en ny plats med större gårdsyta och bättre utvecklingsmöjligheter och att lämna de trånga och många gånger ohälsosamma gårdarna som uppkommit uppe på Backen. Det resulterade i att de  byggde upp en ny gård i den södra utkanten av Västra Almos byhalva och hela familjen flyttade dit. Där fick även Margeta från Tibble som änka avsluta sina dagar.

Istället flyttade en dotter från Momatsgården in i Stormatsgården med sin make Olof Hansson från Falun. Han var soldat i rote Gjerss i Majorens (Leksands) kompani. Men det var som fördömt att bilda familj i den nya gården. Tre av deras fem barn avled under sitt första levnadsår, och familjen tog sitt pick och pack och flyttade in i en nybyggd gård i den norra delen av Västra Almo.

Olof deltog ”i många blodiga slag” i flera krig. Han omnämns 1712 i Stralsund och blev omkring 1713 fången i Danmark. Han överlevde emellertid krigen och lyckades leva till åtminstone 46 års ålder.

Stormatsgården blev alltså tom igen och det kom in nytt folk. Det var Hol Anders Matsson från Björken som flyttade in med sin första hustru Anna från den sedermera nerbrunna BackOllesgården. Inte heller nu gick det att få till en familj. Alla deras tre förväntade ättlingar dog som barn och så även hustrun Anna. Han skaffade sig en ny hustru. Det blev Kerstin från BackMatsgården, som som även den brann ner. Båda de nerbrunna gårdarna byggdes aldrig upp igen och inte ens gårdsplatserna till dessa två gårdar finns kvar.

Det tog tre generationer till och gården blev bankrutt. Limå bruk köpte upp gården och Holättlingarna blev vräkta.

Numera är ättlingen Lennart Olsson, med bakgrund i BackPers, med hustrun Inga-Lill ägare till de båda släktgårdarna BackPers och Stormats, där Lennart håller på med en omsorgsfull och pietetisk renovering av Stormatsgården väl medveten om gårdens historiska värde.

Vad hände då med familjen Mats Matsson i Stormatsgårdens andra generation efter deras flytt till Västra Almo? I nästa blogg ska jag avslöja hur det gick och vilka som blev deras ättlingar.

Gammal kyrkoherdesläkt i Almo

Inte visste vi det, men nu har det kommit fram ur det fördolda.

I Almo går flera  personer omkring med rester av gener från den berömda kyrkoherdesläkten med kyrkoherde Engelbertus Olai Helsingus född 1520 som stamfader. Han var kyrkoherde i Leksand under delar av 1500-talet.

En av sönerna var Elaus Engelberti Terserus. Hans tredje hustru var Margareta Hansdotter Säbroensis född 1594, som är identisk med den kvinna som blivit mer känd som ”stormor i Dalom”. Hon gifte om sig med Uno Troili Troilus (1586-1664) som först var kyrkoherde och prost i Leksand och senare blev kontraktsprost för Österdalarna. Paret visade prov på god fertilitet och avlade direkt efter äktenskapets ingående sex barn under det fem åren 1620-1624 inklusive ett tvillingpar.

En annan mindre känd son till Engelbertus Olai Helsingus var Daniel Engelbrektsson Terserus som prästvigdes 1589 och tog tjänst som kyrkoherde i Torsångs församling. Han fick en son som hette Per (Petrus) Danielsson, och han skulle få betydelse för utvecklingen i Almo by.

Han fick nämligen en dotter Margeta Persdotter (1652 – 1734) som fattade tycke för en ung man, som var sonson till nämndemannen Mats Olsson (c:a 1580-talet – 1666) i Almo. Margaretas uppväxtmiljö i den stora kyrkoherdebostaden i Tibble, där kyrkoherdarna för Leksands församling huserade.

Margareta gifte sig redan vid nitton år ålder med Mats och tog det stora steget att lämna sin vackra och bekväma uppväxtbostad i Tibble för att bosätta sig i en mindre gård i Almo by. Hur det gick vill jag återkomma till i min nästföljande blogg.

(Som parentes måste jag här ge en speciell eloge till vännen John Långberg för hans omfattande gårdsutredningar över alla Leksandsbyar, där han bl.a. har gjort de äldsta mantalslängderna lättillgängliga. Utan resultatet av hans arbete har jag troligen inte hittat det mycket intressanta sambandet mellan prästsläktet i Tibble och Almo by.)