Kusin Tage

Idag begravdes min kusin Tage Skalk. Han var jämngammal med min bror Rune, som kommer att begravas nästa lördag om en vecka. Båda blev alltså 80 år gamla.

Tage är den av mina kusiner som jag har haft mest med att göra i och med att han var den tidigare chefen för sågverket hemma i Almo under många år. Sågverket har varit ett slags familjeföretag.

Det var Tages far Erik som startade sågverket i slutet av 1940-talet tillsammans med sina bröder Anders, som var min far, och Axel. Det är Axels son Ingvar som är nuvarande chef för företaget och som håller på att överlämna större delen av verksamheten till sina tre söner. Dessutom var Anders Sjöns från Björken med från början som större medinvesterare.

I och med att både Rune och Tage avled med bara åtta dagars mellanrum upplevs det som en stor avtappning och stort avbräck, eftersom båda in i det sista har varit livligt engagerade i styrelsen för företaget.

Det var därför ett chockande besked att Tage oväntat snabbt avled i en blodpropp i samband med en lårbensoperation. Han var egentligen i ganska god kondition och skulle ha levat åtskilliga år till, men ibland kommer döden då vi inte har någon anledning att förvänta oss dess ankomst.

Tage hade alltid bott och varit verksam i Almo. Då hans far slutade sina dagar var det helt naturligt, att det skulle vara Tage som tog över verksamheten. Han var inskolad  av sin far och kunde lätt ta över hans mantel.

Tage sörjes i byn, som alltid legat honom varmt om hjärtat. Vid besluten i sågverket var han alltid noga med att dessa skulle vara till gagn för byn och han vårdade sysselsättningen så att byn skulle kunna leva vidare mitt i en avfolkningsbygd.

Vi ska inte glömma Tages engagemang för Almo bystuga. Han var en drivande kraft då det gällde dess underhåll och verksamhet. Han brukade alltid ställa upp då det var något som behövde göras.

Jag tänker nu på hans sambo Anita, som ursprungligen inte kommer från Almo. Hon kom hit som inflyttad, träffade Tage och blev kvar byn. Hon behöver nu mycken omsorg och stöttande i sin nya livssituation för att positivt kunna ta vara på de år hon har kvar.

Släkten komma och släkten gå!

Inga apor

Sedan jag kom hit har jag inte sett eller hört någon apa i omgivningen.

Visst finns dom men det är skönt med den reduktion av apor som åstadkommits genom förflyttning av de flesta apor i närheten till lite djupare skogar längre österut. De som är kvar håller sig hellre lite närmare byn än uppe på berget där vi håller till, vilket är till förtret för byborna. Skönt i alla fall att jag får vara ifred för dom, så långt!

Däremot har den (halv-)vilda katten (se min blogg 2019-11-21) tagit mod till sig och gör nu frekventa vistelser in i huset under sina råttjakter. I förrgår kom den även in till Geetha, då hon satt och tittade på TV, men vi har ännu inte lyckats närma oss . Trevligt, den är välkommen hit under sina råttjakter.

Under den senaste veckan har Unni ett par gånger återkommit i sällskap av en annan hund. Deepu har identifierat den som Venu från en tidigare valpkull, men jag har svårt att minnas den. Han kom fram till mig, luktade på mig och viftade på svansen. Den såg fin och välmående ut och har klarat sig bra utan vårt stöd. Det är väl knappast troligt att Venu mer permanent kommer tillbaka till oss.

Jättefladdermössen (”flygande hundar”) är nu tillfälligt tillbaka i vårt fikusträd (Mainaträdet). Det är ett tecken på att trädet bär frukt, och så länge frukter finns att äta är de kvar. Sedan försvinner de och återkommer vid nästa fruktsäsong. De vet av naturen då det är dags att komma.

Det ser ut att gå bra för vårt tornugglepar. Paret ruvar fortfarande på sina ägg, och det ska inte dröja innan vi ska kunna se 3-4 ungar nyfiket sticka ut sina karakteristiska ansikten däruppe på takutsprånget.

Livet går vidare på Mukkunni Hill.

Sjukhusbesök för röntgen

Idag gjorde jag ett sjukhusbesök.

Det har samband med att jag ville kolla upp mitt skadade knä med en professionell ortoped innan jag reser till Sverige på min brors begravning nästa vecka.

I vanlig ordning kontaktade jag först min husläkare Dr Sashidaran på Parvathi hospital i Malayankil, ett näraliggande sjukhus som han äger. Han rekommenderade mig för ett besök hos en av hans kollegor med specialistkompetens som jobbar på Dr Somervell Memorial Church of South India Medical College and Hospital (SMCSIMCH).

Idag tog Dr Sashidaran mig med till specialisten och introducerade mig. Det ger en direktkontakt som bryter alla eventuella köer, och han tog sig genast an mitt fall och började med att skicka mig på röntgen. Sedan gick vi igenom resultatet på plåtarna tillsammans och även med en grupp läkarstudenter i sin andra årskurs. Jag var tydligen ett lämpligt undervisningsobjekt.

Knäet ser ut att ha läkt bra men det erfordras en hel del fortsatt träning för stärka benet och inte minst muskulaturen genom gymnastiska övningar.

Jag kan redan se att högerbenet blivit smalare än vänsterbenet, så det blir ett jobb att återställa till ursprungligt skick. Han tror att jag kan börja gå ganska obehindrat om ett par veckor och att jag kan börja jogga om fyra till fem veckor. Viktigast för mig är i alla fall, att nu behöver jag inte längre gå med en ortos (skena) fastspänd på benet.

Kostnaden för konsultation och röntgen blev tillsammans fyrtio svenska kronor. Högst rimligt!

Väderleken på ”Hillen”

Det går väl knappast att berätta om livet här nere utan att nämna om vädret.

Mina trogna bloggläsare sedan många år tillbaka har nog inte glömt att jag brukar berätta om det omslag av väder som brukar hända vid månadsskiftet november-december. Då sker omslaget från den behagliga tid av mycket molnighet, då och då behagliga värmedämpande regn och ändå en hel del sol.

I början av december infaller omslaget till den varma torrtiden med dess klara soliga dagar, och den tid som turisterna börjar flockas för att nyttja de många soltimmar som ges nästan dygnet runt.

Under de två veckor som gått sedan ankomsten har vi fått uppskatta den sköna väderlek Kerala har möjlighet att bjuda på. Inte för varmt, inte för torrt och inte för mycket eller för lite av det ena eller det andra. Särskilt mornarna upplever jag som fantastiska. De ger en sådan hög grad av stillhet och sinnesro.

Nu har vi fått flera regnfria dagar i rad med mera sol än brukligt. Det tyder på en viss väderleksstabilitet. Till helgen ska det bli några regnvädersdagar till men sedan kan jag förvänta mig en stabilare torr och solig väderlekstyp.

Om det nu blir som det brukar. Under senare år har vi fått lära oss att vädret inte alltid blir som det brukar. Folk brukar säga att sedan monsunen i somras har det inte riktigt sluta regna. Det har kommit någon skur mest varje dag.

Men jag tror inte att torrperioden blir förskjuten. Det är en stark period och något som fundamentalt tillhör basen för väderleken i området, likaväl som vi i Sverige inte kan förvänta oss att vintern inte kommer. Däremot är det nog så att vintrarna i Sverige kan bli varmare, och att vi kan få uppleva regn lite oftare här nere under torrperioden.

Det senare skulle upplevas positivt av alla, även turisterna.

 

Ny bil/chaufför och vägbelysning hos grannen

Vår tidigare chaufför Yesudas har i år fått stryka på foten för Manush, som är en chaufför nerifrån Malayambyn med en nyare och bekvämare Toyota. Vi har använt oss av honom ett par gånger och har varit över förväntan nöjda.

Eftersom han bor så nära kan vi snabbt nå honom och han är därmed lätt tillgänglig.

Han kan vägen upp till vårt hus, så han tvekar inte att köra de sista 800 metrarna utan att begära extrabetalning. Vi har annars lagt till 100 Rs för varje besök upp till huset. Dessutom har han hittills varit perfekt med att hålla tider och uppehålla en mycket vänlig och generös service.

Vi kommer även i fortsättningen inte att införskaffa oss en egen bil, eftersom det är så sällan vi kommer att ha behov av en. Dessutom känns det väldigt skönt att inte behöva bekymra sig om att administrera och sköta en egen bil.

Vid flygvapnets radarstation på höjden intill oss har de under vår frånvaro satt upp gatubelysning upp till toppen, så under kvällarna kan vi se exakt var väglinjen går uppför berget. Det lyser upp den annars mörka sluttningen.

Som vanligt är det off-limit att gå in på det militära området. Då vi byggde huset kunde vi springa upp och nerför bergssluttningen efter behag men numera är det andra tider.

 

Söndag igen på ”Hillen”

Trots att vi var nere i stan under bara ett drygt dygn och övernattade med bra sömn på fyrstjärniga SP Grand Hotel bara 12 km från Mukkunni Hill kände jag mig trött vid hemkomsten.

Egentligen var hotellet fullbelagt vid vår sena bokning, men som känd stamgäst går det alltid att prata till sig ett av de sista reservrummen, som är avsedda för plötsligt ankommande VIP:s.

Skönt då att Deepu mötte i huset vid hemkomsten och tog hand om det vi hade med oss hem, och jag kunde lägga mig ner ett tag på soffan med avslutningskapitlen av Jan Guillous senaste bok ”Den andra dödssynden”, som jag köpte med mig ner som reselitteratur.

Jag älskar hans sätt att skriva, och jag har inte missat någon av hans nästan årliga böcker. Även den här gången kunde jag njuta av hans upplägg med  hans ständiga egna diskussioner, om hur man kan se på olika saker från två håll och sympatisera med båda sidors uppfattningar. Sedan låter han brutalt övertygande i vad han själv tycker är rätt och fel.  Att han sedan passar på att ge Expressen en känga så snart tillfälle ges är en del av hans journalistik, och då är han inte nådig.

Den här söndags morgonen sov jag över kakafonin från det intilliggande slättlandet. Jag sov gott i den friska fräscha 22-gradiga vinden från de vidöppna fönstren och stördes inte av något.

Gubben börjar ju bli gammal och kroppen låter mig förstå att den behöver vila lite oftare än under tidigare år. Det är nog bara att acceptera.

Fredagens TGIF

Vi har en liten opretentiös grupp med internationella vänner som under många år har träffats under fredagskvällar under mottot ”Thanks God it’s Friday”.

Nu har det inte varit någon samling sedan i maj, så Geetha och jag ringde häromdagen till vederbörande person som åtagit sig att skicka ut kallelserna på mejlen.

Jodå, sammanträffandena är tänkt att de ska fortsätta och igår kväll var vi åtta personer med fem olika nationaliteter som träffades över en matbit och några öl. Trevligt att träffa de gamla vännerna igen.

För Geetha och mig passade det oss utmärkt att åka ner till stan igår fredag och boka in oss på det hotell där vi samlades. Idag lördag är vi tillbaka på Mukkunni Hill efter en bättre lunch på restaurang Villa Maya.

Det blev lite olika mindre förlustelser i kombination med lite shopping som avbrott till livet på ”Hillen”.

Internet och vattenpump

Under vår frånvaro över sommaren har vår Internetkabel brutits. Vi tror inte att det är sabotage, men med 500 meter luftkabel genom både skog och djungel kan vi inte förvänta oss annat än att sådana brott kommer att uppstå nu och då.

Nu är det åtgärdat, och det är skönt med tillgång till den lite snabbare uppkoppling än en mobil uppkopplingsdosa kan ge. Vi har dock de båda alternativen kvar eftersom vi inte kan förlita oss på att fibern alltid fungerar. Servicen var emellertid snabb och bra, så vi är nöjda.

En annan nödvändig modernitet är vattenpumpen som förser hus och trädgård med vatten från vårt vattenfyllda spränghål och vår ”pool” som ligger cirka 300 meter från huset. För oss är det helt fantastiskt att ha så gott som obegränsat med fint regnvatten i en omgivning där vatten är en bristvara.

Vattenpumpen blev emellertid stulen ganska nyligen, så det blev en nyinvestering direkt efter vår ankomst. Vi får se hur länge vi får behålla den den här gången. Det är i alla fall oumbärligt med vatten i kranarna och i toaletterna och med en fungerande vattenslang ute i trädgården.

Vi är beroende av att både Internet och vattenförsörjning fungerar för oss, och det får kosta vad det kostar upp till rimliga nivåer.

Lodjur i närheten

I förrgår då Deepu var på hemväg från jobbet stötte han på ett stort lodjur, som hade tagit sig fram till vår personalbostad 100 meter från vårt hus.

Deepu imponerades av lodjurets storlek och smidighet och stannade till, men istället för att fly sin väg fräste lodjuret åt honom. Pälsens färgteckningen var mest grått med svarta, bruna och gula inslag.

I lördags fick vi påhälsning av en ensam och hungrig liten katt, som snabbt efter mat återgick in i den omgivande djungeln. Den var huvudsakligen mörkt grå med en del bruna inslag. Jag har svårt att föreställa mig att den skulle vara en lodjursavkomma, men färgteckningen var helt annorlunda än en vanlig huskatt, så det är svårt att avgöra.

Det är nu många år sedan lodjursflockar strövade omkring oss, som vi sena kvällar kunde lyssna till från vår veranda. Det gläder mig varje gång det vackra och intressanta kattdjuret dyker upp omkring oss.

Hyresgästen och vännen Arun

Innan vi åkte till Sverige i mars gjorde Geetha upp med vår stenbrottsgranne Arun att han kan ha tillgång till ett av sovrummen i vårt hus under vår frånvaro.

I utbyte betalar han en mindre månadshyra och har personal på plats omkring huset, så att vi därigenom inte behöver ha egen tillsynspersonal.

Det var anledningen till att uppfartsvägen och ”gräsmattan” var så välansad den här gången vid vår ankomst. Dessutom har Aruns personal haft hand om mathållningen för våra hundar och det har fungerat bra.

Det var även Aruns chaufför som mötte upp vid vår ankomst och tog oss upp till Mukkunni Hill.

Arun har nu ett eget vilorum och vi får lite extra service. En win-win situation!

De av mina bloggläsare som inte kommer ihåg vem Arun är kan gärna slå upp den bloggpresentation jag gjorde av honom 2010-12-17.