Blommande buskar på berghällen

Morgondiset ligger tät över slättlandet under oss.

Det är vackert att beskåda uppifrån, då vi ser enstaka mindre bergstoppar höja sig upp över diset. Det påminner något om att en solklar höstmorgon stå uppe på Björkberget och se ner på den kompakt inhöljda bygden av ett tjockt dimtäcke, då ibland bara kyrktornet uppkäftigt sticker upp.

Med mera sol efter de stora regnmängderna blev det fart på blomningen ute på den torra berghällen.

Nu behöver jag hjälp med identifiering igen för blommande buskar på den allra torraste delen av bergknallen. Använd gärna knapparna Ctrl+ för att zooma in detaljer i bilderna. Iaktta gärna att alla dessa buskar har tjocka blad som har förmåga att magasinera vatten under längre tid.

Johannisörtsläkting

I november 2012 identifierade grannen Ingrid den gulblommande snåriga johannisörtbesläktade busken Hypericum beani åt mig. Den blommar igen och sprider en behaglig doft till omgivningen, men dess buskage är inte nådigt att försöka penetrera. Då behövs en rejäl machete.

Släkting till rosensköna?

 

Ingrid identifierade dessutom rosenskönan Catharanthus roseus åt mig, men här kommer en variant som ser ut som en släkting med intensivt gula pistiller. Vad kan den heta?

 

 

 

 

Tre buskblommor

Härintill en bild på tre buskblommor med rosenskönan i mitten släktingen syns till höger.

Vitblommande buske

 

 

 

 

 

 

Sedan har vi en buske med ganska obetydliga vita blommor, som lite blygt och enkelt tittar fram i buskaget. Vad heter den?

Orangeröd buskblomma

 

 

 

 

Dessutom finns den tåliga busken med orangeröda blommor. Se blomman till vänster i treblombilden ovan. Inte heller den gör större väsen av sig, även om färgen är tilldragande.

Blommande buskar

 

 

 

 

 

 

Det är spännande att alla fyra blommande buskarna finns på samma ställe i de karga bergsskrevorna.

Det blir något att bita i Ingrid och övriga intresserade!

Organiserat kvinnojobb

Ifjol kom Usha och hennes dotter Sheeba hit och städade huset varje söndag.

Sheeba gifte sig och i förrgår var det dags för första barnet. Det blev en pojke, som Usha alltså blev mormor till.

Usha är därmed inte här och jobbar idag. Men det är Deepu som tillsammans med fyra kvinnor rensar busk och städar upp kring huset. Deepu betalar vi numera 95 kr om dan, medan damerna får 36 kr om dan.

Det kanske låter som fräckt utnyttjande av kvinnoarbetskraft, men jag kanske ska förklara systemet. Sedan kan man ju diskutera vad som är rätt och fel.

Panchayat (=bystyrelsen) erbjuder arbetslösa kvinnor arbete på vissa villkor. Dessa registreras hos Panchayat och garanteras 180 dagars arbete per år mot en betalning av 18 kr/dag. Privata kan hyra in dessa kvinnor för enstaka dagar. Då får arbetsgivaren betala dubbla lönen men Panchayat står för pensionsavgifterna. Arbetstiden är från nio till tre, så att det ska kunna passa med kvinnornas andra göromål hemmavid, och arbete ges en dag i taget.

Kvinnoarbetsgrupp

På tidigare fotografier kunde ni se att uppfartsvägen till huset var gräs- och buskrensad. Det var alltså en grupp av dessa kvinnor som hade rensat upp vägen inför Geethas och min ankomst, så att det skulle se lite mera välkomnande ut. Geetha instruerade Usha en vecka innan vår ankomst, och hon organiserade och övervakade jobbets utförande för 82 kr/dag.

Geetha kollar jobbet

Kvinnorna uppskattar systemet. De tjänar lite extra pengar och de har socialt trevligt under arbetets gång

Två meter hög blomma

I mitt första fotografi i min blogg den 27:de finns en röd trekant, som i sitt sammanhang ser lite konstig ut.

Ja det är faktiskt en blomma. Blomklasen växer på en två meter hög stjälk, så det är en mäktig växt.

Min granne Ingrid brukar hjälpa mig med växtidentifieringar. Vi får se om du eller någon annan kan lista ut vad den här blomman heter?’

Jag kompletterar med några nytagna bilder från området kring vaktstugan.

Två meter hög blomma

Många blommor

Vaktstugan i bakgrunden

Blomkronan

Blomman

Blad

Väderstabilisering

Trots att den norska väderlekssajten förespeglar regn varje dag, har vi fått en stabilare väderlekstyp med soligare väder med klar luft och en lätt temperaturökning.

Nästan varje dag kan jag se bort över Agastyamalatoppen och beundra bergskedjans skönhet.

Men än är inte regnen slut. Det ska ta en hel månad till, innan torrperioden sätter in.

Jag misstänker nu att ugglehäckningen uteblir i år p.g.a. trafiken av apor på hustaket i direkt närhet till uggleparets boplats. Jag anlände lite försent för att i tid avskräcka apornas taktrafik. Fortfarande kan jag höra ugglorna ibland men inte från mitt hustak. Jag undrer just vart de försöker häcka den här gången?

Jag fortsätter med tre nytagna bilder till från husets omgivningar på Mukkunni Hill.

Husets framsida

Rundslingan framför huset

Huvudingången

Ont i foten

Trots min försiktighet fick jag ont i foten igen

Det börjar bli det vanliga då jag kommer ner. Stortån börjar ömma, halva foten börjar svälla och jag går och haltar. Inte gå barfota på cementgolv, inte springa med träskor trappen och inte gå omkring med fuktiga fötter. I år hjälpte det inte.

Skönt då att vi har sjukstugan med tjänstgörande läkare  och sjuksköterskor bara fyra kilometer bort i Malayankil. Jag fick en spruta och några tabletter, och foten är helt normal igen på bara någon timme. Det känns som ett mirakel. Hela kalaset kostade 24 kr inklusive läkarkonsultation, injektion och tabletter. Ingen kö och det var gjort på en kvart. Ingen idé att trassla in sjukförsäkringen!! Det har sina fördelar att vara här nere.

Sedan gick jag på byn och klippte mig. Jag noterade med tillfredsställelse att priset inte har höjts sedan ifjol. Det står kvar på sju kronor, och det känns ganska lagomt.

Sedan ska jag bidra med några bilder igen från husets omgivningar.

Uppfartsvägen sedd nerifrån

Stora husets östra sida (baksidan)

Den välkomnande bambuportalen

Uppfarten i bild

Därhemma har ni nu ställt om era klockor till vintertid.

Här gör vi inte det, och det är skönt att vi inte använder oss av den befängda och onödiga idén. Istället för 3½ timmes tidsskillnad är vi nu 4½ timme före er. Det märks på att ni blir långsammare med svaren.

Nu har jag äntligen tagit fram kameran och tagit några bilder.

Idag visar jag några bilder från uppfarten till huset inne på vårt tomtområde.

Det får väl bli några bilder till framöver.

 

Uppfarten sedd uppifrån

 

Vakthuset

Grindöppningen till nya vägen med vy

Reselitteratur på nerresan

Inför resan ner från Sverige köpte jag med mig tre böcker.

Det var Jan Guillous nyaste ”Att inte vilja se” som fick prioritet, och även den här gången tycker jag att det har blivit en mycket läsvärd bok. Jag gillar ju hans författarstil och hans djupgående research han gör inför varje bok.

Han lyckades få med väsentliga skeenden och skeenden bakom det officiella på ett initierat sätt, så att det blev en nutidshistorisk spännande upplevelse att läsa boken. Det har blivit intressant att få följa familjen Lauritzen genom livet, och nu har en andra generation kommit in i ett aktivt sammanhang.

Den andra boken var Kristin Lundells ”Busskungen”.  Det var Kristins pappa Sven och jag som år 1975 startade upp råvaruförsörjningsaktiviteterna i det i Sverige mycket välkända Bai Bang-projektet i Vietnam, som har varit och är det största enskilda biståndsprojektet Sida genomfört. Kristin var då ännu inte född, men jag har följt henne genom livet, senare i livet i Svenska Dagbladet och senast i Aftonbladet.

Det är roligt att hon nu har kommit ut med sin första ”hembygdsbok” från Våmhus i Mora, om Martis Jerk som blev Eric Wickman då han kom till Amerika. Det var han som startade de berömda Greyhoundbussarna, och det blev en intressant skildring av en lyckosam entreprenör från Siljanstrakten. Du kan se henne i en intervju på svtplay.

Den tredje boken fick bli en pocketupplaga av Henning Mankells ”Mördare utan ansikte”, ytterligare en kriminalroman om Kurt Wallander. Efter Stieg Larsson har jag sökt mig till Henning, då jag vill ha en underhållande kriminalroman.

Jag har upptäckt att en pocket passar perfekt i min sidoficka i min byxa då jag reser, och det är lätt att ta fram och läsa när som helst under resans gång. Annars föredrar jag att ta med mig rejäla inbundna böcker, som platsar väl i min bokhylla i sovrummet.

De blev tre väl valda böcker.

Tre dagar i Stockholm

För tio dagar sedan skrev jag, att Geetha och jag hade en stop-over i Stockholm, då vi reste från Budapest till Kerala. Det blev inget mera skrivet om det besöket, och jag återkommer med lite mera detaljer i den här bloggen.

Direkt från Skavsta blev det flygbuss till Citycentralen och vidare med taxi till Engelbrektsgatan, där vi har våra vänner Valsa och David Ståhl. Valsa kommer ursprungligen från Kerala, och hon pratar gärna malayalam med Geetha. De har en dubbellägenhet på Östermalm, där vi har bott förut och bekvämare kan vi faktiskt inte bo i Stockholm.

Direkt efter installation tog vi oss över till Gärdet på middag hemma hos vännerna Tamiko och Classe Bjernér. Tamiko har sitt ursprung i Japan, och hon tillagar riktigt delikat japansk mat. Classe var för några år sedan inbjuden av Siljansnäs kulturbank för att berätta om sina många år som TV-journalist för svensk TV, och i våras var han aktuell i en intervjufilm ”Vittne till sin samtid” av Maj Wechselmann, då han presenterades och fick berätta om sina reporterresor för TV2. Det är alltid intressant att träffa honom, och våra besök till dom ser jag alltid fram emot. Tyvärr är han numera så sjuklig att han inte längre kan arbeta.

Nästa kväll bjöd Valsa och David på en storstilad rejäl svensk middag, då den är som bäst. De satte fram sitt bästa porslin med adelsätten de la Gardies vapen ingraverat i tallrikarna, och sedan var det äkta silverbestick som gällde. Det unika porslinet är Davids arvegods och tas endast fram vid högtidliga tillfällen. Det kändes hedrande att det kom fram i samband med Geethas och mitt besök.

Sista dagen i Stockholm ägnade vi åt våra gamla vänner och kollegor från vietnamtiden i början av 1980-talet. Vi började med en lunch på den vietnamesiska retstaurangen ”Taste och Vietnam” på Söder. Förvånande kom ägarinnan Thui ihåg mig från Vietnamtiden, och vi blev serverade välsmakande nordvietnamesisk mat såsom vi kommer ihåg den.

Sedan drog vi oss över till utställningen Pompeji på Millesgården, innan vi fortsatte till Annika Otterstedts hus på Lidingö. Hon är dotter till gamle vännen och vietnamkollegan Petter, och det var mycket intressant att få höra henne berätta om hur SIDA fungerar nu för tiden. Hon är väl insatt som ”planeringskoordinator ” i SIDA, och det besöket gav mycket i utbyte.

Onekligen ett mycket givande tredagarsbesök i Stockholm, innan vi drog vidare ner till vårt Mukkunni Hill i Kerala.

Diwali på avstånd

Igår firades Diwali. Det är en stor hinduisk högtid och en nationell helgdag för hela Indien.

Redan på Diwali afton märks det tydligt att högtiden är på gång. Då börjar fyrverkerierna och smällarna, och dessa kan bäst ses och höras från Mukkunni Hill Villas västra veranda, eftersom vi har en panoramautsikt över hela stan.

Geetha och jag var inte ner på stan och tittade. Det har vi gjort många gånger förut, och för oss känns det som lite för mycket av liknande upprepningar av vad vi tidigare beskådat.

Usha och Deepu jobbade på med urstädningen av Mummys hus utan tanke på Diwali. Usha är kristen och Deepu brydde sig inte.

Diwali firades på avstånd från oss trots den nära och omgivande hinduiska kulturen inpå oss.

Bacon och cheddar

Igår blev det städdag i mummys hus igen.

Jag slog av kylskåpet, så att jag fick fram den igenisade 1,6 kg stora förpackningen med läcker bacon. Jag tog upp den till Mukkunni Hill och provsmakade. Den smakade fortfarande ypperligt.

Samtidigt följde även en burk Abbas sillburk med upp och en bit cheddarost. Cheddarosten hade under månadernas lopp blivit ytterst vällagrad och delikat, och den passade ypperligt till baconen. Den gick inte att skära med ostkniv, så det fick bli en tunn kniv för att först skrapa bort lagret av mögel för att komma åt den inre delikatessen. Njutbart!

Dygnstemperaturerna varierar mellan 24 till 29 grader, de dagliga regnen står sig, och det blir drypande vått i det maritima monsunklimatet. Det är så jag älskar Kerala.

Det ger den doft av Kerala som jag lärt mig älska.