Almos historia Del 9 – 1600-decenniet Östra Almo

Under det första decenniet av 1600-talet byggdes två nya gårdar upp i Östra Almo. De båda gårdarna etablerades uppe på Backen.

Det blev alltså fyra nya gårdar uppbyggda i Almo under samma decennium, vilket är mer än under något annat decennium under 1600-talet. Det var nybyggaranda i byn.

Den ena av de två i Östra Almo byggdes upp av sonen Mats i Tyskgården, och det är den gård vi senare kallar för BackOskars. I storskiftet  fick gården litterabeteckningen E. Gårdsnamnet blev Mor, men det namnet överfördes vidare till en senare uppbyggd granngård, som är en Morgård ännu idag.

Den andra gården byggdes upp av Olof Persson, som skulle kunna vara en son från Pellesgården. Gården fick vid storskiftet litterabeteckningen I och ligger omedelbar norr om BackOskargården. Mer sannolikt är att han kom från Backbyn, som även var hans hustru Marits hemby. Olof Perssons gård kallades BackPers och är den gård som vi idag kallar Landins.

Det som ger större sannolikhet åt han kom från Backbyn är, att han hade eget fäbodställe i Västra Långsbergs fäbodar i mitten av 1600-talet. Det är det tidigast omnämnda fäbodställe för någon som bodde i Almo.

Almos historia Del 8 – 1600-decenniet Västra Almo

Under hela 1500-talet byggdes det upp nio gårdar i Almo.

Förutom två av dessa har alla övriga sju uppkommit från de två ursprungsgårdarna Pelles i Västra Almo och Momats i Östra Almo. Gårdarna Tysk och BackMats införde nytt blod i Västra respektive Östra Almo. Han som uppförde BackMatsgården hette Halfvardsson och härstammade säkerligen inte från Leksands socken.

Det första decenniet av 1600-talet innebar en nybyggnadsperiod för Almo, då två nya gårdar byggdes upp i den västra delen av byn och två gårdar i den östra.

Den första yrkesmannen Erik Persson anländer med sin hustru Brita och bygger upp den första Risgården (RisSandbergs) omedelbart norr om Ollasgården. Han var svarvare men var även egen jordägare och skattebetalare.

Hans namn förekommer bara fram till 1616 men hans hustru lever och finns med i mantalslängderna fram till 1640. De saknade arvingar, och deras tillvaro i byn blev en kort parentes. Däremot blev deras mantal kvar, som år 1653 övertogs av Ris Mats Olsson.

På del av storskifteskartan från 1826 kan vi nerifrån och upp i den vänstra kanten följa de gamla gårdarnas placering i byn. Littera L är Hans, J är PerNils, Oa är Tysk, R är Ollas och gården med gårdsplan nummer 115 är Svarvar-Ris-Sandbergsgården.

Sonen Per i PerNilsgården bygger under 1600-decenniet upp en egen gård längre österut sett från centrumklungan av gårdar i Västra Almo. Det blev den gamla Smångsgården, där vi som är lite äldre i byn kommer ihåg att skomakare Back Johan höll till. På storskifteskartan fick gården litterabeteckningen Na. Den gården revs under perioder, och då boningshuset med de sista byggnaderna revs i början av 1970-talet är den gården borta för alltid.

Det var de två gårdar som tillkom i Västra Almo. I min nästkommande blogg skriver jag om de två gårdar som tillkom i Östra Almo under 1600-decenniet. Vilka var dessa två?

Det är lätt gissat eftersom de blev närmaste granngårdar till BackMatsgården uppe på Backen.

Sammanfattning av Almos utveckling under 1500-talet

Innan jag går in på 1600-talet gör jag först en sammanfattning över gårdarnas utveckling i Almo under 1500-talet.

Innan 1530-talet vet vi ingenting om hur byn såg ut, men år 1539 fanns det två skattebetalande gårdar en i vardera Östra och Västra Almo. Dessa var Momats- och PellesBrasargårdarna.

Under 1540-talet tillkom tre gårdar. Dessa var Ollas (en son från Momats), PerNils (en son från Pelles) och nykomlingen Tyskgården. Alla dessa tre gårdar byggdes upp intill Pellesgården och bildar en fyrkant med nuvarande majstångsplatsen dess centrum.

Under 1550-talet dyker de första änkorna upp i skattelängderna. Det är Anna från PerNilsgården och Marit från Tyskgården.

Under 1560-talet etableras den första gården på Backen i Östra Almo. Det är BackMatsgården, som brann ner år 1792 och aldrig återuppbyggdes. Gårdsplatsen är den plats på vilken numera den västra härbresklungan är uppbyggd. Tillfälligt förekommer i Almo under åren 1569-1575 en Per Nilsson, som inte har anknytning till de övriga i byn.

Under 1570-talet bygger de båda sönerna Hans och Per i Ollasgården upp varsin gård omedelbart söder om den fyrkant av gårdar som tidigare byggts upp i Västra Almo. Dessa två gårdar är Hansgården och den gård vi senare kallat MoenHermansgården. Vi får även veta att Pellesgården tillhör den exklusiva grupp på fjorton gårdar i Leksands socken som innehar en förmögenhet överstigande 200 mark.

Under 1580-talet tillkommer AlmNisesgården i Almgårdarna i Östra Almo genom en son från PerNilsgården.

Under 1590-talet finns inga uppgifter om förändringar Almos utveckling.

Därmed skulle vi under sekelskiftet ha haft nio gårdar i Almo, varav sex i den västra delen och tre i den östra. Invånarantalet har jag ganska löst uppskattat till cirka 70 personer.

I morgon kommer jag fram till första decenniet av 1600-talet. Det blev en nybyggnadstid då fyra nya gårdar tillkom i byn. Vilka dessa fyra gårdar är kommer jag att avslöja i morgon.

Finns det någon av mina läsare som redan idag kan gissa vilka de är?

Hänt under vecka 638 på Mukkunni Hill

Veckans väder har varit mycket blandat … och behagligt.

Det blåser sköna vindar under dagarna. Uppe på Mukkunni Hill känns det egentligen aldrig hett trots att maximala dagstemperaturen tillfälligt går upp till 31 grader. Med nattemperaturen kring 23 grader har vi perfekt sovtemperatur.

Under senare eftermiddagar har det varit klart bortåt havet, och jag har flera dagar beundrat skådespelet då solklotet börjar närma sig horisonten, där havet ligget silverskimrande. Då är det lätt att njuta av tillvaron.

Det är hög luftfuktighet på uppåt 92 procent under tidiga mornar som ibland för med sig någon liten skur av regn. Aldrig mer än 2 mm åt gången men det lilla gör gott åt växtligheten, som sakta börjar återhämta sig efter den långa torkan.

Geetha kom just tillbaka från den lokala söndagsmarknaden där hon hittat ett halvt ungt nyslaktat lamm. Sedan kompletterade hon med färsk fisk ”black pomfret” och stora räkor. Vi har tagit upp det kylskåp vi hade stående i det nedre huset, som står tomt nere i byn. Med ytterligare ett nyinköpt kylskåp har vi nu fyra till förfogande uppe på Mukkunni Hill.

Vi har insett att vi behöver mycket plats för frukt och grönsaker och kalla drycker. Det är skönt för Geetha att ha allt till omedelbart förfogande, då hon kommer igång med matlagningen. Dagens nyinköpta kvantiteter kött och fisk ska få plats. Själv hade jag nog investerat i en rejäl frysbox istället för det nya kylskåpet men i köket får Geetha bestämma.

Jag har inte kommit fram till 1600 talet ännu i mina bloggar om Almos historia. Den som väntar på att få höra hur Almo utvecklades vidare under de första decennierna under 1600-talet ska emellertid snart få sitt lystmäte tillfreds.

Ny råttfälla

Om skalbaggar och myror kan vara en olägenhet, så har vi det desto bättre med frånvaron av flugor, mygg och knott.

I alla våra vattenförvaringsställen har vi planterat in småfiskar som är specialiserade på att äta mygglarver. Det fungerar bra. De behöver ingen mat eller skötsel och de sköter sig själva.

Bara vi håller rent omkring oss slipper vi även flugor. Nu när det är bara Geetha och jag på plats fungerar det bra, men så snart det finns andra mindre hygientänkande människor omkring oss förökas flugorna snabbt.

De små knottliknande solflugorna får vi dras med under den tid vi har den svåraste torkan. De irriterar då de gärna vill komma åt fukten kring ögonen. De hittar även in bakom glasögonen, och det är skönt att vi ser till dom bara under någon månad per år.

Råttor har en benägenhet att trivas i huset, trots att vi försluter allt som kan vara av intresse för dom. Bästa råttfällan har onekligen varit tillgång till en katt. Nu har vi ingen sådan, och vi har försökt oss på olika råttfällor från både Sverige och Indien. Dessa har fungerat mindre bra.

Emellertid det senaste tillskottet på fälla har hittills visat sig vara överraskande effektiv, då råttan klistrar fast sig själv och kan inte komma loss. Det låter alldeles för simpelt för att fungera på en stor råtta, men än har den fungerat överväldigande effektivt.

Efter ett tag brukar råttorna lära sig vad som är farligt, så vi får se hur länge den nya tekniken är användbar.

Inget hurra för myror i huset

2012-12-01 satte jag rubriken ”Hurra för myror i huset” som rubrik för min blogg.

Det var om ”snälla” myror som tagit sig in i huset och kalasade på våra svarta skalbaggar som gömt sig i våra tjocka granitväggar.

I år har vi bara cirka tio procent skalbaggar mot vad vi hade då, och de har i år inte utgjort något större besvär eller olägenheter.

Däremot har det blivit vanligare med mycket små och mycket ettriga myror som likt militära kolonner tar sig in i huset och letar efter det de kan hitta. De är mycket duktiga på att hålla huset rent från döda insekter men duktiga även på att hitta annat ätbart som lagrade kex och skorpor. Det är få förpackingar som i oöppnade tillstånd sätter stopp för dessa myror och en öppnad förpackning är nästan hopplöst att hålla dessa myror ifrån.

Under den gångna natten vaknade jag vid två-tiden av att det kliade och sved i hela min vänstra fot ända ut till tåspetsarna. Det var en myrkolonn som hade hittat en död skalbagge i min säng, och de tyckte tydligen att min vänstra fot var lika intressant.

Det blev en halvtimmes jobb med att avägsna alla myrvägar in till rummet innan jag kunde lägga mig och sova gott igen.

Inget hurra för myror i huset.

Var bodde Per i mitten av 1500-talet?

I Pellesgården rådde liknande förhållanden som i Jongården och även där fanns två söner till Per Persson I. Dessa hette Peder och Erik.

Erik var den som från början betalade något mer i skatt än Per och byggde snabbare upp sin nya gård. Sonen Peder betalade 1546-1554 bara ett öre i skatt medan hans bror Erik betalade en och två tredjedels öre i skatt under samma år.

Det gjorde att jag började misstänka att det var Erik som tagit över gården efter Per Persson I. Annars var det ju naturligt att den äldste sonen hette som sin fader Per eller Peder, och att det var sonen Peder som skulle överta gården.

Om det var Erik som övertagit gården skulle det innebära att det passar in att han föddes på den gård som senare skulle bli kallad Almgården, alltså den gård som jag senare beskriver som AlmNisesgården. I sin tur skulle det innebära att Per Persson I byggde upp  Almgården och inte den gård som har blivit kallad Pellesgården.

Jag kommer då tillbaka till frågan om definitionen av Stenbernarvet. Skall vi tolka det som ungefär nuvarande område ”Almgårdarna”. I så fall skulle både Alm- och Momatsgårdarna ha legat i Stenbernarvet. I gårdagens bloggbild från 1559 ser vi att Gammal Erik Ersson (son till Erik Persson) bor i Alma (alltså Almo) och inte i Stenbernarvet, där det finns bara en gård.

Skäl till att första Pergården i Almo kan anses vara Pellesgården i Västra Almo

• Per Persson I och hans son Per (Peder) Persson II och sonson Per Persson III bodde inte i Stenbernarvet
• Namnet Per följer gården i generation efter generation

Skäl till att första Pergården i Almo kan anses vara Almgården i nuvarande Almgårdarna

• Per Persson I son Erik betalade något mera skatt än brodern Peder och blev mer förmögen, vilket stämmer med gårdens fortsatta utveckling
• Kan tyckas naturligt att Per och Jon slog sig ner och grundade ett nybyggarområde, och att deras söner sedan fortsatte nybyggarverksamheten i Västra Almo

Jag tror mera på det första alternativet, vilket är det alternativ jag tidigare utgått ifrån. Det övervägande skälet är att Per inte bodde i Stenbernarvet. Det innebär att jag i fortsättningen kommer att behålla min grundläggande skrivning om PellesBrasargården. Ytterligare innebär det att jag behåller min skrivning att AlmNisesgården grundades av sonen Ung Erik Ersson till Gammal Erik Ersson.

Däremot är jag tillräckligt övertygad om att Jon från gårdens början bosatte sig i den gård som senare skulle bli Momatsgården, så jag kommer att ändra i min tidigare skrivning, där det står att det var han som byggde upp Ollasgården.

Var bodde Jon i mitten av 1500-talet?

Innan jag åkte ner till Indien upptäckte jag det potentiella släktsambandet mellan Ollas- och Momatsgårdarna.

Samtidigt funderade jag vidare på vart Stenbernarvet kunde ligga. Namnet finns omnämnt med Jons son Olof Jonsson som gårdsägare i de fyra tillgängliga skattelängderna under åren 1558 – 1564.

Olof var den av Jons två söner som tog över största delen av arvet då Jon avled cirka år 1545, vilket tyder på att det var han som övertog föräldragården. År 1546 betalade Olof 2 öre och 4 penningar i skatt medan hans yngre bror Lars samma år bara betalade 8 penningar i skatt, vilket motsvarade bara en tredjedels öre.

Jag har tidigare kommit fram till att det var Olof som år 1546 tog över gården efter sin fader, och han behöll gården tills han avled 1575. Änkan Karin var sedan gårdshuvud efter Olof fram till 1587 och sonen Mats tog över året efter. Han var Mats Olsson den äldre i gården, och det var Mats Olsson den yngre som var nämndemannen Mats Olsson i Momatsgården.

Om resonemanget håller skulle det innebära, att det inte var på Ollasgården Jon bodde då han betalade sin skatt år 1539. Den gården skulle alltså vara Momatsgården.

Dessutom skulle det innebära att namnet på platsen där Momatsgården byggdes var Stenbernarvet. Det namnet används dock bara fram till 1564 och fortsättningsvis  ingår Stenbernarvet i Almo.

Jag frågar mig dock om Jon var den förste som slog ner sina bopålar i Stenbernarvet. Det kanske fanns människor som redan tidigare bott i Stenbernarvet innan platsen övergick till att kallas Almo. Vi har dock ingen dokumentation om tiden före Jon och tiden före honom har blivit förhistorisk, åtminstone vad beträffar Almo.

Dessutom innebär de senaste rönen att det var Olofs yngre bror Lars Jonsson som byggde upp den ena av de två första gårdarna i Västra Almo.

Den andra gården är PellesBrasargården. Även där har resultatet av de senaste studierna inneburit, att jag blivit osäker på om den gård den förste Per Persson i Almo grundade ligger i Västra eller Östra Almo.

Den frågeställningen återkommer jag till i morgon.

Hänt under vecka 637 på Mukkunni Hill

Under veckan har vi fått en ändring i vädret.

I onsdags fick vi 5 mm regn efter tre veckors torka. På det följde mera molnigt väder med mycket hög luftfuktighet. Växtligheten såg ut att lida av torkan och vegetationen såg nästan ut som i torrtid, och det ska det inte vara nu.

De svarta molnen är hos oss igen, och just nu kommer ett milt strilande regn, men som ändå är så livgivande åt den söndertorkade vegetationen. Det regnet ger inte många millimetrar, men vi tror att det ska innebära början till mera regn.

Under veckan har vi haft den egentliga Onamhögtiden. Folk äter god mat och umgås, har varit lediga och inte anträffbara på sina jobb. Det är som under julen hemma i Sverige. Den finaste och mest välsmakande Onammåltiden under högtiden fick Geetha och jag hemma hos vår husläkare med hans familj. Vid dessa tillfällen är det kulinariskt spännande med många vällagade sydindiska rätter som hör Onamhögtiden till.

Nu kommer folk i Kerala in i den vanliga vardagen igen, och uppe på Mukkunni Hill rullar det på som vanligt.

Samtidigt ska jag kunna ägna mig åt att skriva lite flera bloggar om Almos tidigaste historia. I morgon återstartar jag med ursprunget av de två första gårdarna i Almo under den första sekelhalvan av 1500-talet, och efter några dagar skall jag vara framme vid sekelskiftet mot 1600-talet.

Almos äldsta historia ändrar skepnad igen.

Almo under 1500-talet – En återblick

Under den gångna sommaren har jag av och till bloggat om Almo bys 1500-talshistoria.

Jag började den 26 maj, då jag skrev om den första skattelängden från 1539. Den 20 augusti hade jag kommit fram till 1500-talets sista decennium, och vid det laget hade jag under den refererade tiden publicerat 24 bloggar som direkt rörde 1500-talet i Almo.

Det har blivit dags att ta itu med den första halvan av 1600-talet, men först vill jag återknyta något till vad som blev sagt om 1500-talet.

I det första skattedokumentet från 1539 fanns det två skattebönder i Almo. Jag hade tidigare kommit fram till att dessa två skattebönder var från gårdarna Ollas och PellesBrasar, som är belägna centralt i den södra delen av Västra Almo.

Efter att ha forskat vidare i skattelängderna känner jag mig nu tvungen att revidera även denna grundläggande information. Jag har letat samband, gjort ytterligare analyser, och dragit nya slutsatser. Det är en spännande dokumentationsfärd och den förändring det inneburit att se på Almos äldre historia.

Ni som följt min utveckling av denna historik genom min blogg under sommaren, hoppar nog säkert till av förvåning, om jag nu gör ett påstående att de båda gårdarna som finns omnämnda i 1539- års skattehandling inte finns att söka i Västra Almo.

Det är detta som är så fascinerande med historisk forskning. Det finns faktorer som flyter upp till ytan och som ändrar tidigare faktatolkning.

I övermorgon skall jag gå vidare med att presentera nya fakta och potentiella samband.

1600-talet får vänta några dagar till.