I Gryts båthamn

Igår lämnade vi Stegeborgs hamn i skön temperatur.

Det mulnade på, och det blev blåst och regn. Ett tag hade vi kulingvarning, men det blev inte vindar upp till de nivåerna. I alla fall ett otäckt väder att vara ute och segla i.

Vi började med att hissa alla fem seglen med cirka 360 m2 segelyta, och det sätter lite fart på skutan. Men det blåste upp för mycket, och vi tog ner seglen medan regnet småsilade ner och småpiskade oss. En småruggig dag men det hör väl seglingen till.

Nästa anhalt blev Gryts båthamn. Eftersom min gamla Vietnamkollega Stig Karlsson med Ninni bor där, ringde jag givetvis upp honom. De var båda hemma, och då vi anlände, kunde jag snabbt identifiera Stigs kroppshydda och hans stora gråa skägg på kajen.

Det blev ett trivsamt kaffebesök i deras hus, och det blev lite senare än vanligt, innan jag kröp till kojs igen.

Nästa hamn blir Västervik.

I Stegeborgs hamn

Det kom inget regn. Istället blev det en mycket vacker kväll med behaglig temperatur. Inte ens nu under morgonen har vi regn, men vi har ett molnlager som skymmer solen. Vädergubbarna har flyttat fram regnvädret tills i morgon eftermiddag, men gud vete om inte det också försvinner innan dess.

Efter lunch igår kunde vi komma iväg från Arkösund med vår segelskuta. Vi kände oss riktigt stolta då alla fem seglen stävade sig uppför masterna och båten kunde ta fart. Det ser mäktigt ut och det är en skön känsla då vi navigerar oss genom den mycket vackra skärgården.

Jag har ett par böcker med mig, som jag tänkte läsa, men än har jag inte öppnat någon av böckerna. Det är full fart för det mesta, och däremellar är skönt att bara ta det lungt och umgås med dessa människor omkring oss på båten, som vi inte har lärt känna tidigare.

Vi är indelade i fyra arbetslag med fyra man i varje och dagen är inrutat i ett schema, så att vi har fyra olika uppgifter under dagen med huvudrubrikerna mat, navigation, däck och städ. Det innebär att vi varje dag fullgör alla fyra uppgifterna under olika tidpunkter. Dessemellan tränar vi knopar och inhämtar annan användbar segelkunskap med kapten Bert som instruktör.

Vid middagstid igår kom vi inseglande till Stegeborg och lade till alldeles intill hamnrestaurangen, så att vi blockerade hela den vackra restaurangvyn. Det blev både glada och buttra ansiktsuttryck bland hamnkrogens middagsgäster. Båten imponerade förstås på många seglare, och det var många som kom fram och ställde frågor om vart båten kom ifrån, hur gammal den är och var nyfikna på en hel del tekniska data.

En rolig grej att störa middagsfriden för kroggästerna.

I Arkösunds hamn

Gårdagens båtfärd från Norrköping till Arkösund gick utmärkt. Arkösund har en vacker och trivsam gästhamn, och det var skönt med en rejäl dusch i goda utrymmen.

Libelle är den största båt som angjort Arkösund i år. Den tvåmastade skutan med 28 meter hög huvudmast  ser ganska mäktig ut med sina 28 längdmetrar i vattenytan och totalt 40 meter längd. Då vi angjorde bryggan klämde vi in oss framför en fransk segelbåt, och ägaren såg lite försiktigt undrande ut, hur Bert skulle klara av att glida in alldeles framför honom.

Det mulnade på igår, och det blev regn under kvällen. Nu under morgonen fortsätter det med ett lätt regn. Ikväll ska det komma ett rejält regnväder, men sedan ska det bli strålande sol igen under resten av veckan. Det låter bra.

Igår seglade vi inte, utan vi gick med motorn påslagen. Idag ligger vi troligen kvar i Arkösund och fortsätter göra i ordning seglen, så att det ska bli lätt att rigga och segla vidare i morgon.

Skönt att vara i skärgårdsmiljön igen.

På segelskutan Libelle

Det var vår första natt på segelskutan Libelle. Vi är 18 personer tillsammans, och det är kanska trånga kojplatser. Jag sov dock utmärkt, och det känns gott att få vara på en båt under några dagar.

Vi ligger emellertid kvar i södra hamnen i Norrköping, eftersom det var mycket att förbereda och ställa i ordning i går eftermiddag och kväll. Nu ska emellertid skutan vara segelbar, och vi ska dra oss ut på öppnare vatten lite senare under morgonen.

Skutägaren är Bert Berglund, som är en gammal vän till oss från Stockholm sedan 1980-talet. Han har alltid varit lite av mångsysslare, och det här med segelbåten passar honom utmärkt bland alla hans övriga aktiviteter. Den här gången är det faktiskt bara Bert och hans fru Anna med dotter och son som vi känner igen i det här sällskapet.

Det är som vanligt en strålande sol nu under morgonen, och det lovar gott, att vi kommer att få en fin dag.

Ut och segla

Nu under morgonen åker Geetha och jag ner till Norrköping, där vi stiger på en läcker segelbåt med ett 20-tal vänner från i första hand Stockholm. Det är alltså en ganska stor båt, och vi räknar med att vara tillbaka först nästa söndag.

Vi får se hur det blir med bloggandet under tiden. Jag tar i alla fall laptoppen med mig. Sedan får vi se vart det går att nå Internet.

Jag nämnde om en kulturblomma häromdagen, som trivdes mest med det gamla jordbruket. Botanisten Anders Sjölund i Alvik föreslår att det kan vara Höskallra Rhinanthus serotinus (Schönh.) Oborny. Ärdet någon som har en annan åsikt?

Den blomman kommer jag i alla fall ihåg i min barndom, men jag kommer inte på mig att ha sett den under senare tid.

 

 

Hembygdsföreningens kvartalsbrev

I förrgår gick mitt kvartalsbrev ut till medlemmarna i Siljansnäs hembygdsförening. Det blev det andra i ordningen.

Det första brevet mötte god respons, och själv upplevde jag lite mera närhet med de cirka 150 medlemmar, som vi har med i föreningen. Jag tror att det är ett enkelt och bra sätt att informera och visa på vad vi gör.

Förra evenemanget var midsommarfirandet på Björkberget, som ju bör vara det mest välbesökta evenemanget under året i Siljansnäs. Det var lyckat även i år.

I morgon är det Siljansnäsdagen. Arrangör är Sockenstuganföreningen, men vi är med i förberedelserna och genomförandet med två representanter från vår styrelse. Det ser ut att kunna bli en lyckad dag. Programkommittén har kommit ut med ett intressant program, och vädret skall ju bli varmt och soligt även i morgon.

Själv kunde jag inte delta vid årets midsommarfirande, eftersom jag då var i Indien. Tyvärr kan jag inte heller var med på Siljansnäsdagen i morgon, eftersom jag då åker ner till Norrköping.

Det finns ju många andra människor här hemma, som ser till att evenemangen rullar på.

Behagligt skuggande björkar

Vad är det man ser på gamla vykort, då turismen från Siljanstrakten lanserades. Jag tycker mig se gärdesgårdar, björkar och vackra människor i sina folkdräkter. Sedan tillkommer förstås majstångsresningar, kyrkbåtar och vackra vintermotiv.

Det är detta vi har lanserat, och det är detta som sitter i näthinnan på folk, som ska upp och turista kring Siljan. Är det sedan inte så, är det nog på gränsen till lurendrejeri.

Då jag tog tåget från Malmö upp till Leksand för en dryg vecka sedan, annonserade speakerrösten att det var dags för tågbyte före Sala, då jag kom från Linköping. ”Tågbyte i Sala för er som ska resa vidare upp mot det vackra Dalarna” hörde jag rösten säga genom högtalarna. Det var verkligen dalareklam, och även jag såg för min inre syn turistreklamens vita björkstammar och folkdräktsklädda ungdomar hängande på en gärdesgård. Åja, för att få se några folkdräkter lär vi nog hänvisa till de medverkande vid några av våra kulturella evenemang.

För ett antal år sedan fälldes de gamla björkarna Axel Hammarbäck planterade för ett drygt halvsekel sedan kring majstångsplatsen i Almo. Jag tyckte att lite av det kulturella turistvärdet kring majstångsplatsen utanför mitt hus gick förlorat, och jag, och speciellt min familj, upplevde tomheten kring stubbarna som återstod. Platsen förlorade något av sitt liv.

Året efteråt planterade jag dit fyra nya glasbjörkar, men de fick stå på min sida av häcken kring majstångsplatsen. Nu börjar dessa fyra björkar bli riktigt vackra med framträdande vita stammar och ett härligt grönt lövverk. Platsen har återfått en karaktär.

Som ett led i förnyelsen har Bo Hans sett till, att det även kommit dit nya sköna sittbänkar. Till min glädje såg jag, att nu har björkarna blivit tillräckligt stora för att börja ge en behaglig svalkande skugga för de som slår sig ner på någon av de fina bänkarna.

Ordningen återställd!

Kringbyggda gårdar, gärdesgårdar och staket

Ett par tidningsartiklar i Falu-Kuriren rörde nyligen upp känslor i bygden. En mot gärdsgårdar i byarna och den andra för dessa.

Reaktioner lät inte vänta på sig från olika håll.

För mig är frågan ganska enkel. Gamla byar, som de såg ut förr, hade smala grusvägar som slingrade sig runt kringbyggda gårdar med gråa hus. Det fanns inga motorfordon, men däremot var hästspillningen frekvent med dess säregna lukt, som ingen reagerade negativt på. I Almo hade vi en kulturblomma som var helt beroende av hästspillningen vid vägkanterna. Den blomman försvann med försvinnandet av arbetshästarna. Det var fattigt och allt var odlat med omtanke och tanken, att det skulle vara till nytta för byinvånarna.

Kring husen fanns varken staket eller gärdesgårdar. Staketen kom till byn då de kringbyggda gårdarna började bli mera öppna, och gärdesgårdarna kom till i fäbodarna för att hålla ordning på djuren. Nu har vi inga kringbyggda gårdar och vi har inga levande fäbodar med djur.

Tekniken att tillverka gärdesgårdar finns kvar men den måste leva vidare, så att den inte dör med det förändrade samhället.

Dessutom har våra gärdesgårdar en stor kulturell funktion i dagsläget, då vi vill visa upp våra äldre traditioner, där vi kan tala om det som vi tycker att hör ihop med vår kulturella genuitet.

Vad slags turistby vore Tällberg utan sina gärdesgårdar kring turisthotellen? Modernt påfund, men i hög grad uppbyggt på ett synsätt på stabil, kulturell och genuin grund.

Det är bra om vi i Almo kan visa upp några kringbyggda gårdar utan vare sig staket eller gärdesgård som exempel på gammal gårdskultur. Det är också bra att vi kan visa på rödmålade staket, som är ett senare påfund och hör ihop med sin tid. Det är också bra att vi i byarna kan visa upp lite äldre tekniker som hör ihop med byarnas kulturella bakgrund, där gärdesgårdar har sin givna plats utan att vi ska behöva leta upp en döende fäbod för att se detta.

Sedan skulle jag gärna se att någon i byn tog initiativ till att den numera försvunna ”hästspillningsblomman” fick chans att återkomma till byn. Den lukten kan vi nog stå ut med.

Kollgåln i Alvik

Temperaturen sjönk ner till plus fyra grader nu under morgonen. Är det eftersommar redan?

Gårdagskvällen var i alla fall skön med besökande Brigit från Schweiz och grannen Johnny på hans veranda. I frånvaro av Geetha gjorde jag mitt första försök att tillaga en indisk tandoorikyckling. Själv blev jag riktigt nöjd med den, och jag tror, att jag ska kunna försöka mig på en repris så småningom.

I samband med att Bengt Borkeby går igenom fastigheterna i Alviks by gav jag honom lite mera kött på benen även från min fritidsfastighet Alvik 184:1. Jag har tidigare inte skrivit ner det, så det blev ett lämpligt tillfälle att göra en historisk beskrivning.

Som barn följde jag under många sommarlov från skolan i Stockholm med morfar Ris Erik Olsson och hässjade hö på den lilla åkerlappen på kullen i södra Alviks utkant med skog på tre sidor. Jag kommer så väl ihåg då han sa, att ”nu skä vi tä Kollgåln å slö”. Jag funderade någon gång varför den lilla åkerlappen hette ”Kullgården” men jag frågade inte, men det var först senare jag förstod att översättningen nog skulle vara ”Kålgården”.

I de gamla papperen från början av 1800-talet fanns det en speciell kålgård omnämnd på många av fastigheterna utanför sin egen gårdstäppa. Det var ju kål som gällde som stapelföda innan potatisen kom, och det blev en slags dåtidens potatisåker.

I början av 1950-talet tänkte min morfar sälja åkerlappen till pingströrelsens grundare Lewi Petrus för 500 kronor. Då min far fick veta detta, gick han resolut över till morfar och sa, att han skulle gärna vilja köpa tomten för dubbla priset än vad Lewi Petrus ville bjuda. Far köpte den för 1000 kr, och han sa efteråt att ”inte ville han ha in nån Lewi Petrus in i byn inte”.

Far hade då renoverat klart Almohuset för vår familj, och han var redo för ett nytt husprojekt. Det blev fritidshuset på Kollgåln. Det blev det första huset som byggdes längs Jämsängsgattu. Senare följde andra hus, som så småningom blev den husklunga i Alviksbyn med både permanent- och fritidshus, som finns där idag

Fritidshuset på Kollgåln sattes upp cirka 1953-55. Jag kommer ihåg hur jag lärde mig hata snickerijobb och bruk av hammare, då jag spikade innertaket på husets övervåning. Jag var väl då cirka 12-13 år gammal. Då jag år 1956 kom upp i mopedåldern använde jag huset flitigt med mina ungdomsvänner, och vad jag kommer ihåg var huset klart åren strax innan, alltså 1954-55.

Den 20 maj 1970 fick jag lagfartsbevis på fastigheten från inskrivningsdomaren i Nedansiljans domsaga efter att köpebrevet undertecknats 1 mars 1970 med Anna och Anders Skarner som säljare och Göran Skarner som köpare för 19 000 kr.

Samma år ansöktes om byggnadslov för att sätta upp ytterligare ett hus på fastigheten. Byggnadslovet har beslutsdatumen 4/8, 1/9, 7/9 och 9/9 1970, och jag har ett sparat utdrag av byggnadslovet daterat 20/9 1970. Min far flyttade då vårt gamla gårdshärbre för PerNilsgården Almo L19 (S10) alltså FGH 85:1 vid Almo Råbäcksvägen 1. Härbret stod då intill vägen vid infarten till nuvarande Almo Råbäcksvägen 8.

Det blev ett sätt att spara det gamla fina härbret inför eftervärlden, och det pryder nu sin plats intill mitt fritidshus i Alvik.

Skogsmästarmatrikeln

Efter en sen blogg igår morse, blir den desto tidigare skriven idag. Klockan är ännu bara halv fem, och solen håller just på att försöka klättra sig över min granne Ollasgårdens stora och långa ladunock, som från mitt hus sett skymmer Hallberget i nordost.

Vilken vacker sommar att komma hem till! Visserligen börjar många muttra över att trädgårdarna börjar bli för torra, men då skulle dessa se min ”trädgård” i Kerala i mars månad, då tropiksolen har glödgat den under tre månaders tid utan nämnvärd nederbörd. Då får man leta efter gröna grässtrån.

Årets skogsmästarmatrikel låg och väntade på mig vid min hemkomst. För varje gång den anländer är det numera en tankeställare på hur all tid har sitt slut. Den här gången ser jag att 6 av mina kurskamrater har avlidit, vilket innebär över 20%. Jag känner en stor tacksamhet att jag får tillhöra de 80 procenten som får förmånen att fortsätta leva en en period till.

Dessutom känner jag mig oändligt tacksam för att jag inte lider av någon krämpa, som hindrar mig för någon slags fysisk aktivitet. Infektionen i mitt högra ben gick bort, men jag fick kämpa med den under en längre tid, än vad jag tidigare erfarit. Styrkan och motståndskraften i kroppen avtar.

Det är lika så gott att erkänna för mig själv att jag inte är 40 år längre, ja, inte ens 60.