Vackert väder

Nu har torrperioden kommit igång på allvar. Till att börja med med behagliga temperaturer på 27-30 grader och 22-23 under mornarna. Väldigt lagomt!

Elförsörjning 100 år i Almo

Den första september i år bloggade jag om att det i år är 100 år sedan Almo by fick sin första strömförsörjning från ett simpelt hemmagjort elnät.

Det var i mellandagarna 27/12 1918 som tidningen Dalpilen uppmärksammade händelsen med följande ord ”Under förra veckan har byarna Alvik och Almo i Siljansnäs hugnats med elektriskt ljus”.

Tidigare Almobon Åke Alm skrev för 10 år sedan en liten anekdotisk artikel i det lokala magasinet ”Budkavlen” om en händelse i samband med att strömmen kom till byn. Han återberättade utifrån sin fars utsago:

”Längtan efter Knycken. Det är nu exakt nittio år sedan elektriciteten kom till byn. Först kom den till Almgårdarna eftersom kraftverket var installerat i ett hus vid Almo ångsåg. Generatorn drogs av sågverkets ångmaskin några timmar morgon och kväll. Nästa abonnent var prästgården med en ledning på stolpar dit. Det var således viktigt att prästen skulle ha lyse.

Bland Almopojkarna gick ett rykte att man kunde få en rejäl knyck av elströmmen. Drömmen om den upplevelsen växte sig allt starkare – så varför inte prova?  En kväll före jul var ett antal pojkar samlade i Momats Karins kök, som nyligen fått elström till en lampa i taket. Nu skulle den spännande och efterlängtade knycken erfaras! Pojkarna tog varandras händer i en lång ”kedja”. Den sista i ledet tog ett rejält tag i vattenkranen medan den förste skruvade ur lampan och stack in en spik i lamphållaren! Effekten blev chockartad. Jag trodde att jag skulle tappa armarna berättade min far som var med i ”kedjan”. Nu är de alla döda – men lyckligtvis inte av den hemska upplevelsen.”

Tack Åke för att du skrev ner händelsen och gjorde den oförglömlig.

Christmas Carols

I förrgår gjorde vi vårt första besök för säsongen på tennisklubben. Det var i samband med en besökande ungdomlig ekumenisk sånggrupp som i ett mycket fint program framförde Christmas Carols. En ny fin erfarenhet för mig i Kerala.

Vi övernattade i ett av gästrummen, träffade och umgicks med många gamla bekanta.

Häromdagen fick vi vårt förväntade slutet-av -december-regn. I år blev det bara 6 mm, men det var förstås härligt uppfriskande. Fortsättningsvis blir det mest bara sol och torka i väderleksrapporterna.

En uggleunge har börjat flyga. De två andra tittar på. Så även jag!

Stilla natt på Mukkunni Hill

Tidig morgon kunde jag idag vakna upp till tonerna av den mest juleliga psalmen av alla ”Stilla natt …”.

Tonerna kom från högtalarna i en av kyrkorna på slättlandet nedanför mig. Det var inte de vanliga sakta stillsamma tonerna som framfördes till sången. Istället var det mycket rytm och ett högre tempo än åtminstone jag har blivit van vid från min kulturella bakgrund. Men tonläget var densamma  och jag kunde ligga kvar i min säng och lyssna in mig i nostalgi.

Annars är det inte mycket som märks av jul. Ja förstås, julens kommersialisering når ju även hit, och går jag in på ett stort varuhus nere i stan kommer jag säkerligen att även där få höra julsånger från deras högtalare tillsammans med allehanda tomtar och tingeltangel.

Sedan har vi även fått vår lilla beskärda del av julgåvor i form av ”Christmas cakes” från de vi har någon slags kommers tillsammans med. Vår bank skickade ett par representanter ända upp till Mukkunni Hill Villa med en rejäl glaserad tårta, vår närmaste stenbrottsägare kom själv med adderade presenter, satte sig ner och tog det lugnt, och sedan blev det ett par ”cakes” till.

Nu har vi nog med kaffebröd i frysen tills vi åker hem till Sverige igen.

I natt fick vi några regndroppar som brukligt är i slutet av december. Det var inte så många regndroppar så att jag kunde se dom i regnmätaren, men det blev lite småblött på terrasserna. Dessa småregn brukar avslutas med en rejäl regnskur under de sista dagarna före nyår. Sedan kommer den torra torrtiden.

Det har blivit lite livligare i ”holken” ovanför mitt sovrum. En timme innan soluppgången var alla tre uggleungarna utanför takutsprånget, och på hustaket började de känna på hur vingarna fungerar.

Det var inte fråga om att flyga. Men de kunde få en första erfarenhet av att det finns kraft i vingarna, och att det gick snabbare att gå på taket, om de dessutom använde sig av vingarna. Dessa ungar är en skön syn, och de låter mig stå och beundra deras framsteg tills de efter hand försvinner in i ”holken ” igen.

Kul att det blev flygga tornuggleungar även i år på Mukkunni Hill.

43dje årsbrevet

Såja, då var den obligatoriska handlingen effektuerad.

Det gäller mitt årliga personliga brev till våra vänner, där jag skriver om vad som har hänt under året och något om vad som komma skall. I år är det den 43-dje upplagan och ett halvsekel närmar sig.

Det första rundbrevet skickade jag ut 1976 i samband med att jag hade börjat arbeta på Bai Bang-projektet i Vietnam. Visserligen skickade jag ut ett mera begränsat rundbrev även 1975, då jag redogjorde för min hemresa från Swaziland till Sverige med min tvåhjulsdrivna, icke-luftkonditionerade Peugeot 404, vilket tog mig tre månader. Det var en resa jag inte ville ha ogjord. Jag lever ännu med ett stort leende på de härliga minnena från den resan.

Årsbrevet är egentligen ganska opretentiöst, torr i sin stil och ganska enkelt skrivet rakt upp och ner. Men då blir det i alla fall av. Många andra har tröttnat på för höga ambitioner, men min gamla jobbarkollega Maria har i alla fall hållit ångan uppe och skickade nyligen ut sitt trettionde årsbrev.

Det här året är upplagan 110 personer. Jag gör löpande i ordning mejl-adresslistan under året, och då året närmar sig sitt slut trycker jag helt enkelt på sändknappen och liggande oändrade adresser ändrar jag efterhand. Mitt årsbrev publiceras numera bara per mejl.

Skulle du inte redan ha fått mitt årsbrev, men skulle gärna vilja ha den tillställd, så hör av dig direkt till mig på mejlen eller lägg in en kommentar till den här bloggen. Då hamnar du även direkt med på nästa års sändlista.

Om ett par dar kommer jag även att skicka ut en version på engelska till mina engelsktalande vänner. Även de är ganska många efter alla utlandsår under närmare 35 år.

Det är trevligt att det finns en viss kontakt med de många som en efter en börjar försvinna i glömska. Tyvärr är ju så att allt har sin ände, och jag kan inte tala om i förväg vilket år jag kommer att sluta skriva min årsberättelse.

Gott nog!

Stadsbesök till slut

Efter att ha varit här nere i Kerala under drygt två månader gjorde Geetha och jag till slut vårt första besök in till stan under den här vistelsen.

Vi tog oss igår i kragen och åkte ner till veckans TGIF-samling. Vi var ett tiotal personer som mötte upp, men det var ingen av dessa som var ny sedan förra året. Internationellt blev fyra nationaliteter representerade Frankrike, Holland Sverige och Indien. Det är nog dags med lite förnyelse i samlingen och därmed även föryngring.

En del av stan sett från hotellrummet på 11-te våningen 

Den här gången stannade Geetha och jag kvar i ett av rummen i det fyrstjärniga hotellet SP Grand Days, där vi har våra samlingar. Vi skulle i alla fall behöva göra lite inköp på stan, och det var skönt att från ölen direkt få krypa ner i en skön säng på plats.

Idag blev det ett besök i den fina bokhandeln DC Books vi har nere i stan. Ett eller flera sådana besök blir det varje säsong. Här är böcker onekligen prisvärda. Den här gången fastnade jag för:

• Den senaste i en under åren lång rad av böcker om Keralas historia. Vi får se hur mycket nytt den har att ge läsaren, men jag vill göra en snabbläsning och se.
• Shashi Tharoors senaste bok ”The paradoxical Prime Minister Narendra Modi and his India”. Jag ska med nöje läsa mera om Modi och om det han står för.
• Boken ”Kannur – Inside India´s bloodiest revenge politics”, skriven av sonen till Keralas kände och ökände marxistledare Pattiam Gopalan. Det ska bli spännande att få veta lite mera från en riktig ”insider”.
• Sedan fick det bli en bok till av den berömde Keralaförfattaren R.K. Narayan. Inte för att jag gillar hans författarskap, men det är mera för att följa upp det han skrivit om.

Så det blir lite mera läsning under några lediga stunder från min vidare forskning i Almos historia, som fortfarande är lika spännande och drar ut på tiden genom nödvändiga omskrivningar.

Mongoose eller vad? Usha tillbaka

Deepu går nästan varje morgon strax efter gryningen den långa uppförsbacken från byn upp till vårt hus för att ta hand om de dagliga aktiviteterna i köket. Han brukar då vara en god iakttagare av naturen omkring oss.

Idag stötte han på ett djur han inte tidigare sett. Det var av typen en mörk mongoose eller civet cat. Djuret ville inte direkt gå ur vägen för honom men morrade och visade sig aggressiv och gjorde vår annars orädde Deepu obehagligt rädd. Vi tog fram djurboken men han lyckades inte peka ut vilken djurart han sett.

Under de senaste två veckorna har både Geetha och jag hört prassel från ett hundstort djur under vårt nu fruktbärande fikusträd. Jag har smugit runt omkring och under trädet men så fort jag kommer i närheten har de prasslande ljuden tystnat. Vi fortsätter att hålla korpgluggar öppna.

Usha har inte jobbat hos oss under ett helt år, eller är det kanske två eller tre år. Det är svårt att hinna med tidens gång då tiden numera går så fort. Idag är hon i alla fall här och städar i huset. Då hon kom gående i sin klarröda fotsida klädnad blev det ett väldigt liv på alla våra fem hundar. Det var svårt att få hejd på dom då de gjorde några mindre aggressiva utfall mot henne.

Nu tillhör Usha en av dessa få som är helt orädd för hundar, och hon negligerade dom fullständigt. Det gjorde dom ännu mer högljudda och aggressiva. Jag tror att hundarna tog henne som en utmaning och Unni och Elly såg förnärmat upprörda ut att ha henne inne i huset.

Det är i alla fall ett gott tecken att våra hundar inte släpper in vem som helst.

Asiatisk sommargylling

I natt fick vi en riktigt härlig  25 mm regnskur Tyvärr sov jag utan att vakna, men Geetha låg och lyssnade på det härligt intensiva regnet medan åskan mullrade intensivt och blixtarna lyste upp natthimlen.

Det var nästan två veckor sedan sist vi fick ett regn, så regnet var väkommet. Det är ju torrtid, men under december brukar det i alla fall komma ett par eller tre skurar. Värre blir det i januari. Det är då torkan brukar sätta in.

Morgonen efter en regnskur brukar vara väldigt skön med en ljuv friskhet i luften. Fåglarna blir lite extra pigga och barbetterna satte igång ett intensivt ko-kroande i fikusträdet intill östra verandan.

Plötsligt hoppade en sommargylling fram ur grenverket, som från ingenstans. Den här gången satte den sig tyst på en gren och lät sig beskådas i all sin skönhet med sin klara gula färg. Hade den avgett något läte hade jag i alla fall inte hört den. Barbetterna var under morgonen alltför dominerande.

Den här sommargyllingen var den asiatiska varianten med ett bredare svart huvudband än den svenska gyllingen. Vacker att skåda och en skön morgonluft att andas!

Back Per Olssons söner

Under de senaste veckorna har jag ägnat en del tid att följa upp till vilka gårdar Almobor har gift in sig. Det är ganska tidsödande, och samtidigt kommer många nya aspekter fram på hur livet såg ut i gårdarna för flera hundra år sedan.

Det var i mitten av 1600-talet. Back Per Olsson född under 1590-talet på BackPer Landingården i Östra Almo och hans hustru Marit från Torrberg hade tagit väl hand om den gamla fina fädernegården från början av 1500-talet. De hade varit lyckosamma, alla deras fem barn hade fått växa upp till vuxen ålder, och det var dags för de tre sönerna och två döttrarna att välja sina livspartners.

Det var klart från början att äldste sonen Per skulle ta över fädernegården. Det var den allmänna praxisen i byn, och han valde en ung kvinna från grannbyn Hallen till sin hustru.

Andresonen Olof valde att bygga upp upp en helt ny gård alldeles intill den gamla gården tillsammans med sin käresta från Hjulbäck. Det var smått om mark, så det gällde att bygga husen tätt tillsammans, och det var redan ett gytter av gårdar som låg i en klunga uppe på toppen av den lilla kullen. Jordbruksmarken nedanför kullen och i kullens sluttningar behövdes för försörja sig.

Även den tredje sonen Lars byggde upp en ny gård. Han tog sig hustru i PellesBrasargården i Västra Almo och byggde upp en ny gård även han på en avstyckning från den gamla gården. Han representerade den äldsta gården i Östra Almo och hon den äldsta i Västra Almo. Den nya gården blev PellasGotgården.

Hur gick det då för de två systrarna. Ja, det lär jag återkomma till i nästa blogginlägg.

Tornuggleungar

I förrgår hörde jag ett sisande ljud uppifrån takutsprånget ”holken” ovanför mitt sovrum. Jag förstod att det måste vara ljud från en ny kull med uggleungar.

Igår fick jag mina antaganden verifierade. Då visade två ganska nykläckta uggleungar upp sig inne i holken tillsammans med deras moder. Jag kunde se ungarna tack vare min kikare. Annars är det för mörkt därinne för att kunna skymta de små liven.

I år har det varit ovanligt tyst i och omkring holken. Den sjätte november bloggade jag min oro över att jag då ännu inte hade sett något tecken på häckning.

Eftersom det borde ta cirka tre till fyra veckors ruvning var troligen äggen redan då ganska nylagda. Jag kände mig lite snuvad på tecken på häckning, men har nu glatts över att häckningen så långt lyckats även i år.

De färggrant vackra biätarna har varit på gång med sina läten och gruppflygningar under ett par veckors tid. Nu har även de ko-krroande gröna kopparslagarbarbetterna Megalaima haemacephala indica börjat att komma igång med sina ljudliga läten.

Det låter en hel del utanför mitt kontorsfönster, och de tycks trivas kring huset.