Tor von Schreeb

I höstas påbörjade jag boken ”Färdens frihet – En fältskärs berättelser” av läkaren Tor von Schreeb på Ersta sjukhus i Stockholm. Han föddes 1926 och begav sig ut på sitt första utlandsuppdrag år 1951. Landet blev Korea under Koreakrigets dagar. Sedan följde hans uppdrag i många olika länder, och igår läste jag igenom hans erfarenheter i Etiopien i början av 1970-talet.

I hans berättande låter det så långt tillbaka i tiden, men samtidigt slog det mig, att det var ungefär då även jag var där. I början av 1974 lämnade han landet efter tre år som läkare i landet, och i början av 1975 kom jag körande genom landet med min Peugeot 504 på min 2500-milaresa från Swaziland till Sverige. Jag bodde då hos svenska vänner i Addis Abeba. Lugnet i landet, då Tor var där, under kejsar Haile Selasses tid hade utbytts till den kommunistiska regimen under Mengistu, då jag passerade, och det var större oro i landet. Eritreakonflikten hade börjat, och jag kunde inte köra vidare norrut, och jag blev tvungen att lasta bilen på ett tåg och ta mig österut till TFAI, som numera blivit Djibouti.

Det var intressant att läsa om Tors erfarenheter i Etiopien och jämföra med mina egna samtida Afrikaerfarenheter. De tangerar ganska ofta, och jag kände igen mig i delar av hans beskrivning av Etiopien både från andra afrikanska länder och från min genomresa genom landet.

Jag kan se hur han trivdes med sin etiopiska vistelse, samtidigt som jag hade tillfälle att fascineras av min egen ettåriga tillvaro i Swaziland på ett FAO-jobb och min bilresa därifrån hem till Sverige.

Vårvinter på väg

Den blåa himlen öppnar sig under morgonen efter några dagars molnigt väder. Utomhustemperaturen har samtidigt stigit avsevärt och rör sig kring nollstrecket med en överkant åt någon minusgrad. Snön på taken i söderläge börjar röra på sig och glida nerför tegelpannorna till marken. Det har länge varit ett tjockt lager av snö.

Den kommande veckan är sportlovsvecka, och barnen ser ut att få en riktigt solig och fin vårvintervecka. Det kommer att bli en vacker omväxling till den senaste rejält kalla väderleken. För mig känns det bra att ha fått vara med om bådadera. Jag skrev just till Geetha, att i år hade jag verkligen tur med min ankomsttiming. Det känns bra.

Om någon undrar vad vi gjorde på det lokalhistoriska mötet i onsdag, så kan ni nu gå in på Siljansnäs hemsida och läsa. Vi är den enda gruppen/föreningen som både aviserar våra möten på hemsidan och skriver efteråt om vad som avhandlats. Sedan går det att följa vår egen historik, om vad vi har gjort på alla våra våra möten, sedan vi startade i april 2004. Ojdå, det har redan gått sju år sedan starten.

Eftersom vi nu har fina lokaler och bra utrustning, blir det roligt att få komma igång igen efter min vinterperiod i Kerala.

Wilhelm Eric Svedelius

Efter ett trevligt tips från min bloggarkollega ”Hjortronmyren” inhandlade jag boken ”Anteckningar om mitt förflutna liv” från 1894 av Wilhelm Eric Svedelius, född 1816, på ett antikvariat i Uppsala. Han besökte Dalarna sex gånger, varav han bodde ett år i Leksand 1835-1836. Svedelius skrev ständigt utförlig dagbok,och han har mycket att förtälja eftervärlden om sitt liv i den akademiska världen och tidsrelaterade upplevelser.

Han var dessutom intresserad av resor och fick tillfälle att besöka både Danmark och Finland. Längre än så kom han inte, men han blev upprymd bara av att besöka olika landskap i Sverige, vilket alltid tog sin rundliga tid på den tiden med få järnvägar och mestadels nyttjande av hästskjutsar. Under sin Leksandstid kunde han två gånger besöka platser norr om Siljan. Det blev till Mora och Älvdalen.

Hans upplevelser i Leksand är intressant läsning, där han bodde med sin moder i ett av husen vid kyrkan. Hans far skulle börja en prästtjänst i Leksand, men dog innnan han tillträdde. Modern fick emellertid under ett ”nådår” bo kvar i kyrkområdet med sin son.

Som ståndsperson fick han se livet hos befolkningen bara på ytan, eller som han uttrycker det ”med allmogen kom jag ej mycket i beröring”, men läsaren får en god inblick om livet och umgänget i prästgårdar och herresäten.

Wilhelm var mycket imponerad av Björkberget, vilket han ständigt jämförde andra vackra ställen. Men västerut var ödemarken, där ”Brahammar låg som en oas i öknen”.

Sedan skriver jag direkt från boken på sidan 189:

”Söndagen vid Leksands kyrka hade en egen märkvärdighet. Socknen hade mer än 10 ooo invånare, foilket var mycket kyrksamt, man ansåg sig mången helgdag kunna beräkna den i kyrkan församlade menigheten att utgöra ett antal 5000 – 6000 personer. Anblicken af denna folkmängd, som utbredde sig inom kyrkans hvalf, och ljudet af den från tusentals röster uppstämda psalmsången gjorde ett väldigt intryck. Och lika så när efter gudstjenstens slut den stora mängden utgöt sig öfver den öppna platsen utanför kyrkan, framstälde den böljande folkmassan, alla klädda i den nationella daldrägten, en märkvärdig tafla. Märkvärdigast var dock att se båtarnes ankomst på söndagsmorgonen. Turisterna förmanades alltid att icke försumma en promenad till Barkdalen (landstigningsplatsen) på söndagsmorgonen.”

Det var tider det. Nu kan vi drömma oss tillbaka, om hur det kunde ha sett ut och att få lyssna  till ljudet av den mäktiga psalmsången.

Hälsning från Geetha

Geetha har nu lämnat in sin Nepalrapport. Både hon och jag jobbade med den i slutändan, även om det ju är hon som skriver den och gör jobbet.

Under tiden strömmar det in förslag till andra uppdrag. Den här veckan gäller det Turkiet, Armenien och Sydostasien från tre olika europeiska företag, och veckan innan var det Fiji. Geetha sorterar ut, vad som kan kännas bra för henne, och sedan är det den vanliga offertprocessen som gäller.

Under tiden 7-21 mars planeras filminspelning på Mukkunni Hill. Det passade inte oss tidigare, då vår familj var samlad i huset och Geetha skrev rapport. Nu blir det tydligen av.

Mukkunni Hill fick en till rejäl regnskur under veckan, så marken hinner inte bli fullständigt uttorkad mellan de spridda skurarna. Men samtidigt ökar värmen, och det börjar kännas bra med att sova i luftkonditionering igen.

Idag åker Geetha ner till Kovalam Beach och tar ett välbehövligt latigt veckoslut och umgås med vänner igen. Det är henne väl unt. En av dessa vänner är Mailis från Borlänge, som troget kommer ner till Kovalam varje år.

Lokalhistorisk byforskning

O, vilken vacker morgon! Snön lyser strålande vit i det behagliga solskenet, som sakteliga börjar värma mera ju längre fram mot våren vi kommer. I morse var det minus 25,4 grader. Då är det skönt att sitta inne i ett varmt hus och titta på det vackra utanför. Det kanske är den sista riktigt kalla morgonen för den här säsongen. Åtminstone tillfälligt går vi mot något varmare dagar. Jag hade tur som fick vara med och uppleva lite av den här riktiga vintern.

Det blev ett bra möte igår i den lokalhistoriska gruppen. Det kändes lite av en uppstart inför det vi kommer att att syssla med under eftervintern. Det är några byar, som håller igång gårdsefterforskningarna för att vi senare ska kunna sammanställa byvis. Samtidigt börjar vi få material, som kan samordnas mellan byar. I en gammal socken som Siljansnäs var det tidigare få ut- och inflyttningar i bygden, och det är intressant att följa hur människor flyttade mellan gårdar och byar.

Vi får se, om vi kan få igång ett par byar till med någon eller några aktiva personer. Det vore bra inför en framtida sammanställning, där vi kan följa hur folkförflyttningarna har gått inom bygden under tidigare generationer.

Lokalhistoriska gruppen i Siljansnäs

Ikväll samlas ett antal personer från bygden för ett lokalhistoriskt möte. Inget möte har hållits i min frånvaro sedan i slutet av oktober, men nu är det dags. Vi är en liten grupp på 10-15 personer som samlas och försöker hitta igen, vad som hände och skedde förr.

I första hand jobbar vi byvis, och oftast utgår vi ifrån gamla kyrkböcker, som numera bekvämt finns på Internet. Det är märkligt hur mycket material som finns bevarat, men samtidigt hur lite av detta, som har gjorts lättillgängligt.  Vi jobbar nu med tillgängligheten, sammanställningar och analyser. Några byar har dessutom hunnit med att göra en bybok. Troligen kommer flera att följa. I år är det Olsnäs fäbodar (numera by), som står i tur att ge ut en bygdebok med Karin Byström som främsta drivkraft.

Vill du veta mera om den lokalhistoriska gruppen kan du gå in på Siljansnäs hemsida och vidare in på fliken ”Om…”.

Vi är inte en isolerad expertgrupp utan alla med lite intresse om ämnesområdet kan komma och lyssna in sig och även engagera sig om det passar vederbörande.

Snöskottning

Igår skottade jag mig fram till ladan. Jag behövde komma in i mitt ladubibliotek för att hämta några pärmar. Det förvånade mig att snön var så lättskottad. Ingen hård skare i skikten i år.

Däremot hade snö blåst in i ladan genom en stor springa under ladudörren, och det blev en liten driva innanför dörren. Det var bra, att jag kom hem, innan det blev töväder, så att jag nu kan skotta bort den, innan den smälter. Jag har tidigare inte sett så mycket snö i ladan, och jag ska täta springan till nästa år.

Snöskottning och ved är ett bra medel att hålla kroppen igång. Att bära in ett par vedkorgar varje morgon är ett utomordentligt bra sätt att tvinga sig ut och ge kroppen en viss rörelse för att komma igång inför dagens aktiviteter.

Kylan håller i sig någon dag till. I morse gick temperaturen ner till minus 18,4 grader, så än biter det därute.

Björkved

Maina och Björn fick en god hemresa från Thiruvananthapuram till Köpenhamn med Sri Lankan Airlines i förrgår över Colombo och London. Björns föräldrar mötte i Köpenhamn, så det blev en bekväm återresa hem till Helsingborg. Båda är mycket nöjda med sin fyraveckorsvistelse i Kerala, och de har sett fördelar med att ha hem i båda kontinenterna, men förstås även de nackdelar det medför. De har insett att det här med kultur är större och mer djuptgående mellan kontinenterna, än vad man först ytligt ser. Det är en del av den spännande tillvaron att leva i två världar.

Det är fantastiskt att naturen ger vad som behövs för bättre levnadsvillkor. Det var säkert mera påtagligt förr, då även björkens bark var viktig för bosättningen. Björkveden känns även nu nästan oumbärlig med sin livgivande kompakta värme, som veden avger. Om vi inte hade björk till förfogande i de kallare delarna av jordklotet, skulle det ha varit svårare att leva där. Nu uppskattar jag mycket att få stoppa in en björkvedklump i pannan och känna värmen därifrån på ett helt annat sätt, än vad tall-eller granved kan ge.

Johnny och jag fick en fin lunch tillsammans på Tällberg. Det var välsmakande mat med bl.a. ett stort sillbord, och jag fick lite kompensation för min missade julmat. Sedan kunde vi beundra den vackra utsikten och trevliga vintermiljön, även om vårt Almo ger en mer kompakt vinterkänsla, som jag inte vill vara utan.

En aktiv hembygd

Den vita bolmande röken stiger rakt upp mot himlen ur många skorstenar i byn, trots att klockan inte är mer än sju denna söndag morgon. Folk vaknar tydligen tidigt och vill fort ha varmt i huset. Återigen visar den digitala temperaturmätaren på -28,4 grader, och det blir åter en kall dag. Som varmast igår kom temperaturen upp i -14 grader.

Under de sista två kvällarna har jag hunnit med par sociala tillställningar. I förrgår visade Per Lindberg från Leksand bilder och berättade om sina erfarenheter från sina besök i Uganda i Sockenstugan. Det var den aktiva kulturbanken i bygden som anordnade tillställningen, vilken även inkluderade en afrikansk pepparsoppa. De som står för kulturbankens arrangemang ska ha en eloge för ständigt fina program, vilka utgör en väsentlig del av kulturutbudet i bygden.

Igår hade hembygds- och kyrkokören sitt årsmöte. Årsberättelsen kunde redogöra för ett mycket aktivt programår. Imponerande verksamhet! Körledaren Margareta gör en mycket fin insats i bygden med sitt stora och kunniga engagemang. Ytterligare en tillgång för bygden som alltför få människor tar tillvara och visar sin uppskattning för med aktivt lyssnande.

På förmiddagen är det gudstjänst i Frikyrkoförsamlingens lokal Öppet Hus. Det är roligt att församlingen samlar så många unga familjer och har en så livfull verksamhet.

Bygden behöver både en aktiv kyrka och en frikyrka. Dessa två kompletterar varann mycket bra, eftersom de samlar olika typer av människor och arbetar med verksamhet med ganska olika stilbildningar på sina gudstjänster, kyrkan med sin genomtänkta liturgi och strikta former och frikyrkan med mycket lovsång och spontanitet. Det är fint!

Idag blir det nog en lunch på Tällberg med grannen Johnny. Det tycks bli en tradition vid min hemkomst. Vi hinner prata igenom vad som händer och kommer att hända i byn, och utbyta tankar om vad som händer omkring oss i våra olika livsmiljöer.

Det är intressant att vara tillbaka till min hembygd igen, där jag har mina egentliga rötter.

Minus 28,4 grader

Temperaturen har gått ner till minus 28 grader. Jag tog just en uppfriskande promenad i byn, och det var behagligt att känna hur kölden bet i skinnet på kinderna. Det var lite av det här jag längtade efter, då temperaturen började gå över plus 30 grader i Kerala. Det var länge sedan i mitt liv jag har upplevt en utomhustemperatur kallare än minus 25 grader. Nu vet jag hur det känns igen med det härliga knarrandet under skorna och det kyliga bettet mot oskyddade delar av huden.

Åja, jag kan ju alltid gå tillbaka till mitt varma hus och njuta av värmen från torr fin björkved. Annars skulle jag säkerligen inte uppskatta hur kylan biter i skinnet. Ute i en hage såg jag två hästar, som stod utan skyddande täcken på dig. De måste nog uppleva, att det är riktigt kallt. Deras tidsfördriv var nu att stå och tugga i sig mycket hö. Förhoppningsvis kunde det dämpa deras frusna känsla något.

Det råder en stilla helgfrid över byn. Naturligtvis håller sig folk inne, och än har jag inte sett någon mer bil förflytta sig i byn under morgonen, än tidningsbudet som kom för ett tag sedan. Det var oerhört tyst. Det var bara några domherrar, som behagade ge ifrån sig några vintriga visslingar. Deras ljud passar så bra in i en svensk, kall, snöig vinteratmosfär.

Igår var jag till Rune och hämtade min post, som han fått från grannen Joslin, som troget tömt min postlåda under min bortovaro. Det blir en hel del läsning och uppföljningar. På 3½ månad samlas en ganska stor hög med post. Jag kommer nog att börja med läsningen av W.E. Svedelius, född 1816,  ”Anteckningar om mitt förflutna liv” (1884) om hans erfarenheter från sin tid i Leksand under 1830-talet.

Annars är Britt-Marie Mattssons roman ”Maktens kulisser” den bok jag läst senast, eftersom jag hade den som reselektyr på min hemresa från Kerala. Boken imponerade inte på mig, och det är inte riktigt den litteratur,  som jag normalt ägnar mig åt. Men omväxling förnöjer ju, och boken höll mig sysselsatt till sista sidan under nästan hela resan.