Nytt från Mukkunni Hill vecka 604

Det torra vädret håller i sig. Ingen uppmätbar nederbörd under hela januari månad.

Gummiträden är avlövade. Det ser höstlikt dött ut, men det öppnar dock utsikten mot bergen något. Varje morgon ett tjockt soldis som fördröjer solens strålar att nå oss. Det är alltså som det ska vara under den här intensiva torrtidsmånaden.

Frukterna på vårt fikusträd utanför västra verandan är desto mer eftertraktade av både apor och jättefladdermössen ”flygande hundar”. Det finns faktiskt träd som ger frukt eller ger nya löv under den mest torra årstiden.

Under veckan satte vi på luftkonditioneringen i sovrummet nattetid för första gången under den här säsongen. Det är skönt att ha den tillgänglig när nattemperaturen känns en grad för varm.

Under de senaste sju dagarna har vi haft luncher hos oss vid fyra tillfällen för olika grupper av folk, så det har varit en intensiv vecka inte minst för vår husets allt i allo Deepu. Det var vänner nere på stan, någon väninna till Geetha, läkarfamiljen i vårt närliggande Parvathi hospital och svenskar boende i Kovalam och Varkala. Vår vattenbassäng blev ovanligt livligt frekventerad.

Idag har vi en grupp mer prominenta internationella malayalis på lunch, där den mer namnkände är förre indiske ambassadören i FN T.P. Srinivasen.

Han har börjat gå in i politiken i Kerala, och igår var det en hel fyrsidig bilaga i den lokala tidningen, om hur han i förrgår blev brutalt nerslagen av ett gäng ungkommunister.

Då kommer han inte på vår lunch blev Geethas första kommentar, men det gör han tydligen.

Brasar Erik Anderssons efterföljare

Dom första tre skollärarna i byn kom från Pellesgårdarnas kärnområde, alltså Brasar, Göstas och Pellas. Igår presenterade jag Erik Andersson från Göstasgården.

I dagens blogg är turen kommen till Pellas Per Persson (1746-1825) från Pellasgården och Brasar Anders Persson (1789-1809) från Brasargården. Per övertog lärarmanteln från Erik och fortsatte undervisningen under fem år under tidsperioden c:a 1795 – c:a 1805. Han titulerades skolmästare i de två husförhör som gällde åren 1792-1803 och 1804-1815.

Pellas Per gifte sig med Anna Persdotter från Alvik, född 1743, och de fick tio barn tillsammans men bara fyra nådde vuxen ålder. I slutet av sin levnad betraktades han som ”något fattig”. Det var knappast för pengar de första lärarna ställde upp för sina skolbarn. I hans personalier står att han var ”nitisk och arbetsam”.

Efter Per tog Brasar Anders  över undervisningen, då han var bara c:a 17-18 år.  Hans liv kortades dock alldeles för snabbt och avled bara 20 år gammal. Hela hans familj fick uppleva upprepad död för deras unga söner under en fyraårsperiod. Han äldre bror dog vid 27 års ålder och hans yngre bror då han var 13 år, och det blev hans syster som såg till att gården fick leva vidare i släkten.

Under nästa vecka tänker jag fortsätta med de efterföljande lärarna i Almo. Först ut blir tre lärare från Smångsområdet i Västra Almo.

Första skolundervisningen

Det skulle dröja ända till 1770-talet innan den första organiserade skolundervisningen skulle komma till stånd i Almo. Det var i all enkelhet i Göstasgården i Västra Almo eller började kanske redan i Brasargården innan Göstasgården byggts upp.

Back Erik Andersson (1744-1822) från Holgården i Östra Almo hade år 1775 gift in sig i gården med dottern Anna. Båda gårdarna hade sedan länge läskunnigt folk, och Erik tog det behjärtansvärda initiativet att bilda en första skolklass med barn från byn.

Han var knappast någon utbildad lärare och troligen fick han inget bistånd från socknen för sin lilla verksamhet. Erik kom igång med sin skolundervisning av bybarn i slutet av 1770-talet och fortsatte med detta fram till mitten av 1790-talet.

Erik byggde upp en egen gård intill Brasargården, vilket blev Göstasgården i Almo. Årtalet 1811 finns inristad i skorstenspipan i boningshuset, vilket skulle tyda på att huset blev byggt det året, men det mesta tyder på att gården tillkom åtminstone ett par eller kanske tre decennier innan dess.

Erik och Anna var socialt inriktade, och de tog emot kvinnor i byn som inte kunde klara sig själva. Det var Brita, född i Gjerssgården, som gick på byn som ett fattighjon och var oduglig till arbete. Det var Karin från Pellasgården, och det var en annan Karin från en annan Almogård som var sjuklig och bräcklig då hon togs omhand, och hon förblev en ofärdig krympling som var oduglig till arbete. De togs omhand vid sidan av uppväxten av sina egna två barn.

Anna avled år 1808 i en ålder av 67 år. Efter det fick Erik en svår tid och han ”for illa”, trots att hans son Anders bildade egen tvåbarnsfamilj och bodde kvar i huset.

Erik har efterlämnat ett namn om sig att genom egen initiativkraft bli den förste ”skolmästaren” i Almo, och att han med sin hustru Anna gjorde en beundransvärd aktiv social insats, då de öppnade sitt nya hus för utstötta och behövande i byn.

Läskunskapsnivån i Almo på 1600-talet

Redan under 1630-talet var Almobon Mats Olsson i tjänst som nämndeman i Leksands sockens tingslag.

Kan vi förutsätta att han var läskunnig? Åtminstone borde han ha besuttit tillräckliga kunskaper i läsning och skrivning så att han tillfredställande ha kunnat utföra sitt jobb.

Olof Matsson föddes cirka år 1620 i PellesBrasargården och han tog sin hustru Anna från Sundsgården i Sundsnäs där hon föddes 1627. Hon kom till Almo år 1657. Om henne står det att hon ”kunnat läsa i och utan bok”, och hon är den första person i Almo som har blivit omnämnd som läskunnig. Lars hustru Anna i Almgården var också från Sundsnäs och gifte in sig i Almo 1660. Så det var ungefär samtidigt som dessa två kvinnor från Sundsnäs kom till Almo.

Naturligtvis kunde även sonen Pelles Mats Olsson (1660-1731) läsa och likaså deras son Brasar Per Matsson (1684-1736) men de fick inga barn. Pers syster Pelles Anna Matsdotter (1687-1724) gifte sig med Anders i Almgården och komna från dessa två gårdar var båda givetvis läskunniga.

Det var alltså Almgården i Östra Almo och Pellesgården i Västra Almo som lade grunden till läskunnigheten i Almo under 1600-talet. Regelrätt läsundervisning skulle komma först i slutet av 1700-talet, så fortfarande var det genom individers försorg som läskunnigheten sakta spred sig i byn. Ingiften var en viktig faktor, och de först läskunniga i Almo kom från byarna Sundsnäs, Näsbyggebyn och Backbyn. Det tyder på att Almo låg lite efter i läskunnighet än många andra närliggande byar.

Läskunnigheten spred sig ganska snabbt och i slutet av 1600-talet hade Östra Almo sju av tio gårdar med personer som var läskunniga. I Västra Almo gick det saktare. Läskunniga som var födda i mitten av 1600-talet fanns bara i gårdarna Brasar, Ollas och Smångs. Vid ett par decennier inpå 1700-talet hade antalet i Västra Almo dock ökat till elva.

Myndigheterna blev mera varse om behovet av utbildning efter häxbränningarna i Leksand år 1671, men det tog tid innan man kom igång med reguljär skolverksamhet för barnen.

Den första ”utbildningen” i läskunskap i Almo

Almos lärarbostäder får avsluta min långa bloggserie om gårdarnas utveckling i Almo som pågått sedan juli ifjol.

Lärarbostadsbloggen får samtidigt bli inledningen till en ny och betydligt kortare bloggserie om utvecklingen av undervisningen i byn. I tidigare bloggar har jag tangerat ämnesområdet, och det blir återkopplingar till bloggarna om gårdarna och viss repetition om tidigare uppgifter men satt i ett nytt sammanhang.

Då jag går tillbaka till de äldre kyrkböckerna hittar jag spår av information i de äldsta husförhören och i personalier från äldre tider, där det i all enkelhet står något som att ”kunde något läsa bok”eller ”läste sin bibel”.

De första uppgifterna om någon slags undervisning i Siljansnäs har vi från 1640-talet, då en ingift kvinna till Näsbygge fjärding, Kerstin Ersdotter född 1617 i Simtuna församling i västra Uppland, bosatte sig i Björken. Hon framstår som pionjär inom skolundervisning i Siljansnäs genom att börja undervisa barn i Björken och kanske även i några andra byar i Näsbygge fjärding under 1640-talet. Om hon även undervisade något barn från Almo vet vi emellertid inget om.

Att skolundervisning redan var på väg i Leksand förstår vi av att Joh. Elai Terserus, född i Leksand och sedermera biskop i Åbo, år 1663 ansåg att, ”det hålles för ett stort vidunder, icke allenast i Leksand utan mest i hela Österdalarne, att en gosse eller flicka om 10 eller 11 år icke skulle kunna läsa rent i en bok, men andra vittna om att det på 1620-talet i Leksand hölls för stort under, att en gosse eller flicka kunde läsa i bok”.

Under 40-årsperioden 1620-1660 skulle det alltså ha skett en stor förändring av läskunnigheten i Leksands socken, och Kerstin Ersdotter var säkerligen en av de som bidragit till den positiva utvecklingen i Siljansnäs under den perioden.

Den första uppgiften om någon slags form av undervisning i Almo har vi då en piga Anna Pärsdotter, född 1648, kom till AlmNisesgården omkring 1664 från Överboda och stannade där i 8 år. Hon kunde undervisa, vilket antyder att hon kan vara den första personen i Almo som började med läsundervisning i byn, och innebar bl.a. att barnen i AlmNises blev läskunniga.

Det var det i slutet på 1660-talet vilket skulle tyda på att Almo låg något efter genomsnittet för hur situationen såg ut i andra byar i Leksand. Men Anna var den som utmärkte sig som pionjär för undervisning i läskunnighet i Almo, och det gav spridningseffekter för Östra Almo i synnerhet.

Det skulle emellertid dröja ytterligare över hundra år innan någon slags reguljär skolundervisning av barn från Almo kunde påbörjas.

Almo skola

Då Almo skola tillkom år 1908 blev även den första lärarbostaden i Almo iordningställd.

Det blev Almos första lärarbostad. Tidigare hade utsocknes lärare alltid bott i privathem, men för det mesta var lärarna från byn, och då var det brukigt att även skolundervisningen förekom i lärarhemmet.

Men innan den nya skolan mellan byarna Almo och Alvik kom till fanns en småskola under en tid centralt i Västra Almo på den plats som numera är majstångsplats. Vi vet inte när den kom till, men då storskifteskartan gjordes på 1820-talet fanns ingen byggnad på det området.

Brasar Anna Andersson f. 1877, ingift från Mon till Brasargården i Almo, berättade i början av 1950-talet att: ”Jän, vä majstångje ar ä stått ena skola förut, va en småskola. Ä va fäll ena jässpösstuggu. När Axel gifte sig dan, lage dem matn inne utnä våss å geck sen yver tä stuggu. Annars add dem mytchy relichöse möten jän”. Axel var sonen f. 1899 som gifte sig år 1923.

Tydligen fanns skolbyggnaden fortfarande kvar år 1923 och användes som festlokal och användes frekvent för religiösa möten. Skolbyggnaden såldes sedan till Alvik, där den fortfarande står kvar på en gård.

En platsannons i tidningen Dalpilen 1908-06-26 beskriver bostadsförhållandena för den nye läraren och hans villkor : ”Vikarie får plats under ett läsår 30 veckor vid fasta folkskolan (Litt. D.) i Almo från 1 Okt. d.å.. Lön 900 kr jämte vedbrand och bostad af 3 rum och kök i nytt skolhus med vackert läge nära Siljan. Platsen besättes med ordinarie till 1 Juli 1909. Sökes före 1 Augusti hos skolrådet i Siljansnäs.”

Efter nio år var det dags för utökning av personalbostäder och 1917 kunde man läsa i Dalpilen 1917-07-22: “För västra församlingsdelen bestämdes att inom en tid av 5 år ännu en skolsal inrättas vid Almo folkskola samt bostad åt lärarinna”.

I början av 1950-talet var det dags att bygga en ny fristående lärarbostad, och sedan kunde man inhysa lärare i den nya lärarvillan och i lägenheter på både över- och undervåning i skolhuvudbyggnaden. På drygt 40 år hade det blivit väsentliga förbättringar.

Vem som fick tjänsterna och vilka som fick bo i de nya lärarbostäderna tänker jag återkomma till i senare bloggar.

Almo skola med huvudbyggnaden bakom till höger, småskolan (nuvarande bystugan) i förgrunden och den röda lärarvillan skymtar till vänster

Almo skola lades ner i och med vårterminen 1970 och skolområdet ombildades till tre fastigheter, som gick till försäljning.

• Småskolbyggnaden med kök och matsal blev Almo bystuga.
• Huvudbyggnaden såldes så småningom till Pernilla Grahn, som fortfarande är lagfaren ägare, dock att fastigheten är under pågående försäljning.
• Lärarvillan hyrdes först ut med början 1974 innan den gick till försäljning. Fastigheten hade stor boendeomsättning.

Nuvarande ägare är Almobördige Back Albert Johansson, vars far Erik växte upp på Råbäcksvägen 9 i byn. Albert har nu med sin familj bott i lärarvillan under närmare sex år.

 

Drötmyr Anders / Törnbloms

Huset på andra sidan ån bygges upp 1955 av Anders Jansson, född 1913 i den numera utdöda Siljansnäsbyn Drotmyran. Närmaste granne är gamla bastun, där ägaren Fred Andersson fritidsbor med sin hustru Britt Livstedt. De har två gifta döttrar, som emellertid inte visar sig i Almo så ofta.

Gamla bastun t.v. och Törnbloms till höger

Anders far var Emil Jansson, som tillhörde Jan Erik Carlssons stora barnaskara från Västra Siljansnäs. Flera hundra år tillbaka hade han troligen rötter från svedjebrukande folk från Finland.

Emil växte upp i Bergfedtsgården i Västra Almo och bosatte sig sedan i Drötmyran, där huset som Anders bodde i och lekte omkring som barn fortfarande är bevarat.

Anders hade sina församlingsrötter i missionsförsamlingen och var livligt engagerad i den frikyrkliga verksamheten. Under slutet av 1930-talet bildades den s.k. Almogruppen från medlemmar ur huvudsakligen missionsförsamlingen, och den gruppen beslöt efter några år att anta namnet Taborförsamlingen. Anders blev efterhand den ledande gestalten i den gruppen och bodde under en tid i ”predikantvillan” på SkommarBolénsgården.

Anders gifte sig 1958 med Astrid Westberg från Skräddargården i Backbyn. Hon kom från samma släkt och de hade samma farfar Jan Erik Carlsson, och det innebär att även hennes far var uppvuxen i Almo. De fick två söner av vilken ingen stannade kvar i Almo, och gården såldes till en extern köpare utan tidigare relation till Almo.

År 1984 köpte stockholmaren Lars Törnblom fastigheten från Folke Nilssons dödsbo att användas som fritidsställe. Deras son Erik bodde där året-runt 1995-2001, varefter Lars med hustru Sieglinde flyttade in för permanentboende. Sieglinde har en intressant bakgrund som flyktingbarn, då hon med sina föräldrar år 1943 flydde från gammelsvenskbyn i Ukraina.

Paret Törnblom har rotat sig väl i Almo, där Lars för närvarande är ordförande i bystugeföreningen.

Nytt från Mukkunni Hill vecka 603

Natten till fredagen kom det några droppar.

Några få regndroppar som inte kunde avläsas i regnmätaren, men som visade sig som märken i det gråa dammlager som bildats på verandans svarta plastvattentankar. Det var tillräckligt för att Geetha tillfälligt skulle flytta in sin uteliggarsovplats från verandan.

Det första tecknet på regn är att de svarta skalbaggarna blir fler. Det är flera dar innan regnet kommer, och det är ett ganska säkert tecken på väderomslag. Sedan kommer det milda vindar som är långt ifrån blåsiga, moln börjar torna upp sig och luftfuktigheten ökar.

Vi har fått våra första droppar, men fortfarande har vi noll mm regn i statistiken i januari, och det ser inte bättre ut för resten av januari månad. Under den sista veckan har torkan märkts avsevärt. Naturen börjar se ganska grådaskig ut med det gråa dammet och förtvinad växtlighet som tar över mer och mer från det tidigare lummigt gröna utseendet. Så flera droppar är välkomna!

Men det ena fikusträdet har i alla fall fått ett nytt friskt lövverk. I början av veckan gav den frukt i form av klasar av små fikonfrukter som aporna och jättefladdermössen älskar. Fladdermössen är alltså tillbaka hos oss igen så länge som det finns fikon tillgängliga, och aporna försöker jag jaga bort från huset med luftbössan så gott det går.

Trots torkan sätter andra växter och träd igång sin blomning. Vår största kaktus i vår lilla kaktusträdgård visar sig vara en skönhet, då den visar den sidan till. Acaciaträden blommar men med obetydliga klasar av blommor, och det gulblommande trädet som gör marken täckt av nedfallna gula kronblad har kommit igång. Visst är det liv i naturen.

Dessutom är det under mitten och slutet av januari full fart på kopparslagarbarbetten Megalaima haemacephala indica, som med sitt k-kroande läte har tagit över fågellätena från både kungsfiskare och biätare. Fågelsång kan vi glömma, men jag uppskattar även då det bara låter från fåglarna. Speciellt dessa som det är hopplöst att få syn på om de inte hör av sig.

Den tredje valpen var för svag. Den fick inte i sig tillräckligt med mat från moderstiken Tjeja och dog i början av veckan. Det är den hårda verkligheten, men de två andra valparna är riktigt välmående och har blivit ordentligt hemtama på vår östra veranda.

Kvarnbackgården

Gårdarna i Almo by har egentligen bara funnits på norra sidan av Almoån. Så var det fram till 1870-talet.

Då byggdes den första och sista gården på södra sidan av ån. Sedan dess har ett bostadshus och ett fritidshus byggts upp.

Det är osäkert om gårdsägaren Anders Persson, född 1848, var involverad i den kvarnverksamhet, som under flera hundra år funnits i grannskapet där gården byggdes. Anders stod själv som hemmansägare, och det finns ingenting i skrift som antyder att han var kvarnägare eller sysslade med den verksamheten.

Anders var bland de första baptisterna i Almo. År 1882 blev han invald som diakon i Siljansnäs baptistförsamling och blev därmed byns förste frikyrkofunktionär.

Han gifte sig 1873 med den elva år äldre Brita, och familjen bestod av dessa två och hustrun Britas tidigare dotter Brita, som var bara 14 år yngre än Anders. Dottern Brita Ersdotter, född 1862, gifte sig år 1895 med Mats Matsson från Ollasgården i Alvik och de båda tog senare över gården. Mats kallade sig för hemmansägare, och inte heller han hade något med kvarnverksamheten att göra.

Den existerande kvarnen i Almoån gick till försäljning, och den 20:de februari 1880 fanns en annons insatt i tidningen Dalpilen av Anders Larsson från Morgården ”Ahlmo Kugghjuls-Qvarn, belägen i strömmen invid landsvägen i Ahlmo by, bestående af ett par stenar jemte nytt hus och Furudals-stöpe, såsom kugghjul och trillor, som allt av en händelse är till salu. Hugade köpare vände sig till ägaren aldra sist före den 14 mars 1880”. Undertecknat Mor Anders Larsson.

Det blev mjölnar- och baptistfamiljen Gustaf Andersson från Malung som köpte. Det är möjligt att Anders Larsson hade haft sin hand med i köprekommendationerna, och det är troligt att familjen Andersson med fyra barn flyttade in i Anders gård.

Då Anders dotter Brita gifte sig år 1895 blev det tydligen för trångt på gården, och familjen Andersson, som då bestod av sju barn, beslöt sig för att flytta. Det blev ytterligare en annons i Dalpilen 1896-10-02 ”En mindre kvarn med ett par stenar jämte gård i Almo by af Siljansnäs församling försäljes under hand på goda villkor. Uppgörelse sker med mjölnaren Gustaf Andersson, Almo, Siljansnäs”.

Jag vet inte vem som köpte kvarnen men mjölnarfamiljen Andersson flyttade år 1896 till Aspeboda och ingen ny mjölnarfamilj kom till Almo.

Mats Matsson, född 1859, och Brita, dotter i gården, blev barnlösa och gården togs över av Johan Backhans från Östra Almo med hustru Anna från Lissmatsgården i Alvik. De fick en son Per-Olov och hans moder fanns kvar på gården till sin död 1991.

Nuvarande ägare Conny Sundin med hustru Maria Larsson förvärvade gården år 1992. De är utan rötter i byn men har rotat sig väl.

AlmPellasgården

Då man kommer på landsvägen från Västra Almo norrifrån och kör genom Almgårdarna nerför backen mot ån möts man av en lång fönsterlös husvägg direkt efter Momatsgården på höger sida av vägen. Det är AlmPellasgården.

Gården är olikt andra gårdar i  Östra Almo, där gårdarna är mer öppet byggda, undantaget de få fall där vi har den gamla traditionella kringbyggda arkitekturen kvar. Gården har alltid varit lite speciell och har inte assimilerat sig till den speciella kultur som vuxit fram i Östra Almo. Det är en Västra Almogård som geografiskt har hamnat i Östra Almo.

Gården etablerades i början av 1750-talet genom en avstyckning från Momatsgården. På storskifteskartan från 1826 finns bara ett hustecken och gården fick ingen litterabeteckning. Det är tveksamt om den någon gång har varit en bondgård med husdjur.

Det började med att sonen Erik Andersson i PellasGotgården i Västra Almo byggde upp den lilla gården med sin hustru Margareta Andersdotter från Backbyn. De två döttrarna Anna och Brita gifte in sig i Pilbondas och MoenHermans i Västra Almo. Den yngre sonen valde eller blev kommenderad till den militära banan, blev soldat Snickare och gifte sig med en flicka från Åkerö i Leksand innan han bosatte sig på Bondinsgården i Västra Almo.

Den äldste sonen Anders Ersson (1758-1839) gifte sig först med Brita Matsdotter och senare med Brita Ersdotter, men det blev tydligen inga barn vare sig i första eller andra äktenskapet och gården blev tom.

Det blev istället Mats Persson från Sjönsgården i Björken som tog över gården med sin hustru Anna Matsdotter från AlmNygårds. De fick två söner Per och Mats. Båda gifte sig och bodde kvar på gården med sina hustrur, men inget av de två paren lyckades avla något barn, och gården blev tom igen.

Då kom ytterligare en son Anders Andersson (1881-1965) från PellasGotgården till AlmPellasgården tillsammans med sin hustru Maria Andersdotter från SmångsLöfbergs. Döttrarna Maria och Margareta flyttade i sin ungdom till Stockholm, och Margareta Weibert känner många av oss igen som partner med Helmer Nygårds på äldre dar. Margareta skrev år 2000 ner en mycket intressant och läsvärd livsbeskrivning ”Så blev mitt liv”.

Artikel i Dalpilen 1913

Där skriver Margareta om husbranden i gården år 1913. Branden uppstod genom att den fyraårige sonen Erik hade gjort upp en eld i köket. Hans mor blev då så skräckslagen, att hon psykiskt aldrig återhämtade sig och hon avslutade sina dagar på Säters hospital.

Sonen Alfreds familj kommer jag mycket väl ihåg, eftersom min familj bodde grannar med dom i Västberga i Stockholm under mina tio första barnaår. Internationellt började han med att emigrera till Kanada men återvände till Siljansnäs efter åtta år, då han gifte sig med Märta Landell från Landtyskgården i Backbyn. Hans son Ture har fortsatt internationellt med att flytta till Bryssel.

Det var sonen Alfreds son Erik Andersson (1909-1990) som tog över gården och hans yngste son Kjell bor med sin familj fortfarande kvar i norra Västra Almo.

Dock inte i sin barndomsgård i Almgårdarna. Den har stått obebodd sedan länge.