Små sår i tropikerna

Det började med ett ett mindre skrapsår på högra knät för en månad sedan. Det såg inte så märkvärdigt ut, så jag nonchalerade det, och det blev infekterat. Det är då det inte är bra att vara i fuktig värme i tropikerna, och lite försent tog jag skrapsåret på allvar.

Infektionen spred sig till andra småsår i båda fötterna, på bakhuvudet och på benen, så nu inser jag att jag inte klarar av det själv. Jag prövade bl.a. vårt undermedel gurkmejapulver, och det var nära att det hade gått bra. Det som återstår nu är antibiotika, vilket jag avskyr. Igår kväll påbörjade jag en femdagars kur, och sedan räknar jag med att det ska vara över.

Mangon är i säsong. Jag har hunnit lära mig en hel del om hur olika sorter smakar. Idag blev det malgovamango på frukostbordet.

Nu ska vi över till Bob och Kim och äta en vietnamesisk lunch igen. Härligt!

Agastyamalatoppen igen

Gårdagsdygnet innebar det första regnfria dygnet sedan i början av månaden.

Idag reser sig den vackra 1887 meter höga Agastyamalatoppen 30 km österut mäktigt i den klara luften under morgontimmarna. Solen går upp något söder om den högsta toppen, och under morgonen står den som en mörk silhuett i skarp kontrast till de klart vita byggnaderna, då vi riktar blickarna västerut ner över stan.

Underbara mornar ett tag som omväxling till de ständiga regnen vi fått under ett par veckor.

Under dagarna fortsätter det årliga husunderhållet med inhyrda snickare och murare. Vi har nu gått igenom alla fönster och dörrar, så att de går lätt att öppna och stänga, och vi har bytt många bitar, som av ålder började bli dåliga.

Det är en fin tid uppe på vårt Mukkunni Hill. Idag om två veckor har jag min första dag i Sverige efter den här Keralavistelsen. Just nu känns det, som att jag inte vill dit.

Väderomslag

Under de senare dagarna har vi haft en påtagligt stabilare väderlek med mindre regn och mycket vackra soliga mornar samtidigt som temperaturen har legat på en skön låg nivå.

Gårdagens tidiga morgon var frapperande vacker. De många nya höga vita huskropparna som kommit upp nere i stan framstod som skönheter i den låga morgonstrålningen. Sedan fortsatte det med med klart solsken fram till vid tiotiden.

Samtidigt påminde det mig om hur snabbt höghusutvecklingen går nere i stan. Tidigare var det mestadels låga byggnader som dolde sig i havet av kokospalmer, så att stan mestadels såg ut som ett skogsområde.

Numera börjar faktiskt Thiruvananthapuram likna något av en storstad även på håll. Den utvecklingen kan vi följa från Mukkunni Hill, samtidigt som de nya byggnaderna börjar klättra upp mot horisonten bakom stan.

 

Förbättrat säkerhetssystem

Vårt säkerhetstänkande i Mukkunni Hill har hittills inte varit särdeles genomtänkt, och vi har inte tyckt, att det funnits större anledning att ha ett utvecklat säkerhetssystem uppe på Mukkunni Hill.

Det har ju inte hänt några allvarligare incidenter, och brottsstatistiken i Kerala visar på en låg kriminalitet. Vi har betraktat Kerala som ett ganska säkert område att bo på här i världen. Inte heller nuvarande utveckling tyder på en högre kriminalitet.

Men Geetha känner ändå för att förbättra våra säkerhetsanordningar efter alla dessa 30 år, som vi har funnits här, och hon har nu börjat investera i olika säkerhetsanordningar. Det är delvis för att göra oss oberoende av att ha folk anställda i vakthuset.

Under året har vi inte haft någon vaktpersonal anställd, och vi har inte heller planer på detta under resten av året. Däremot har vi utökat tiden för närvaron av hushållerskan Usha och gårdkarlen Deepu.

Omtänket kanske hör mer ihop med, att vi vill stävja folks nyfikenhet än risken för inbrott. Efter alla filmer och publicitet om huset, har vi märkt en ökad frekvens, att folk bara vill komma upp och titta, vilket givetvis påverkar privatlivet.

Nu vill Geetha göra området mera privatiserat, och har tagit till olika åtgärder. Det började med nätstängsel med  taggtråd längs vägen, så att folk inte så lätt ska bara kunna knalla in på det stora området kring huset.

Redan för tre år sedan satte vi upp ett elstängsel kring husets närområde. Det har vi nu förbättrat med att sätta upp rejäla metallstolpar istället för tidigare vekare material. Vi märker att folk har en stor respekt för elstängsel. Det är inte så vanligt, och det låter väldigt farligt.

Nu håller Geetha på att sätta upp ett kameraövervakningssystem. Jag får nog anledning att återkomma om det i en senare blogg.

Tekniska finesser i all ära, men våra fem skällande hundar är de bästa övervakarna, både då vi är här, och då vi är borta. Det kommer ingen in i området utan att få sig en utskällning av hundarna, och då vi sitter inne i huset hör vi direkt, om det kommer någon in i vårt område.

Behövs då allt detta? Tveksamt, om vi ser till säkerheten mot inbrott. Om någon verkligen vill ta sig in i huset, då vi inte finns här, går det alltid att ta sig in på ett eller annat sätt.

Men för de som bara är lite nyfikna är det däremot ganska avskräckande.

Geetha till Myanmar

Geetha är på gång med jobb igen efter att hon just avslutat de sista byråkratiska bitarna som återstått i hennes förra projektdeltagande i Makedonien. Då hade hon kontrakt som underkonsult till ett italienskt konsultföretag i ett EU-projekt.

Nu förväntar hon sig ett kontrakt med ett annat italienskt företag för ett Världsbanksprojekt i Myanmar (f.d. Burma). Igår kom beskedet från italienarna att ”We concluded negotiations last Friday and everything went well! I’ll let you know when the project will start (and when you are expected to begin) in a few weeks. In any case that should be in early September”.

Det blir första gången någon av oss jobbar i Myanmar. Däremot har vi under olika perioder jobbat i alla dess grannländer. Vi har emellertid båda var för sig rest runt i landet, men det var under 1980-talet. Numera ser nog landet  ganska annorlunda ut, och det skulle vara intressant att få komma dit och se, hur det har förändrats.

För Geetha blir det nog en jobbmånad i taget under något år framåt, vilket för närvarande skulle kunna passa henne ganska bra.

Chans till torr tvätt

Igår fick vi en timmes sol under förmiddagen tillsammans med en mild västanvind. Det var efter många dagar utan sol.

Geetha rusade in till mig och utropade ”Oh, ett sånt härligt väder”. Det blev plötsligt ganska torrt i luften, och det blev så ljuvligt behagligt att sätta sig ner på verandan och låta solen skina, vinden susa och samtidigt känna hur en perfekt temperatur kan kännas och upplevas.

Och vi passade på att ge tvättkorgen till Usha. Nu skulle vi äntligen kunna få en tvätt torr utan att behöva vänta flera dagar.

Stadigt hus

Ett hus behöver underhållas. Så och Mukkunni Hill.

Underhållet av ett hus av den här storleken skulle kunna kosta mycket, men vi har byggt så att underhållskostnaden ska minimeras. Huset är gjort av stadig granit med 40 cm tjocka murar. Det bör nog kunna stå ett par hundra år till.

Nja, kanske inte. Vi planterade ju ett fikusträd på vardera sidan av huset, och dess rötter hittar in överallt. Dessa är ett fördärv för stenmurar, och det blir nog dessa rötter, som så småningom gör att huset kollapsar. Men inte under min livstid, och inte heller under Mainas livstid, om hon ser till att inte låta rötterna få härja fritt.

Vi byggde ju in ett vatten och avloppssystem i huset. Det är nog i första hand dessa två system som tar mest stryk av fikusträdens rötter. Jag nämnde i en tidigare blogg, att vi behöver se över bitar av avloppssystemt nästan vartannat år, Det underhållet är gjort för i år. Men det är återkommande.

Det återstår att se vad som får det här huset att falla. Fikusrötter eller dynamit?

Tropiskt midsommarfirande

Att det var midsommardag igår kunde jag se i bloggstatistiken med rekordlåga 23 visningar under dygnet av min nedskrivna blogg. Jag har full förståelse för att folk i det vackra midsommarvädret inte sitter inne och läser min blogg. Åja, dagen efter brukar statistiken återhämta sig igen, och det blir en normalisering.

Geetha och jag gjorde vårt bästa mellan skurarna att få till ett midsommarbord, som inte blev mycket likt ett midsommarbord hemma i Sverige. En burk Abbas klassiska matjes fick bilda grundstommen tillsammans med knaperstekt bacon. Vi hade hittat en potatissort med mycket små knölar i storlek som stora bigarråer. Den fick ersätta den svenska färskpotatisen.

Grönsaker och frukter har vi alla fall inte brist på, även om jag aldrig sett en mango på ett svenskt midsommarbord, var smaken ändå dess bättre. En lokal cheddar och Kalles passade på några bitar Leksands, och en liten rånäsare från det svenska systembolaget fick dessutom bli tillskottet till en indisk Kingfisher.

Rejält mätta blev vi i alla fall under tiden vi tänkte på, att det var just timmarna innan majstången reses utanför vårt hus i Almo, och Josien i sin holländska nationaldräkt håller premiärtal i Almo både som utlänning och kvinna.

Trots den annorlunda midsommarmiljön tyckte jag inte, att Almo låg särdeles långt borta. Avstånden har med åren krympt, och känslan att vara långt borta i en främmande värld har eliminerats.

Blöt midsommar

Så det var midsommarafton igår kväll.

Geetha och jag drog ner till stan med motorcykeln. Vädret såg skapligt ut. Men det var bara till att börja med. Sedan regnade det hela kvällen, inte som en störtskur men sakta strömmade ner.

Vi träffade våra vänner på TGIF. Det är nere i stan i Thiruvananthapuram, som folk finns nu i regntider. Havsstranden Kovalam är dött under monsunen, men två av de få kvarvarande i Kovalam, Len och Henk, infann sig på TGIF.

Sedan körde vi hem i regnet och var dyngsura vid hemkomsten.

Ikväll tar vi fram matjessillen och Leksands knäckebröd. Det blir vår midsommar.

Vår väg att fira en blöt midsommar.

Internationellt och kvinnligt midsommartal i Almo

Midsommartalet i Almo kommer att i år framföras av min granne holländskan Josien van der Werff. Jag hoppas, ja jag vet, att hon då sätter på sig sin vackra holländska nationaldräkt.

Det är premiär för en utlänning att hålla midsommartal i Almo by. Ja kanske även premiär för hela Siljansnäs. Denna traditionsgenomsyrade dalatradition får en större internationell prägel. Dessutom är det första gången en kvinna håller midsommartalet i Almo, vilket känns rätt utifrån både internationellt- och genderperspektiv. Positiv utveckling!

Då jag i vintras tillfrågade Josien att hålla årets tal såg jag, att hon kände sig både smickrad och konfunderad, och hon behövde några dagars betänketid. När hon sedan tackade ja, blev jag väldigt glad. Det passar så fint att hon talar i år efter mitt midsommartal ifjol om Almos internationalisering https://skarner.wordpress.com/2012/06/25/midsommartalet-i-almo/

Almos midsommarfirande blir på lördag (midsommardagen) klockan 18.00 vid majstången utanför mitt hus.

Från Indien uppstämmer jag ett LEVE för den svenska sommaren och midsommaren i Almo!