Inte bara bara att slå en signal

Det var inte lätt att komma fram till rätt person på Falu lasarett.

Jag fick alltså en bekräftelse på att jag blivit uppsatt på en väntelista för dagkirurgi. I den bekräftelsen fanns ett telefonnummer att använda mig av för mer information. Jag ringde det numret några gånger under en måndag, men det var ingen som svarade där under den dagen. Inte ens en telefonsvarare som kunde informera något.

På tisdag svarade en telefonsvarare att telefonkön var full för den dan, och bad mig återkomma en annan dag. På onsdag kom jag fram, och då fick jag välja ett av sju olika alternativ för att komma till rätt ställe. På mitt valda alternativ upplyste telefonsvararen mig en annan telefonsvarare att jag istället skulle ringa ett annat nummer. Där, äntligen, kom jag fram en mänsklig varelse, en sköterska, som svarade att jag i mitt fall skulle ringa ett annat nummer.

Jag tänkte i mitt stilla sinne att det måste upplevas mycket besvärande, ja rent av enerverande hopplöst för en person som inte har svenska som modersmål att komma rätt eller ens känna att hen är på rätt spår.

På det nya numret kom jag efter ett par försök fram till en tillmötesgående och trevlig operationssköterska. Hon informerade att jag kunde förvänta mig en kallelse för en lasersprängning i Falun någon gång i andra halvan av maj.

Jag påpekade att det skulle kanske vara lämpligt att få båda stenarna borttagna samtidigt, helst då i Örebro, med anledning av att jag åker till Indien i höst under en längre tid.

Hon noterade det i protokollet och jag får vänta och se.

Väntelistebekräftelse och förväntad kallelse

Väl hemkommen till Sverige åkte jag ganska direkt över till akutmottagningen på Mora lasarett för att kolla upp den aktuella situationen för mina njurstensbesvär. Där visste de redan genom Dr Ryss försorg vad som var på gång, och de kunde ganska snabbt ta blodprov och röntgen.

Det visade sig att mina blodprover var normala, men nu hittade de bara en fem-mm-sten i vardera njuren. Mycket positivt alltså, och min ändrade kosthållning hade tydligen givit resultat. Den i min vänstra njuren satt redan ganska långt ner, och i Mora trodde läkarna att den skulle komma ut av sig själv med en lätt medicinering med muskeluppslappande Alfuzotin.

Så lätt behagar stenen inte komma ut, och jag har fått en väntelistebekräftelse att jag kommer att få en kallelse till Falu lasarett för att få den lasersprängd. Själv skulle jag föredra att få åka ner till Örebro och få båda stenarna avlägsnade med ultraljudsbehandling, så att jag blir av med båda två innan jag i höst återreser till Indien. Stenen i den högra njuren sitter högt upp, och den är tydligen svår att komma åt med lasersprängning.

Under min väntan att något händer observerar jag min urin och kollar hur den ser ut. Ibland är den grumlig, vilket jag tolkar positivt att det är njurstensgrus som avlägsnas. Ibland är färgen rödbrun, och då är det troligen en av njurstenarna som som skaver i systemet. Jag frågade hur normalt det är och fick till svar, att det inte är onormalt.

Fortsättning på storyn följer i morgon.

Njursten igen

Det är tydligt att jag har en tendens att lätt få njursten.

Första gången jag råkade ut för det var i december 1973 ett par månader, innan jag åkte ner till Afrika på mitt första utlandsjobb. Andra gången var i augusti 2010 efter ett besök i Frankrike med överskott av god mat. Vid båda tillfällena fick jag kraftiga njurstenssmärtor, och det gör intensivt ont.

Mitt tredje besvär med njursten kom i början av december ifjol, då jag befann mig i Kerala. Då infann sig inte de kraftiga smärtor, som jag fick uppleva vid de två första tillfällena men en mer allmän magsmärta och illamående. Det var 1½ månad efter min ankomst till Kerala efter en fyra veckors vistelse i Ungern, där jag passade på att äta och dricka gott av härliga ungerska delikatesser i form av fläsk-och lammkött och inte minst alla delikata inhemska korvar i olika versioner.

Det kanske blev för mycket frossande, och efter en fläskkorvlunch uppe på Mukkunni Hill blev det för mycket för kroppen, vilket resulterade i ett sjukhusbesök i välrenommerade och välutrustade NIMS i Neyyattinkara 15 km från Mukkunni Hill. Där konstaterades ”moderate PCS and ulteric dilatation”. Mitt kreatininvärde låg på 2,0 mg/dl att jämföra med normalvärdet 0,6 – 1,3, och mitt urinsyrevärde låg på 10,1 mg/dl istället för normalvärdet 2,6 – 7,2. Det innebar att jag inte kände mig helt frisk.

Dessutom hittade de genom röntgen en 13 mm sten i vänstra njurens mittsegment tillsammans med 2-3 stenar med diameter 5-6 mm. I min högra njure hittade de två större stenar, en mätte 8 mm och den andra 5 mm. Ansvarig läkare på sjukhuset föreslog omedelbar operation genom införing av slang i urinröret och lasersprängning. Det skulle innebära fem dygns sjukhusvistelse, vilket jag gärna ville undvika.

Jag tog då kontakt med min husläkare Dr Ryss i Leksand, som uttryckte sin allvarliga oro över mitt allmäntillstånd och rekommenderade mig att omedelbart ta mig till en akutklinik i Sverige. Nästa steg var att kontakta mitt försäkringsbolag, som förde ärendet vidare till SOS i Köpenhamn, och det hann bli januari och nya labbprover efterfrågades. Kreatininvärdet hade då gått ner till normala 1,0 mg/dl och även urinsyrevärdet hade hunnit återställas till inom normalvärdenas ram, och SOS-läkaren i Köpenhamn bedömde att mitt ärende inte längre var akut.

Efter mitt första sjukhusbesök ändrade Geetha och jag helt vår kosthållning för att undvika stenbenägningsframkallande ämnen i maten. Det blev inget rött kött, ingen fet fisk, inga mjölkprodukter, inga nötter och ingen öl. Dessutom inget ris och bara lite potatis. Däremot åt vi många andra nyttiga rötter på den lokala marknaden och mycket frukt och grönsaker. Med alla dessa restriktioner tyckte jag att det inte blev så mycket kvar att äta, och jag gick ner fem kilo i vikt på lika många veckor.

Kosthållningsändringen hjälpte dock, och jag flög utan besvär hem till Sverige i början av februari som ursprungligen planerats.

Storyn fortsätter på min blogg i morgon.

 

Möte på möte utan tårta på tårta

I förrgår avverkades ytterligare två årsmöten i de tio föreningar vi har i vår lilla Almoby. Nu var turen kommen till Bystugeföreningen och Almo västra vattenledningsförening. Vad vore livet utan alla dessa föreningar ute i våra dalabyar?

Jag deltog inte i något av dessa två årsmöten, eftersom jag hellre försöker skala ner än att dra upp mina engagemang, för att hinna med annat som jag vill ägna mig åt.

Det har ändå en viss tendens att köra ihop sig med de få aktiviteter som återstår för mig. Ikväll har vi manskörsövning klockan 17.30 för att vara förberedda för skönsång på valborsmässoafton på kulturplatsen i Leksand.

Jag hinner närvara bara på halva övningen i gamla prästgården ikväll, eftersom vi har ett lokalhistoriskt möte klockan 18.00 i vår lokal i Sockenstugan. Algot tar det ikväll, så att jag kan komma lite sent.

Klockan sju ska vi vara klara med det mötet. Då har Aktivitetsgruppen för Siljansnäs framtid aviserat stormöte i Sockenstugan, och de har flera mycket intressanta aktuella punkter på dagordningen.

Egentligen ingen risk för en pensionär att behöva att gå och dra bena efter sig i bygden.

Buskröjning vid vandringsleden

Nepal upplevde igår det största jordskalvet på 80 år.

Geetha berättar att det kändes bara med mycket lätta skakningar ända ner till Kerala, men det var givetvis ytterst ringa. I Kerala har vi inga egna jordskalv, eftersom det ligger alltför långt från de känsliga förkastningslinjerna. Det är som i Almo, att det kraftigaste som händer är en ordentlig åskskur.

Igår hade vi lite väderomslag men utan åska. Det blev en mulen dag med några få droppar av regn. Vinden vände, och vi fick lite varmare vindar från söder istället för mera nordligare, som vi under en tid har fått leva med. Det innebar minimum sex plusgrader under natten och nytt värmerekord för i år. Ett steg till framåt för våren, och vårfåglarna reagerade genast med ljudligare läten och massor med kvitter.

En stor del av vandringsleden genom Almo går över byns samfällighetsmark.

Hans och Anders

Ett par man med röjsågar är nu igång genom Morpers Anders Petterssons försorg och tar ner busk, och vyerna ut över Alvikens vattenyta öppnar upp sig. Det är nödvändigt för att förhöja naturvärdet av vandringen, och leden kommer att bli ännu trevligare att gå. Hans Alm och jag var ner och inspekterade hela den spångade längden, och spångarna är i allmänhet i gott skick.

Den första lördagen i maj varje år anordnar vi dessutom en arbetsförmiddag för att förbättra spångarna och utöka den spångade längden. I år blir det alltså nu på lördag.

Vi har skaffat fram plank och bräder, så det är bara att sätta igång med denna sociala samvaro för hugade deltagare.

På lördag alltså!

Tokajvin och granskottöl

Grannen Johnny och jag brukar då och då sätta oss ner vid ett av våra respektive köksbord i Almo och pröva på lite olika smaker av mat och vin.

Vi brukar vara förvånansvärt överens i våra bedömningar med tanke på våra olika uppväxtbakgrunder i två olika generationer, men vi har det gemensamt att vi båda har rest ganska mycket, och vi båda är mycket intresserade av att möta nya smaker från olika kulturer.

Häromkvällen tog vi oss an ett sprudlande nytt svenskt öl med smak av granskott. Som skogsman var jag mycket road över hur det skulle tänkas smaka. Dessutom har jag några flaskor torrt vitt Tokajvin med mig från Ungern sedan mitt besök där i höstas. För att piffa upp tilltuggen hade Johnny införskaffat en intressant bosnisk korv, och Falbygdens brännvinsost från lokala Tempo sitter alltid fint hos bådas våra smaklökar.

Granskottölet, som finns både som ljust och mörkt aleöl, tillverkas av det nya lilla bryggeriet Eskilstuna ölkultur . De unga granskotten plockas i maj månad och fryses direkt in för att senare blandas in med andra ingredienser. Ja, vi var överens om att resultatet blev lyckat. Det var något kådigt friskt i smaken som passade in på dessa nordliga breddgrader. Det ska bli skojigt att få bjuda på och testa även i några andra sammanhang.

De söta vita Tokajvinerna är världsberömda men den torra varianten är något mindre känd, och det var spännande att få pröva hur dessa viner i mina inhämtade flaskor har stått sig sedan i höstas. Det var viner från druvorna Furmint, Harslevelö och Szamorodni, idel ovanliga druvsorter till vinproduktion utanför Ungern. Vi gav oss på en flaska Furmint från 2011, och det var intressanta smaknyanser och ganska olikt vita viner från andra delar av världen. Delvis får vi nog vänja oss vid förekommande olikheter, men både Johnny och jag var helt nöjda med den nya smakupplevelsen.

Detta vin kommer från en mycket liten vinkällare med egen produktion i små mängder. Flaskorna var inte ens etiketterade, och vi fick skilja de olika sorterna åt på färgerna på korkhöljet. Jag har Gabors förväntansfulla ansiktsuttryck gott i minnet från det tillfället, då han öppnade sitt åldriga mossbelupna vinkällarförråd åt mig och lät mig smaka på några av hans favoriter.

Det blev lite av favorit i repris nu tillsammans med Johnny.

Armeniska genrester

Idag skriver våra dagstidningar mycket om minnet av det folkmord som  armenierna i det Osmanska riket fick utstå för hundra år sedan.

Författaren Nuri Kino är gästkrönikör på dagens upplaga av SvDs som ledarskribent, där han berättar om det gripande livsödet för sin farmor Miryam ”Meyyo”.  Nuri skriver att ”idag är det 100 år sedan ledare för det Osmanska riket bestämde sig för att utplåna kristna armenier, assyrier/syrianer/kaldéer, greker och andra icke-muslimer”.

Det låter långt borta för länge sedan, tills jag plötsligt erinrar mig att min egen dotter Maina troligen har något fragment av ett uns av armeniskt blod i sig. Då kryper genast folkmordet för hundra år sedan betydligt närmare. Åtminstone kommer det in i min egen tankevärd, och jordens diversifierade mänsklighets olikheter känns något mera påtagligt.

I Mainas fall ligger det så till att hennes morfar härstammar från en syriskkyrklig släkt med rötter tillbaka till 400-talet då armeniska kristna missionärer kom till Kerala för att predika kristendom. Traditionen säger att det var aposteln Tomas själv som kom till Armenien och bildade en kristen kyrka, och det kristna samfundet i Kerala heter därvid Tomaskatolska kyrkan.

I Geethas farssläkt kan man även idag ibland se utpräglade armeniska drag hos enskilda släktmedlemmar, även om dessa blir mindre synliga för varje generation.

Ska vi sedan gå ytterligare några tiotusentals år tillbaka kommer ju även vi européer från någonstans i de centrala delarna av Asien och även vi nordbor skulle kunna gå tillbaka till en asiatisk tillvaro, bara vi kunde spåra tillbaka så långt i tiden. Med dagens och framtidens genteknik ser det ut att vi ska kunna spåra längre tillbaka än vi vågat drömma om för bara några decennier sedan.

Snart ska vi kanske kunna hitta våra släkt-dna-rester över hela jordklotet.

Geethas tågresa och regn

Idag har Geetha och jag varit gifta under 35 års tid. Det är nästan halva min livstid.

Det var i Delhi och inledningen till mottagningar även i Dehra Dun, Stockholm och Siljansnäs. Visst är det en lång tid, och det är mycket som har hänt oss under denna tidsrymd.

Under morgonen har Geetha återkommit till vårt Theralihus i Malayam, byn nedanför Mukkunni Hill, och hon ska väl inom de närmaste dagarna även ta sig upp dit. Tåget från Delhi tog bara 42 timmar istället för 48, som det tidigare brukade ta. Det är ett nyare och något modernare tåg, som följer en annan rutt förbi Goa istället för den gamla rutten längre österut. Geetha uppskattade sin tågresa, och hon var utvilad och nöjd.

Det regnar nu mycket och ofta i Kerala. Enligt Deepu fick vi 95 mm regn i förrgår på Mukkunni Hill, och mera regn följer. Det förutspås att monsunen kommer tidigare, och torrtiden är definitivt slut för i år.

Önskar jag kunde vara där några dagar, men våren är nu så vacker hemma i Almo, att min vistelse i Kerala under förmonsunen gärna får vänta något år till.

Jag slits mellan två goda världar.

Begränsande in- och utsikt

Då Maina var här under helgen, gjorde vi en sväng in till stugan i Alvik, där blå- och vitsippor var i full blom.

Många av stugägarna längs Jämsängsgattu har tagit bort träd på sina tomter under vintern. Man tycker att det ser snyggt ut med öppna nästan trädlösa ytor.

Maina är av annan åsikt. Hon föredrar att inskränka på utsikten för att inskränka på insikten. Vår tomt var ju den första som bebyggdes i området i början av 1950-talet, och det var ju då en tomt med skog på tre sidor och även träd på den fjärde sidan. Vi har behållit den karaktären av en skogstomt, och det blir nog så även ett tag till. Vi har utsikt, även om det finns träd framför huset som skymmer en del av den.

Våra träd skymmer inte heller andras tomter, förutom att vi har några höga aspar vars skugga når fram till en av grannarnas veranda under några eftermiddagstimmar. De ska vi försöka ta bort nästa vinter.

Men annars kommer nog tomten att se ut som den gör med en variation av blommor och busk och rikligt med trastsång nära huset.

Geetha tar tåget

Gårdagen kändes nästan som en försommardag, och det blev en kväll då jackan kunde lämnas kvar hemma.

Samtidigt kunde jag låta bli att bränna i min vedpanna för första gången i år under det dygn som gått. Huset blev uppvärmt ändå av den sköna solen. Samtidigt försvann den sista isfläcken på gården, och då känns det som att vintern har försvunnit.

Från mitt sovrumsfönster steg i morse den vackra solskivan upp ur horisonten i Uvbergets östligaste del klockan 05.33. Dagarna har nu blivit riktigt långa.

Geetha har nu avklarat sin treveckors resa till de centrala norra delarna av Indien. Idag stiger hon på tåget i New Delhi inför sin långa tvådygns 48-timmarsresa ner till Kerala. Jag tyckte hon gott kunde ta flyget istället, men hon tycker faktiskt att det är avkopplande skönt med tåget, och eftersom hon tydligen tycker att det är värt att spendera den tiden på ett tåg, så må det ju vara hänt.

Men att göra 48-timmarsresan är fortfarande att göra bara en del av Indien. Fortfarande är det långt vidare upp till Kashmir i nordväst och till Bengalen i öst och inte minst till det intressanta nordöstra Indien, som känns riktigt avlägset redan då man befinner sig i Indien.

På 1980-talet åkte vi mycket tåg då vi var i Indien, och för mig skulle det kanske kunna bli av att göra en nostalgiresa framöver för att igen få uppleva en stor del av Indiens växlande landskap och samhällsliv genom tågfönstret igen.

På torsdag är Geetha tillbaka till Thiruvananthapuram.