Sista dagen på MH för den här gången

Tidigt i morgon bitti klockan 04.00 lyfter Geetha och jag med Qatar Airways flygning QR 507 mot Doha för att borda ett annat plan till Stockholm.

Tyvärr har Saudiarabien och Qatar råkat i luven på varann efter Trumps besök i Riyad, vilket just nu innebär att alla flygningar med Qatar Airways förvägras flygningar i luftrummet tillhörande Förenade Arabemiraten. Qatarflygningarna till och från Thiruvananthapuram – Doha måste därför göra en stor u-sväng över Homuzsundet mellan Musandamhalvön och Iran istället för att som tidigare flyga rakt över Förenade Arabemiratens territorium.

För Geetha och mig innebär det, att vi inte hinner med vår bokade flygning från Doha, och vi måste invänta ytterligare 7½ timme i Doha för att stiga på nästa Qatarplan till Arlanda. Vi kommer därmed att landa på Arlanda kl. 20.45 istället för 12.25.

Det innebär en väsentligt förkortad tid för oss hos Maina och Enver i Stockholm. Alltför kort, eftersom en bil plockar upp oss redan kl. 08.30 fredag morgon för att ta oss vidare till Gryt i Östergötland.

Där kommer vi att under ett par dygn umgås med vänner från 1980-talets Bai Bangtid i Vietnam. Det brukar vara trivsamma tillfällen att mötas en gång om året. Ganska fantastiskt att vi svenska skogliga projektarbetare fortfarande träffas efter 40 års gemensam tillvaro i Vietnam.

På söndag är vi tillbaka till Almo. Det låter mycket nära, men det är mycket vi ska vara med om innan dess.

Till hösten återkommer vi till Mukkunni Hill igen.

Bambuportalen och mahognyallén

Det var ett svårt torrår för växtligheten innan regnen började komma, det torraste sedan ett extremår i mitten av 1990-talet.

Jag oroades av att vår bambuportal skulle försvinna, men den blev bara ordentligt tillrufsad. Vi kommer även i fortsättningen att kunna glädja oss åt att få köra in under de tunnellika lutande bambustjälkarna vid ankomsten till huset. Men stjälkarna över vägbanan har onekligen blivit glesare.

Torkan gick hårt åt akaciaträden. Fortfarande håller vi på och hugger ner dessa torkade träd.

Av vår mahognyallé som vi planterade i mitten av 1980-talet återstår nu snart nog inte ett träd. Vägen gick ju över berghällor och växtligheten hade svårt för att klara sig. De träd som hade turen att hitta tillräckligt med jord att växa i kunde emellertid växa sig ganska stora.

Tills under den senaste torkan, då även de största mahognyträden torkade av helt eller delvis. Deepu och jag gick ut och mätte brösthöjdsdiametrarna på de sex största återstående träden. Två var helt torra medan de övriga var topptorra och ett ansenligt antal stora grenar hade torkat av.

Här på bilden står Deepu vid ett mahognyträd som mäter 37 cm. Nästan alla grenar har torkat av, och det 36 cm grova trädet bakom honom har ingen återstående levande gren. För det största trädet uppmättes diametern till en halvmeter. Det har överlevt men kommer inte att kunna växa vidare.

Torkan slog hårt på vår bergkulle. Men så är det också mest granit i marken, och det ger ju andra fördelar.

Hänt under vecka 723 på Mukkunni Hill

Efter en mycket fuktigt våtdrypande monsunvecka innan, fick vi den här veckan ett par dagar helt utan regn, då solen kunde ta sig fram från en blå himmel. Vädret ger tvära kast mellan regn och sol, vilket är ganska typiskt efter det inledande monsunskedet.

Då fick vi i alla fall tvätten utförd och torkad, vilket kan vara nog så omständligt den här årstiden.

Vegetationen är intensivt grön omkring huset och djungelbuskagen har blivit ordentligt ogenomträngliga, då det är svårt att tas sig fram även med en machete.

Stenbrytning av andra företag är igång i två väderstreck, men det är ännu knappast full fart på stenbrottsaktiviteterna. Vägen upp från byn har i år hållit väldigt bra, och det har inte varit några som helst problem att ta sig upp med vare sig trehjuling eller en normallåg personbil. Det är stor skillnad mot den situation som rådde för bara några år sedan.

Det är nu bara fyra dagar kvar till torsdag morgon, då Geetha och jag avreser mot Sverige. Tiden rusar som vanligt innan avresan.

En citydag

Gårdagen blev en riktig citydag i miljonstaden  och delstatshuvudstaden Thiruvananthapuram i vår omedelbara närhet.

Det var sex veckor sedan sist, och det upplevdes nästan främmande att komma från djungelmiljön på Mukkunni Hill in i en storstad igen med dess myller av bilar och kommers. Ändå har vi ju detta liv bara sju km från vårt hus in till stadscentrum. Verklighetsfrämmande!

Vårt besök gällde nu i första hand ansökningar av nya identitetshandlingar och nödvändiga bankärenden. Sedan var det den vanliga shoppingrundan innan avfärd av kryddor och teer för sommarens behov i Sverige.

Vi tog en taxi (vår Yesudas) för våra spenderade 13 timmar från 10 på förmiddagen till 11 på kvällen. Kostnaderna för bil stiger, och transporterna kostade oss 400 kr för bil med chaufför, men fortfarande är det ett billigare och bekvämare alternativ än att ha egen bil.

Lunchen fick bli på femstjärniga Taj och middagen på ett annat femstjärnigt hotell med goda internationella vänner i samband med att vi umgicks på en TGIF-samling. Kostnaderna för mat och dryck under dagen gick därmed upp till 300 kr för Geetha och mig tillsammans. Inte mycket att säga om!

Sedan var det mycket skönt att få återkomma hem till Mukkunni Hill, ge hundarna deras försenade kvällsmål och få lägga mig i en skön säng.

Marknadsfrukt och grönsaker

I förrgår var Geetha ner till en lokal marknad och köpte grönsaker och frukter.

Det är mangotid och högsäsong med massor av olika sorter och lokala varianter, och det är intressant och läckert att pröva på sådana sorter som jag tidigare inte kände till. Det finns även lokala varianter som inte heller Geetha har stött på tidigare.

I fortsättningen kommer Deepu  att ha mycket olika grönsaker i våra maträtter till de olika fiskar vi har i frysen.

Läckert!

Paradisfågel vid huset

Det började med att Meenu föredrog att ligga utanför mitt kontorsfönster nere i biblioteket.

Unni, Elly, Theni, Kalle och Meenu

Nu konkurrerar alla fem hundarna om bästa platsen. Aldrig tidigare har jag sett hundarna så väl samlade förutom då det gäller något ätbart. Trevligt att se hur de uppskattar närheten till mig.

Häromdagen kunde jag registrera en ny art på Mukkunni Hill. Det är den vackra paradisfågeln, som tidigare inte har visat upp sig hos oss.

Tidigare är det kungsfiskaren och biätaren som har stått för den glittrande skönheten.

Hänt under vecka 722 på Mukkunni Hill

Vaknade idag till en vackert klar solig morgon och det kändes ljuvt

Det har blivit väl så mycket av det goda regnet i form av korta kraftiga stormregn och som disigt duggregn eller småregn, och under veckan har kompakta moln legat som ett täcke över Kerala. Det är riktigt monsunväder med hög luftfuktighet, och solen har haft svårt för att tränga igenom molnmassorna mer än för en kort stund.

Det blir fuktigt och surt, och kläderna får svårt att torka efter att ha blivit blöta. Knappast något turistväder men ganska passande för att sitta inomhus på Mukkunni Hill. Det är väl ungefär som det ska vara i början av monsunperioden. Solen kommer att visa sig mer och mer efterhand.

Jag är emellertid lite förvånad över att vi har haft så lite åska. Under förmonsunen brukar vi få intensiva åskskyfall, men de har varit mer eller mindre frånvarande i år. Hittills i år har ingen dag överstigit 44 mm regn, men under veckan har vi hittills ändå fått ansenliga 194 mm.

Inte heller under den här veckan har jag varit ner till stan. Behovet har inte funnits, men däremot blev det en kort vända med motorcykeln ner till frisören i byn efter att både skägg och hår blivit vildvuxet sedan jag kom.

Nu går jag in i den sista hela veckan innan återresan. Till Sverige till en annan slags tillvaro.

Ku-Krro, Ku-Ku-Krro och trädgroda

En halvstor tätting som ofta hörs på Mukkunni Hill är kopparslagarbarbetten Megalaima haemacephala indica.

Det är en grön fågel som sitter inne i trädens grönska, och den kan ibland vara svår att få syn på. Desto lättare är det att identifiera den genom dess läte som knappast kan beskrivas som en sång. Under mornar och förmiddagar är den nu igång igen med sitt ku-krroande läte som inte liknar något läte bland svenska fåglar. Barbetter förekommer inte i Europa men är vackra och ganska trevliga med den framförda intensiteten på sitt skorrande läte. Förmånligt att vi har den omkring oss här på Mukkunni Hill.

Häromdan gjorde Deepu i ordning en vas i stora salen med några vackra blommor. Han blev förvånad då han fick se, att det satt en groda inne bland blomstren. I en reptilbok identifierade jag den som en east-asian treefrog, och det var första gången jag sett den så nära att jag kunnat identifiera den.

Nu måste jag lära mig hur den låter också!

Lata rakdagar

Skönt att jag år fick tillfälle att med Deepus hjälp städa upp och ordna i biblioteksrummet, och jag har tagit tillbaka den gamla skrivbordsplatsen igen.

Under  min 1½ månaders vistelse har jag inte brytt mig om min rakning, och det kändes skönt att få låta det växa fritt. Nu har jag i alla fall låtit frisören nere på byn raka bort det vildvuxna. Det känns faktiskt riktigt skönt att vara sig själv igen, och folk ska kunna känna igen mig, då jag kommer tillbaka till Almo igen.

Idag om två veckor sitter jag på Qatarplanet mot Arlanda, och det blir ett rejält ombyte av miljö igen. Geetha är inbokad på samma plan, så den här gången gör vi sällskap, vilket har varit ovanligt.