Almos historia Del 25 – 1670-talet En ny gård

Under 1670-talet tillkom en ny gård i byn. Det var Trossgården i Västra Almo.

Det var en Olof Larsson med hustru Kerstin Olsdotter från Leksboda som eventuellt grundade den nya gård, som skulle få namnet Trossgården med litterabeteckning N vid storskiftet på 1820-talet. De gifte sig i december 1668 men Olof dog efter bara fyra år och Kerstin gifte 1674 om sig med StorPers Olof Persson från Gamla Smångsgården

Eftersom Trossgården är direkt granne med Smångsgården är det mer troligt att gården byggdes upp av Olof Persson, och att familjen Olof Larsson bodde i en annan gård. Trossgården bör i alla fall vara en 1670-talsgård.

I södra Sverige fortsatte man att att kriga och under Skånska kriget 1674-1679 gick det riktigt hett till. Nu börjar intressanta uppgifter om individuella soldater sippra fram från krigsskådeplatserna.

Under dessa år Skånska kriget pågick förlorade Dalregementet en ansenlig mängd soldater. Bara i Almorotarna Landtysk, Resare, Stark och Springfelt kunde man räkna in 16 avlidna soldater (se min blogg 2016-04-04).

Nu var inte alla dessa söner från Almogårdar eftersom soldater ofta rekryterades från andra byar. Däremot var det gårdar i Almo som hade försörjningskyldighet för dessa soldater. Kriget måste i byn ha upplevts väldigt nära.

Under 1670- till 1680-talen maximerar Almobyn sin befolkning. Slutet av 1600-talet blev svåra år. Gårdarna var pressade av kriget, och klimatmässigt blev det kalla år med många nödår.

I den västra mera höglänta grannbyn Norrskog innebar det katastrof. Under 1660-talet hade den byn lika stor befolkning som Almo. Efter några få decennier var byn avbefolkad och försvunnen som by med en bofast befolkning.

Det var svåra år!

Hänt under vecka 643 på Mukkunni Hill

Igår kväll satte jag mig ner på den västra verandan i en skön vilstol med en Kingfisher och en påse cashewnötter och lät mig underhållas av fyrverkerierna i stan. Det var Divali, ljusets högtid, och då brukar det bli en livlig kvällsaktivitet med fyrverkerier.

Efter avverkningen av våra torra akaciaträd har den gamla fina landskapsvyn öppnats omkring oss. Vi kan nu lätt se den höga Agasthyatoppen i öster från vår östra veranda, då inte moln eller dis döljer det vackra berget, som har varit dold bakom träden nerom huset under ett par decennier. På kvällen lyser ljusen från stan klarare, och vi kan åter beundra den grandiosa utsikten från toppen av vår bergsknalle.

Veckan som gick blev som förväntat torr, och vi fick inget mer regn efter två entimmes häftiga och sköna skurar veckan innan. Regnet veckan innan innebar bara, att vattnet strömmade fort nerför bergssluttningen. Marken hann inte riktigt blötas upp och nå växternas rötter, och vegetationen ser fortfarande ganska vissen ut.

Om fem veckor börjar torrtiden och innan dess är det helt nödvändigt att Kerala får mera regn. Tiden för regnen börjar rinna ut innan vattnet rinner ner från skyn. Dock, uppe på Mukkunni Hill klarar vi oss alltid med våra egna stora vattenreserver.

Väderleksutsikterna talar emellertid om en regnig vecka under den vecka som kommer, och november brukar ju vara en regnig månad. Så det finns utsikter att det ska ordna sig även för Kerala.

Under oktober passerade min blogg 2500 skrivna inlägg med 85 000 visningar för 16 000 besökare. Det är en statistik som känns inspirerande.

Jag brukar ju uttrycka mig, att jag skriver mest för mig själv för min egen dokumentation om händelser omkring mig och tankegångar, men är ju trevligt om även fler människor uppskattar vad som står i den. Min pågående serie om Almos historia har blivit betydligt mera läst än jag anade, då jag startade den serien i början av augusti i år.

Om knappt tre veckor besöker dottern Maina och vännen Enver under 1½ vecka. Det blir första gången Enver träffar Geetha, och det blir hans första besök till Indien. Ett besök vi mycket ser fram emot!

Men först är det mera regn som gäller!

Almos historia Del 24 – 1670-talet Hed Nilssons Brita

På 1980-talet fanns en liten och oansenlig skylt uppe på Käringberget i Leksand med texten ”Anno 1671 den 6 February brendes i Lexand 8 trulkieringar”. Namnen följde och en var från Almo. Det var Hed Nilssons Brita.

Det gjorde att jag efter ett par decennier började söka efter vem denna kvinna kunde vara. Till min stora förvåning upptäckte jag att hon var från min gård i Almo. I Hedgården i Almo fanns i början av 1670-talet två kvinnor med namnet Brita. Det var gårdsinnehavaren Per Nilssons hustru och hans syster.

Vem av dessa två som råkade ut för detta öde vet vi ännu inte med säkerhet. Det som stod i kyrkböckerna är avlägsnat, troligen i skam inför eftervärlden för vad som hände. Det som mest talar för att det var Pers hustru är att hon kallades Nilssons Brita. Ytterligare blev det nya gårdsnamnet PerNils uppkallat efter Per och ingen annan.

Om det varit Pers syster borde det ha varit mer relevant att hon hade kallats Nilses Britta. Dessutom har namnet på Pers hustru aldrig omnämnts i något sammanhang, vilket är något underligt. Hennes namn blev förträngt.

Denna Britta hade i tingsrätten 26 Almobarn som vittnade mot henne och omtalade, att hon hade fört dom till Blåkulla. Efter förmodad tortyr erkände slutligen Britta att det hade hänt i fem av dessa fall, och hon blev därmed som häxa dömd till döden genom bränning. Det blev åtta kvinnor från olika byar i Leksand som brändes samtidigt den ödesdigra dagen sjätte februari 1671, därav en kvinna från vardera byarna Hallen och Backbyn i Siljansnäs.

Det som är speciellt för Almo är att bland nämndemännen i tinget satt en Almobo. Det var Lars Matsson från Almgården med tre egna barn i åldern 6 till 17 år. Hur upplevde han detta remarkabla skådespel då han han fick höra vittnesmålen från de 26 barnen, som han så väl kände hemifrån byn.

Almo var ju ingen stor by, och jag blev nyfiken på hur många barn som fanns med i den officiella statistiken. Jag räknade alla barn från 6 till 17 år, födda 1654-1665.

Jag häpnade då jag hittade igen bara 21 barn, varav 14 från Östra Almo och 7 från Västra Almo, i totalt 11 barnfamiljer. Om vi lägger till några femåringar och artonåringar så kanske vi kan komma upp till 26 barn. Alltså, alla barn i byn ställde upp och vittnade mot den trängda Brita inklusive nämndemannen Lars Matssons tre barn.

Remarkabelt nyttjande av små barn för mycket suspekta syftemål!

Hur upplevde Lars sin situation att sitta med bland nämndemännen i tinget då hela processen genomfördes. Hur påverkade Lars sina tre barn? Han kanske var övertygad själv att det var häxkrafter i görningen?

Dessutom var Lars släkt med Brita eftersom Lars var sonson till Britas farbror Erik i PerNilsgården. Det gjorde ärendet som nämndeman extra känsligt för Lars. Han var i det här fallet närmast jävig.

Men nu började barn i byn att få undervisning och upplysning, och den sorgsna händelsen behövde aldrig upprepas.

Almos historia Del 23 – 1670-talets svåra början

1670-talet inleddes tragiskt för Almobyn. Speciellt gällde det PerNilsgården, alltså min arvegård under många generationer, och den gård jag fortfarande bor kvar på.

1600-talet började illa för gården då modern i huset dog alltför tidigt, och Hed Nils Ersson blev änkeman med fyra minderåriga barn. Äldste sonen Erik skulle ta hand om gården efter Nils men han blev tidigt änkeman och år 1632 tragiskt ihjälslagen i ett vilt gästabud (se min blogg 2016-10-15) innan han hann få egna barn.

Eriks syster Brita blev instämd till tinget för ”belägrings”-anklagelser men blev frikänd (se min blogg 2016-10-14).

I augusti 1670 blev det systern Karins tur. Hon bodde på sytning hemma hos brodern Per, som var yngst i barnaskaran, där hon plötsligt blev överfallen på gården. I tingsnoteringarna står det att ”Kom för rätten en gammal jänta Karin Nilsdotter eller ”Hedh Nilses Karin” b:d och anklagade Olof Hansson i Näsbyggebyn i samma … samt hans son Hans … för det de 14 dagar för Bertilsmässan om en söndag efter middagen hava av berått mod gått till henne beväpnade med var sin stör mötte henne vid hennes broders stugudörr, då hon skulle gå in och utan något tilltal genast slagit henne över ansiktet med stören … skamligen henne slagit”.

De båda stridbara männen kom från Gubbgården i Näsbyggebyn och måste ha haft något speciellt agg till Karin och/eller hennes hemgård. PerNilsgården hade under 1600-talet fått dåligt rykte efter en mycket bra start under 1500-talet.

Gården hade under 1600-talet utvecklats till att bli ett näste för de då rådande trolldomsföreställningarna. När så häxhysterin från övriga delar av Europa nådde Sverige och Dalarna blev även Almo och PerNilsgården ett offer för dessa vanföreställningar.

Kom sen inte och säg att det var bättre förr.

Almos historia Del 22 – 1660-talets socialvård

Jag har tidigare bloggat om ett par intressanta rättsfall under 1630-talet.

Under 1640- till 1660-talen hände inga remarkabla rättsfall som angick Almo. Rättfallen handlar mestadels om jordköp/försäljning och byte, ett par fall om ”mökränkning”, ett fall om ”belägring” och ett fall om björnjakt.

Men i tinget förekommer det även åtta fall under de tre decennierna, där det är fråga om den tidens socialvård. Av dessa gällde sex fall beviljande av sytning, ett fall om syssling och ett fall av omhändertagande. Tre av de åtta fallen berörde en Almogård. Det var Hansgården.

Då Jon Larsson gifte in sig i gården visste han inte om, att han ganska snart efter giftermålet skulle få överta gården efter sin hustru Marits bror Lars, som blev förlamad och sängliggande efter bara sju år som gårdsherre.

Hans hustru Marit hade fyra systrar av vilka tre (Anna, Kerstin och Brita) efterhand var i behov av hjälp. Anna var dövstum och behövde omhändertagande några år tidigare än sina systrar. ”Jon Larsson i Almo har tagit till sig sin hustrus syster, sal Olof Hanssons dotter i Almo, som är dumbe ..” står det i domboken från 1662. Systern Karin gifte sig med en karl ända bortifrån Simtuna och avled ganska tidigt.

Om Kerstin  står det 1666, att ”Kerstin Olsdotter vill giva sig till sytning hos sin syster”. År 1669 var det Britas tur och då står det att ”Larsson i Almo fick sytningsbrev … att njuta för sin hustrus syster Brita Olsdotter i Almo”.

Att sytning beviljades innebar, att Jon Larsson kunde uppbära en viss ersättning för att ta hand om de utsatta. Det var mycket ovanligt att det blev tre systrar ungefär samtidigt, och det blev nog lite jobbigt för husfolket att ha så många gamla kvinnor samtidigt i huset.

I min blogg 22 oktober skrev jag om ett rättsfall i januari 1656 för mökränkning. Nästa år var det dags igen. Nu gällde det NäsJerkesgården.

Den här gången var det Anna Larsdotter, som jag först trodde fanns i Hansgården, men i de senast framkomna uppgifterna ser ut att hon ska tillhöra NäsJerkesgården. Det är något jag får återkomma till vid ett senare tillfälle.

Anna anklagade Johan Persson på Backa (=Backbyn) för att ha mökränkt henne. Han kunde inte övertalas till att ingå äktenskap och ”fälldes därför han till 40 d., konan till 20 d”.

Tydligen fick även Anna böter för att hon samtyckt till den brottsliga handlingen.

Almos historia Del 21 – 1660-talets tre nya gårdar

Två nya gårdar byggdes upp i Östra Almo under 1660-talet. Det var söner i de båda gårdarna BackOskars och BackPers som skapade nya gårdar.

Back Olof Andersson föddes år 1616 i BackOskars och gifte sig med en kvinna från Torrberg. Han skapade sig en gårdsplats mitt ibland de tidigare byggda gårdarna uppe på Backen.

Det blev en trång gårdsplats eftersom de redan etablerade gårdarna stod tätt tillsammans. Kanske det inte heller var så lyckat eftersom brandfaran blev stor och resulterade i att BackOllesgården, littera G vid storskiftet, brann ner 1834 och återuppbyggdes inte.

Back Olof Perssons moder var från Torrberg och föddes i BackPers år 1633. Han gjorde annorlunda och byggde upp sin nya gård lite längre bort från bykärnan och blev därmed den nordligaste gården i Östra Almo.

Hans sonson Erik blev soldat i rote Gjerss och gav namn åt gården. De sista bosättarna på Gjerssgården, littera Ja vid storskiftet, flyttade ut 1886. Gården blev övergiven och fick förfalla.

Under 1660-talet tillkom dessutom StorPersgården, littera T vid storskiftet, i Västra Almo. Det är den gård som senare skulle kallas NygårdsPetters.

Gården byggdes upp av en son Stor Per Matsson i MonkHansollasgården och hans hustru Karin från Almgården. Även de föredrog att förlägga sin nya gård strax norr om bykärnan och blev då den nordligaste gården i Västra Almo.

Almos historia Del 20 – 1660-talet Nybyggnadsperiod inleds

Efter ett relativt varmt 1500-tal blev det kärvare tider under 1600-talet, som betraktas som ett kallt århundrade.

Den kalla perioden började med svåra år redan under 1590-talet och fortsatte under 1600- och 1610-talen. Under dessa tre decennier byggdes bara tre nya gårdar upp i byn.

Från 1660-talet t.o.m. 1690-talet följde en nybyggnadsperiod i byn trots att slutet av 1600-talet innebar många svåra år med kyla och missväxt. År 1669 hade vulkanen Etna ett kraftigt utbrott på Sicilien. Sådana kraftiga utbrott brukar sätta sin spår i tillfälliga nedgångar av världstemperaturen, och Etnas utbrott kan ha samband med kyligare klimat även i Almo under slutet av 1600-talet.

Under dessa fyra decennier tillkom tio nya gårdar i byn av vilka sex var belägna i Östra Almo och fyra i Västra Almo.

Backen i Östra Almo var därmed i princip färdigbyggt, och efter 1690-talet skulle det tillkomma bara fem nya gårdar i det området. Samtidigt skulle tre gårdar (BackMats, BackOlles och gamla BackHans) brinna ner till grunden under tre olika sekel utan att byggas upp igen. Ytterligare en gård (Gjerss) övergavs och försvann. Det innebär bara plus en gård för de tre seklerna 1700, 1800 och 1900 och utvecklingen av Östra Almo hade stagnerat.

Lars Matsson i Almgården tog kring inledningen av 1660-talet över både nämndemannaskapet och kyrkvärdsuppgifterna efter sin fader Mats Larsson, och han blev trogen sina uppgifter som nämndeman under åren 1662-1691 och som kyrkvärd 1659-1690. Lars blev blind 1690, men han står ändå kvar som nämndeman 1691. Sonen Mats Larsson tog sedan över som kyrkvärd.

Att Lars var nämndeman under 1670-talet blev känsligt, vilket jag återkommer till då jag i min Almohistorik kommer till det årtiondet.

Hänt under vecka 642 på Mukkunni Hill

Det efterlängtade regnet kom alltså, vilket jag bloggade om i förrgår.

Det var hög tid för detta oktoberregn, som ju troget kommer varje år. Det började med 25 mm nattregn och ökade på ett par millimeter under morgonen. Sedan fick vi 10 mm till på kvällen och ytterligare 4 mm natten därpå.

Totalt alltså 41 mm på drygt ett dygn. Det blev en rejäl och välbehövlig rotblöta. Nu ska vegetationen kunna börja återhämta sig igen. Dessutom blev våra tre nedgrävda vattentankar i atriumet helt fyllda.

Med regnen har bergen i öster försvunnit i molnen och Agasthyabergstoppen har inte visat sig sedan morgonen den 14:de oktober. Med regnen följde även behagligt svalare väder igen, och igår morse gick temperaturen rekordlågt ner till plus 21,4 grader, alltså för oss mycket kallt.

Efter avverkningen av torr Acacia har vyerna från huset mot stan öppnat upp sig. Fortfarande finns det en del mindre torra träd och buskar att avlägsna. Vi kommer nog även att rensa upp i bougainvillean som klänger ganska högt upp i trädet i bild till vänster för att förbättra vyn ytterligare. Dessutom har även vyn mot öster förbättrats.

Golvet i toaletten i sydvästra sovrummet är nu uppbrutet, de gamla rostiga rören avlägsnade och badkaret/toalettstolen borttagna. Det återstår mycket renoveringsjobb, innan vi har ett fungerande vattenledningssystem i huset igen.

Tills vidare duschar jag ute på verandan genom att skopa mig med vatten från en hink. Det går det också

Nu kommer solen och värmen igen.

Almos historia Del 19 – 1650-talet Läskunnighet kom till byn

År 1651 avgår byns första nämndeman i Leksands sockenting Mats Olsson i Momatsgården och Mats Ersson i Almgården tog över under åren 1652 till 1657. Det finns inget omnämnande om deras läskunskaper, men läskunskap kanske inte var ett krav för att bli nämndeman i socknen?

De personer i Almo som först noterades vara läskunniga var ingifta personer från andra byar. I det här avseendet låg Almo lite grann efter, och det skulle ta nästan ytterligare 100 år innan en slags skolgång kunde erbjudas bybarnen.

År 1657 finns de två första upptecknade noteringarna om att någon person i byn kunde läsa. Dessa uppgifter finns nedskrivna i olika död- och personalieböcker i samband med att aktuella personer avlider. Dessa två personer var  30-åriga Anna Olsdotter från Sundsnäs och 19-åriga Anna Ersdotter från Backbyn. Båda gifte sig till Västra Almo under år 1657, Anna O. till PellesBrasargården och Anna E. till Ollasgården.

I Pellesgården gick sedan läskunnigheten i arv och i den femte läskunnighetsgenerationen gifte sig dottern i gården med Almos första ”skolmästare” Erik Andersson från Holgården i Östra Almo, och hennes brorson Anders Persson blev senare byns skolmästare. Det gav en god läskunnighetsgrund för barnen i den västra delen av byn.

I Östra Almo fick läskunskapen en något snabbare utveckling efter att 20-åriga läskunniga Anna Andersdotter från Sundsnäs år 1660 gift in sig med kyrkvärden Lars Matsson i AlmNisesgården. De skaffade en läskunnig piga Anna Persdotter från Överboda, som arbetade på gården under åren 1664-1672. Hon var  dessutom undervisningkunnig, vilket satte fart på läskunnigheten i Östra Almo.

Bröderna Erik Olsson född 1649 från BackOllesgården och Anders Olsson född 1652, som sedan byggde upp Backhansgården, blev båda läskunniga och förde läskunskapen i arv i Östra Almo. Lars Ersson, född 1653 i Momatsgården, sonson till nämndeman Mats Olsson, blev läskunnig och sedan byns först omnämnda byuppsyningsman. Det bör ha samband!

Alla dessa tre ungdomar i Östra Almo var i en undervisningsbar ålder för pigan Anna Ersdotter i Almgården. Dessutom blev Erik Andersson född 1657 i BackOskars och Per Persson född 1662 i BackPers läskunniga. Förmodligen efter att ha fått sin läskunskap från Anna. Östra Almo fick en bra start.

Om läskunskapsutvecklingen i Almo läs gärna även mina tidigare bloggar 2016-01-27 och 2016-01-28.

Karl X Gustav hade blivit kung i Sverige. Han ville visa sig stridbar och bli ärofull och förklarade Polen krig, som pågick åren 1655-1660. I fredsvillkoren överenskoms att fick Sverige fick överta Estland och Livland. Annars var det ju freden i Roskilde 1658 som var av största riksbetydelse, då Sverige fick sin största geografiska utbredning någonsin efter att ha tillskansat sig Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Trondheims län och Bornholm.

Vad berörde dessa krig Almo? Vilka soldater deltog? Jag har hittills inte hittat någon förteckning, men det skulle vara intressant att få veta om där fanns någon från byn.

Emellertid i ett rättsfall i Leksand i januari 1656 noterades att ”Lisbetha Olofdotter på Nääs har låtit hävda och mökränka sig av en soldat Måns Stigsson lejd i Almo, och har lovat henne äktenskap, men soldaten i hastighet opbodat och dragit till fiendeland åt Pålandh”. Denne Måns Stigsson finns inte omnämnd i Almo i något annat sammanhang.

Under 1650-talet tillkom ingen ny gård i Almo.

Det efterlängtade regnet

I natt vid tretiden vaknade jag av ett avlägset brus eller snarare ett starkt sus som av regn.

Och det var verkligen en rejäl regnskur på väg mot Mukkunni Hill. Jag låg kvar i sängen och lyssnade på det annalkande regnet tills smattrandet från mängden av regndroppar brakade loss över huset, och jag gick ut under tak intill den öppna verandan och beundrade synen.

Efter så lång torka och frånvaro av ett riktigt regn upplevdes skuren som en känsla av befrielse och ett lyckorus. Regnet strömmade ner på huset och vidare ner i våra vattentankar. Bruset av rinnande, ja strömmande vatten var som skön musik.

Jag uppmätte 25 mm regn på en knapp timme, och under den timmen hann vi få tre kubikmetervatten i våra nyrengjorda nedgrävda vattentankar i vårt atrium inne i huset. Det ger oss nu friskt kyligt vatten. Sedan tillkommer några kubikmeter vatten till i våra tankar på verandorna och i de två stora öppna grävda tankarna utanför huset.

Vid 25 mm regn får vi cirka 10 kubikmeter vatten nedströmmande över huset, så den här gången har vi tagit tillvara ungefär 50 procent av den potentialen. Tio m3 vatten i form av regn över huset på en timme är egentligen en massa vatten.

Men egentligen har vi inte vattenbrist eftersom vi har 6000 m3 till i reserv i vår ”pool”. Dessa mängder kan vi när som helst använda oss av genom att pumpa upp till huset.

Men ett riktigt regn ovanifrån kan ändå kännas så befriande skönt och ge en så behaglig tillfredsställelse.