140 mm regn på åtta timmar

För en dryg vecka sedan trodde jag vi gick mot lite torrare väder under någon vecka. Men den prognosen slog helt slint.

Igår kväll vid sextiden började det regna ordentligt och under ett par timmar fick vi 50 mm regn. Sedan fortsatte det med 90 mm till fram till vid tvåtiden. Onekligen behagligt sovväder även då åskan dundrar på med kraft. Vi har nu fått 326 mm under de senaste 14 dagarna inklusive två regnfria dagar.

Så sakteliga blir det även kyligare mornar, och vi är nu nere i minimitemperaturen 23,7 grader, vilket känns småkallt här nere, men skönt.

Som vanligt vid kraftiga regn gick elströmmen, men den här gången kom den inte tillbaka förrän efter 18 timmar. Det är ovanligt lång tid för att vara i nutiden. För ett par decennier sen kunde vi få vänta ett par dar.

Häromkvällen hade vi två tornugglor kring huset. Det skulle kunna tyda på, att vi kanske får uggleungar även i år. Jag gillar deras närvaro.

Kalle, Kent och nya tiken

Hundlivet är ganska stabiliserat med Meenu och valparna på västra terrassen och de andra tre på den östra terrassen, där de samsas bra. Då det regnar kan Kalle samsas med de andra två hundarna på terrassen, men annars föredrar han enskildheten ute på berghällan. Men då det är matdags samlas alla tre på terrassen utan bråk.

Livet på Hillen går vidare.

Besök på Monroe Island

Keralas landskap har stor charm.

Det är visserligen ”bara” en smal avlång del av södra Indien på dess västra sida. Från norr till söder är naturen inte särdeles varierande, men från väster till öster är det desto djärvare olikheter. På några få mil kommer man från hav till mäktiga berg. Det ser vi inte minst från vårt högt belägna Mukkunni Hill, där vi kan se havet 10 km västerut, och 30 km österut kan vi se en av södra Indiens högsta bergstoppar. Det är vackra kontraster.

Längs havet har stora och ofta långsträckta laguner ”backwater” bildats. Dessa har blivit stora turistattraktioner, och en färd på backwaters i stora övernattningsbåtar är ett måste för besökande. Geetha är uppväxt i Kottayam med nära till backwaters och dess intrikata kanalsystem, och det har alltid varit en dröm för henne att ha en liten egen hydda vid en backwaterstrand.

Så för några år sedan köpte hon en liten strandremsa, som ligger ute på en halvö på Monroe Island i en av de största lagunerna i Kerala. Där, fem meter från strandkanten, har hon ett mindre och enkelt hus i lugn avslappande miljö, som är väldigt charmig att övernatta i, och vi har en smärre lokalbefolkning, som kan förse oss med färsk fisk och grönsaker. Det är onekligen en liten idyll.

Trots att vi har bara 90 km bilvägsavstånd hemifrån Mukkunni Hill för att komma dit är det inte ofta det blir av. Igår blev det av igen. Vår vän Arun ville se hur det ser ut, så han tog sin bil för ändamålet, och vi kunde resa bekvämt.

Den här gången blev det bara en snabbvända utan övernattning, men Geetha kommer nog snart att återkomma med några jobbare. Det finns en del att göra för att komma igång med en del av det underhåll, som just nu är som mest eftersatt.

Viklundsgårdens fortsättning

Anna Olsdotter (1838-1908) var 18 år, då styvmodern Margreta lämnade Viklundsgården efter knappt ett års äktenskap. Anna var redo att ta ansvar för gård och syskon, och hon var förmodligen enbart glad över att snabbt bli av med sin styvmoder.

Annas bror Anders var dessutom kvar i huset. Han skulle vara till god hjälp tills han byggde upp sin egen gård alldeles intill Viklundsgården på dess norra sida. Det blev Berglundsgården, dit han med hustrun Margareta från SmångsLassesgården flyttade in omkring år 1870.

Vid 22 års ålder gifte sig Anna med Anders Ersson i Näsbyggebyn, och då blev det en karl i huset igen.

De fick sju barn tillsammans, men fem av dom dog före 12 års ålder. Äldsta barnet Anna gifte sig med snickaren Smed Anders Ersson från Ytteråkerö, och de tog tillsammans över Viklundsgården. Sonen Erik byggde upp sin egen gård strax intill i det trånga hörnet Alviksvägen/Skinnargattu, vilket blev Samuelsgården.

Anna och Anders fick fyra söner och dessa tog över gårdsnamnet Smed. Den yngste av sönerna Johan ändrade senare sitt efternamn till Smedborn, och en av hans två söner är Sven Smedborn, som i dagsläget bor i sitt hus på Almo Bäckängsgattu 36.

Viklundsgårdens uthus 2015

Anna avled vid 39 års ålder, då yngste sonen Johan fortfarande bara var fem år gammal. Anders med sönerna blev kvar 15 år till innan de lämnade gården och år 1915 flyttade till Leksand.

Brodern Erik flyttade då in med sin hustru och sonen Anders från Samuelsgården till Viklundsgården. Samuel stannade kvar i Samuelsgården, som jag kommer att blogga om om några dagar.

På en 0,7 meter hög gråsten nära Galberget fanns skriften ”AV 13/1 1925” inristat tillsammans med ett kors fram tills stenen år 1993 sprängdes bort i samband med en väguppgradering mellan Almobyn och Galberget. Det var den minnessten som inofficiellt restes efter Anders, som vid 27 års ålder avled i en förmodad hjärtattack under en cykeltur.

Samuel flyttade senare in i Viklundsgården. Tillsammans med Klara från Alvik fick han fyra barn. Sonen Folke tog över gården och bodde där till sin död år 2012.

Gården har sedan dess stått tom med eftersatt underhåll.

Viklundsgården byggs upp

Hans Olof Andersson (1811-1855) följde med i föräldrarnas flytt under första halvan av 1820-talet från HansOllasgården till den nybyggda gården på Gropåkern.

Han var i tio-årsåldern och var yngst i syskonskaran på tre barn efter att hans äldste bror avlidit redan i tvåårsåldern. Det blev lite längre väg till kompisarna nere i byn men fortfarande inom bekvämt gångavstånd i nerförssluttning några hundra meter längs byns huvudväg.

Han gick i skola för Smångs Per Persson från Sorsgården i Näsbyggebyn, som bodde på en tillfällig gård på Smångsgården (Lindströms) centralt nere i byn, där han gift in sig med dottern Carin i gården. Per var känd för att vara en nitisk och arbetssam skollärare, och det var en god start i livet att ha honom som lärare. Det skulle dröja ytterligare något decennium innan den första skolbyggnaden i Almo byggdes upp på nuvarande majstångsplats.

Att komma från den trånga byn upp till en helt ny del av Almo var något nytt för Olof. Här öppnade sig utsikten mot Mackberget i söder och Förberget i väster. Det var även öppna jordbruksmarker mot Björkberget och Hallberget i nordost. Uppskattade han de nya vyerna eller kanske han saknade närheten av sin bästa vänner nere i byn? Det nya huset stod ju ganska ensamt för sig själv.

Hans syster gifte sig och lämnade gården efter att ha bott i det nya huset bara några få år . Däremot fick hans sex år äldre bror Anders från början vara med och ta ansvar innan han helt skulle ta över gården. Fadern var byskräddare vid sidan av gårdsgöromålen. Dessutom var han enögd och svårt skadad av kopporna, vilket reducerade hans arbetskapacitet. Det innebar att även Olof tidigt fick vara med och ta ansvar.

Då han började gå i giftastankar började han bygga på sin egen gård på andra sidan byvägen. Gården blev Viklundsgården, som stod klar år 1837, då han gifte sig och kunde flytta in med sin käresta Anna från Ollasgården i Tasbäck. Beklagligt nog dog även hans far samma år vid 57 års ålder.

De fick tre barn som nådde vuxen ålder, medan ytterligare en son Olof avled vid 26 år ålder och ytterligare två dog som barn. Sonen Olof var bara två år gammal då modern Anna avled i maj 1853, och lämnade fadern Olof ensam med barnen under ett år tills han hunnit skaffa sig en ny hustru, som blev Margareta från en Högvallsgård i Näsbyggebyn. De gifte sig 1854.

Det giftermålet varade inte ens ett år, eftersom Olof dog redan i januari 1855. I hans bouppteckning står det att han efterlämnade vardagsstuga, kornlada, stall med portgång, lider mot stallet, avträdesrum och 1/8-del i fäbodstugan i  Långsberg. Det var allt vad som stod om byggnader. Den nya hustrun Margareta gillade inte det nya läget, och redan året därpå hade Margareta hunnit gifta om sig till Storpersgården i Almo.

Det blev istället äldsta dottern Anna, som fick ta ett huvudansvar för gården och sina yngre syskon.

I morgon får vi se hur det gick!

Hanssons ”Anses”

Hanssongården ”Anses” var den första gården som uppfördes bland Grophansgårdarna.

Vid storskiftet under 1820-talet var området helt obebyggt, och det var ett stort åkerområde som väl avskiljde den norra delen av Västra Almo från den södra. Hanssongården tillkom precis då storskiftet höll på att genomföras, och hann därmed inte komma med på storskifteskartan.

Det var sonen Anders Olsson (1774-1837) från HansOllasgården som med sin hustru Anna från Östra Almo gav sig på uppförandet av en ny gård på den då något isolerade Gropåkern, som i folkmun gav namnet Grophans åt gården . Det var tidigt 1820-tal, och familjen var redan etablerad med tre barn på hans fädernegård.

Dottern Brita gifte sig till Östra Almo, medan äldste sonen Anders (1805-1868) fick ta över gården. Den andre sonen Olof byggde upp det nya grannhuset Viklunds på andra sidan vägen.

Anders tog sig hustru Anna i PerNilsgården, men de hann bara leva tillsammans under tre år innan Anna avled, och det blev med hans andra hustru Carin från Alvik som han bildade familj. De fick två söner. Den äldste sonen Anders (1840-1879) tog över gården med hustrun Anna från Gotgården, medan den yngre ändrade sitt efternamn till Berg och byggde upp sin egen gård i den norra delen av Västra Almo.

Båda sönerna med familjer var livligt engagerade i den lokala Baptistförsamlingen. Anders yngre son Erik, född 1874, blev dess ordförande under åren 1935-1939, efter att församlingen bytt namn till Fribaptistförsamlingen. Deras kyrka ”Fribaptistkapellet” i Hallens by står fortfarande kvar som bygdens enda kyrkligt verksamma frikyrkolokal. Erik var samtidigt engagerad i sockenkyrkan, där han under en tid var ledamot i kyrkorådet.

Eriks äldre bror Anders tog över den gård där numera Jan-Erik och Camilla bor, men gården brann ner år 1913, och familjen flyttade till Stora Tuna.

Eriks hustru kom från Svödgården, och de fick fyra söner och en dotter tillsammans. Ovanligt nog var det dottern Anna som tog över gården, men det började bli nya tider. Hon började tidigt med självständigt arbete som fäbodkulla i Östra Långsberg tillsammans med min mor, som där fick uppleva den sista fäbodsommaren 1929 i dessa fäbodar.

Äldste sonen Erik etablerade sig i den gård som brann ner, andre sonen gifte sig till Gustafs, tredje sonen till Näsbyggebyn och yngste sonen Johan flyttade till Stuvsta.

Anna tog alltså över gården efter att hon gift sig i en av Almgårdarna i Östra Almo, och det är deras son Hans Alm som numera bor kvar på den fina gården.

Kent och Kalle är tillbaka

Idag tänkte jag blogga om ”Anses”, men det får bli i morgon.

Kent har nämligen kommit tillbaka, och det blev stor glädje i huset. Vid lunchtiden igår hörde vi en hund som skällde från verandan på husets baksida. Vi gick dit, och där stod Kent och viftade med svansen.

Han var sig precis lik som tidigare, och han uppförde sig på samma sätt, som om han bara varit borta sen igår. Samma tillgivenhet och lite kelsjuk, men också riktigt hungrig. Vi gav honom ett skrovmål med ett stort köttigt ben, som ett välkommem hem.

Dessutom hade han sin ”flickvän” med sig. Hon är en vacker svart och vit tik, men hon tordes till att börja med inte komma nära. Om ni tittar noga på bilden kan ni se henne ute på berghällan utanför huset. Trevligt att de kom upp tillsammans, och nu vet Kent att han är välkommen, då det passar honom.

Under tiden som jag tillsammans med Geetha och Deepu var koncentrerade på Kents besök, passade en apa på att vittja min papperskorg i mitt sovrum. Det var faktiskt första gången efter sommaren som det hände. Det blev några knallar med luftgeväret efter apan, men den kommer säkert igen, då den får ett tillfälle.

Lite senare på eftermiddagen tog jag på mig mina joggingskor och sprang ner mot det stora stenbrottet. Jag ropade på Kent. Han hörde mig och kom glatt springande med tiken i hälarna. Så satte han igång och storskällde och fick ett ylande schakalsvar mycket längre bort, och efter några minuter kom Kalle springande till oss.

Jag vände om, och vi sprang alla fyra tillsammans till huset, där jag delade ut hundgodis, och alla tre fick sedan ett rejält och läckert kvällsmål. Sedan var allt som förr, då Kent och tiken övernattade på den östra verandan och Kalle intog sin favoritplats ute på berghällan.

Senare kom en regnskur, och då drog sig även Kalle till östra terrassen. Det såg så vackert ut, då de alla tre låg och sov tillsammans. Samtidigt sov Meenu med sina två valpar lugnt och fridfullt på den västra verandan.

Det är kul med lite mera hundliv kring huset igen.

Grophansgårdarna

In min bloggserie, där jag beskriver gårdarna i Almo, har jag nu kommit fram till Grophansgårdarna.

Gårdarna/fastigheterna ligger mitt emellan norra och södra Västra Almo, och är samlade kring korsningen Skinnargattu och Alviksvägen. Det är ingen gammal grupp av gårdar, och ingen av dessa finns med på storskifteskartan 1826, då området bara var åkermark.

Den åker där den första av Grophansgårdarna byggdes på den västra sidan av Alviksvägen hette Gropåkern, och det är den åkern, som har fått ge namn åt gruppen av gårdar. Det är siluetten av Mackberget vi ser i bakgrunden på ovanstående fotografi.

Längst till höger på bilden har vi den äldsta gården, som är ”Anses”, alltså Hansgården i direkt översättning till svenska. Namnet Hans kommer från att en ättling i HansOllasgården byggde upp ”Anses”, som lika gärna skulle kunna kallas den egentliga Grophansgården.

”Anses” byggdes under under 1820-talet, alltså under det decennium då storskifteshandlingarna fastställdes. En son från den gården byggde upp Viklundsgården (till vänster på fotot om Anses) under 1830-talet, varifrån Berglundsgården (gården i mitten) härstammar.

Sedan följer en Berggård uppbyggd av en sonson till ”Anses”, och längst till vänster på fotografiet ser vi den fastighet där Jan-Erik och Camilla bor i dagsläget.

Den yngsta gården bland dessa fem fastigheter är BergKallesgården, som byggdes upp år 1914, vilket innebär att de fem gårdarna byggdes upp under ett tidsspann av 90 år. Under de sista hundra åren har ingen ny gård tillkommit i området.

Det är alltså en geografiskt samlad grupp av gårdar/fastigheter, alla med nära släktrelation till varann.

Bambutunneln

Då man kör in mot framsidan av huset åker men i en liten kort tunnel.

Ja, åtminstone en tunnelliknande formation av bambu som växer ut över vägen och ger karaktär åt infarten. Den bambun har nu stått där under 30 års tid och den håller sig lika vacker hela tiden.

I mitt första arbete i Vietnam 1975 kom jag i en första kontakt med de stora bambuskogarna av olika bambuarter. Jag lärde mig att tycka om denna stora gräsväxt, som vi svenskar stod främmande inför vid vår ankomst. Vid den tiden var det dessutom bara ett fåtal rapporter skrivna om nyttjandet av denna fantastiskt rika flora.

Den var en alldeles utmärkt råvara för pappersindustri med sina långa fibrer och allmänt använd i olika redskap och huskonstruktioner. Dessutom fick jag lära mig att tycka om bambuskott i den vietnamesiska maten.

Numera har jag bambu bara som prydnadsväxt både utom- och inomhus.

I morgon tänker jag börja blogga om Grophansgårdarna. Det är en fortsättning av min bloggserie av beskrivningar om gårdarna i Almo.

Råttjägare saknas

Vi har ett utsatt läge för råttor och möss i vår enslighet uppe i skogen.

Mest effektivt mot dessa små djur har verkligen varit att ha en katt. Så fort de känner lukten av en katt försvinner de.

Nu har vi ingen sådan, och ifjol försökte jag med en indisk klumpig råttfälla. Det gick inte alls, så i år hade jag både en musfälla och en råttfälla med mig i resväskan från Clas Olsson. Deras grejer brukar ju fungera bra.

Igår hade vi en shoppingdag nere på stan. Geetha och jag hade Deepu med oss för att göra honom hemmastadd i de affärer vi brukar handla i, och informera honom om vad vi gillar i deras produktsortiment. Det var ju två veckor sedan sist vi gjorde ett besök nere på stan, och numera kan ju Deepu sköta det mesta av det dagliga inhandlandet.

Då vi kom tillbaka till vårt hus gav Deepu upp ett ljudligt skratt. Han hade monterat upp råttfällan under morgonen, och en råtta hade varit där och nosat så att fällan small igen.

Det bar sig inte bättre än att råttan inte fastnade som det var tänkt. Den blev lindrigt fastklämd och hade sedan släpat runt med fällan i huset, innan den lyckades ta sig loss och springa iväg. Den hann i alla fall äta upp betet i fällan.

Vi kanske borde skaffa oss katt igen!

Bambun frodas i atriumet

Om torrare väder fick jag chi.

51 mm regn igår! Det kom under ett par timmar under eftermiddagen, och fler regn har kommit in i 10-dygnsprognosen.  Och jag som var ganska säker på att det skulle komma en torrare period.

Jag inväntar och vi får se. Jag fortsätter emellertid att känna behaget av det regn vi får. Torrt och varmare får vi alla fall någon gång framöver.

Den bambu som Geetha planterade inne i atriumet ifjol har tagit sig bra. Den frodas och växer bra med den rikliga vattentillgången. Nu har den börjat växa upp genom takgallret, och bambustjälkarna har skapat en fin grön atmosfär i både nedre och den övre våningen i huset.

Då jag sitter och skriver i mitt sovrum har jag numera fått en god vy över atriumet, som nu grönskar och livar upp den inre delen av huset.