Archive for december, 2022
Nyårsafton – 3000 bloggar
Den här bloggen är för mig en jubileumsblogg. Det är nämligen min 3000:de blogg jag skriver sedan jag började blogga i början av augusti 2009. Bloggarna har blivit en rejäl dagbok, dessutom sökbar, över mitt liv under dessa år. Det är intressant att gå tillbaka och se vad jag har gjort under den här tidsperioden och hur mitt sätt att uttrycka mig har förändrats allt eftersom tiden gått.
Torrtiden har kommit, och det innebär sakteliga varmare dagar och sakteliga kallare nätter. I morgon bitti förväntas temperaturen gå ner till plus 21 grader, och jag är förberedd med en kofta under morgontimmarna. Inne i vårt stenhus känner vi dock inte av den excessiva värmen förrän efter lunch, då jag ibland sätter på luftkonditioneringen en timme i samband med lunchsiestan.
Det har blivit kväll och fler och fler högtalare nerifrån slättlandet börjar höra av sig. Myndigheterna har under senare år avrått från nyårssmällare och det är stor skillnad på smällarintensiteten jämfört med för bara något år sedan.
Geetha och jag kommer att hålla oss hemma för oss själva på Mukkunni Hill under hela nyårshelgen. Det känns skönast så, och det har definitivt samband med att det känns mest bekvämt att ta det lugnt allt eftersom åren går. Här är det rofyllt med naturen alldeles inpå oss.
Ny generation hundar på Mukkunni Hill
I fredags för en vecka sedan blev våra två hundar Paramu och Malli förgiftade. Paramu avled medan Malli klarade sig med nöd och näppe.
Den unga Malli lyckades sedan inte försvara ett eget revir i vårt område och blev ganska snabbt utkonkurrerad av en annan grupp hundar i vår omgivning som trängde sig på och kan efter detta därför inte räknas in bland ”våra” hundar. Sådant är det hårda hundlivet härute, och eftersom våra hundar är lösspringande har vi i detalj inte direkt koll på det som händer.
Istället blev det tillfälligt en ny grupp med fyra hundar som formerades, varav två blev ganska snabbt tvungna att lämna det nya reviret kring vårt hus. Närmaste grannreviret är nu cirka 500 meter bort och vårt revir består av ett par, som för närvarande tycks ha utvecklat ett ganska stabilt förhållande. Deras bakgrund är okänt för oss men tills vidare får de lystra till namnen Kalle och tiken Pandi.
Till vänster på bilden har vi Kalle som har fått ihop det med den ljusare tiken Pandi. De två andra hundarna fick inte plats i reviret och har blivit undanskuffade. Sedan får vi se hur den fortsatta utvecklingen kommer att utlöpa.
Vi hade tidigare en hund, som fick heta Kalle var en ganska skygg hund, som vi betraktade var från en vildhundsras. Vår nya Kalle ser utseendemässigt mycket lika ut, men han har mycket lättare att närma oss och kan redan plocka upp brödbitar ur min hand. Som vår förra Kalle är han dock mycket avvaktande till andra hundar.
Det kommer att bli intressant att få följa den fortsatta utvecklingen.
Säsongens torrtid på ingång
Då vi fick ett ganska kraftigt åskregn den andra december med 27 mm regn bloggade jag om, att det var ett av de sista stora regnen innan vi kunde förvänta oss att torrtiden skulle vara här.
Den 11/12 fick vi 27 mm till och i förrgår ytterligare 13 mm, och vi har nu fått 91 mm under den här månaden. Den regnmängden bör stå sig för resten av månaden.
I och med regnet i förrgår anser jag att vi nu har kommit in i säsongens torrtid vilken kommer gott och väl att stå sig under den tid jag har kvar här fram till i början av mars. Till turisternas stora förtjusning, medan jag föredrar att det kommer lite uppfriskande regn nu och då.
Har vi känning av klimatomställning där vi är, så är den ganska liten och långsam. Vi har under december haft lite mera spridda skurar än vi tidigare haft. Det har varit positivt för grönskan och temperaturerna har varit jämna på en behaglig nivå.
Kerala bör även fortsättningsvis vara ett behagligt land att bo på eller att besöka.
Tyst i stenbrotten
Under de senaste månaderna har det varit tyst från stenbrotten omkring oss.
Myndigheterna har lagt locket på för den verksamhet som pågått under de senaste 40-50 åren av 3-5 granitexploaterande företag i vår omedelbara närhet. Trycket från miljöorganisationer har under åren vuxit sig starkare, och myndigheterna har blivit tvungna att begränsa uttagen, ävensom det har varit en god inkomstkälla för de styrande.
Under den tid jag har varit här under mitt senaste besök har det varit tyst från stenbrotten. Inga dynamitladdningar har detonerat, inga stenkrossande maskiner har varit igång, nästan inga mullrande lastbilar har funnits på de mindre vägarna, och inget stendamm ryker omkring oss.
På plussidan har vi fått en grönare och tystare miljö, där vi hör flera fågelarter omkring oss. Dessutom är den luft vi inandas renare, och vi behöver inte städa bort dammet i huset så ofta.
Geetha och jag har ju genom åren vant oss vid stenbrottens aktiviteter och det har blivit något av ljud som finns omkring oss utan att vi påverkas av det. Det är likt, att då man bor invid en landsväg, man vänjer sig vid och accepterar de ljud som finns i den vardagliga närheten.
Det kommer förmodligen inte att att bli ett permanent uppehåll. Ett totalstopp för stenbrotten håller inte i längden. Sten behövs hela tiden för ett samhälle under utveckling och det kommer naturligtvis efterhand att bli lättnader i restriktionerna. Ett mycket stort pågående hamnprojekt i vår närhet ropar efter sten, och det återstår att se vad detta kommer att innebära för Mukkunni Hill.
För närvarande kan vi emellertid passa på att njuta av den nuvarande tystnad som uppstått.
En oförväntad julklapp
I förrgår kom Paramu inte tillbaka till oss efter en runda i omgivningarna. Någon hade förgiftat hundmat nere på byn, och ett stort antal hundar har avlidit.
Lite senare på kvällen lyckades vår yngre hund Malli släpa sig upp till vårt hus med hela bakdelen av hennes kropp totalförlamad. På slutet orkade hon inte längre hålla upp huvudet över markytan, och det var med hennes sista sega kraftansträngningar som hon helt utmattad lyckades nå huset längst upp på berget, då med en blodiga tunga släpande mot den grusiga markytan.
Igår såg vi inte till henne överhuvudtaget och morse efter frukost sa jag till Geetha att jag redan saknar våra hundar. Då tog vi för givet att chanserna att Malli fortfarande skulle vara vid liv var försumliga. Men vi hade fortfarande skålen med sin eftertraktade hundgodis framme likaväl som den välfyllda vattenskålen.
Döm av min stora förvåning då jag senare under eftermiddagen hörde hur en hund ivrigt sörplade i sig vattnet ur skålen. Jodå, det var Malli som hade tagit sig upp på benen igen och återigen kunde dricka av det livgivande vattnet. Jag fröjdades av den frenesi hon använde för att snabbt få i sig det efterlängtade vattnet.
Sedan sprang hon glatt omkring i i trädgården likasom för att återupptäcka att allt är sig likt, och vi kunde konstatera att hon inte hade några sår eller andra utvärtes skador. De inre förlamningarna hade släppt, och det var en glad Malli som återkommit till oss
Det är ju Julafton, och en bättre julklapp har vi inte kunnat drömma om.
Nu vill jag tillönska er alla mina bloggläsare en riktigt god pågående jul tillsammans med era allra närmaste.
Bröllop i Cochin
I morgon åker Geetha och jag till ett bröllop i Kochi. Det är andresonen, i en malayalifamilj paret Rajiv och Rajendrai Uppsala, som gifter sig med ung svensk kvinna Anna. Vi känner familjen ganska väl och har under ett antal år umgåtts ganska infrekvent.
Däremot har vi aldrig träffats i Kerala, så vi blev överraskat glada att en inbjudan skickades även till oss.
Det innebär tidig uppstigning i morgon bitti. Suresh tar oss till tåget som under två timmar tar oss till Alappuzha.
Så tänkte jag inleda min blogg för drygt en vecka sedan, men jag kom inte längre.
Det blev i alla fall inledningen till en fin vecka här nere, och för de många svenska bröllopsgäster, som har tagit sig hit ner för att övervara festligheterna. Det började med som sig bör en husbåttur på de fantastiska backwaters som finns runt omkring oss. Man hade förvarnat om några blåsiga slängar av de tornados som just då hade parkerat sig i Tamil Nadu, men dessa vindar lyste med sin frånvaro och vi fick en perfekt dagstur med båt då vi kunde umgås och bli presenterade för varandra.
Vi tog oss samma kväll till Cochin och bodde en natt hemma hos David Ståhl hemma i hans lägenhet på den elfte våningen och nästa dag flyttade över till det gamla fina Malabar Hotel, där själva bröllopsprogrammet genomfördes under två dagar. Geetha och jag bodde på det hotellet vid ett tillfälle 1980, och för oss var det nostalgi att få bo där igen.
Vad fint och lyckat ett bröllop kan bli då två kulturer får komma tillsammans.
Dagen efter skingrades skaran av bröllopsgäster. Geetha och jag satte oss på tåget till Varkala Beach och jag fortsatte dagen efter, en lördag, med tåget till Trivandrum och vidare med Suresh till Mukkunni Hill. Geetha föredrog att vara kvar under ett per nätter till i Varkala. Vi båda gillar den stranden.
Brunch och söndagsgolf
Idag söndag tog Geetha och jag oss ut tillsammans ner på stan, där vi började med en brunch på tennisklubbens restaurang. Vi trodde att vi skulle få se några bekanta ansikten, men det var dålig uppslutning av folk, och vi fick istället bekanta oss med några nya ansikten. Bra bara det kanske!
Det hade varit en regnig natt och folk drog sig nog för att ta sig ut. Egentligen skulle torrtiden ha börjat nu i mitten av december, men Kerala blev något påverkad av cyklonvädret som pågår på ostkusten i grannstaten Tamil Nadu. Under natten som gick fick vi 25 mm regn, och det är egentligen ett skönt regn att sova i med öppna fönster uppe på Mukkunni Hill.
Brunchen skulle jag hellre ha kallat en förstärkt frukost, men maten var i alla fall både riklig och god, så vi kände oss ganska nöjda med söndagsmorgonens uppstart.
Därifrån tog vi oss över till golfklubben, och även där var det inte mycket folk i farten. Vi tränade lite på puttar och utslag men gick den här gången inte ut på den niohåliga banan. Det hade då blivit skönt väder. Solen kröp fram och temperaturen höll sig kring behagliga 26 grader, och vi kunde onekligen njuta av att vara ute i den fridfulla miljön.
Jag stötte på en tillfällig besökare som hade tankar på att gå med i klubben. Han såg lite snopen ut, då han upptäckte att restaurangen inte har öppet under söndagar. Vill man ha en kopp kaffe så finns det i alla fall en kaffeautomat, men tilltugg saknas helt. Värre för honom var att det inte ens finns en öl att läska sig med, vilket tidigare var en basstandard på den här typen av inrättningar. Jag vet inte om han fortfarande har funderingar på att bli klubbmedlem?
Det var faktiskt första gången jag använde mig av klubbens faciliteter för golfträning. Men det ska väl bli flera tillfällen då Geetha drar mig med ut. Det ska visst vara bra för kroppen och det sociala umgänget sägs det!
Russia Today
Vill här bara göra ett kompletterande inlägg till min förra blogg idag. Läs gärna den bloggen först! Det kommer från Julia Davis News i november 2022 i ett inlägg i social media i den ryska debatten för någon vecka sedan, om ryssarnas fruktan för att bli ställda inför den internationella rätten i Haag.
Editor-in-Chief Margarita Simonyan såg onekligen chockad ut över diskussionsledarens kärva konstaterande att Ryssland inte kan förlora kriget. Alla skulle då vara förlorare i kriget … och Haag skulle då bara bestå av aska.
Hobergdebatten Mearsheimer-Bildt
Tittade igår i efterskott på YouTube igenom den mycket intressanta 2½ timmar långa Holbergdebatten i Bergen kvällen innan, den tid då jag redan hade gått och lagt mig. Ämnet för debatten var ”How the war in Ukraine and other geopolitical crises impact the global security order”, och de inbjudna debattörerna var J.J. Mearsheimer från USA och Carl Bildt.
Det blev en mycket tankeväckande debatt där de båda debattörerna framförde delvis diametralt motsatta men klara genomtänkta åsikter där båda ställningstagandena har sina givna poänger. Det hela mynnade ut i, där båda debattkontrahenterna var helt överens, att det är en mycket farlig tid vi lever i.
Någonstans där bak i min hjärna satt samtidigt minnesbilderna av en debatt som kunde följas i sociala media i Ryssland någon vecka innan där debattledaren krasst konstaterar att Ryssland inte kan förlora kriget … i så fall blir alla förlorare. Om det handlar min nästa blogg omedelbart efter denna.
Ett uppfriskande regn
Efter en skön åtta mm regnskur för tre dagar sedan fick vi i eftermiddag en rejäl 27 mm åskskur under en timme strax innan skymningen. Det brakade loss med några rejäla åsksmällar, då det riktigt kändes hur det skakade till i vårt bergfasta stabila granithus.
Vi hann dra ur sladdarna till datorerna, frysen och annan känslig elektrisk apparatur innan vi fick de första kraftiga smällarna. Sedan försvann strömmen till huset under en timme som det brukar bli, då elansvariga kopplar bort elförsörjningen under den mest kritiska timmen.
Nu blir det nog lite småregn under de närmaste dagarna som kommer att upphöra en en vecka eller två. Sedan förväntar jag mig en till ordentlig åskskur innan säsongens egentliga torrtid sätter in.
Folk frågor ofta hur vi känner av de dagsaktuella klimatstörningarna. Vi upplever inga egentliga störningar ännu. Torrtiden kommer då den ska, men monsunen med början i maj har en tendens att komma en eller två veckor tidigare än vad vi är vana vid. Däremot upplever folk att det kommer mera regn under höstarna, det blir liksom inget stopp på regnet efter monsunen.
Vi har två monsuner under året. Den huvudsakliga under sommaren och den andra cirka i början av november som brukar kallas för nordostmonsunen. Jag ser att det finns tendenser att regnen blivit mindre kraftiga under sommarmonsunen, och att vi istället kan förvänta oss en något kraftigare nordostmonsun under oktober-november.
Det känns uppfriskande skönt då det regnar i tropikerna.
Skarner 