Årlig ränta 1558

Igår skrev jag om skattelängden 1549, och nu hoppar jag fram nästan ett decennium till 1558.

Då hette det inte uppbörd av skatt och markgäld längre utan skattelängden beskriver den ”årliga räntan”, vilket jag inte vet innebörden av och vad skillnaden är mellan de båda uttryckssätten om skatteuttag.

Hela titeln för skattelängden 1558 lyder emellertid: ”Åårlige renthan wthaff Tuna sochn så och aff Lixandh, Gangnäff och Ååll sochner, sampth med Gessegärzlaghen som Rasmus Raffauldson tilsuara schall for anno etc 1558. Årliga renthan aff Lexan sochnn, Anno 1558”.

Rättstavning var tydligen inte på modet och det bekymrade skrivarna föga. Rättstavningsreglerna var säkert inte heller så väl utvecklade. Speciellt svårt var det med ortsnamnen, och Leksand stavades på två olika sätt redan i rubriken för skattelängden.

Nykomlingen Anders Matsson i Östra Almo hade försvunnit ur statistiken under det här året, men han kom igen i en tiondelängd 1560, så han hade inte försvunnit från byn. Likaså hade inte Lars Jonsson i Östra Almo tagits med den här gången. Orsak, ja det kan man undra?

Olof Jonsson i Ollasgården betalade mest skatt 1549 och nu hade hans skattepålaga ökat med ytterligare över 50%. Dessutom hade han flyttat från Almo by till Stenbernarvet, vilket är ett namn jag inte alls känner igen i Almo eller dess omgivningar.

Nåja, i nästa skattelängd är han tillbaka till Almo igen och det var kanske bara en namnfråga. Det där bynamnet Stenbernarvet försvann och återkom aldrig. Med 80 penningar i skatt 1558 betalade Olof nu mer än dubbelt så mycket skatt som någon av de andra i byn. De andra i byn var alltså skattebönderna Per i Pelles (Brasar) och Erik Ersson i PerNilsgården.

Dessutom hade arvtagaren äldste sonen i Ollasgården Lars Olsson växt upp och betalade 36 penningar för sitt jordinnehav. Hans två yngre bröder Per och Hans skulle senare bygga upp egna gårdar, som blev SmångsHermans och Hansgården i byn.

Var det möjligen så att fadern Olof Jonsson hade byggt upp en ny gård i Stenbernarvet och lämnat över den gamla till sonen Lars. Sedan hände något med den gården och han återkom till Ollasgården, där han och sonen Lars fortsatte att bo som två separata skattebönder.

Folket i Ollasgården började sprida ut sig i byn. De var nu tre skattebönder och två skulle tillkomma genom yngre sönerna Per och Hans. Pellesgården hade ännu bara två gårdar, men de skulle ekonomiskt snabbt rycka upp sig. Det kommer vi att få se i skattelängderna från 1571.

Skattelängden 1549

”Meckell Helssingz reckenskap öff(uer) Östra och Westra Dalarne sampt med Grengge, Nörre- och Södreberke. Anno etc 1549. Opburen skat och marckegell. Lexssandh sockn”.  Så heter skattelängden 1541 som finns i Kammararkivet, Dalarnas handlingar med nummer 1549:13 sidorna 29-39.

Längden handlar alltså om uppburen skatt och markgäld.

Den förste Per Persson i Brasargården har passerat 50-årsstrecket och närmar dig 60. Det bör vara han som fortfarande har hand om gården medan hans son Per Persson II förbereder sig att ta över. Den ålagda skatten har minskat från 30 till 24 penningar sedan 1541 vilket innebär en skatteminskning. Gårdsvärdet har tydligen minskat genom delningen med den yngre sonen Erik.

Det är 1540-tal och Erik har byggt sig en ny gård strax intill föräldragården, där han fick en bra start och blev ålagd att betala 40 penningar i skatt. Den gården skulle senare kallas för PerNilsgården, och det är den gård jag numera bor på. Hans hustru Marit kom tydligen från en något mer välbärgad familj. Eller hur har han annars lyckats med den goda ekonomiska uppstarten på sin gård?

Den gamle Jon i Ollasgården lever inte längre, och det är hans äldste son Olof som har tagit över den gård som troligen är äldst i Almo och betalar 52 penningar i skatt.

Jons yngre son Lars har byggt upp sin en egen gård. Sannolikt är det samme Lars Jonsson som byggde upp den första gården i Östra Almo, den gård som senare blev kallad Holgården. Han började enkelt och betalade bara 8 penningar i skatt.

Sedan har vi fått in ytterligare en skattebonde i byn. Han är en nykomling som heter Anders Matsson, betalade 32 penningar i skatt och bör vara född under cirka 1510-talet. Det var tydligen han som byggde upp BackOskarsgården i Östra Almo, och namnet Anders Matsson som gårdsinnhavare kommer igen 50 år senare på den gården. Det fattas bara att verifiera en fortfarande fiktiv Mats Andersson född under cirka 1540-talet, som jag väntar på att dyka upp i något dokument.

Vid den här tidpunkten var Almo fortfarande en liten by med fem skattebönder, som tillsammans betalade 156 penningar, vilket innebar 4/5-tedelar av en mark.

Hänt under vecka 621

Det tidigare utlovade vackra vädret i slutet av den här veckan gick om intet, men efter en regnig och kylig vecka ska det bli mera sol och värme igen. Jorden har fått sitt av regn för sin växtlighet, och allmänt tycker vi nog, att det vore skönt med lite soligare väder igen.

Efter förmonsunens stora skyfall i Kerala veckan innan, då Geetha fick tre rejäla regnskurar uppe på Mukkunni Hill på tillsammans 280 mm, har hon under den senaste veckan haft en vädermässigt lugnare vecka.

I år har hon prickat in att vara på Mukkunni Hill under planteringsperioden, och hon har passat på. Häromdagen var hon över till den största växtförsäljaren i stan och inhandlade plantor för 1000 kronor. Det får man ganska många plantor för där nere, och hon kommer att gilla att plantera ut.

Visserligen har vi en rik växtlighet omkring oss redan innan vi planterar in nytt, men det finns ju alltid en förnöjelse i förnyelse att ytterligare spä på floran med nya arter. Det ligger nog i sakens natur i att ha en trädgård.

Själv har jag börjat ett nytt varv med att steg för steg gå igenom Almos äldre historia, som fått bli min nya bloggserie i skarner.wordpress.com. Efter att ha gjort det redan för drygt 10 år sedan har det tillkommit mycket information som gör, att det blivit dags för en revision av beskrivningen av Almos äldre historia.

Det känns nästan lika spännande nu att göra det med den nyaste informationen jag tagit del av. Sedan dess finns ju så mycket mer på Internet, och det är numera lättare att sitta hemma vid skrivbordet och byforska än det var för tio år sedan.

I morron har vi lokalhistoriskt månadsmöte i sockenstugans forskarrum igen. Jag upptäcker att det blir årets sista för mig, och jag kommer inte att närvara igen förrän i mars 2017 enligt min planeringskalender. Åren går fort numera!

Nu har alla sommarfåglar kommit, och därmed är flyttfågelsträcket norrut komplett för den här gången. Det är nu många fåglar som ligger och ruvar och många är nu strängt upptagna med att föda upp sina ungar. I år har vi även fått in svart rödstjärt och liten flugsnappare som nya arter till Almo. De är intressanta rariteter i den lokala ornitologiska faunan.

Och redan om någon vecka inleds sträcket åt andra hållet. Det är då storspovshonorna gör det bekvämt för sig, ger sig iväg söderut och lämnar uppväxten av ungarna åt hanarna, som kommer efter efter ytterligare en dryg månad.

Naturens skiftningar har sin gilla gång.

Skattelängden 1541

”Anno D(omi)ni 1541. Thette register lijder vpåå skatth och marckgield szom plegger årlighe vtthghå aff Östre och Vestre Dalann. Öster Dalen Lexand sokn”.

Så heter skattelängden 1541 som finns i Kammararkivet, Dalarnas handlingar med nummer 1542:8.

Bondelagen har nu försvunnit ur registren och och skattebönderna finns under sina respektive byar. Fortfarande finns bara Jon från Ollasgården och Per Persson från PellesBrasargården omnämnda från Almo. Skattesatsen har inte ändrats och de betalar 36 respektive 30 penningar i årlig skatt som de gjorde två år innan.

Jons bakgrund vet vi inget om. Han har inget efternamn i våra dokument, och då blir det svårt. Det närmaste vi kan spekulera i är att han hette Olsson, eftersom hans äldste son hette Olof. Det finns sedan två Olsöner Nils och Erik i närmaste byn Näsbyggebyn inom näsbymålets språkområde, som kan vara hans bröder.

Per kan dock mycket väl ha kommit från Näsbyggebyn. Näsbyggebyn har vid den här tiden två skattebönder Lars och Knut som är Persöner. Dessa eller någon av dom kan vara bröder med Per. Kopplingen är möjlig på gränsen till sannolik. I de övriga tre näsbymålsbyarna finns ingen person med namnet Persson vid samma tidpunkt.

Sedan kan vi även föreställa oss att Almobyn är ytterligare en eller flera generationer äldre än vi kan se, men det vet vi absolut ingenting om.

Hjortnäsborna fick ökad skattebörda medan den reducerades med nästan hälften för Tällbergsborna. Den byn betalade den här gången mindre skatt än Näsbyggebyn, som hade oförändrad skatt. Orsaken att Tällberg begåvades med den reduktionen står inte att finna. Näsbyggebyn blev nu den by som betalade den näst högsta skatten i fjärdingen.

1539 omnämndes 17 byar i Näsbygge fjärding, som 1541 hade utökats till 22 byar. De byar som tillkommit var, Sätra, Västerberg, Ytterboda, Torrberg och Noret. Noret var under den här tiden bara en liten by med tre skattebönder, som tillsammans betalade bara 96 penningar. Under 1500-talet ändrades gränserna för fjärdingen fram och tillbaka lite nu och då, och det ser ut att det inte tillämpades särdeles bestämda gränser.

Efter skattelängden 1541 ska vi hoppa fram Meckell Helssingz räkenskaper 1549. Det får bloggen handla om i övermorgon, och då hade det hunnit bli fem skattebönder i Almo.

Mera om skattelängden 1539

Igår inledde jag en bloggserie om Almos äldre historia.

Jag har redan tidigare berört detta ämne vid ett flertal tillfällen, men jag tänker nu presentera historiken lite mera grundligt. I vissa fall har jag ju även ändrat lite i historiken beroende på att nya uppgifter har kommit fram, och vid något tillfälle har jag ändrat uppfattning därför att beskrivningen av historiken har fortsatt mogna fram.

Jag förbehåller mig rätten att fortsätta ändra, för jag är väl medveten om att min historiebeskrivning ibland bygger på väl lös grund för att jag ska anse att min version är den rätta. Dit kommer vi nog aldrig, men vissa antaganden måste göras för att senare kunna ändras vid behov.

Igår skrev jag om skattelängden 1539, som är oerhört intressant, därför att det är det äldsta dokumentet som finns där Almo by finns omnämnt. Jag nämnde inte då att det i skattelängden även finns ett annat Almo omnämnt  i Härads fjärding i Leksands socken. Den byn tycks vara tillfällig, och efter några år omnämns den inte längre.

Tydligen har man eftersträvat att bondelagen skulle vara så sammansatta att skatten skulle bli totalt 576 penningar per bondelag. Den summan är lika med 3 mark eftersom det gick 192 penningar på varje mark. Det stämmer i fyra av de fem bondelagen i Näsbygge fjärding, medan det tredje bondelaget med bara Hjortnäsbor klarade sig undan med 562 penningar. Britta Palin skrev 1977 en avhandling med titeln ”Bälg och bondelag: några drag i jordfördelningen och uppodling i Västerdalarnas södra del 1539-1670” men den skriften har jag hittills tyvärr inte haft till förfogande. Annars finns det inte så mycket skrivet om bondelagen i Dalarna att referera till.

Då jag skriver om 1500-talet har jag emellertid använt en stor del av min information från Gunnar T. Westins utmärkta ”Om Leksands skatt- och tiondelängder” i Leksands sockenbeskrivning Del I från 1965. Den skriften är en stor tillgång för den som vill tränga in i Leksands 1500-tal.

Den by som bidrog med största skattesumman i fjärdingen var Näsbyggebyn som fick punga ut med 520 penningar, vilket innebar att den byn bidrog med 18 procent av den skatt som avkrävdes från fjärdingen. Det var de andra mycket gamla byarna Hjortnäs (544 penningar) och Tällberg (562 penningar) som bidrog med mera skatt. På den tiden ingick ju även Tällberg, Hjortnäs, Sundsnäs och Grytnäs i fjärdingsområdet.

I morgon kommer jag till skattelängden 1541, där det för Almos del inte hade tillkommit några förändringar vare sig i antal skattebönder eller skattenivå.

Den första skattelängden år 1539

De senaste dagarna har jag gått tillbaka till mantalslängderna under 1600-talet, husförhörslängden 1628 och jordeboken från 1684.

Jag tycker att jag känner igen vad som skrivits och vad det går att få ut av tillgänglig information. Men varje gång jag går tillbaka hittar jag nya samband som jag inte tänkt på tidigare. Då kunskapen stiger ändras samtidigt mitt tankemönster och tolkningen av ordval modifieras. Det gör det spännande men det är samtidigt en tidsödande sysselsättning.

Första gången Almo nämns skriftligt är ju i skattelängden 1539 tillsammans med andra byar i dåvarande Leksands socken. Den skattelängden rubriserades högtidligt ”Anno D(omi)ni 1539. Thette epter (scriff)ne register lijder påå årlighe skatth och marckgeld åff Östre ok Vestre Daalen. Del. Öster Dalen Lijxand sokn”.

Då jag bläddrar fram till ”Nässbijgge fjerdingh” ser jag att skattebönderna i fjärdingen är uppdelade på fem ”bondelagxmand”. Skatt kunde i vissa fall betalas in natura istället för värdemetaller och penningar, och det står att för Näsbygge fjärding gäller att ”åff tesse ffem bondelagh ij Nesbijgge ffierdingh gar ij skatt gråskinn ett tijmber”.

I det första bondelaget med 10 personer hittar jag den första Almobon ”Jon ij Alma”, och han hade blivit ålagd att skatta 36 penningar. I mina efterforskningar har jag kommit fram till att Jon var bosatt på Ollasgården. Han står uppräknad bland sex personer från Näsbyggebyn, där deras beskattning var mellan 48 till 96 penningar. Näsbyggebyn är en äldre by än Almo och bönderna där hade redan då hunnit jobba upp sig på sina åkermarker.

I det andra bondelaget med 9 personer finns ”Pelle P(er)ss ij Alma”, som fick betala 30 penningar i skatt. Hans gård kallades sedan Pellesgården efter att hans ättlingar i generation efter generation hette Per Persson, och längre fram i tiden blev namnet Brasargården. Det var en splittrad grupp i det bondelaget, där gårdar från 8 byar fanns representerade.

Sedan finns det ingen mer från Almo omnämnd i listan med de totalt 54 skattebönder som förekom i skattelängden för år 1539 i Näsbygge fjärding. Myndigheterna fick då in 2866 penningar från Näsbygge fjärding, där Almo alltså bidrog med ungefär två procent.

Innesittardag med mantalslängder

Igår blev det ingen blogg skriven.

Det har inte hänt sedan en dag i september ifjol. Men det kommer att bli fler dagar framöver, då jag hoppar över någon dag.

Igår blev det en sån där riktigt ruggig regndag med kyligt väder, då det är skönt att sitta inne med knivit material. Det tidigare utlovade soliga vädret mitt i veckan var som bortblåst, och vi får vänta tills i slutet av veckan, innan vi får tillbaka lite torrare och några grader varmare väder igen. Det var tur, att jag hann klippa min och majstångsplatsens gräsmatta i måndags medan det fortfarande var torrt.

Jag tog tag i det mantalsmaterial Långberg har tagit fram om olika byar, och det fick mig att grunna lite djupare om vissa gårdars historik. Ibland händer det att jag måste skriva om, då nytt material kommer fram. Det historiska materialet från 1500- och 1600-talen är så magert, så det blir många antaganden innan ett slutresultat kommer fram.

Det är något jag får lov att återkomma om längre fram då det börjar klarna.

Gårdstjänstefolk förr

Även i Almo har vi haft tjänstefolk i några gårdar, men inte vad jag vet under de senaste 200 åren eller så.

Det var i första hand kyrkvärdsgården AlmNises som tog hjälp av pigor. Där har jag hittat fem stycken som var anställda mellan 1664-1696. Dessa kom från byarna Backbyn, Fornby, Hjortnäs, Överboda och Östanmor i dåvarande Leksands socken.

Då de kom var de mellan 16 och 25 år, och de stannade mellan 2 och 8 år. Hon som stannade 8 år var den som var yngst, alltså 16 år då hon kom till gården. Det var Anna Persdotter från Överboda, och det var hon som långsiktigt skulle göra den största insatsen för Östra Almo. Hon kunde nämligen både läsa och undervisa, och det innebar att att hon kunde sprida sin läskunskap i den bydelen under en tid, då läsundervisning fortfarande inte förekom.

Det kanske var en del av bakgrunden till att Östra Almo gjorde större framsteg i utvecklingen än Västra Almo? Dessutom blev medellängden större i den bydelen, där troligen riklig och god kosthållning var en delfaktor.

En av pigorna togs över av BackOskargården, där hon stannade ytterligare fem år. Annars var det inga gårdar som anställde tjänstefolk från andra byar i socknen, så kyrkvärdsgården var unik på sitt vis.

I Västra Almo hade Ollasgården två pigor i början av 1800-talet. Båda hade namnet Britta Persdotter. Den första var född 1801 i LissKnussgården i Näsbyggebyn och kom till Ollasgården år 1818, där hon stannade några år.

Den andra Britta, född 1780, anställdes en tid som piga i Persgården i Näsbyggebyn innan hon under 1820-talet kom till Almo. Där tjänade hon i Ollasgården under några år innan hon drog vidare till Noret.

Här har jag nämnt om två gårdar i Almo som hade pigor anställda under delar av två olika sekel. Om jag studerar gårdarna lite mer noggrant, kommer jag säkert att hitta fler pigor i andra gårdar i byn.

Dessutom hade vi många unga män som sommarjobbade på olika gårdar, men det var mera tillfälliga säsongsjobb.

Hänt under vecka 620

Fruktträden blommar och körsbärsträden är som vanligt extra vackra på Björkbergets södra sluttning. Nu är våren igång på riktigt, och vi börjar snabbt närma oss försommar. Maskrosor och sandtrav blommar intensivt gult och vitt i dikesrenar.

Ollasgårdens nya staket

Gamla staketet

I vår granngård Ollasgården håller gårdsägaren KG och sätter upp ett nytt staket modell ”Almo” runt sin gård. Det blir vackert, och det är hög tid att det gamla byts ut, även om den vita blomningen har prytt det ganska länge.

Ett välförtjänt Grattis till min gode vän John Långberg som blev väl uppmärksammad i Falu-Kuriren på sin 75-årsdag för sina lokalhistoriska forskningsbedrifter i Dalarna. Han jobbar nu intensivt vidare i andra kommuner med sin forskning efter att ha gjort kompletteringar även i Leksands kommun, där även jag kan hitta ny intressant information.

I Kerala är torrtiden definitivt över för den här gången. De stora regnen inleddes i början av veckan med 87 mm regn under 20 timmar,  och regnen har fortsatt med flera häftiga skyfall och skurar. Häromnatten uppmätte Geetha 110 mm regn, och då störtar regnet ner ganska rejält. Våra vattentankar är nu helt fyllda igen efter den långa torkan.

Fikusträdet bakom huset grönskar igen med sin vackra skira ljusgröna färg, som påminner om boken vid lövsprickningen i södra Sverige, och träden blommar mera rikligt.

Av Meenus fem valpar är det nu två kvar. Geetha tror att Meenu själv har eliminerat de tre svagaste. Det är kanske så det ska gå till.

Nu väntar vi in soliga sköna dagar i Almo i mitten av nästa vecka.

 

Förhistoria i AlmNisesgården

Vi har en person till från Almo i tiondelängden 1620, som är lika svårbestämbar som Svarvar Erik, som jag bloggade om igår.

Det Erik Ersson eller Erich Erichsson som det också står i de gamla dokumenten.

Jag har sedan tidigare betraktat honom som den yngste sonen i tredje generationen i min gård PerNilsgården i Almo. Det står sig fortfarande, men jag har inte vetat vart han tog vägen efter att hans äldsta bror tagit hand om gården efter deras far.

Det har nu framkommit uppgifter, som tyder på att en Erik Ersson i Östra Almo med mantalet 7 5/16 stafrum kan vara samma person, och då blev det riktigt spännande.

Om detta stämmer skulle det innebära att det var en son från min gård i Västra Almo, som byggde upp den första gården i Almgårdarna, vilket är den gård vi nu kallar AlmNises. Tidigare har jag tillstått kyrkvärden Lars Matsson den äran, men nu verkar det troligt att han köpte den gården på samma sätt som Ris Mats Olsson köpte sin gård från SvarvEriks familj, då gården inte fick några arvingar. De två ursprungsfamiljerna har flera likheter med varann.

Båda familjefäderna hette Erik, dock att deras hustrur hade olika namn. Båda familjerna satt med i husförhöret 1628, men dock levde fortfarande gårdsinnehavaren i PerNilsfamiljen. Båda familjerna hade bara en dotter och ingen son. Döttrarna i båda familjerna hette Karin och torde vara ganska likgamla, likaväl som att även deras föräldrar tycks vara ganska likgamla. Dock fick PerNilsKarin bara 5 1 som betyg i husförhöret medan SvarvarKarin fick högsta betyget 5 5.

Nu har jag kopplat ihop min information från Erik i PerNilsgården med Erik i Almgårdarna och har då har kommit fram till följande:

• Tidigare har jag hävdat att Östra Almo saknas i husförhöret 1628. Om den nya informationen stämmer, måste jag ändra mitt konstaterande till att alla invånarna på Backen i Östra Almo saknas i dessa husförhör, men att den enda familj som då fanns i de på-sidan-om-liggande Almgårdarna har inkluderats. I husförhörslängden från 1628 är det klart markerat att Erik har sin egen gård, som fysisk inte är tillsammans med hans bror Nils gård. Det var Nils som tog över PerNilsgården och gårdsnamnet kommer från denne Nils
• Den första gårdsinnehavaren i det som senare blivit AlmNisesgården i Almgårdarna var Erik Ersson, som föddes i PerNilsgården i Västra Almo i slutet av 1570-talet
• Eriks hustru Ingääl är ungefär lika gammal. Hennes namn tyder på att hon inte kommer från Almo och är ingift utifrån
• Dottern Karin föddes under det första decenniet av 1600-talet och var ganska likgammal som dottern Karin i Svarvargården. Det fortsatta livet för dessa två döttrar är hittills okänt
• Gården gick inte i arv och kyrkvärd Lars Matsson från Holgården på Backen tog över efter PerNilsfamiljen. Liksom var fallet med Svarvargården (numera Sandbergsgården) har vi även här trängt tillbaka några decennier, i det här fallet i Almgårdarnas historia

Det blev en viss omskrivning av Almobyns historia, och vid varje sådan omskrivning brukar vi komma ett steg närmare en verklighetsbeskrivning.