Min morfar Göras Erik Olssons bakgrund i Alvik

Tidigare har jag skrivit många bloggar om min far Skalk Anders Anderssons släktbakgrund från både Björken och Almo.

Det känns nu dags att även presentera min morfars bakgrund som kommer från den stora Göransläkten i Alvik, eller rättare sagt Görassläkten, som den har fått heta efter att n:et har fått stryka på foten i den vanliga språkutvecklingen där obekväma bokstäver efter hand elimineras.

Björken är en grannby belägen cirka tre kilometer norr om Almo som, likaväl som Almo tillhör Näsbymålets dialektgrupp. Alviksborna talade en dialekt i norra Östervikens dialektgrupp. Se gärna vidare i mina tidigare bloggar om de olika dialektgrupperna inom Näsbygge fjärding. Näsbymålet ser ut att ha uppstått med ett ursprung från Näsbyggebyn, som ser ut att vara den äldsta byn i detta dialektområde.

För att komma till Alvik från Almo måste man ta sig över Almoån och vidare en eller ett par kilometer söderut. Där kunde man tidigare höra en helt annan dialekt talas, där man försvenskat sin ursprungliga dialekt genom att lägga till den svenska bokstaven ”h” som ju saknas i det mer ålderdomliga Näsbymålet. Sedan frapperas man av att bl.a. ”o” och ”a”-ljuden används på helt olika sätt. I denna, från Almo markant avvikande dialekt, växte min morfar Göras (eller Ris) Erik Olsson upp.

Förmodligen är Görassläkten den äldsta släkten i Alvik, vilket man kan ana sig till genom att anfadern Olof Larsson var den som betalade mest skatt i byn redan vid den första skattelängden 1539. Då hette inte gården Göras, vilket var ett namn som uppstod först då Olof Larssons sonsons sonson Jöran Persson byggde upp en egen gård. Den gården blev en mycket viktig gård i byn Alviks utveckling.

Jörans far var Höijes Peder Olufsson, som föddes under cirka 1570-talet. Han gifte sig med Anna Jöransson från Gopa, som då fortfarande tillhörde Näsbygge fjärding innan kommungränserna ritades om, då Gopa blev och förblev en by i Bjursås socken.

Annas far hette Jöran Hungol, vars gård var den största av de fyra gårdar som existerade i byn Gopa under 1500-talet. Han var den skattebonde som exempelvis skatteåret 1607 betalade mest skatt i byn med hela 5 spänner av totalt 11½ spänner som betalades från hela byn. Jöran var alltså en relativt förmögen man, och det blev nog något av storbröllop då dottern Anna gifte in sig i Höijesgården, Alviks rikaste gård.

Jag får gå tillbaka 15 generationer på min mors sida för att komma till Olof Larssons generation då han föddes cirka under 1490-talet i Alvik. Han är nämligen min morfars farfars farfars farfars morfars farfars farfar, där alla före mig var födda eller bodde i Alvik.

Vi vet inte om Olof Larsson var den förste bosättaren i Alvik. Men vi vet att han år 1539 betalade 36 penningar i skatt, vilket var lika mycket som nybyggaren Jon Jonsson på Backen i Östra Almo det året betalade. Gården för Almos första kända nybyggare Olof Jonsson i Almgårdarna ”Gropen” var minst en generation äldre och han blev ålagd att betala dubbelt så mycket skatt det året, alltså 78 penningar. Det kanske ger en fingervisning mer än en faktabeskrivning om gårdarnas ålder.

Almoån – Översvämningsån

I eftermiddags gick en långtradare genom byn med trafikavspärrningsutrustning.

Avspärrningen för trafiken över Almoån mellan Almo och Alvik togs bort igen. Sedan det stora ovädersregnet för en och en halv vecka sedan har vägen varit avstängd för trafik, men nu kan trafiken rulla på som vanligt igen.

Förra gången vägen spärrades av var efter de kraftiga regnen i början av juli 2012, då bron helt enkelt spolades abort av de framforsande vattenmassorna i ån. Då öppnades bron för trafik först efter två år, och vägverket trodde att de då tagit i rejält med stora dimensioner av den nya kulverten. Bron höll i nio år innan det var dags att stänga igen.

Då bloggade jag min förvåning över att man inte använde sig av den vägsträckning med avstyckad mark genom byn för den nya väglinje som några decennier tidigare avsattes. Det är en rak väglinje med passage över ån där vattnet strömmar lugnare. Man ville ha bort den besvärliga branta Kvarnbacken med två trafikfarliga kurvor.

Nu är vägbanken över ån reparerad igen men inte permanent åtgärdad. När kommer nästa skyfall med regn som resulterar i nya broreparationer? Klimatförändringarna talar för att bron kommer att behöva repareras igen. Undrar när!

Almoån gör skäl för sitt namn. Att alma är ju ett mycket gammalt ord som betyder att svämma över. Den har inte för inte fått det namnet, och det finns säkert anledning beakta namnet med lite respekt av de som planerar åns potentiella flöde!

80 år – ett liv ligger bakom

Tänk, jag tycker att det är fantastiskt att få fylla 80 år och fortfarande känna att kroppen hänger med utan att begränsa mig att göra det jag vill. Visserligen känner jag mig snabbare trött och det tar dubbelt så lång tid att göra något av det jag vill än för kanske bara fem år sedan. Men jag sover bra och har ingen värk i kroppen, och det känner jag mig djupt tacksam för. Verkligen något att fira!

En efter en av mina gamla jämnåriga vänner avslutar sin tid här på jorden medan jag fortfarande får leva kvar i ett gott innehållsrikt liv. Jag ser det som en stor förmån att få leva vidare, och för varje år som går tycker jag att det finns större anledning att fira allt efter vad tiden lider. Det är inte helt rättvist att jag lever vidare, men det är bara att tacka och ta emot.

Det blev en mycket fin 80-årsdag med mycket vackert och behagligt väder. Maina och Enver hade kommit upp dagen innan från Stockholm, och det var en fröjd att få ha dom kring mig hela dagen. Redan vid niotiden under morgonen dag 80 stod ett vänskapsgäng invid den nya verandan till min 1500-talsgård PerNilsgården i Almo och stämde upp med hyllningssånger. Tack Krister Andersson för ett trevligt initiativ och en underbar hemgjord gräddtårta.

Sedan var det många som kom och gick fram till klockan ett, och vi hade många gemytliga samtal kring många kaffekoppar under det sekelgamla Sävstaholmäppelträdet och kring hallonbersån. Vi hade inte skickat ut några inbjudningar så det blev mera spontana besök, och jag blev onekligen glatt förvånad hur många som dök upp förmiddagens lopp.

Efter lunch tog vi, Maina, Enver, Geetha och jag, en välbehövlig vila och fortsatte senare firandet med en utomordentligt välsmakande middag i den underbart vackra fäbodmiljön på Fryksås Hotel och Gestgifveri utanför Orsa.

Där fick jag dagens största överraskning, då restaurangpersonalen med ett extra stort och hemlighetsfullt leende förde oss till det bäst belägna bordet med en stor blomma och ett grattiskort. Det visade sig vara från den cykelgrupp jag cyklade med från Prag över nordvästra Österrike till Passau i södra Tyskland år 2012. Den hälsningen gladde mig mycket. Tack gamle vännen Roland Strand som låg bakom initiativet!

Det var en mycket nöjd gammal Göran som gick till sängs senare under kvällen efter en oförväntat rik dag på upplevelser i goda vänners och familjens lag.