Gjerssgården

Sonen Olof Persson (c:a 1633-1687) till Landinsgårdens grundare byggde upp en egen gård med hustru Ingiäl från Hjulbäck. Litterabeteckningen för gården vid storskiftet blev Ja.

Som vanligt för gårdarna uppe på Backen blev gårdsnamnet först Back. Yngre sonen Olof Olofsson byggde upp en gård mellan faderns hemgård och hans egen hemgård och fick gårdsnamnet Land eller Landtysk. De byggde gärna trångt med gårdarna samlade i kluster eftersom all åkermark var värdefull.

Olof Perssons son Pers ende son Erik Persson (1690-1763) gick in som soldat i rote Gjerss. Båda hans barn dog i späd ålder, och det blev hans 20 år yngre syster Karin som fick ta över gården med sin make Anders Persson från Björken.

Sonen Anders fick i sin tur inga barn i sitt äktenskap och Anna Andersdotter från Holgården flyttade in med sin make Gjers Daniel Jonsson från Noret. Inte heller de fick något barn som kunde ta över gården.

Hol Anders Andersson flyttade då in med hustru Margareta. Hennes dotter Brita var född i Storpersgården och efter att Brita gift sig med Nygårds Erik Matsson tog de år 1886 den gården i besittning.

De blev de sista som bodde på gården Gjerss och gården fick förfalla. Gårdsinnehavarna fick gång på gång uppleva svårigheter vid generationsväxlingarna, och nytt folk fick gång på gång överta gården, då det inte fanns ättlingar att ta över.

Idag ser man ingenting av att där har funnits en gård.

Gården BackPer Landins

Den andra gården som tillkom under första halvan av 1500-talet i Östra Almo är Landinsgården eller man skulle lika gärna kunna säga BackPersgården. På storskifteskartan finns den under beteckningen I.

Per var ett älskat namn i den gården, och det hann bli fem Back Per Persson i direkt efterföljd på lika många gårdsinnehavare.

Den förste gårdsinnehavaren var emellertid en man med det i Siljansnäs unika namnet Anders Halvardsson ”Halffuerdss”. Det är först i 1570-talets skattelängder, som vi får veta något om honom. Redan då var han en relativt sett ganska förmögen man. Hans son Olof tog över gården och efter honom kom Per Olsson.

Pers näst äldste son Olof Persson byggde upp en egen gård Gjerss i grannskapet. Äldste sonen till Per blev den förste Per Persson (1631-1708). Äktenskapet började svårt för honom, då han miste sin hustru vid första förlossningen, och dottern blev ogift och ofärdig.

Hans andra äktenskap gick bättre. Med hustrun Brita från Björken fick de flera barn tillsammans. Deras dotter Kerstin gifte sig med Mats Persson, vars bakgrund jag inte känner till. De byggde gemensamt upp en ny gård i direkt anslutning till BackPers. Den gården blev BackMatses.

Per Persson II (1662-1730) var den förste i familjen som var läskunnig, och han tog sig hustru från Björken.

Per Persson III (1702-1772) tog sig hustru från Näsbyggebyn.

Per Persson IV (1728-1762) tog sig hustru från Gärde i Leksand.

Per Persson V (1751-1830) tog sig hustru från Åkersgården i Alvik. Deras son Per gifte sig emellertid till Nygårdsgården i Näsbyggebyn, och han bröt därmed familjetraditionen om vem som tar över gården i nästa generation.

Ingen av Per Perssönerna gifte sig i Almo. Även det något unikt i byn.

Det blev istället yngre brodern Erik Persson (1790-1850) som tog hand om gården med sin hustru från Mon.

Per Ersson (1824-1874) tog sedan över tillsammans med sin hustru från Östra Almo. Deras son Per förblev ogift, och det var sonen Mats som tog över. Ogifte sonen Per bidrog till att gården i folkmun fick det mycket unika namnet ”Gubbammes”.

Mats dotter Karin gifte sig med Anders Land (1889-1984) och de tog tillsammans över gården. Dottern Signe tog över i nästa generation, och hennes son Lennart är numera ägare till gården med sin hustru.

För mig ser det märkligt ut, att gården aldrig bidragit med någon soldat. Hur kunde detta hända, att gården helt undsluppit denna förödande aktivitet för sina söner. Inte heller var det någon av döttrarna som gifte sig med en soldat.

Gården är enligt min mening den vackraste gården vi har i Almo, där byggnaderna har fått vara kvar på plats i ursprungligt läge och miljö. Det är den sista egentligt kringbyggda gården vi har kvar i Almo. De två portlidrena med månghundraårig användning för att ta sig in och ut i gården står kvar som de alltid har gjort och ger en speciell högtidskänsla för den som går in i gården.

En unik gård i unik miljö.

Nytt från Mukkunni Hill vecka 548

Väderleken har nu gått in i sitt förväntade stabiliserande skede för oss uppe på Mukkunni Hill.

I måndags fick vi vårt senaste regn, och sedan dess har vi inte fått en droppe. Däremot har vi massor med sol från en ofta molnfri himmel. Sedan i början av oktober, då jag anlände i år, har vi annars haft totalt bara tio regnfria dagar. Torrperioden är på ingående, och det är som det ska vara.

Med torrtiden på ingående i Kerala följer även turisternas ingående i Kerala. Så och även på Mukkunni Hill. Våra första gäster för säsongen kommer på torsdag morgon. Det är Almoborna Inga-Lill och Lennart som återkommer tillsammans med grannen Johnny. De var här alla tre år 2009 och kommer gärna igen. Den här gången har Johnny sällskap även av sin syster Elisabeth och hennes vuxne son, och det blir hans tredje besök i Kerala.

Jag började min indiska tillvaro för 40 år sedan. För Johnnys del började det med ett jobb för 20 år sen i norra Indien, där han trivdes utomordentligt med den indiska kulturen. Då besökte han även Geetha och mig i Kathmandu.

En smolk i bägaren den här gången är, att det är influensatider nere i byn. Deepu fick den söndags och jag i måndags. Han återkom till vårt hus först idag, och idag börjar även jag känna mig ganska återställd.

Det jobbiga är att Geetha gick ner för räkning igår med samma symptom. Eftersom hon idag fyller år var det en olämplig födelsedagspresent, men förhoppningsvis ska hon hinna börja tillfriskna, innan våra gäster kommer. Det är jobbigt med influensan i tropikvärmen. Det är ju lite kymigt om gästerna ska behöva ta in på hotell direkt då de kommer.

I övrigt är det sig ganska likt. Tornugglan har parkerat sig i boet på taket. Den jagar även råttor inomhus  i den stora hallen på övre våningen, så där har det blivit råttfritt. Däremot är det svårare att bli av med dom på bottenvåningen.

Kalle har växt till sig bra. Han är vår kraftigaste hund och reagerar direkt, då det kommer besökande. Då skäller han gärna med sitt lite extra aggressiva skall och har ett i övrigt ganska aggressivt beteende, som gör att folk inte gärna tar sig fram till huset utan att ha en försvarskäpp med sig. Hittills har vi emellertid inte haft någon incident med honom.

I morgon bitti kommer det att vara full fart på högtalarna från kyrkorna nere på slättlandet. Det är ju första advent, och det är en stor högtid för alla kyrkor här nere.

Holgårdens fall

Nu har nog de flesta Almobor kommit underfund om vilken gård i Almo jag menar då jag säger Holgården.

På den norra delen av Backgattu från storskifteskartan 1826 syns gården med bokstavslittera kursivt D (mellan I och Öa). I förteckningen anges att Limå bruksägare står som ägare. Då är vi inne i de riktigt gamla gårdsområdena i Östra Almo.

Holgården är den tredje gården, som Limå bruk lyckades roffa åt sig i Almo på bara några få decennier. Tyvärr var det de äldsta och finaste gårdarna som drog inköparna till sig. Emellertid hade Holgården sjangserat kraftigt under de senare generationerna före storskiftet och kanske då inte var i sitt bästa skick.

Limå bruk satte gärna in eget folk i sina nya kolargårdar. I fallet Holgården blev det en familj från Voxna som år 1844 flyttade till Siljansnäs och 1869 vidare till Holgården. Dottern i familjen gifte sig med Almobon August Hammarbäck och hyrde KarisOlles, samtidigt som övriga delen av familjen bosatte sig på Holgården.

Gården köptes tillbaka av folk från granngården Landins, och Landinssonen diversehandlanden Anders Matsson drev sina affärer från Holgården så länge han levde. Familjen flyttade då till Repbäcken och 1942 vidare till Kvarnsveden. Sonen Sven lever fortfarande, och han är en av de sista i Almo, som bevarat det i Östra Almo mest använda gårdsnamnet Back i sitt namn.

Numera är familjen Inga-Lill Ekman och Lennart Olsson ägare till gården, men själva är de bosatta på en annan Almofastighet.

Holgårdens fortsatta utveckling

Erik Matsson föddes på Holgården cirka år 1620 genom sina föräldrar kyrkvärden Mats Larsson och hans hustru Anna.

I egenskap av att vara den äldre sonen i familjen tog han över gården. Hans yngre bror Lars byggde då upp en egen gård AlmNises som blev Almgårdarnas första gård i den södra delen av Östra Almo. Det blev även Lars som övertog familjens förtroenduppdrag att under sex efterföljande generationer vara kyrkvärd i Leksands kyrka.

Erik gifte sig med Karin och de fick två söner. Mats övertog gården, och hans yngre bror Lars byggde upp en egen gård Momats, som blev första granne till AlmNises.

Mats Ersson (1647-1704) gifte sig med Margita från Tibble, och de fick tre barn. Margita var syster till länsman Johan Persson. Deras unda dotter Karin dog ung, medan äldste sonen Erik som soldat i rote Landtysk gick ut i krig. Om honom står det att han ”är i Ryssland död”, och han fick stå som ytterligare ett exempel på krigens förstörelse ute i byarna.

Hans yngre bror Mats tog över gården med sin hustru Anna från Björken. De fick dock bara en son som avled vid tolv års ålder. Gården blev tom.

En dotter Margita i Momatsgården tog över tillsammans med sin make, en soldat i rote Gjers. Han deltog i många blodiga slag och omnämns i Stralsund i Pommern, och han blev fången i Danmark. De fick fem barn men tre dog innan de fyllt ett år och ingen av de övriga två kunde ta över gården.

Gården stod tom för andra gången.

Ny ägare blev Margeta från BackOllesgården på Backen tillsammans med Ol Anders Matsson från Björken. Det var då gårdsnamnet Hol kom till. Innan dess fanns inget gårdsnamn angivet. Men alla deras tre barn dog, Anna vid sju år ålder, Mats vid 11 år och Margreta vid 3 års ålder, samma år som modern dog.

Ol Anders gifte om sig med en en annan kvinna från Backen, och begåvades med åtta barn. Äldste sonen Per tog över och efter honom dottern Kerstin, som gifte sig med Erik Matsson från Backbyn.

Det gick inte bra för Kerstin och Erik (1776-1855). De satte sig i skuld till Limå bruk, som gärna satte gårdsinnehavare i en prekär situation då tillfälle gavs, så att de inte kunde betala sina uppkomna skulder.

Jag läser i dåtida officiella handlingar om en ”Utmätning hos Erik Matsson i Almo 5/10 1836 för Limå bruksägares fordran. Tillgång saknas.

Det var början till slutet för Holgården i Almo.

Holgårdens uppkomst i Östra Almo

Holgården, vad var det för gård?

Ingen numera levande ser ut att ha hört talas om en sådan gård i Almo. Ja, det skulle i så fall vara jag och några till som har läst på i gamla kyrkböcker. Det har sin förklaring.

Som vanligt tar jag det från början. Det var då Lars Jonsson från Ollasgården i Västra Almo flyttade in i sin nybyggda gård uppe de mera högbelägna delarna på Backen, som är en av två delar av Östra Almo. Den andra delen är Almgårdarna invid Almoån. Lars kanske var den förste bosättaren i Östra Almo.

Lars Jonsson föddes på 1510-talet och gårdens uppförande borde ha skett under 1540-talet, då även sonen Per Larsson föddes. Per finns med i skattelängderna på 1570-talet, och han var år 1571 även med och bidrog med 46 öre som sitt tionde till Älvsborgs lösen.

Sedan blir det svårt eftersom jag ännu inte har hittat någon Lars Persson, född cirka 1570-talet. Han är en viktig länk till nästa generation. Om jag hittar igen honom skulle han ha haft tre söner Johan, Mats och Per. Johan var äldst och tog över gården, men han avled tidigt och hans bror Mats fick ta över. Per byggde upp sin egen gård KarisNybergs strax intill.

Mats Larsson, född cirka under 1590-talet, tog alltså över gården och blev dessutom Almos första kyrkvärd. Då får vi veta, att det fanns kvinnor även på den tiden. Hans hustru hette Anna Larsdotter, och hon kom från byn Björken.

Mats engagemang som kyrkvärd blev inledningen till en inom familjen sex efterföljande generationer lång insats i kyrkan i den funktionen.

Det måste vara unikt även på riksnivå.

 

Östra Almos första gårdar

Det är naturligvis omöjligt att med säkerhet fastställa när den första gården i Östra Almo kom till, men vi kan med vissa antaganden, utifrån de få uppgifter som finns, göra oss en föreställning om hur det har gått till.

De första uppgifterna om Almo by hittar vi i skattelängderna, och i den första tillgängliga från 1539 hittar vi igen två skattepliktiga hushåll i Almo. Det ena tillhörde Persson och det andra Jon. Jag har ganska säkert kommit fram till att dessa hushåll låg i Västra Almo, och är idag efter nästan 500 år identifierbara som Brasar och Ollasgårdarna mitt i Västra Almos centrum.

Centrala Östra Almo –  majstångsplatsen med härbresklunga

Jon bodde på Ollasgården och efter honom finns två Jonsöner, Olof och Lars, i Almo. Olof var den äldre brodern, som tog hand om Ollasgården efter sin far, medan Lars ser ut att vara den förste från Västra Almo, som slog ner sina bopålar i Östra Almo.

Lars föddes på 1510-talet, då Sverige fortfarande var ett katolskt land. Gårdens uppförande borde ha skett under 1540-talet, då även sonen Per Larsson föddes. Per finns med i skattelängderna på 1570-talet, och han var år 1571 även med och bidrog med 46 öre som sitt tionde till Älvsborgs lösen.

Ett par andra skattebönder finns med i skattelängderna under 1570-talet. Det är Anders Halvardsson eller ”Halffuerdss” som det står i längden. Han var rikare än Per och blev tvungen att punga ut med 93 öre som sitt bidrag till Älvsborgs lösen. Med namnet Halvardsson kommer han knappast från trakten, och han var säkert nyinflyttad till Näsbygge fjärding.

Han ägde då 3 lod silver, 30 mark koppar, 7 kor, 2 tvåårs ungnöt, 1 ettårs ungnöt, 4 får, 5 getter och två svin. Egentligen en ganska ansenlig förmögenhet för en nykomling. Summa värde var 930 öre, och 10% gick alltså åt till att betala landets krigsskulder.

Dessutom har vi Anders Matsson som föddes på 1520-talet. Han var med i taxeringslängden 1549 och en tiondelängd 1560.

Dessa tre gårdar bildar den egentliga kärnan av Östra Almo men ser inte ut att ha gemensamma förfäder. Eftersom det inte finns tidigare nedteckningar bevarade, som skulle kunna beskriva deras tidigare bakgrund, ska det nog inte uteslutas att även deras fäder bodde i Östra Almo. Det kan till och med vara så att Östra Almo är äldre än Västra Almo, men jag kan bara hålla mig till de äldsta nedteckningarna från byn.

I fortsättningen ska jag avslöja vilka dessa tre första gårdar i Östra Almo är, och hur de lyckades komma igång uppe på Backen.

 

Västra och Östra Almo i perspektiv

Den 24de juli började jag skriva bloggar om Västra Almos gårdshistoria.

Det tog mig fyra månader att skriva med utgångspunkt från mitt redan preliminärt färdigställda forskarmaterial om dessa gårdar. Forskarmaterialet är det få som orkar tillägna sig, och det var meningen att jag skulle populärframställa gårdarnas utveckling.

Trots den intentionen blir det ibland väl så tung läsning, men förhoppningsvis har jag lyckats få med tillräckligt med lättläst material, så att mina läsare fått behållning av bloggarna. Åtminstone visar min läsarstatistik på ett betydligt ökat läsarintresse sedan jag började med gårdsbloggarna. Dessutom har jag fått mycken positiv respons från dessa som trillat in på min blogg, och jag har fått många värdefulla och upplysande kommentarer. Det har varit inspirerande.

Del av Östra Almo ”Backen”

Efter att ha avslutat min beskrivning av gårdarna i Västra Almo, ska jag nu gå vidare med Östra Almo. Jag har föresatt mig att de gårdsbeskrivningarna ska vara klara, innan jag återvänder till Sverige i början av mars.

I min blogg 24 juli skrev jag som inledning att

”Östra och Västra Almo är två typiska holbyar med kvarvarande genuina bykärnor, vilket kulturarkitektoniskt är ganska unikt.

Den östra bydelen har klarat sig bra från den byggnadskulturella förstörelse den västra bydelen har råkat ut för, men den har å andra sidan råkat ut för förstörande bränder vid ett antal tillfällen. Västra Almos bycentrum har varit förskonad från större bränder, men den har istället råkat ut för kulturförstörelse lite av, men givetvis i betydligt mindre skala, en motsvarighet till Stockholms Klarakvarter.”

Det var stora ord att jämföra med Klarakvarterens rivning, men i båda fallen gällde det avlägsnandet av det gamla samhällets kärna, även om fallet med Almo bara gällde en liten by, men som dock hade en ålderdomligt kulturintressant struktur. Inte bara hade utan, trots medveten förstörelse, fortfarande har så mycket kvar, att byn fortfarande betraktas som rikskulturhistoriskt intressant.

En stor del av förstörelsen i Västra Almo har sin bakgrund i trafiktekniska förbättringar. Detta hade lätt gått att undvika genom att den nya vägsträckningen genom byn, som beslutades om under 1950-talet, hade blivit genomförd. Nu är marken för vägsträckningen avsatt som allmän mark, men det blev inget av med genomförandet av dessa planer. Tyvärr!

I morgon ska jag gå tillbaka 500 år i Östra Almo. Det var då det började.

Nytt från Mukkunni Hill vecka 547

Efter det hittills myckna regnandet har nu vädret börjat stabilisera sig med mera sol och eventuellt regn under nätter och tidiga mornar. Även den här morgonen inleddes med ett hastigt uppfriskande fyramillimetersregn.

Pandu och Caddy

Vi fortsätter att ha sex hundar omkring oss. De båda valparna har fått namnen Pandu och Caddy och mamman heter Meenu. Kents tikvän har fått helt enkelt fått heta och lystrar till ”Tjejen”.

Halvblodet Kalle och Tjejen är inte uppväxta hos oss, och de ogillar starkt om någon försöker röra vid någon av dom. Kalle kan komma fram och snabbt nafsa till sig en hundgodis som ligger bredvid min fot, men ligger godisen ovanpå foten vägrar han att ta det.

Tjejen äter från min hand och vill gärna slicka på handens ovansida. Men att röra henne, det går inte. Då är det stor skillnad på valparna. De är hur gulliga som helst och älskar att bli klappade. Pandu är en riktig gullegris, alltid hungrig och mjuk som en teddybjörn att hålla i.

Geetha och jag håller oss mest hemma på Hillen, och det händer inte mycket omkring oss. Deepu sköter kök och hus, vilket han trivs bra med. Geetha och jag kan istället syssla med annat.

Jag var ner till den lokala söndagsmarknaden och köpte lite purfärsk tunafisk och stora räkor. Det ska bli gott till lunch.

Byggepoken 1800-talets slut

Det var under andra halvan av 1800-talet som Almo förlängdes norrut med nybyggda gårdar. Efter den byggperioden var det slut med fortsatta gårdsetableringar och det blev istället enskilda bostadshus.

Det började med de två Smångsgårdarna Löfbergs och Nises under åren strax före och efter 1870. JonesEriks och BergEriks tillkom under 1880-talet, och den sista riktiga bondgården i området blev Engvalls, som uppfördes under 1890-talet.

På bilden ser vi Engvalls längst till vänster, vilket innebär längst norrut. BergEriks bostadshus skymtar bakom, och ytterligare något till höger ser vi hur SmångsNises sticker ut mot Alviksvägen.

BergEriks är egentligen en Grophansgård, men den uppfördes utanför dess geografiska område. Erik (1846-1931) föddes på GropHanssons, och det var hans son som byggde upp BergKalles inom området där Grophansgårdarna i övrigt är etablerade.

Erik gifte sig med dottern Anna i Gotgården, men det var ett par generationer innan August Hammarbäck gifte in sig i den gården. Det blev sonen Erik som tog över gården. Han blev barnlös, och det var brorsdottern Märta som tog över efter honom tillsammans med Bertil Sarén från Björken, och det är deras dotter Majbritt med make Ingvar Ahlfort, som numera har hand om gården.

Engvallsgården blev klar för inflyttning år 1896 av Nygårds Lars Engvall (1859-1925) från Östra Almo med hustrun Hulda från Sveg. Hulda var småskollärarinna och undervisade i hemmet tills en skollokal i byn blev till förfogande. Sonen Gunnar tog över och numera är det hans dotter Berit med make Sven Malm som bor på gården.

Ovanför Engvallsgården finns två hus byggda i mitten av 1900-talet. JonesLasses har jag redan skrivit om, och mellan det huset och Engvalls bor Ove Hammarbäck från GotKalles. Den ena dottern äger Almo 31 RisKaris och den andra bor i Östra Almo, så även här är en Hammarbäckare kvar i en yngre generation.

Därmed avslutar jag gårdsbeskrivningarna i Västra Almo, och jag kommer fortsättningsvis att ägna mig åt Östra Almo. Men först kommer nästa version av ”Nytt från Mukkunni Hill”.