Första veckan gått

Första veckan har gått på Mukkunni Hill. Tiden har gått fort, och det lär nog inte upplevas något annat framöver.

Första regnskuren kom igår kväll. Den var ganska kort och intensiv. Uppfriskande! Klimatstationen visade inget utslag, så det är nog dags att byta batterier. Det ska visst bli regnskurar varje dag framöver, och jag vill gärna veta hur mycket regn som kommer.

Två man jobbade med telefonkabeln hela dagen, och de planerar att fortsätta med det även idag.

Första dagen hade jag apor kring huset. Efter att jag skrämde bort dom, har de inte visat sig igen nära huset förrän nu under morgonen. Då var det en grupp apor omkring mig igen. Tre yngre individer satte sig på gallret ovanför atriumet och försökte ta sig in den vägen. De hoppade på gallret och väsnades, så att det skallrade inne i huset. Jag behöver emellertid bara visa mig så är de fösvunna igen. Approblemet kvarstår.

Igår tog jag min första springrunda innan regnet. Det gick segt och tungt, speciellt eftersom luftfuktigheten var mycket hög, så det blev en kort runda. Det är i alla fall en skön känsla att få röra på kroppen, speciellt efteråt, efter duschen.

Livet går vidare på ”Hillen”.

Kabelarbeten pågår

Igår kom arbetena igång med att återställa ledningarna till min fasta telefon uppe på Mukkunni Hill.

Efter ideliga problem med de första luftdragna kabelledningarna, hade de för ett antal år sedan grävt ner en rejäl kabel 80 cm under vägkanten längs den 500 meter långa uppfartsvägen uppför berget. Tyvärr var inte det djupet tillräckligt för att klara de intensiva tunga stentransporterna under monsuntiden, och det blev brott i kabeln under den senaste monsunen.

Man satte in fyra man från ”Telephone Exchange Office”, varav en var ”Chief Engineer”, och dessutom en rejäl traktorgrävare med schaktblad och skopa. Jag imponerades över hur snabbt de lyckades lokalisera kabelbrottet 110 meter nedanför infarten till min uppfartsväg till huset.

Tydligen finns det flera brott på kabeln, och de hann inte göra klart igår, så förhoppningsvis fortsätter arbetena idag.

Med dagens utveckling av telekommunikationerna kan man fråga sig, om det är värt besväret att lägga in ny kabel fylld med trådar. Varför inte vänta tills det blir dags med en fiberkabel?

Eftersom ”public service” står för kostnaderna, och jag inte behöver betala för kabelunderhållet, så tar jag vad som ges. Fiberkabel tillhör ännu inte det som ingår i den samhälleliga servicen, så det får vänta.

Med trådkabel får jag i alla fall tillgång till snabbare Internet än jag får med mobil uppkoppling, som dessutom är dyrare att använda. Den mobila är alltså bra att ha som ett reservalternativ. En ytterligare fördel med kabel är, att jag kan använda en router i huset, så att jag kan koppla in mig på datorn var som helst på övervåningen utan sladd. Våra kraftiga granitväggar och cementgolv gör emellertid att signalerna från routern inte når mitt skrivbord i biblioteket, då jag har routern påkopplad på övervåningen. Men det är en annan femma!

Med lite tur ska jag kanske kunna få min kabeltelefon och router i ordning tills ikväll. Men det brukar uppstå flera hakar innan det börjar fungera, så jag får nog hålla mig till mitt mobila Internetmodem ett tag till.

Socialt helgliv

Det var bara 22,5 plusgrad, då jag steg upp i gryningen. Precis den temperatur jag tycker är bäst att vakna upp i.

Just innan det första gryningsljuset nådde mig, satt en av våra tornugglor på en gren utanför mitt stora fönster och tittade in till mig, då jag hade ljuset på. Den flyger aldrig in genom mitt öppna fönster, men den är lite skyggt nyfiken.

Lite socialt liv hann det bli under helgen som gått.

Det började med TGIF (Thanks God it´s Friday) under fredagskvällen och avslutades med Sundowner söndag kväll.

Vi var väl sådär ett trettiotal personer samlade på TGIF-tillställningen inne på ett bättre hotell i stan, och samlingen består egentligen bara av social samvaro, då vi äter och dricker något lämpligt. Alla träffar alla genom att vi inte sitter vid särskilda bord utan det är ett rörligt mingel, vilket är en trevlig princip.

Visst är jag numera definitivt äldst i dessa sammanhang, eftersom jag vid fredagssamlingen var cirka 30 år äldre än den näst äldste europen. Omsättningen i gruppen är stor eftersom de flesta kommer för tillfälliga studier eller arbeten. Ökningen av antalet doktorander är dock ganska markant.

Sundowner däremot är en slags sammankomst för brittiska pensionärer som övervintrar i Kovalam, och de träffas på någon enkel strandrestaurang på Kovalam Beach. I söndags var vi 12 personer samlade kring middagsbordet, varav jag var den ende, som inte var från Storbritannien.

Det är lite knepigt att hänga med i svängarna, då de sitter och har roligt på andra sidan bordet med många brittiska skämt, som jag inte har ett hum om vad som menas. Det är en viss kulturskillnad även där. Geetha har samma svårighet, då man skämtar på skånska på andra sidan bordet, då vi är i Skåne.

Nu har jag i alla fall träffat de två huvudgrupperna vi umgås med, och jag har gett mig till känna, att nu är jag här igen.

Tornugglor och katten Sisu

Vårt tornugglepar är tillbaka till sitt takutsprång ovanför mitt sovrum.

Det är trevligt att ha dom omkring oss. Inte för att deras läten tillhör dom vackrare, men de är, trots sin skrikighet, karaktärsfulla och ger en livlighetskänsla kring huset.

Igår satt det en tornuggla även inne i takutsprånget ovanför sovrum 3. Blir det månne ett par, som bor där i år? Jag ser fram emot att luska ut vad som pågår

Värre är det med våra två hankattor. Sigge försvann redan då vi var här, medan Sisu blev utestängd utanför huset tillsammans med hundarna, då vi lämnade i juli. Deepu försåg honom dagligen med mat, men det var inte tillräckligt för att han skulle trivas och började bli försvunnen och förvildas. Vår tidigare honkatt kom tillbaka för att föda i huset vid två födlotillfällen, men sedan var hon borta.

Nu ska det bli intressant att se, om Sisu hittar tillbaka, efter att jag återkommit. Jag har öppnat hans glugg in till huset och lagt hans favoritmat i en skål , som är placerad där den brukar stå. Än så länge är den orörd.

Inte ens en råtta har varit framme och norpat några bitar.

Lokala kulinariska begivenheter

Enligt klockan börjar idag vintertid  hemma hos er i Sverige, och tidsskillnaden till Indien blir i fortsättningen 4½ timme istället för 3½.

Äntligen kan jag öppna Internet med min egen USB. Det tog mig fem vändor med motorcykeln de sju kilometrarna till Tata i Karamana, innan det fungerade.

På måndag ska jag påbörja processen att få mitt landtelefonnummer +91 471 2282 047 att fungera igen genom BSNL. Så småningom ska jag kunna koppla in routern i huset igen och få tillgång till två Internetalternativ. Det känns bättre så.

Samtidigt med mina besök i Karamana passade jag på att äta middagar ute. Första kvällen blev kostnaden fem kronor för en sydindisk masala dosa på en enkel restaurang. Den rätten är oerhört populär bland européer. Den saknar ju chilli och består av en slags välsmakande potatisröra (masala) med ett knaprigt bröd (dosa) rullat omkring. En god början på lokala kulinariska begivenheter.

Nästa kväll valde jag det fyrstjärniga hotellet White Dammar bara fem kilometer hemifrån för en lokal masalafiskrätt på den mycket läckra makrillsläktingen ”sheerfish”. Den inledande ”seafood”-soppan var oerhört välsmakande, medan jag föredrar färsk sheerfish hellre än fryst.

Skönt att inte behöva köra in i stan bara för att komma till ett bra hotell med bra restaurang.

Insektsfritt, ja nästan

Det är säsongens första morgon, då jag kan sitta på Mukkunni Hill i lugn och ro och skriva min blogg.

Fortfarande har inte Tata lyckats att få min USB för mobilt Internet att fungera, så igår fick jag låna en annan fungerande USB. Jag sa lite skämtsamt till dom, att jag inte tänker lämna tillbaka den förrän min Internet fungerar.

Det är en fridfull morgon. Ja, så fridfullt det kan bli en vardag, då arbetena pågår i stenbrott på tre sidor omkring mig. Men det är som med stadstrafik, man slutar höra den tills ljuden tystnar, och då hör man tystnaden. I morgon är det söndag, och då blir det så. Men då sätter alla högtalare igång istället från tempel, moskéer och kyrkor, och även från något politiskt parti som vill göra sig hörd, eller kanske från musiken kring ett bröllop. Då håller de ibland på till långt inpå natten, som det ju även brukar vara vid festivaltillfällen. Riktig tystnad är svårt att få.

Då får jag nog åka över till Geethas lilla ö på Munroe Islands cirka 80 km härifrån, där det är långt till närmaste högtalare. Dessutom finns det ingen industi i dess närhet. Det brukar höras bara ett lätt vågskvalp från någon fiskarbåt som passerar tätt förbi intill stranden.

Det frapperar mig att jag inte sett en mygg eller en fluga, inte ens en liten solfluga. Det är alltså behagligt insektsfritt. Inte ens de små svarta skalbaggarna besvärar trots de tidigare regnen. De finns som enstaka individer men hittills har de inte hittat in i min säng.

Vad beror nu denna insektslöshet på? Vi har inte haft tjänstefolk boende här, sedan vi var här senast i juni, och detta är säkert en väsentligt bidragande orsak till att flugorna försvunnit. Myggor borde ju finnas efter regnen. De kanske kommer eftersom det finns gott om vattenpölar, där myggen kan lägga sina ägg. Vi får se! Dessutom följer med torkan i december-januari, att solflugorna kommer tillbaka.

Nu får jag passa på att njuta av den insektsfria tillvaron i kombination med idealiska temperaturer och en skön grön lummighet omkring mig.

Hundliv på Hillen

Det gick trögt för Tata att få ordning på Internet den här gången, men nu kan jag i alla fall skriva i min egen laptop igen.

Nu är en skön tid i Kerala. Jag kom just när cyklonregnen var över, naturen grönskar i en härlig frodighet, och temperaturerna ligger där de ska för att vara sköna.

Alla våra fyra hundarna kom rusande mot mig vid min ankomst i förrgår. Blacky är tiken, och den som är ivrigast, och den som vanligtvis är mest alert och skäller mest mot inkräktare. Nu blev hon ivrig, då hon såg att jag kom tillbaka.

Kent är den svartaste av våra hundar, och även han var lite kelsjuk och ville hålla sig nära mig. Han är den som är kvar av Blackys första valpkull för två år sedan, och är vår vackraste hund.

Av fjolårets kull återstår Kalle och Janne. De har aldrig kommit riktigt nära oss och håller sig på ett par meter vaksamt avstånd från oss. Kalle kan möjligen komma och äta ur handen, men något vidrörande uppskattar ingen av de två.

Den här gången föredrog Blacky att föda under en stor klippa i Sureshs grannstenbrott. Deepu tog upp valparna till huset, och Blacky valde där sin egen plats för valparna i ett hushörn intill det ormrika svärdsliljebuskaget i den sydvästra hörnan av huset. Det är fyra handjur och en tik. Nu får jag se, hur dessa växer upp under de månader jag är här.

Med nio hundar bör det nog med rätta kallas för att det är ett hundliv här uppe. Men de flesta av valparna gör vi nog oss av med.

Nu sitter jag på Windsor Hotel i stan. Det är fredag kväll och det är alltså en TGIF-kväll.

Lika så gott att jag är med under den första fredagen och talar om, att jag nu är tillbaka till stan.

På plats på Mukkunni Hill

Det gick långsamt att få Internet uppkopplad, men den ska tydligen fungera före klockan sju ikväll. Det återstår att se! Jag tog i alla fall min laptop ner på stan och sitter där och skriver en stund.

Skönt att vara här! Yesudas mötte med sin bil på flygplatsen och tog mig upp till Mukkunni Hill. Vägen var mindre sönderregnad än jag trodde, och det gick bra att ta sig upp. Jag tittade in till Geethas mor, som hade förberett med dosas, idly och även potatismos, som jag tog med mig och åt senare. Hon är trogen med sin fina service.

Usha hade städat huset, och det var rent enligt mitt sätt att se det. Andra svenskar hade säkert bedömt det som ostädat, men det är bara en kulturfråga. Sängen var bäddad med rena lakan och jag somnade snabbt och gott efter att ha blaskat av mig.

Deepu var troget på plats för allmänt fixande, och vi  hjälptes åt under eftermiddagen att pumpa upp vatten till taktanken, så att det skulle gå bra att duscha.

Suresh hade gjort i ordning motorcykeln, så att den fungerade fint och var nyförsäkrad, och jag kunde under kvällen använda den till varuhuset i Karamana och fylla på skafferi och kylskåp.

Fantastiskt så fint allt fungerade. Det var bara Internet som inte kom igång som den skulle, men det är ju inget väsentligt avbräck i tillvaron.

Det har blivit en solig och skön dag, och jag njuter av att vara här. Nu ska det visst bli fem klara fina solskendagar utan regn även de dagar som ligger framför.

En härlig omväxling till oktoberklimatet i Sverige!

Paa MukkunniHill

Resan gick fint hela vaegen. Allt fungerade och det kaens skoent att vara paa plats.

Min Internetuppkoppling fungerar foerst i morgon, och jag ber att faa aaterkomma daa.

Nu aer jag i alla fall haer.

Mot Doha

Ja, då sitter jag på min Dreamliner på väg mellan Köpenhamn och Doha, huvudstad i sultanatet Qatar.

Tja, så där märkvärdigt är det ju inte att flyga med en Dreamliner. Visst är det aningen bredare säten, lite större fönstergluggar, lite tystare i startögonblicket och lite modernare touch på toaletterna. Dessutom bränslesnålare, men det märker ju jag som passagerare inte av.

Jag har fått in min lunchbiff, som var som en ordinär husmanskost. Som vanligt lite snålt för en gammal skogskarl, så jag beställde in en extra portion snacks med ost. Flygvärdinnan missade min önskan och kom istället in med mera vin och öl, och det blev ju lite överflödigt efter att innan ha prövat både mousserande, spanskt och franskt rött.

Nu ska jag ägna en stund åt Guillous senaste ”Mellan rött och svart”, innan jag tar en välbehövlig siesta.

Doha nästa!