Alviken har sköljt

Under morgonen såg jag att Alviken har sköljt. Det fanns ingen is kvar efter några ganska blåsiga dagar i kombination med varm luft som blåste omkring. Det är tidigt på året.

Det innebär samtidigt att mynningen av både Almoån och Ormbäcken var isfria och att vi har ett mindre antal sjöfågelarter tillbaka. Dock visade varken någon måsart eller vadarfågel upp sig, och inte ens en storspov lät höra av sig ute på de snöfria åkrarna.

Däremot välkomnade jag tranornas ankomst på tre ställen och deras trumpetande brukar vara populärt bland bybefolkningen.

Sångligt har verkligen bofinken tagit över kommandot men det var annars sparsamt med sången. Jag hajade till då jag fick höra en enda strof från en gärdsmyg, och jag fick även se en hastig skymt av den under en sekund. Jag har tidigare aldrig registrerat den före mitten av april.

Det rör på sig både i buskar och på sjöstränder.

Vårliga bofinksdrillar

Under gårdagens eftermiddagspromenad var fåglarna ganska tysta trots att det var någon enstaka plusgrad och ganska vindstilla.

Den som hördes mest var bofinken, som nu har anlänt ganska allmänt. Fortfarande är den lite försiktig i sin sång och får egentligen inte någon riktig knorr på sina avslutande drillar. Men den hörs här och där, och det är den som satte prägel på sångaktiviteterna under promenaden bortöver Masesgattu och sen genom skogen över till Lissbotäkt under hemvägen.

Den enda nya vårfågeln under promenaden var ankomsten av rödhaken. Än var det mycket försiktig sång, men den brukar ju även i vanliga fall inte vara särdeles högljudd. De övriga sjungande arterna var koltrast och talgoxe, men som sagt, totalt var det ganska tyst.

En enstaka tofsvipa svingade sig över en åkerteg, ett par korpar flög över med några skorrande läten och en ringduva eller två skorrade på sitt vis lite långt bort. Sen var det småljud från lite här och där av grönfink, blåmes och stare.

Det var i alla fall en uppfriskande och skön promenad, och det var ju det som var syftet.

Byn föryngras

Vår by har upplevt en föryngring under senare tid, och det brukar ju anses som, och verkligen är, något positivt.

Den negativa sidan är i första hand att äldre människor som vi har vant oss vid att alltid ha omkring oss enligt naturens gång plötsligt är borta. I november var det dags för byns äldsta invånare att lämna detta jordeliv. Det var Erik Nyberg född 1928 vid en ålder av 91 år som lämnade oss. Han var pigg länge och ofta sågs på byn och vid sitt skogsskifte i Lissbotäkt. Själv kommer jag bäst ihåg honom för hans aktiva och engagerade insats då vi ställde i ordning vandringsleden ”Alviken runt” i mitten av 00-decenniet

Samma månad avled även min kusin Tage Skalk, född 1939. Vi tyckte många att det gick onödigt fort för honom eftersom han avled i sviterna av en annan operation, och vi var många som tyckte att han hade mera att ge här i livet. Han gav större delen av sitt liv för sågverket i Almo.

Det hade hans far Erik som i slutet av 1940-talet tillsammans med bröderna Anders (min far) och Axel (vars son Ingvar fortfarande driver företaget) och Anders Sjöns startade företaget. Alla fyra var uppvuxna i Björken men gifte in sig med unga kvinnor i Almo by, förutom Axel som hamnade i grannbyn Alvik. Det blev då ett rejält tillskott av nya unga familjer till byn. Under åren som gått har sedan sågverket med dess byggnadsavdelning gett värdefull utkomst till byns invånare och försenat utflyttning av folk från byn i arbetsför ålder.

Även Elsa Söderman, född 1929, orkade inte längre ta hand om sitt hus i Almo och flyttade in till centrala Siljansnäs. Därmed har vi ingen kvar i Almo som är född under 1920-talet. Även Back Einar Johansson, född 1932, lämnade under fjolåret sitt hus och bosatte sig i centrala Siljansnäs där det ges bättre service och omvårdnad.

Den numera äldste personen i byn är Börje Sernfält, född 1935 strax följt av det äldsta paret Siv och Bernt Kungs. Det är en stark påminnelse för mig, född 1941, att jag inom några få år kommer att vara bland de allra äldsta i byn.

Vi har emellertid positiva förändringar i andra ändan av ålderskurvan för byns invånare. I Back Einars hus flyttar Back Britta in med sin sambo. Hon är brorsdotter till den barnlöse Einar och blir därmed den siste Backättlingen i den gren som bor i Västra Almo. Ett mycket stort välkommen hem Britta till ”din” hemby!

Sedan har vi fått påspädning av en ung barnfamilj Tomas och Michelle Cox/van Vleck från Holland. De har köpt och flyttat in i det hus Rispers Maria byggde upp i Västra Almo under slutet av 1930-talet. Familjen väntar i dagarna sitt andra barn och med familjens inflyttning påskyndas ytterligare Almos pågående internationalisering.

Det välkomnas!

Tuffa coronatag i Indien

Indien har hittills klarat sig ganska bra från coronaepidemin, åtminstone i den officiella statistiken. Men nu är det allvar även där.

Premiärminister Modi har idag tagit ett djärvt beslut om ”Total nationwide lockdown from midnight to save every Indian”. Det beslutet skall gälla från midnatt och under de närmaste 21 dagarna och är ett djupt ingrepp i hela det indiska samhället.

Geetha sitter på Mukkunni Hill och skriver att ”All included the Prime minister will be locked in. Police and health workers are out. Single people on the roads needs certificate to be out, and will be arrested if it is missing. The government promises food for the needy”.

Maina sitter på Söder i Stockholm och ser det från en annan sida och skriver att ”… kan lova att naturen känner en suck av lättnad när allt sakta stannar upp”.

I Arabstaterna kommer myndigheterna att stoppa all flygtrafik från i morgon och två veckor framåt. Det är ju där i Dubai, Abu Dhabi och Doha som mastodontflygplatserna ligger. Jag har nu ikväll kikat i Flightradar24 på pågående flighter och jag ser att nästan alla flygningar går västerut till sina egna storflygplatser för att parkera planen. Enda undantaget är en Qatarflygning från Doha till Colombo, som flyger österut. Men det är ju en relativt kort sträcka och sent i morgon bitti är det planet tillbaka till Doha.

Det känns skönt att ”just in time” vara tillbaka till Sverige till lite mera måttfullhet i inställningen till virusets framfart. Skönt att kunna få gå och handla utan att riskera att bli arresterad, skönt att få ta ett eget ansvar att följa myndigheternas genomtänkta direktiv och skönt att ha en härlig natur utanför knuten att vandra i i ensamhet och njuta av sin egen frihet.

Sen får vi se hur länge det dröjer innan även Sverige måste dra åt tumskruvarna om man kommer till insikt om att den svenska modellen inte fungerar.

Utvecklingen är onekligen spännande att följa!

Avverkningen på Långsberg

Igår åkte jag upp till Långsberg, där vi gjorde en avverkning i höstas. Det var då jag skadade mitt högra knä. Nu har knäet läkt inte helt men tillräckligt bra, så att jag kan vandra omkring i skogen igen lite mer som jag vill. Igår använde jag mig emellertid av vandringsstavar för första gången och det kändes riktigt bra.

Jag åkte dit under morgonen efter en kall natt för att försäkra mig om att jag inte skulle lämna bilspår efter mig på de känsliga skogsvägarna. Under varma eftermiddagar finns det redan nu risk för att vägbanan tinar upp och bilen efterlämnar fula hjulspår. Tyvärr var det andra före mig som varit ute och kört på den fina skogsvägen vid fel tillfälle med därav orsakad förstörelse.

Uppe på Långsberg låg snön fortfarande ganska djup men jag fick fin skare att gå på, så det blev en behaglig promenad. Med stor förväntan tog jag mig fram till fritidsstugan (inte min) och den nyförvärvade utsikten som försvann under 1950-talet efter att fäbodlivet upphörde i Östra Långsbergs fäbodar, där min mor var den sista fäbodkullan år 1929.

Östra Långsbergs fäbodar – Utsikten 2020

Runt den sista fäbodstugan, som numera är en fristående fritidsstuga växte den stora skogen hög och utsikten hade helt försvunnit. Nu hade det blivit öppet mot öster och nordost och man kan se Stor-Siljan och Rättviksbergen bakom den isblanka Limåviken omedelbart till höger om stugknuten på bilden. Till höger i mitten av bilden reser sig Klockarberget och man kan se byn Klockarberg i sluttningen till höger.

Sedan följer Björkberget med sitt utsiktstorn på dess topp och den vita byggnaden på ostsluttningen är Siljansnäs hotell. Längre till höger syns det vita kyrktornet på  Siljansnäs kyrka tydligt, men tyvärr döljer sig Almo by till höger om den. Där reser sig andra berg och skymmer. Fågelavståndet från de gamla fäbodarna till kyrkan är 12 km och nu ska söndagens klockeklang ljuda tydligare än före avverkningen.

Vilken härlig syn! Den skulle min mor ha fått se och uppleva innan hon avled för drygt 20 år sedan. Då skulle hon ha drömt sig tillbaka till den tid, då hon som tonåring gick där och vallade sina kor under några somrar. Visst var det vackrare då, än det som man ser nu direkt efter en kalavverkning. Men om ett par tre år kommer vegetationen att livfyllt spira även på nyhygget.

Det var tyst och lugnt. Ett korsnäbbspar rörde sig orädda strax intill mig, och det påminde mig om att det var åtminstone ett par decennier sedan jag hörde eller såg denna art. Det är ju grankotteår i år, och det innebär rikligt med mat åt dessa fåglar. Korsnäbbar och tallbitar borde höra av sig på många ställen ute i de djupa skogarna just i år.

Väl hemkommen till byn igen berättade Johnny att han både såg och hörde bofinken i byn dagen innan. Det är inte rekordtidigt eftersom jag har en noterad ankomst till byn den 18 mars 1961, och att den 1957 anlände 29:de mars. Det påminner om att vi hade tidiga vårar även förr och att nu var det så dags även för bofinken!

Högtidsstund i kärret

Igår eftermiddag var det ett härligt väder med måttlig värme, solsken och måttlig vind.

Det var mycket passande för en promenad och jag tog min favoritrunda över Backen till Almoåns mynning, vandringsledens Almodel inklusive spången över Ormbäckskärret ut på Leraåkrarna och Skinnargattu hem igen.

Det är sällan eller aldrig jag upplevt Ormbäckskärret så charmigt idylliskt, och jag gläds numera storligen åt att vi fick vandringsleden att gå rakt igenom kärret på en lång spång. Snön och isen var borta medan tjälen fortfarande var kvar i marken över åkrarna

Kärret mötte mig med ljudliga toner från en koltrast som i ensamt majestät framförde sin repertoar av trastliga flöjtläten. Då var den kung i den annars så tysta omgivningen, och jag njöt storligen av skönsången som fick representera den ankommande våren.

En ormvråk kom plötsligt seglande över buskagen och den liknade den bruna kärrhöken i sitt uppförande, men den senare ska inte ännu vara på väg in i vår kalla miljö.

Sedan följde en flock charmiga stjärtmesar som mest liknar små dunbollar som kommer flygande. Under ljudlös tystnad flög de från gren till gren och det var härligt att få beskåda deras jakt på föda i buskarna. Det var flera år sedan jag fick syn på en stjärtmes och jag gladdes storligen.

Ett par entitor höll till i den högre regionen, och det var tur att de gav ifrån sig små läten som gjorde dom identifierbara. Lättare var det med blåmesar och talgoxar. En talgoxhanne försökte sig på några titti-per titti-per som ett slags sångstrof med det ville sig inte riktigt för honom.

Sedan var det som vanligt ganska rikligt med nötväckor som småhackade i de gamla murkna stammarna som ligger kors och tvärs över kärret. De fick emellertid inte till den svung i hackandet som en större hackspett i grannskapet lyckades framföra.

Ute på Leraåkrarna hade givetvis en grupp kanadagäss anlänt. Den lilla flocken låg uttröttade på marken medan en högrest hane hade utkik över omgivningen så att inget farligt skulle oupptäckt finnas i närheten. Under tiden passade ytterligare en välsjungande koltrast på att låta sina flöjttoner ljuda bortifrån Kaggänget.

Väl tillbaka till byn hade en tystlåten stare dykt upp och den fick sätta punkt på den härligt sköna eftermiddagspromenaden.

Sista snöhögen på Almogården

De första sju dagarna i Almo har gått.

Det har känts lite underligt att se så lite återstående snö. Även om snön under tidigare år har smält i mitten av mars är det i år lite speciellt med så få och så små återstående snöhögar.

Sista snöhögen på gården i Almo

Detta dessutom innan en endaste blomma har kommit upp ur den frusna marken!

Dessutom har inte den första vårfågeln visat upp sig inne i byn. Men det ska inte dröja. I år blev annars den första vårfågeln tofsvipan och det är inte brukligt. Grannen Johnny var som vanligt först att iaktta anländandet. Redan i lördags kunde han rapportera att de fanns att beskåda ute på de soliga åkrarna åt Backbyhållet till. Det kunde inte vara lätt för dom, då det var åtta minusgrader under tidig morgon då de kom.

I måndags kväll hörde Lennart av sig att kattugglorna hade kommit igång med sina hoanden uppåt ”Svistholarna” och även närmare Alviken. Ljuvliga tider att få lyssna till ugglor så här under kyliga eftervinterkvällar.

Jag har gjort några promenader i byns närhet och det har mest varit grönfink och blåmes som hört av sig, dock inte ännu med någon entusiasmerande sång.

Med lite varmare temperaturer ska det nog bli mera fart på vårfågelsången. Längtan står till att igen få lyssna till koltrastens flöjtande vemodiga toner. Än så länge smyger den sig anonymt omkring i de lägre delarna av buskagen.

Våren är så sakteliga på väg.

Tillbaka till Almo

Flygresan hem till Sverige gick alltså bra, och det blev en mycket bekväm och avslappad resa mellan Delhi-Arlanda.

Därifrån tog jag mig ner till Maina på Söder, och som vanligt var det mycket trevligt att träffa henne. Vi har alltid mycket att prata om, även om hon var trött efter sin intensiva arbetsdag och jag var trött trots min bekväma resa. Jag sov över och tog förmiddagståget upp till Leksand.

Med SJ vet man aldrig vart det blir stopp, och den här gången blev det stopp i Hedemora. Det var ett växelfel mellan Hedemora och Säter, och det blev en kort busstur mellan Hedemora och Säter. I Leksand hade jag turen att stöta på en Almobo som skulle hem till Almo och jag fick lift hem till huset.

Huset var lagom varmt och helt i sin ordning. Den här gången kunde jag sätta på husvärmen genom att trycka på en knapp i mobiltelefonen redan från Kerala. Det är ju ett mycket behändigt system så länge det fungerar.

Efter den varma vintern var gårdsplanen snöfri och ganska väl upptorkad. Saaben startade omedelbart, och det var en skön känsla av att allt fungerade som förväntat.

Från hemma i Kerala till hemma i Almo!

Uppgraderad

Jag fick en uppgradering för hemresan i affärsklass med Air India. Tidigare har jag flugit affärsklass med många andra flygbolag men idag blev det premiär med Air India.

Förhoppningarna var väl inte sådär särdeles högt ställda och inledningen med första delsträckan till Delhi och väl var väl det.

I Thiruvananthapuram fick jag ett tryckt kort med ett välkommen till vår lounge men de glömde tala om att de nyligen hade flyttat den till en nybyggd sådan. Jag kom till den gamla med en låst dörr och alla möbler uppställda. Tanken var ”knasigt, hur kan de ställa till det så”. Nåja, jag kollade med en Air India-anställd och hon visade mig vänligt tillrätta.

Där satt jag i lugn och ro som enda gäst förutom en överklass indisk kvinna tills en halvsvettig stressad Air India-personal dök upp och sa att det var mycket hög tid att borda planet. Hon, stackarn, hade sökt mig på den första och stängda loungen innan även hon begrep att det fanns en nyare.

I Delhi fanns det en gammal inkörd lounge och de hade inte förbättrat sin service på många år. Det var lite av gamla Indien som mötte mig, och jag tror att jag hade kunnat hitta lite smakfullare snacks på ett enkelt testånd ute på gatan utanför flygplatsen. Men inne i loungen kunde jag i alla fall få mig en god Kingfisheröl innan jag flög vidare.

Planet från Delhi var en modern Dreamliner Boeing 787:a, där fem av arton platser i affärsklassen var besatta. Flygpersonalen gjorde vad de kunde, men det var svårt för dom att uppehålla en god servicenivå förutom en manlig individ som räddade hela resan med sin professionalitet och servicevillighet.

Lunchen var direkt rakt av ett val bara mellan en europeisk kycklingrätt och en indisk lammrätt. Eftersom flygplansmaten tillverkades i Delhi var valet lätt i lammets favör och det blev förstås inte alls fel. Det blev en ypperlig måltid.

I vinlistan fanns bara en bubbel och jag började genast med ett glas av denna, en Lansonchampagne, och den var som vanligt ett säkert kort. Till lammköttet fanns bara tre röda viner av vilket inget var särdeles lockande. Jag bad honom i alla fall ta in en flaska vardera av en fransk Belleruche Cotes Du Rhone och en indisk!! Fratelli Sette från druvorna Sangiovese och Cabernet Sauvignon.

Fratellin vann i smaken och jag var inte helt förvånad efter att ha bekantat mig med den vinplantagen i Maharashtraområdet först för två år sedan och provade en flaska på tennisklubben för någon vecka sedan, och den blev dagens fynd.

Till desserten fick det bli en fransk Château D’Arsac Sauvignon Blanc och min förväntan inför den stod sig gott.

Sedan var det gott att få sträcka ut sig raklång i de bekväma affärsklassätena för en djup lunchsiesta!

---

Dags för avresa

Idag har det varit dan före avresedagen med packning och avsked med personal och våra hundar. På något sätt upplever jag att hundarna inser att något ovanligt har varit på gång med större tillgivenhet och närhet.

Nu är Geetha och jag tillbaka till SP Grand-hotellet i stan. Vi har ätit middag med en vänfamilj och stötte där på en annan mix svensk-malayalifamilj. Det var vår gamle vän Stens son Markus som var ute med sin käresta och liten dotter.

Nu har jag beställt väckning klockan 02.30 och anländer Stockholm i morgon kväll, besöker och gör en övernattning hos Maina och efter tåg+buss skall jag vara framme i Almo efter lunch på torsdag.

Det ska bli skönt att komma fram efter två dygns resa.