Gott Nytt Decennium och År

Nu är det alltså dags att önska mina bloggläsare ett

GOTT NYTT DECENNIUM

OCH ÅR 2020

Tanken slår mig att jag då om tio år har hunnit bli 88 år, om jag då får förmånen att fortfarande vara i livet och ha kroppen och hjärnan i hyfsad kondition. Jag kan tänka mig att jag då inte skriver mera på den här bloggen och inte heller i min kära dagbok som jag troget skrivit sedan 1950-talet.

Vart befinner jag mig då? Ja, inte lär det vara på Mukkunni Hill. Vad är det då som rör sig i mina tankar, om jag har några mera tankar att tänka? Jag tycker faktiskt att det är både spännande och intressant att få fortsätta att leva och år för år se, uppleva och begrunda orken och funktionen i kroppen. Slutet kommer men när! För mig är det en hisnande tanke att livet närmar sig ett avslut.

Men först är det år 2020 som gäller med allt det under det kommande året som ger inspiration och livsglädje som kommer i min väg. Sedan följer ett år i taget.

Spännande var ordet!

Torrperioden tillbaka

Folk omkring oss säger sig att under hösten ha upplevt regn som aldrig upphörde efter sommarens monsun.

Det innebär att hela hösten upplevdes som fuktig, och att marken aldrig hann torka upp mellan regnen. Vegetationen var också uppenbarligen intensivt grön och växtlig vid vår ankomst efter vår svenska vistelse

Men den perioden fick sin ände, då det var dags för torrperiodens ankomst, som brukar infalla i början av december. I år lyckades den sträcka sig fram till i mitten av december.

Under den första halvan av december uppmätte vi 117 mm regn vilket är ovanligt mycket under den perioden. Efter den 14de december har vi fått bara ett regn, som gav 14 mm.

I övrigt har det varit torrt, och vi erfar att torrtiden är här. Det innebär även att temperaturen gradvis sakta höjs under dagarna men även att den sena nattemperaturen sjunker någon enstaka grad.

Det är ett klimat som jag gillar.

Frukter på fikusträdet

Frukterna från det stora fikusträdet framför husets huvudingång är mogna igen. Det är en årlig tilldragelse. Vi är själva inte intresserade av dessa frukter, men det finns andra som älskar dess smak.

Först att hitta dessa läckerheter är jättefladdermössen, som ju även kallas för flygande hundar. De luktar in sig på dessa frukters mognande på flera kilometers håll. På kvällarna i skymningen kommer de inflygande med sina imponerande stora breda  vingar. Sedan sitter de kvar nästan hela natten och mumsar på fikusens frukter inne i lövverket. De framför under ätandet kvidande läten och slår med de mäktiga vingarna mot lövmassan. Det hörs att de finns där under nattens timmar.

Geetha vill helst inte ha dessa stora fladdermöss omkring oss eftersom de anses vara kraftigt smittobärande av många otrevliga virus. Jag vill heller inte skrämma bort dom, eftersom de tillhör vår fauna under bara några få dagar under året, och under den tiden håller vi själva extra hög hygien.

I år har vi inte sett till några apor kring huset, vilket har varit skönt för oss, och vi har kunnat hålla våra fönster öppna under hela dygnet. Men med fikusfrukternas mognad har de dykt upp igen. Dessa frukter är så läckra att aporna skyr inga medel för att komma åt dom, så länge det finns några kvar på trädets grenar.

De har den här gången inte varit alltför närgångna och besvärliga, och vi har hållit ett respektfullt avstånd från varann. Geetha och jag räknar med att då fruktsäsongen är över så kommer även aporna att försvinna ifrån oss. I annat fall blir det att ta till vår respektfulla bössa igen. Vi vill ju inte ha aporna strykande direkt omkring oss.

Vi har lyckats hålla kråkorna borta ifrån oss genom att se till att vi inte har hundmat stående efter att hundarna har ätit. Men även kråkorna gillar dessa fikusfrukter, och under kvällarna kommer de i en skränande flock för att förse sig innan de belåtet mättade flyger till deras nattliga uppehållsställe. De är i alla fall tillfälliga ”gäster”.

Det är intressant att följa naturens växlingar. En del gillar vi och andra får vi tåla. Vi lever ju i alla fall mitt ute i naturen, där det ju egentligen är vi som är gäster.

Adventism i Almo – Del III

Ollas Per född 1866 i Ollasgården, ytterligare en granngård till Trossgården, är med råge den mest kände adventisten i byn.

Han blev medlem i Siljansnäs missionsförening vid dess bildande 7/1 1896 i Almo men övergick senare, cirka under 1910-talet, till sjundedagsadventisterna. Han gifte sig med en kvinna från Leksand och enligt Ollas Anders ”bodd dem i fäjse ett tag inna dem feck stuggu fälug”. Min mormor Ris Anna Olsson bodde i granngården PerNilses har dessutom berättat att ”Ollas Per add spis i fäjse, å dem bodd dar å”.

Ollas Per utvecklades till att bli en välkänd personlighet i byn, berömd för sitt stora yviga skägg och sin trogna vana att aldrig arbeta på sabbatsdagen. Däremot gick han många söndagmornar med hästen förbi vårt köksfönster på bygatan ut till sina åkrar för att plöja, så och skörda.

Han blev under åren 1930-1944 fotograferad av fotograf Einar Erici  i en serie glasplåtfotografier. I en av dessa bilder från c:a 1930 sitter han uppstigen på hästryggen och kan ses på
https://www.flickr.com/photos/swedish_heritage_board/5494108304/in/photostream/. Klicka sedan till vänster om bilden på ”Back to photostream” för att se flera bilder.

I den närmaste granngården NygårdsEjnars gifte Mats Matsson f. 1860 i RisSernfältsgården in sig 1883 med Carin Larsdotter f. 1857 och tog över hennes föräldragård  efter hennes fader Lars död 1893.

Carins far Nygårds Lars Andersson var en välkänd person i bygden och var drivande vid byggandet av Siljansnäs kyrka under 1870-talet, var kyrkvärd och stod Siljansnäs församlings första präst Erik Holmgren mycket nära och var en ledare för de nya evangeliska strömningarna i den nya sockenkyrkan  i Siljansnäs under 1880-talet.

Mats och Carin lämnade emellertid kyrkan bakom sig och gick över till adventisterna någon gång under 1890- 1900-talet. Deras son Mats f. 1884 tog sedan över gården medan andresonen Anders med sin familj flyttade till Ivarshyttan i Hedemora. Deras enda dotter dränkte sig i Alviken under tragiska omständigheter.

Sonen Mats f. 1884 gifte sig 1922 med Brita Ersdotter, som var dotter till missionsförsamlingens grundare i Siljansnäs Nygårds Erik Matsson i Storpersgården. Makarna gick med i missionsförsamlingen och ingen i NygårdsEinargården fortsatte inom adventiströrelsen.

Då Folke Wallenkampf kom till Almo cirka under slutet av 1940-talet var adventismen kvar som en slocknande låga. Varför kom han till Almo efter sin evangelisationsperiod i Järboås? Hade han tänkt att han kunde bidra med en förnyelse av adventismen i byn?

Han blev istället ganska ensam tillsammans med Ella i Rispersgårdens övervåning och tillsammans med proselyten Margit Ersdotter f. 1922 i SkommarMargits som under en tid bodde i husets nedervåning.

Idag har vi ingen i byn som kallar sig sjundedagsadventist.

Adventism i Almo – Del II

Folke Wallenkampf föddes alltså 1909 i Gärdebyn i Rättvik, och vid 18 år ålder flyttade han till Järboås i Örebro län, där han under åren 1927-1938 verkade för Samfundet Sanningens Härold men finns fortfarande noterad i Järboås i ”Sveriges befolkning 1940”.

I ”Sveriges befolkning 1950” uppges han bo i Almo, och hyrde då med hustrun Ella övervåningen i RisPers Johans hus på Vårmyrvägen 1 i den norra delen av Västra Almo. Ella föddes 1917 i Svedala och utbildade sig till sjukgymnast medan hennes moder drev en egen sömnadsfirma i Svedala. Då de kom till Almo blev Folke anställd av Siljansnäs sågverk AB som skogsarbetare.

I Almo höll paret Wallenkampf en ganska låg profil. De höll aldrig offentliga möten och hyrde aldrig missionshuset för någon sammankomst. Det är okänt om de var aktiva att vinna proselyter för det budskap adventisterna står för men det fanns en liten grupp likasinnade i byn. Som adventister höll de lördagens sabbat som helig och arbetade konsekvent inte under lördagar, men däremot kunde man se dom ute i arbete under söndagar.

Varför flyttade Wallenkampf till Almo. Det är troligt att han drogs till likasinnade adventister och kanske trodde att han skulle kunna verka och inspirera bland de få adventister som ännu fanns kvar i Almo. Det hade funnits en grupp adventister i centrala Västra Almo, men däremot ingen adventist från Östra Almo.

År 1965 lät de Siljansnäs sågverk uppföra en stor modern villa på 210 m2 på adressen Backbyn Backgattu 20 i Centrala Siljansnäs dit de flyttade och Ella stod där som ägare för fastigheten. Folke hade en bror som bodde i en stor villa i Gärdebyn i Rättvik, och Folke ville uttalat ha en större och finare villa än sin bror!!!

Folke Wallenkampf avled 1985 och Ella bodde ensam kvar i villan till sin död 2003. Både Folke och Ella begravdes på Siljansnäs kyrkogård. De hade inga egna barn och familjen Ollén tog hand om gravvårdnaden.

Dödsboet bestod av 13 släktingar och villan såldes 2004 av dödsboet till Mats Ollén, som fortfarande äger och bor i huset med sin sambo Maria Östlund.

I Almo blev Trossgården av någon outgrundlig anledning ett centralt fäste för den begynnande adventismen i Almo. Det började med Anna Danielsson f. Andersdotter som föddes 1852 i Trossgården. Hon emigrerade 1890 till Kansas USA med hela sin familj i Almo och var alltså adventist redan under 1880-talet.

Gården fick efter avfärden en ny ägare. Det var Göstas Per Matsson från Näsbyggebyn som 1890 gifte sig med Carin Ersdotter, född 1865 i granngården PerNils. I samband med giftermålet lämnade Carin Svenska kyrkan och övergick till Baptistsamfundet där Per redan var medlem. Äktenskapet blev kortvarigt då hon efter två år blev änka, och hon gifte om sig 1895 till granngården BrasarHögvalls och gick ganska snart över till adventisterna. Hon blev alltså adventist tidigast under slutet av 1890-talet.

Paret flyttade till hans hemgård BrasarHögvalls och Trossgården fick en ny ägare. Det var Brasar Daniel Andersson född 1881 i granngården PellesBrasar. Han blev adventist kring sekelskiftet och blev alltså den tredje ägaren till gården som var adventist.

Han gick sjundedagsadventisternas missionsskola, där han träffade sin hustru Hedvig. De gifte sig 1912 och flyttade samma år in i den nyinköpta Trossgården. Familjen flyttade 1920 till Grytnäs i numera Avesta kommun, där Daniel blev lantbrukare. Han utgav gitarrskolan ”Melodiskt guitarrharmonium” enligt Lyriosystemet. Deras dotter Viran återkom till Almo då hon gifte sig med Helmer Nygårds i Storpersgården.

Vilka fler var adventister i Almo? Det ska en kommande blogg Del III handla om.

Julfirandet

Medan ni hade fullt pådrag med julmat bland familj och vänner hade Geetha och jag en helt annan dimension på vad vi gjorde under julen. Julfirande kan man väl knappast säga att det var.

Julafton var vi i alla fall inbjudna hem på middag till familjen Rajmohan Pillai nere i stan tillsammans med ett par andra par. Jag introducerade Rajmohan i min blogg 2017-04-23, och när ni tuggade i er några cashewnötter nu under julen så är det med 90 procents sannolikhet att de distribuerats från något av hans företag. Han bor i ett stort vackert hus intill tennisklubben och utanför ståtar han med ett par BMWn och ett par andra bilar. Familjen är hinduer så det fanns ingenting av kristet firande eller  inflytande i den julmiddagen.

Igår var det juldag, och det är den dag då det man utöver det egentliga julfirandet bland de kristna 25 procenten av Keralas population. Tennnisklubben anordnar då varje år en stor julmiddag ute på en av gräsmattorna. I år var vi där och deltog, och vi hittade knappast någon likhet med en svensk julmiddag.

Det började förstås med snacks till det som bjöds att dricka. Sedan var det två val av soppa grönsaks eller tomat innan vi kom till huvudrätten. Det blev olika rätter på fläskkött, kyckling och gås och därtill ris/nanbröd och olika grönsaker. Det var inget som påminde mig om en julmiddag men det var alls ingen oäven mat. Ovanligt nog saknades fisk trots att de har så mycket strömming och makrill i havet intill och givetvis även ädlare sorter. Till underhållningen hörde sång och musik framförd av en musikgrupp.

Det var mycket folk, och det var väl det som gav bästa behållningen av kvällen innan vi gick in på vårt hyrda rum för nattens vila.

Tennisklubben har ett hyfsat gym, och jag passar gärna på att nyttja det. Inte minst för att få högerbenet att komma igång igen. Jag har nu börjat med joggningsövningar och i morse joggade jag 500 meter i fem km/timme och 7% uppförslutning. Det låter inte alls mycket men det är ett stort steg framåt i min rehabilitering.

GOD JUL med julotta

Idag vill jag bara önska mina bloggläsare en riktigt GOD JUL.

Så här under tidig juldagsmorgon, då klockan fortfarande är bara fyra hos er därhemma har jag på TV:n tittat igenom såväl TV1:s julbön under julafton, midnattsmässan i Rom som julottan i Boda kyrka i Rättvik redan innan det senaste av dessa program har visats i på det vanliga sändningsnätet hemma hos er.

På svtplay följer dessa program varann och det är bara att sätta sig ner i en skön fåtölj och uppleva dessa program i enskildhet. För min del har det varit i en avskild fåtölj i tennisklubbens Royal Chamber. Alla tre var fina stämningsfyllda program.

Jag gladdes över att Anna Tinnis medverkade som en framstående solosångerska i julottan. Hon har en enastående vacker och säker röst. Att hon sjöng i sina Leksandskläder gav ytterligare en extra dimension åt framträdandet, Rättviksborna må ursäkta!

Hennes farföräldrar bor ju i Almo och hennes pappa Erik deltog också i programmet. Det var Erik som övertog sin mors flicknamn Tinnis från gammelsvenskbyn i Ukraina.

Tack TV1 och TV2 för fina julprogram. De uppskattas ännu mer då vi kan följa programmen från fjärran land, och genast upplevs detta inte så fjärran.

GOD JUL

Bröllop, privatskola och klubboende

Vi har varit borta från Mukkunni Hill under tre dygn. Det känns tillfälligt bra med lite luftombyte men det känns skönare att vara tillbaka.

Det började med en bröllopsinvitation till Kollam, som innan namnbytet hette Quilon. Inte så många vi kände igen tillsammans sedan tidigare, men Geetha fick stöta på några kära återseenden. Det har med åren blivit ganska många bröllopstillställningar, och det är väl ett tillfälle att klä upp sig lite mera, träffa folk och äta lite god sydindisk vegetarisk mat. Småtrevligt om man inte nödvändigtvis behöver vara där från början till slut.

Vi fortsatte till en nyöppnad privat skola i Kollam, som vi hade en stående inbjudan till. Ägaren, en läkarutbildad malayali, och rektorn, en kvinna i lägre medelåldern från New Delhi, tog emot och berättade om/visade oss skolans imponerande faciliteter. Dessa inkluderade bl.a. en modern övningsskjutbana, ett avancerat gym och en utomhus teaterarena i gammal klassisk stil.

Skolavgifterna ligger i höjd med goda internationella skolor, men det är ändå kö för barn som anmäler sitt intresse att delta i skolans kursutbud. Igen är det ett tecken på att det finns ekonomiska resurser att ta till för en modern välutbildad medelklassfamilj, och föräldrarna är mycket måna om sina barns utbildning och drar gärna in på andra utgifter för familjen, för att barnen skall få chansen till en god start i livet med en god utbildning i bagaget.

Under det här T-purambesöket bodde Geetha och jag på TTS (Trivandrum Tennis Club). Vi siktar in oss på rum nr 6 som har lite högre klass än de övriga rummen med en rejäl toalett, bra Internet och egen balkong på andra våningen med utsikt över ”centercourt”. Där betalar vi en dryg hundralapp i svenska kronor för en natt, och det är ju ett facilt pris.

Den här gången pågick en lokal tennisturnering som vi fick följa från parkett då vi hade lust. Annars spelade Geetha varje dag med andra damer på en sidobana. Själv väntar jag lite till innan jag går ut på en tennisbana p.g.a. mitt knä,  som börjar kännas hyfsat bra.

Jag nöjer mig med att använda klubbens gym för att stärka de muskler som började förtvina under den tid jag blev tvungen att gå med skena på högerbenet och göra övningar för att få knäet mer tänjbart igen. De positiva resultat jag ser av knä- och benövningarna ger en viss inspiration att jag kanske kan komma igång med enklare aktiviteter på en tennisbana under januari.

Skönt i alla fall att vara tillbaka hemma på ”Hillen” igen för några dagar. Sedan är det ju jul och nyår med nya aktiviteter.

Nya moderna shoppingcentra

Under mina snart 40 år i Thiruvananthapuram, huvudstad i den indiska delstaten Kerala, har det givetvis varit en kraftig utveckling av olika varuhus.

Då jag kom hit år 1980 kändes stan nästan lite småstadsaktig med låga byggnader och småplottrig affärsverksamhet, ja lite av början av det svenska 1950-talet. I Sverige kom sedan rivningsboomen i många städers centrala delar och varuhusen gjorde sin entré.

Utvecklingen här nere har varit ganska parallell men med 30 års förskjutning och lite annorlunda i utformningen. De stora centrala rivningsobjekten har  lyst med sin frånvaro, och i brist på bra vägar har decentraliseringen ut i stadens ytterområden under en tid kommit av sig.

Under 1980-talet fanns det bara ett varuhus att räkna med. Det var Spencers som byggde om sin första affär inne i stan till ett slags varuhus och låg i framkanten av den nya shoppingverksamheten.

I början av 1990-talet etablerade sig Big Bazaar med ett flera våningar stort varuhus mitt inne i stan, och det blev inledningen till inträdet av den nya tiden med de stora varuhusen. Senare kom varuhuset Potties med ytterligare en dimension i storlek och utbud av varor inne i stan. Som vanligt blev det stora protester bland småhandlarna i stan, och som vanligt blev det de senare som fick stryka på foten om de inte ville hänga med i utvecklingen.

Ifjol öppnades Mall of Travancore sitt mycket moderna jättevaruhus i tre våningar. Man hade nu dragit ut ur stadens centrum och förlagt varuhuset i de kraftigt expanderande nybyggnadsområdena kring den nya fyra- till sexfiliga bypass för National Highway som man byggt nära havet kring huvudstaden.

Nu bygger man varuhusen inte så mycket på höjden, men det är stora generösa ytor i alla tre planen i det nya varuhuset. Affärsidén har nu dessutom ändrats från att vara ett stort varuhus som säljer alla varorna, till att det är en mängd mindre företag som hyr in sig och säljer sitt utbud på det sätt, som vi numera är vana vid i Europa.

Igår gjorde Geetha och jag vårt första besök på Mall of Travancore. Imponerande! Det blev en rejäl shoppingrunda då vi fyllde på med modernare kläder, hygien-  och hushållsprodukter. Inte minst fanns det även ett nyare utbud av matvaror i mera moderna förpackningar. Vi behöver numera knappast ha med oss allmänna produkter i resväskan då vi flyger in.

Nästa år kommer LuLu Market att öppna i samma områden som Mall of Travancore, och det kommer att bli ytterligare en dimension på storleken av stans varuhus och varuutbud.

Levnadsstandarden har generellt ökat avsevärt under de senaste två decennierna, folk i allmänhet har mera pengar att röra sig med, och den ekonomiska utvecklingen i Indien går på högvarv.

Adventism i Almo – Del I

Fadersgestalten Johannes Wallenkampf föddes 1868 i Örebro och reste i unga år till USA där han blev missionärsutbildad av därvarande adventiströrelse inför en kommande verksamhet i Sverige. Där träffade han förmodligen sin blivande hustru Kerstin Olsdotter född 1872 i Boda, Rättvik.

Han gifte sig borgerligt 1896 och förste sonen Viktor Lennart föddes 1896 i Des Moines Iowa, som hade utvecklats till ett starkt fäste för adventisterna tillsammans med Maine och Minnesota. ”Några evangelister reste runt till de svenska kolonierna, och här och där bildades svenska församlingar under 1870-talet, bland annat i Maine, Iowa och Minnesota” ur Adventrörelsens väg till Sverige 1874-1879 (del 1) http://www.adventist.se.

Familjen gjorde sin återresa till Sverige c:a 1901 där familjen först bosatte sig i Stora Tuna, flyttade till Gärdebyn i Rättvik 1908 och slutligen i Lerdal i Rättvik. En av vägarna i Gärdebyn har blivit uppkallad efter familjens tid i byn och heter följaktligen Wallenkampfvägen.

Johannes var mycket aktiv som adventistpredikant i Rättvik och han ”intog under många år en ledande plats bland Rättviks adventister” enligt boken Rättvik Del III s. 299. År 1895 öppnades samfundets två första församlingsskolor i Sverige, en i Ovanmyra i Rättvik och en i Stockholm. Johannes var förmodligen engagerad även i församlingsskolan Ovanmyra

Johannes med hustrun Kerstin fick åtta barn, av vilka de tre första föddes i USA. Inget av barnen döptes inom svenska kyrkan och flera följde andligen i föräldrarnas fotspår.

• Första barnet var sonen Viktor Lennart född 1896 i Iowa USA, som gifte sig med Anna-Maria Rask född i Siljansnäs
• Sedan följde sonen Harald Adolf, född 1898 i College View Nebraska, som började studera som missionselev i Sala men blev sedan sjukgymnast
• Dottern Regina Serafin, född 1900 i College View Nebraska, gifte sig 1922 med predikant Gustaf Adolf Hermansson från Västervik
• Dottern Svea Viktoria, född 1902 i Stora Tuna, flyttade 1924 till Leksand
• Sonen Folke, född 1909 i Gärdebyn Rättvik, verkade först i Järboås och kom sedan till Almo i Siljansnäs. Se nedan!
• Dottern Göta Kristina, född 1911 i Gärdebyn Rättvik, flyttade till Stockholm
• Sonen Arnold Valentin, född 1913 i Gärdebyn Rättvik, blev biträdande ledare för Adventisternas bibelforskningsinstitut
• Rut Margit, född 1917 i Gärdebyn Rättvik, bodde ännu 1948 kvar i Lerdal

Johannes maka Kerstin Olsdotter avled under 1940-talet och Johannes flyttade till dottern Rut Margit i Lerdal.

Sonen Folke föddes alltså 1909 Gärdebyn och vid 18 år ålder flyttade han till Järboås i Örebro län, där han under åren 1927-1938 verkade för Samfundet Sanningens Härold. Från slutet av 1940-talet tills 1965 hyrde han med hustrun Ella övervåningen i RisPers Johans hus på Vårmyrvägen 1 i Almo.

Om detta följer en senare blogg.