Det ekonomiska världståget tuffar på

Förra veckan började jag nämna något om min oro att vi överutnyttjar våra tillgängliga naturresurser. Detta samtidigt som fördelarna av detta överutnyttjande tillfaller bara en del av jordens befolkning.

Denna orättvisa går ett tag, men i längden håller det inte. Under 1980-talet talade vi om och diskuterade mycket om att vi behöver en ny världsordning. Den debatten kom av sig, den varande världsordningen bestod och den ekonomiska kapplöpningen rusade vidare.

Det tillkom ju många stora och små länder, som lyckades ta del av kakan på att annat sätt än tidigare. Mest markant blev skillnaderna i de befolkningsstora länderna Indien och Kina och några länder i Latinamerika. Afrika är ju i stort fortfarande på efterkälken. Jag ser hur uppgången i Asien sammanföll med att jag kom till Indien i början av 1980-talet, och det var då uppgången i ekonomin startade.

Det är två stormakter med enorma mänskliga resurser men även med innehav av stora råvaruresurser. Dessa två länder har efterhand fått ökad politisk och ekonomisk betydelse. Med tillgång på billig och relativt välutbildad arbetskraft kommer västvärlden att få svårare att hålla ställningarna med sin dyrt uppbyggda samhällssociala struktur.

Vi har byggt upp ett känsligt samhälle som inte tål kraftiga externa störningar. En sådan nuvarande och pågående störning är, då vi ska ta emot flyktingar som råkat illa ut av krigens vedermödor omkring oss. EU och Sverige har satt upp storslagna mål om att ta emot flyktingar som blivit hemlösa, förföljda och och blivit svårt utsatta. Det kan vi också göra men till vilken nivå, så att inte vår egen levnadsstandard går ner till oacceptabla nivåer för vår egen befolkning. Det skär sig i många EU-länder redan.

Det är svåra frågor för våra politiker, och då speciellt för dessa som försöker hålla ihop ett enat Europa. Om inte dessa frågeställningar sköts på ett varsamt och förtroendeingivande sätt, kan dessa bli en utlösande faktor så att hela unionen spricker.

Det är svåra humanitära och politisk-ekonomiska avgöranden som ligger i våra politikers händer. Grundattityden hos folk i allmänhet är ju ganska klar, att visst vill vi vara med och hjälpa dessa medmänniskor som oförskyllt kommit nöd, men vi det får inte ske på villkor så att vår egen levnadsstandard blir lidande av dessa stöd. Så fungerar det för de flesta av oss.

Det ekonomiska världståget tuffar vidare.

Nytt från Mukkunni Hill vecka 608

Det är söndag morgon. Min sista för den här säsongen.

Högtalarna från kyrkornas och templens söndagsgudstjänster nerifrån slättlandet når mig som vanligt, och som de ska göra för att följa den kulturella rytmen i omgivningarna. Det är tyst från vägarbetena längs vägen upp till radarstationen och från närliggande stenbrott, så visst känns det att det är söndag.

Det blev fortsatt regnlöst månaden ut sedan 8mm-skuren den 12 februari. Det är allt regn vi har uppmätt efter den 20de december. Väderleksutsikterna  för nästa niodygnsprognos är enkla: sol och åter sol och noll mm regn. Torkan fortsätter, och det ju så det ska vara den här årstiden.

Det är lite av det som motsvarar vår höst i Sverige, då naturen går ner på lågvarv innan grönskan efter ett par månader sätter fart och ser till att det blir lummigt fräsch grönt omkring oss igen. Vårtiden i Kerala är skön.

På bilden från sovrummet kan ni se den omgivande gråbruna vegetationen, där fortfarande akaciaträden behåller det gröna i sitt lövverk. Det är mest bara trillingblomman (bouganvillean) som lyser upp och nästan artificiellt kontrasterar med sina färgstarka röda högblad i sin nuvarande omgivning.

Ni kan dessutom se den östra delen av Thiruvananthapuram, där nya byggnader tillkommer varje år och kan skönjas i det svaga soldiset. Stan kommer närmare oss för varje år som går.

Ikväll ska vi över till vår sista bjudning för den här gången. Det blir hemma hos Pillais, som har stor bekantskapskrets och gärna ser mycket folk hemma hos sig. Det ska bli trevligt och trivsamt!

Tennisveteraner i biblioteket

Under veckan hade vi Anthony (engelsman) och Radha (malayali) hemma på lunch. De byggde sitt hus intill havet norr om flygplatsen och tillhör vår närmare bekantskapskrets. För en vecka sedan hade vi dessutom folk från tennisklubben på lunch, och vi gjorde en uppfriskande simtur i poolen.

Nu börjar nerräkningen. Fem dagar kvar och jag njuter av solen och värmen, även om det ibland kan upplevas att finns väl så mycket av den varan just nu.

Välfärdsutvecklingen

En fot i vardera av två världar.

Det var väl ungefär så jag tänkte mig då jag investerade i Mukkunni Hill. Jag ville ha valmöjlighet att kunna välja att bo på två ställen, som är mycket skilda åt och som tillhör två olika ekonomier.

Då jag läste nationalekonomi vid Uppsala Universitet i början av 1970-talet insåg jag hur bräcklig vår västerländska ekonomi är uppbyggd, då den bygger på ständig tillväxt för att den ska fungera. Ständig tillväxt med begränsade naturresurser på en enda planet går inte ihop för mig.

Det innebär ständigt en press mot ökat överutnyttjande av de resurser vi har, tills en dag hela systemet kollapsar, om vi inte ändrar vår livsföring. Och det har ingen tidigare undergången civilisation velat eller lyckats genomföra. Under de nästan 50 år har gått sedan jag läste på universitetet har jag nästan förvånat sett, hur vi har lyckats fortsätta vår exploatering av naturresurser, och hur vi ständigt har förhöjt vår levnadsstandard inte minst genom en omfattande globalisering.

Vi i västvärlden har ständigt lyckats höja vår levnadsstandard. Under många hundra år innan 1900-talet var det förunnat en maktelit, stora jordägare och några framåtseende industrialister. Sedan följde den stora emigrationen till Amerika, där framåtsträvande individer byggde upp en början på en ny samhällsordning och en ny demokratisk politisk ordning.

Det blev två världskrig som lade ytterligare en grund till nya förändringar. Folk blev inte underordnade en elit längre, och de nya som växte upp fick en utbildning som de kunde använda sig av för att utvecklingen skulle gå vidare.

Men det är fortfarande en bräcklig grund vi står på. Kan vi i västvärlden (Europa och Nordamerika) inte behålla vårt försprång går vi obönhörligen mot en kollaps av det ekonomiska systemet. Vi har lyckats bra. Först med industrialiseringen och sedan med en uppbyggnad av god samhällsservice för alla medborgare. Vi är nu inne i en modern kommunikations- och digitaliseringsfas som för utvecklingen vidare, och det ser ut att västvärlden fortfarande håller ställningarna.

Orosmoln finns emellertid på himlen, och nästa vecka tänker jag fortsätta spekulera någon dag till, innan jag sätter ner min fot på svensk mark och får annat att fundera över.

I morgon skriver jag min sista blogg om veckonytt från Mukkunni Hill för den här säsongen.

Den indiska nya ekonomin

Man talar om de två stora ekonomiska drakarna och maktblocken Kina och Indien i Asien.

Europa har all anledning att se upp då det gäller den ekonomiska konkurrensen därifrån. Europeerna är bortskämda med ett ekonomiskt försprång och att alltid tillsammans med USA har legat i täten för ekonomisk utveckling.

Den ekonomiska utvecklingen har emellertid varit snabb i Asien under senare tid, och vi kan inte annat än förvänta oss detta även i fortsättningen. Kina har lyckats bra med sin marknadskommunism med duktiga monopolistiska ledare, som har lett det stora landet på nya spår efter kaoset efter Mao Tse Tung.

Jag ska aldrig glömma upplevelsen av att stå på Himmelska Fridens torg den dag Deng Tsiao Ping i juli 1977 kom till makten. Då kunde jag knappast drömma om vilken utveckling Kina skulle få efter detta ledarbyte. Sedan har det gått bra för Kina trots, eller till stor del därför att, tillkomsten av alla dess restriktioner det innebar att föra landet vidare.

Indien har varit en sluten marknad under lång tid med en politik som inneburit att man undvikit beroende av omvärlden. Se bara på det begränsade bilmärkesutbudet under längre tid. Då västvärldens ekonomi har gått upp och ner, har Indiens ekonomi sakta och långsiktigt stabiliserats med en stadiga förbättringar i en jämn uppgång.

Men det behövdes en premiärminister Modi för att röra om bland alla avarter av ett demokratiskt och mycket traditionellt system och sätta en mer modern prägel på samhällsutvecklingen. Modi har hunnit med mycket under sina två år som premiärminister. Han är mycket beundrad inom alla partier och har verkligen blivit beundrad av gemene man för det han gör.

Indien har en stor fördel av att ha så många unga utbildade människor och att dessa har fått sin utbildning på engelska, som ju är ett allmänt gångbart språk i Indien. Länge har nyutbildade fått dras med underkvalificerade jobb, men nu börjar man se en förändring i detta.

Överproduktion av utbildade jobbhungriga ungdomar har gjort att man lätt har sökt sig ut till länder där de kan göra sig bättre förtjänster än i Indien. Detta är speciellt markant i södra Indien. Om jag inte missminner mig har en tredjedel (eller var det kanske två tredjedelar?) av alla anställda i Silicon Valley i USA indisk bakgrund, och det ofta är indier som startar nya företag i nyteknologiska områden. Det kanske är en naturlig följd att framgångsrika företag som hotmail och yahoo skapades av indier.

Dessutom är det Indien och Kina som köper upp företag i Västvärlden hellre än tvärtom. Det slog runt i skallen på mig, då en av mina goda vänner i Stickholm nyligen sa till mig att han köpt en ny indisk bil. Han hade köpt en Jaguar, som alltid har varit ett riktigt statusbilmärke i Europa, men som numera är indisktägt av den mäktiga Tatakoncernen.

Och vi blev av med Volvo till kineserna. Vi får vänja oss vid, att vi går in i ett nytt ekonomiskt skede i världsekonomin, där det kommer att innebära stora förändringar för våra barn. Hur och till vilken grad det kommer att förändra återstår att se.

Behovet av bil

Det är många malayalis som undrar, varför vi inte skaffar oss bil.

En bil är, som så ofta annars, sett som ett ultimat tecken på att man börjar få det gott ställt. Nya vackra hus växer upp nere i byn, och visst skaffar man sig samtidigt en bil på ofta fördelaktiga lån. Att biltätheten ökat kraftigt under de sista 10 åren har jag tidigare bloggat om, och det är hög tid att myndigheterna ser över vägsystemet.

Under senare år har man gjort en hel del som för oss har det inneburit väsentliga förbättringar. Men man ligger ännu långt efter i planering och genomförande.

Anledningen till att inte vi har skaffat oss bil har helt enkelt varit, att vi inte har sett det nödvändigt. På åttiotalet hade vi ett par jeepar av Willys-typ. Vägen upp var då sämre, och vi behövde köpa och köra upp grejer på ett helt annat sätt, än vad som är vårt nuvarande behov. Behovet minskade och vi skaffade oss inte någon ytterligare bil efter att den andra jeepen skrotades.

Nu är det skönast att ringa till Yesudas eller någon av de andra bilar som finns tillgängliga de dagar vi är i behov av att ta oss ner till stan. Hittills har det täckt vårt behov av transporter vid sidan av, att jag har motorcykeln till förfogande, då jag själv behöver utföra något ärende.

Den är min väg till känslan av frihet och förmåga att ta mig dit jag vill.

Levnadsstandarden ökar

Visst har levnadsstandarden i Indien ökat under mina 35 år i Kerala.

Då är det rejält med människor det är fråga om. Om det är 30 procent av befolkningen som har kommit upp i en levnadsstandard som börjar likna den vi har i Sverige rör det sig om mer än 300 miljoner människor som har det ganska bra ekonomiskt ställt. De fattigaste i de fattiga områdena har det nog tyvärr lika dåligt ställt som förut, men det positiva är, att det är så många som lyckats bryta sig ur den fattigdomen.

I Kerala ser vi dock ingen direkt fattigdom. Här ser vi inga tiggare i stan och folk klär sig rent och snyggt. Alla barn går i skolan och hälsonivån är hög med ett gott utbud av moderna fasciliteter.

Samtidigt med att den materiella levnadsstandarden har ökat har även livskvalitetsvärdena ökat. Det är inte svårt för ett välutbildat medelklasspar att ha eget tjänstefolk som sköter hus och trädgård. De får mindre stressad familjemiljö och kan ägna sig åt att ta vara på sig själva. Här ligger vi i lä i Sverige!

Det är då inte konstigt att det under de senaste tio åren har vuxit upp massor med välutrustade gym och fasciliteter för både kroppslig och mental hälsa. Inte minst bland unga par är det nu en positiv trend och boom att sköta sin hälsa genom att hålla sig fysiskt i trim och äta rätt. Här känner jag att jag tillhör en annan generation.

Med den ökade levnadsstandarden har utbudet på varor i butikerna ökat väsentligt under de senaste 10-15 åren. Det har växt upp mindre supermarkets på många ställen i utkanterna av stan, och inne i stan finns dessa stora flervånings stora varuhus som inte ligger i lä med de stora varuhusen i Stockholm.

Man kan gott och väl tala om en ekonomisk boom i Kerala. Då var det tur för Geetha och mig att vi hann köpa vårt stora markområde innan markpriserna sköt i höjden, och att vi hann bygga vårt kraftiga stenhus medan lönerna ännu var på en nivå, så att vi inte behövde tveka att använda mycket lokal arbetskraft.

Skulle vi ha satt igång nu skulle utgångsläget ha varit helt annorlunda.

Löneutvecklingen i byn

Folk brukar då och då fråga mig om vad jag anser, om den utveckling jag har sett och erfarit i Indien under de senaste fyrtio åren.

Det har ju faktiskt gått drygt 40 år sedan jag kom till Indien på mitt första besök. Sedan dess har jag besökt det landet varje år, så jag har fått en hel del erfarenhet att se tillbaka på.

I maj 2011 för snart fem år sedan skrev jag en blogg ”Nya tider” där jag berättade om, att Signe Höjer skrev en bok om sina erfarenheter som medföljande till Trivandrum i början av 1950-talet. Hon beskriver i boken sin nya kulturella miljö på ett vädligt fint sätt. Jag startade uppbyggnaden av Mukkunni Hill i början 1980-talet och nu är det 2010-talet, ungefär 30 år mellan varje period.

Visst har det hänt mycket mer under den senare 30-årsperioden än under den förra. I jämförelse med utvecklingen i Sverige kan vi tänka oss att Indien startade sin modernisering 30 år efter oss. Då tänker jag att 1920-talet i Sverige motsvarar 1950-talet i Indien och 1950-talet i Sverige motsvarar 1980-talet i Indien. Det var alltså under ett progressivt skede som jag kom till Indien och då fick vara med om och se hur landet har utvecklats.

Men jag ska inte tala om landet Indien. Det är alldeles för stort och diversifierat och utvecklingen har gått mycket olika snabbt fram i de olika delstaterna. Det är ju Kerala som jag egentligen kan prata om, och det är ju en mer utvecklad delstat än genomsnittet av de övriga. Egentligen är det den indiska utvecklingen sett utifrån Thiruvananthapuram som jag bör begränsa mig till och möjligen uttrycka mig om och ge synpunkter omkring. Mest konkret blir det, då jag ser hur utvecklingen har varit i den lilla byn Malayam vid berget fot. Den byn har ju varit vår rekryteringsbas för jobbare då vi byggde upp Mukkunni Hill.

Det började med att vi betalade jobbare nio rupees om dan, vilket snart ökade till 12 och gick upp till 18, då vi var under intensivt uppbyggnadsskede av stora huset och terrassering av plantagen. Idag betalar vi Deepu 700 Rp/dag (c:a 90 kr/dag), och ska vi ta in en mer specialiserad hantverkare måste vi betala uppåt det dubbla.

Det är Kerala det och samtidigt med närhet till huvudstaden. Helt annorlunda blir det då vi bara går över gränsen till Tamil Nadu, som ligger bara ett par mil österut. Det innebär att stenbrytningsföretagen har slutat att anställa lokala arbetare till sina stenbrott, och de tar sin outbildade arbetskraft från andra delstater i Indien, mest då tamiler och bengaler. Tamilerna klarar sig bra på att prata sitt eget språk eftersom det är närbesläktat med malayalam. Värre är det för de som kommer från norr och måste försöka klara sig på hindi. Geetha har faktiskt god lokal fördel av att kunna göra sig förstådd på både hindi och nepalesiska.

De som deltog i min 50-årsfest 1991 kommer ihåg alla stenknackade kvinnor längs vägkanterna som tillverkade singel för vägbyggena. Fem år senare var alla dessa kvinnor bortrationalierade av maskiner, som gjorde jobbet billigare. På vår gummiplantage har vi slutat att tappa gummi, som ju är en mycket arbetsintensiv verksamhet. Nettoresultatet av den verksamheten har blivit negativ, och det är ytterst få landägare utanför de mest lämpade markerna, som besvärar sig att investera i nya plantager med gummiträd. Mukkunni Hill tillhör inte sådana marker.

Det kanske låter negativt, men det är ju ett resultat av en positiv ekonomisk utveckling, som har gjort att den lokala levnadsstandarden har fått en väsentlig höjning.

Jag har anledning att återkomma.

 

Gammalbrittisk kolonialmiljö

Det blev en trivsam lunch på tennisklubben i lördags. Deras mat är onekligen välsmakande.

Tennisklubbens huvudbyggnad

Men visst märks det att det är en gammal klubb med rötter tillbaka till den gamla brittiska koloniala epoken. På 1980-talet tyckte jag att det blev väl så mycket av den varan av gamla traditioner, men det har samtidigt sin speciella charm att vara i mera brittisk miljö än i ”Britain itself”.

Det finns några till sådana gammalbrittiska klubbar i stan, som vårdar sina gamla traditioner, där det alltid sitter äldre välutbildade män i styrelsen. Än har jag inte sett att någon kvinna har lyckats tråckla sig in i en sådan styrelse.

Då jag spelade i klubben på 1980-talet hade det gått drygt 30 år sedan engelsmännen lämnat Indien. Nu har det gått trettio år till, och det ser ut att man gärna vårdar sitt brittiska förflutna.

Jag bär nästan alltid shorts i Kerala, men det är inte så väl sett på olika middagar, och då måste jag tänka till, om det kan tänkas nödvändigt att dra på sig långbyxor. Men då långbyxor är obligatoriska även för en vanlig lördagslunch på en sportklubb tycker jag ändå att man gått lite väl långt i sin traditionalitet. Men så var det i alla fall, och vi fick sitta utanför själva middagshallen och äta. Samma mat och i bra miljö var det i alla fall.

Vi bjöd upp sällskapet till Mukkunni Hill för söndagslunchen och det blev som vanligt mycket uppskattat. Först en kokosnöt innan lite husesyn före maten. Sedan var det bad i ”poolen”, och det överraskar alltid och är ett populärt inslag i våra luncher.

Trivsam helg, och nu har min sista hela återstående vecka i Kerala påbörjats.

Nytt från Mukkunni Hill vecka 607

Naturen är ledsen.

Östra fikusträdet

Bladen grånar och ser vissnande hängiga ut. Solen suger obarmhärtigt ut livskraften hos det som var prunkande lummigt grönt för två månader sedan. Det är nog inte riktigt den bästa tiden för besökare från Sverige till Mukkunni Hill.

Vi fick 8 mm regn den 12te februari, och just nu ser det ut att det inte kommer något mer regn den här månaden och mini luftfuktigheten ligger på 37%. Vi har stabilt väder med sol, värme och torka. Februari brukar jag rekommendera folk att avstå från turistiska besök.

Å andra sidan är det kanske perfekt för den som vill ligga i skuggan invid havstranden och dåsa hela dagarna och ta igen all den sol och värme de saknat så mycket under de tidigare vintermånaderna. Då ligger ett februaribesök rätt till. Det är i alla fall vad Mailis från Borlänge tycker, där hon nu befinner sig i Kovalam och inte rör på sig därifrån.

Geetha sa häromdagen att ”vad tomt det blev då en av hundarna försvann”. Alla i och kring huset tycks sakna Pandu, efter att han föll nerför klippstupet för en vecka sedan. Caddy förlorade en lekkamrat, och de äldre hundarna kan inte leka på samma sätt som Pandu gjorde. Han ligger nu ofta och ser moloken ut, och det blev en onaturlig tystnad kring huset. Men våra två nyaste valpar kommer snabbt att ersätta den tomheten, och det blir ett nytt normalliv på Mukkunni Hill.

Deepu med 300-grammaren

Fortfarande bär Mainaträdet frukt och jättefladdermössen kommer varje kväll och kalasar vid mörkrets inbrott. Aporna håller jag mer på avstånd, så det blir fladdermössen som får ta hand om merparten om de goda frukterna.

Under veckan krokade vi upp den andra inpanterade fisken, en ”mudfish”, från våra vattentankar invid huset. De väger nu 300 gram och har en ypperligt god smak, speciellt då Deepu får tillreda sin egen version av ”fish masala”.

Och jag går in på min näst sista vecka, innan jag flyger tillbaka till Sverige för den här gången. Då jag kommer tillbaka i september kommer jag att mötas av den prunkande lummigheten på Mukkunni Hill igen.

Tennisklubben i Thiruvananthapuram

I Sverige har jag lagt mitt tennisracket på hyllan sedan några år tillbaka.

I T´puram lade jag den på hyllan redan under 1990-talet, men nu funderar jag på att ta ut mitt racket igen.

Geetha och jag har under den här säsongen pratat om att utveckla våra sociala kontakter ytterligare med folk på den mer seniora nivån. Igår tog vi ett steg på väg, då vi gick med som ”temporary members” i Thiruvananthapuram Tennis Club för att känna oss för. Det kostar cirka 40 000 svenska kronor att gå in som fullvärdiga medlemmar, men då är det ett par års väntetid att få plats, och den investeringen kan vi nog vara utan.

Jag passade på att titta då seniorerna spelade, och de ligger i ganska lämplig nivå med den klass jag ännu kan förväntas uppvisa, så där tror jag att jag ännu kan platsa ganska väl några år till. Så jag har börjat fundera på att nästa gång ta ner ett av mina två racketar från Almo. Mitt kvarvarande racket från 1980-talet håller inte riktigt måttet.

Under 1980-talet spelade jag med i tennisklubben här i stan under ganska många år men mycket infrekvent. Det var trevligt, och det är många som ännu minns mig sen den tiden. Det var under uppbyggnadstiden av Mukkunni Hill, och jag var i 45-årsåldern. I den åldern hinner man med mycket.

Idag ska vi ta vår lunch på klubben tillsammans med ett annat indiskt spelande par och ett svenskt till klubben besökande par Leif Åström med hustru.

Jag får väl se det som lite av en investering inför uppstarten av nästa säsong, då jag kommer tillbaka i september.