Waste på Söderskog

År 1556 tillkom en ny gård i byn Björken i Näsbygge fjärding. Det märkliga med den gården var, att gårdens två första skattebönder hade fornnordiska namn.

Den första av de två skattebönderna hette Vasthe Jönsson (se min blogg 2021-03-10). Han betalade skatt i form av en årlig ränta på gården under sju av de nio åren 1556-1564. Vasthe var ett nytt namn som inte förekommit i Näsbygge fjärding varken förr eller senare.

Vart kom han ifrån, och varför skapade han en skattebelagd gård på Björken under bara nio år innan en ny familj tog hand om gården? Gårdsnamnet för den aktuella gården blev senare Årbäcksgården ”Arbäss”, ett namn som lever vidare än idag, men namnet Vasthe återkom aldrig i Näsbygge fjärding.

Jag har tidigare detaljforskat på hur 1600-talets häxprocesser påverkat Almo by, och för drygt en månad sedan fick jag ett mejl från min gamle skrivarkollega Pär-Erik Back, som nyligen har studerat följderna av de lokala häxprocesserna i grannbyn Näsbyggebyn under samma tid.

Han omnämner att Karin Hansdotter i Knutsgården, född under cirka första decenniet av 1600-talet, stod anklagad för att vara en ”trollkvinna” enligt ett tingsprotokoll 7 februari 1671 och var anklagad för att ha ”bekiändt sig lärt dhenna diefwulskap of Waste Karin i Söderskog då hon var 8 år och alt sedan dher uthi continuerat”.

De västligaste byarna i Näsbygge fjärding kallades först bara ”Skog”. Då byarna utvecklades blev det samlande namnet Söderskog för småbyarna Dammskog, Skallskog och Brändskog medan byarna Norrskog och Klockarberg norr därom fick först det samlande namnet Norrskog. Före sekelskiftet vid 1500-talets slut tillhörde både Söderskog och Norrskog Näsbygge fjärding, men från den tidpunkten blev Söderskog överförd till Härads fjärding i Leksands socken.

Jag blev genast intresserad av att få veta mera om denna intressanta kvinna Waste Karin, denna kvinna på Söderskog som hade blivit erkänt skicklig på utförande och utlärande av häxkonster. Det kom fram att Wastegården var en mycket gammal gård, och i de gamla skattelängderna kan vi följa Karins make Erik Olsson och hans far skattebonden Olof Persson tillbaka till början av 1500-talet. Samtidigt fick jag även veta att Wast/Waste/Waske spridits vidare som gårdsnamn till Gärde by i Härads fjärding.

I PerNilsgården i Almo fanns en kvinna Britha som år 1671 brändes som häxa på Käringberget. Hon hade en svägerska Karin Nilsdotter, född c:a 1607, som råkade ut för grov misshandel av två personer från Näsbyggebyn för påstådd kunskap om och praktiserande av häxkonster. Karin från Almo och Karin från Näsbyggebyn var parallellfall och var i ungefär samma ålder. Det finns goda skäl att tro att de hade samma läromästarinna.

Karin Nilsdotters brorson Olof gifte sig till Årbäcksgården på Björken. Sedan ser det ut som en händelse, men det kan finnas ett samband mellan Vasthe på Björken och Wastsläkten på Söderskog. Vi får se vart vidare studier tar oss!

Första vårfåglarna i Almo blev stare och varfågel

Det var i mitten av februari som jag kom tillbaka från Mukkunni Hill till Almo. Då gick temperaturerna ner till minus 14 grader, och den vinter som rådde var den jag hade förväntat mig och hoppats på. Den gångna vintern hade varit ganska kall i Almo med temperaturer ner till minus 30 grader, så jag uppskattade att jag fick uppleva en släng av vintern då jag kom, medan Almoborna i gemen hade blivit ganska less på kylan.

Geetha är fortfarande kvar i hettan där nere och förblir så en månad till. Där är det något varmare än vanligt med dagliga max-temperaturer på 35-36 plusgrader. I fredags 22 mars fick vi i alla fall det första regnet som ett tecken på att torrtiden börjar lida mot sitt slut och temperaturerna börjar bli drägligare. Det var det första regnet sedan 25 januari, och vi fick alltså en ovanligt kort torrperiod på två månader.

Då Geetha lämnar i mitten av april börjar en regnigare period, då naturen vaknar till liv med grönska och blomning. Det är förargligt, att det samtidigt är den tid som naturen vaknar till liv även i Sverige. Jag skulle nog vilja uppleva en monsunperiod till, innan jag blir för gammal för att resa. Redan nu börjar min kropp känna av påfrestningarna med långa flygresor.

Våren är i alla fall tydligt på väg i Almo. Under dagens eftermiddagspromenad kunde jag iaktta de första vårfåglarnas ankomst. I björkarna utanför Mats Matssons hus i Östra Almo hade några starar helt tyst landat. Strax intill satt en ensam och tyst varfågel i toppen på en björk. Denna tidiga tystlåtna fågel brukar sitta där då den kommer men den sjunger aldrig. Man får vara uppmärksam för att observera den, trots att den alltid sitter i toppen på en björk och spanar.

Den härliga våren är här samtidigt som regnen börjar falla på Mukkunni Hill nere i Sydindien.

En jackfrukt 16 kg

Efter ett besök ute på plantagen kom Deepu alldeles nyss tillbaka med en 16 kilos jackfrukt Artocarpus heterophyllus. Det är en rejäl C-vitaminrik kalorifattig fruktklump som smakar riktigt gott. Frukterna kan bli uppåt drygt 40 kg, så egentligen var det relativt sett ingen stor frukt den här gången.

Det lokala marknadspriset är motsvarande ungefär 3 kr/kg, men det känns som vanligt godare att äta egen plockad frukt.

Även aporna är mycket förtjusta i jackfrukt. De har tidigare konkurrerat med oss om dessa frukter, men efter att myndigheterna har forslat bort de flesta apor som lever omkring oss, har vi numera hunnit med att få vår beskärda del.

Det är hett att vara utomhus och i den lokala tiodygnsprognosen visas att den dagliga maxtemperaturen nere i stan kommer att ligga på 33 – 36 plusgrader, men uppe hos oss har vi nog ett par grader lägre temperatur. Jag njuter av den sköna värmen.

Konnablomning kring huset

Nu märks det verkligen att vi är inne i den något försenade torrperioden, som den här säsongen började den sjuttonde december med en rejäl rotblöta på 68 mm innan torkan och värmen satte in. Under hela januari månad fick vi bara 13 mm regn, och då är det som det ska vara. Skönt att naturen fortfarande åtminstone här behåller sin rytm utan större störningar av ändringar i klimatet.

Våra två stora fikusträd behåller sin egen rytm oavsett om vädret är vått eller torrt. Mainaträdet Ficus Bengalensis på framsidan av huset har under de senaste veckorna nästan omärkligt bytt sitt lövverk och står där nu vackert med en ny ljusare grön skrud. De gamla bruna bladen ligger på marken under trädet och är i ett stadium av stadig förmultning.

Den andra fikusen Ficus religiosa invid den östra terrassen är nu igång med att påbörja årets lövfällningsprocess. Sedan går det fort då de nya bladen nästan samtidigt snabbt växer fram över hela trädet. Då kan vi känna doften av ett nytt fräscht bladverk, som har en förmåga att syresätta luften omkring trädet. Det sägs ju att man sover bättre under ett fikusträd med färska blad på grund av den extra syresatta luften.

Nu är även tiden för påbörjandet av en vacker trädblomningstid. Den här veckan satte den vackert gula konnan igång, och på bara ett par dygn var plötsligt alla dessa träd i full blom runt huset.

Konnablomning

Trots att vi fått nästan inget regn under den senaste 1½ månaden har vegetationen hållit sig grönt fräsch tack vare allt regn som kom innan torrtidens början. Alla träd som numera har växt upp runt omkring oss ger en skön skugga under hela dagarna, samtidigt som huset skyddas mot hårda regnfyllda vindar. Samtidigt innebär detta tyvärr att den vackra utsikten från vår vackra bergstopp år för år så sakteliga försvinner. Vi får numera välja själva hur mycket utglesning vi vill göra så att våra olika krav kan optimeras. Då vi köpte plantagen för knappt 45 år sedan, gällde det att se till att omgivningen skulle bli så grön som möjligt. Nu är vi där.

Under förra veckan kunde vår allt i allo Deepu berätta för oss att vår tidigare hund Malli någon gång under tiden december – januari fött en valp nere vid det hus, som vi äger nere i byn. Det var en stor överraskning och det kan förklara en del av att vi inte träffade på henne under vår första tid av den här besöksperioden.

Nu är det bara 10 dagar kvar till min avresa från Kerala och ankomst till Sverige. Här nere har tiden som alltid gått fort, och nu är det snö och kyla som gäller, och som jag ser fram emot. Ni därhemma i byn har redan fått tillräckligt av den varan har jag hört. Nu är det min tur att få känna på lite vinter.

Ett nytt år har påbörjats

Eftersom det här är min första blogg det här nya året 2024 kanske det anstår mig att önska alla mina bloggläsare en god fortsättning på det nya året.

Den första bilden jag har valt kommer från Geethas och mitt besök på Monroe Island häromdagen där vi har vårt egna lilla ”fritidsställe” med ett litet enkelt hus ute på en udde i en lagun 10 mil från Mukkunni Hill. Geetha ville ju gärna ha något någonstans där det finns skvalpande vatten på en palmsusande strand i omgivningar som hon har växt upp i. Här står vi nu redo att kliva i en enkel stakkanot som ska ta oss till vår udde som skymtar bakom oss på bilden

Min fyra månaders vintervistelse i Kerala börjar närma sig sitt slut för den här gången. Redan om tre veckor, den trettonde februari, kommer jag i mycket tidig otta att sätta mig på flygplanet som ska ta mig den första etappen till Arlanda, dit jag anländer strax efter lunch efter en kort mellanlandning i Doha, huvudstad i det pyttelilla oljelandet Qatar.

Den här gången lämnar jag ett Mukkunni Hill med gröna omgivningar bakom mig. Det ovanligt myckna regnandet har inneburit att vegetationen kring huset har växt till sig mer än vanligt, trots att vi nu kommit in i torrperioden. Dagens utetemperatur steg till +34 grader C, vilket är det varmaste jag uppmätt uppe på Mukkunni Hill. I vårt stora stenhus har vi dock haft en mycket lagom inomhustemperatur hela förmiddagen efter att temperaturen som lägst har nått 21 grader under tidig morgon.

Den nya grönskan runt huset innebär dessutom att huset står i skuggan av en helt annan grönska än för bara några år sedan. Efter lunchen passar det bra med en lång avslappad siesta under fläkten Luftkonditionering är något som Geetha och jag använder oss av i mycket lite utsträckning.

Vår lilla katt Mimmi har fått sällskap uppe på Mukkunni Hill av två hundar. Den ena är en tik, som sedan gammalt heter Mally, och är en avkomma från en tidigare hundgeneration som växt upp på Mukkunni Hill. I sitt sällskap hade hon nu en brun hanhund som inte riktigt vet hur han ska uppföra sig uppe på Mukkunni Hill.

Maten passar honom inte och ”bordsfasonerna” är det lite si och så med. I förrgår kom han något olämpligt nära vår katt Mimmi. Det fick sin följd att Mimmi tog ett högt hopp och smockade till honom ordentligt över ansiktet med högertassen. Hunden blev helt chockad, rusade ner till byn och visade inte upp sig mer den dagen och inte heller nästa dag. Först idag tog han sig upp på baksidesterrassen på behörigt avstånd från Mimmi, där han låg utan att självmant komma fram för att få mat.

Under förra veckan kunde jag notera att vi har fått tillskott i vår fauna. Det är en stor igelkott som kallas Indian porcupine Hystrix indica med 19 cm långa vackra och mycket spetsiga taggar. Jag välkomnar den, vilket jag dock inte gör med vildsvin som börjar närma oss från andra plantager inte alls långt ifrån oss.

GOD JUL 2023

Det är julafton för Geetha och mig uppe på Mukkunni Hill. Idag är vi för oss själva, men i morgon ska vi åka ner till stan och äta lunch. Det är ovanligt lummigt grönt omkring oss efter höstens många regn, som fortsatte ända tills för en vecka sedan, då torrperioden lite senare än vanligt började efter att vi fått 80 mm regn på 1½ dygn. Vi passar på att njuta av den härligt lummiga grönskan innan torrtiden.

Geetha och jag kom hit i början av oktober och jag har min flygbiljett den trettionde februari till Arlanda för vidare transport med tåget till Leksand samma dag. Det är standardrutten över Doha i Qatar även den här gången och den brukar fungera bra.

Mitt vanliga årsbrev om det som hänt mig under året blev utskickat för 1½ vecka sedan. Bara ett fåtal bloggar har blivit skrivna under året, så det har i år varit svårt att genom dessa följa mina förehavanden.

Har du inte sett brevet, och skulle vilja ha en kopia kan du höra av dig till mig med din mejladress så ska jag se till att du får det i en pdf-fil. Det är det 49:de brevet på lika många år, så för de få som har sparat mina årsbrev är det ganska lätt att följa min livshistoria.

Våra hundar har i år ersatts en liten katt. Ersätta är väl mycket sagt, men hon är ett mycket angenämt sällskapsdjur i utbyte mot att hon är sämre på att vakta huset. Hon är helt fantastisk på att orädd klättra på både träd och väggar, vilket hon förevisar på bilden. Ibland onekligen till förtret men mest till förnöjelse.

Återstår att önska mina bloggläsare en riktigt skön och trivsam jul!

2023-12-24

När vingarna inte bär – för uggleungen

Det var andra gången det hände hos oss under den sista tjugoårsperioden, då vi har haft tornugglepar häckande i två av våra fyra takutsprång uppe på vårt hus varje år.

Deepu visar upp den förödmjukade tornuggleungen på Mukkunni Hill

Det måste vara en fruktansvärt enerverande händelse i den lilla tornuggleungens liv, den stund då hon måste ta steget och hoppa från taket och förlita sig på att vingarna bär. Den här gången fick hon först se på, då storebror/storasyster lyckosamt kastade sig ut i det stora sprången, innan det blev hennes egen tur. Det blev något som inte stämde, kanske nervositeten blev alltför överväldigande, och hon landade istället på några stora stenar på marken. Då var det kört!

Det var tidig gryning till en ny dag och de två småsyskonen brydde sig inte om att följa efter, och det fanns ingen i hennes närhet som kunde hjälpa till. Hon blev helt utlämnad åt sitt eget öde.

Tur i oturen kanske att hon hamnade strax utanför mitt sovrumsfönster. Ganska snart hade kråkorna upptäckt uggleungens bekymrade belägenhet, och de började föra ett enormt oväsen med sina högljudda kraxande.

Jag satte kvickt på mig mina shorts och gick ut till den förtvivlade uggleungen, där jag satte mig ner och skyddade henne tills min allt i allo Deepu dök upp. Han tog ett stadigt grepp om ungen och klättrade upp till uggleboet på takutsprånget, där hon i säkerhet fick återförena sig med sina småsyskon.

Nu ska vi dagligen följa utvecklingen av alla fyra ungarna, och vi ska kolla lite extra på om den skadade ungen kan rehabilitera sig under föräldrarnas överinseende.

Riktig vår igen

Det har gått ett par månader sedan min senaste blogg. Det är svårt att hålla tempot uppe numera. Det händer ju fortfarande en hel del omkring mig, men det har blivit trögare att få ner det på pränt.

Hittills har våren varit ganska kall, men nu har vi fått ett omslag till varma sköna temperaturer under dagarna. Under tidiga mornar är det emellertid fortfarande minusgrader men dessa kommer mycket snart att raderas ut. De sista isresterna i skuggan på gården kommer troligen att försvinna under morgondagen, och i slutet av förra veckan började gräsväxten komma igång. Det är nog dags att ta ut gräsklipparen under nästa vecka.

I förrgår var det den första lördagen i maj, och då har det under de senaste två decennierna varit arbetsdag kring vandringsleden intill Alviken. Numera är det ju Micke Höglund som ansvarar för den del av leden Alviken runt som ligger under Almos ansvar. Jag var dit och tittade till. Micke har ett nytt gäng omkring sig och arbetsdagen avslutas alltid med korvgrillning och gemenskap.

Då jag hade hand om arbetsledningen var de flesta av deltagarna hantverkare till vardags, och vi tog en snabbkaffepaus då vi höll på. Jag iakttog att numera är det ingen som är hantverkare och andelen kvinnor var markant högre. Det blir lite annan arbetsgång och Micke gör det bra hur arbetet utförs i den nya situationen.

Jag passade på att njuta av den härliga atmosfären ute på spången i Ormbäcksträsket. Det har blivit full fart på lövsångare och gärdsmyg. Gärdsmygen var en mer ovanlig fågel för 50 år sedan och numera njuter jag storligen då den kommer igång med sina ljuvliga drillar inifrån buskagen. Om den inte sjöng skulle jag inte veta att den fanns intill mig, då jag i sakta mak går på plankorna rakt över kärret.

Dessutom fick jag se sommarens första svala. Sommaren är verkligen på väg!

Geetha anlände till Sverige från Indien för två veckor sedan. Sedan dess har hon varit kvar hos vår dotter Mainas familj i Stockholm. I morgon åker även jag till Stockholm och på torsdag åker vi tillsammans tillbaka till Almo.

Tillbaka i Almohuset

Ibland blir det långt mellan bloggarna, som nu den här gången då det tog mig tre veckor sedan min förra blogg.

Under den gångna natten hade vi i Almo vinterns kallaste natt, då temperaturen gick ner till minus 24 grader. Eftersom jag återkom från Kerala för bara tre dagar sedan är det en kraftig omställning i utomhustemperaturer. Under förra veckan hade vi nämligen plus 36 grader i skuggan under ett par dar. Då tyckte även lokalbefolkningen att det blev för hett. Trots värmen föredrar Geetha att stanna kvar i Kerala en månad till, och hon kommer troligen till Almo någon gång under april.

Men flera av de blommande träden tvekar inte att sätta igång sin blomning under denna varma tid, och vissa arter kommer även igång med sin lövsprickning.

De violetta blommorna är jakarandan och de rödoranga tillhör flamträden. I april kommer emellertid blomningen att bli ymnigare än den nuvarande.

Fikusträdet öster om huset hade fullständigt tappat sina löv under förra veckan, och innan jag åkte började de nya bladen visa sig i mycket snabb takt. Utvecklingen i naturen är förunderlig. Då vädret är som varmast byter den ut löven på detta träd.

Tidigt på morgonen för tre dar sedan lämnade jag Kerala med ett Qatarplan, och jag blev tvungen att lämna Mukkunni Hill vid midnatt för att hinna med planet. I Doha hade vi enda planbytet och hela flygresan till Arlanda tog 12 timmar med 10 timmar i de två flygplanen. Det gick smidigt.

Jag hade en mycket snäv tid för att hinna med tåget till Leksand. För snäv den här gången, och jag fick ta nästa tåg ett par timmar senare. Det tog mig till Borlänge för tågbyte, men det tåget var inställt, och det fick bli ett par timmars väntan till, innan jag fick ett tåg som kunde ta mig ända fram till Leksand.

Då hade dagens sista buss till Siljansnäs redan lämnat, och jag fick ordna med en egen transport till Almo. Numera finns det ju ingen taxitrafik under kvällarna från Leksand och resenärer måste hitta egna alternativ. Det var Lennart och Inga-Lill som i vanlig god stil kunde hitta en smart lösning åt mig. Jag lämnade alltså Mukkunni Hill vid midnatt och kom fram till huset i Almo strax före efterföljande midnatt. Kroppen känns då ganska mör under nästa dag.

Jag njöt av värmen då jag åkte, och nu njuter jag av kylan efter ankomsten. Här i Almo kan jag i lugn och ro invänta våren, och lite vinter innan dess förnöjer.

Agasthiyamala inom synhåll

Häromdagen kunde vi återigen äntligen få ett tillfälle att se bergstoppen Agasthiyamala från vår östra veranda på Mukkunni Hill. Det var faktiskt det första tillfället under den här vistelsen, och under bara en timmes tid mellan klockan 06.00 tills 07.00. Men även då hade vi soldis i luften och sikten var tyvärr inte helt klar.

Bergstoppen är cirka 1900 meter över havet och ståtar majestätiskt bara 30 km från huset. Då vi byggde huset under 1980-talet kunde vi se bergstoppen var och varannan dag, och jag fick då förmånen att vid ett tillfälle besöka den omedelbara närheten av den högsta toppen. Det var en tuff trek, som jag senare tyvärr inte fått tillfälle att återuppleva.

Våra hundar för ett tufft liv i Mukkunni Hills omgivningar. Kalle II försvann utan att vi vet vad som hände honom. Han passade bra in i den grupp av hundar vi hade, började bli ganska tillgiven och för mig gick det att försiktigt vidröra honom. Men något hände! Ledarhund blev istället tiken Pandi, som snart kommer att få valpar som ett minne från Kalle II. Tiken Hanna hade varit försvunnen under en vecka, men hon återkommit.

Återstår då hur det har gått för tiken Dasch med sina fyra halvårsgamla valpar. Emellertid, har tre av dessa gått åt av olika anledningar och nu återstår bara Blacker. Numera har vi alltså Pandi, Hanna, Dasch och Blacker kvar. Sedan får vi se hur det kommer att gå för Pandis förmodade avkomma.

I min förra blogg skrev jag om en vecka med ett ovanligt regnigt väder vecka som gav 23 mm regn på fem dagar. En sådan vecka är exceptionell under den här årstiden, och sedan dess har vi inte fått en droppe regn, som det ska vara nu under den riktiga torrperioden. Det innebär temperaturer uppåt 33-34 grader under dagarna, behagliga kvällar, och 21-22 grader under tidiga mornar. Då sover man gott med öppna fönster.

Nu återstår två veckor av min vistelse i Kerala för den här gången. Dagarna är lätt räknade och försvinner fort.