Pilbondasgården – Uppkomsten av byns Bondsläkt

Redan i gårdagens blogg gjorde jag in snabbintroduktion av Pilbondasgården, som fick benämningen littera Oa vid 1820-talets storskifte.

Bondsläktet i Almo började med att en Mats Matsson som med sin hustru Anna från Björken och sin familj byggde upp och bosatte sig på den gård som senare kom att kallas Pilbondas. Gårdsnamnet har varit Bond eller Menlös genom alla tider från gårdens etablering vid cirka 1720-talet tills att gården under senare år har fått heta Pilbondas i folkmun.

Den förste innehavaren var alltså Bond Mats Matsson (1697-1742), och jag har ännu inte lyckats lista ut var han kom från. Tills vidare får vi betrakta honom som en inflyttad utifrån någon annan by.

Det var respekterat folk som kom till byn. Mats blev en betydande person som både satt som nämndeman i Leksandstinget och blev tunnlagskarl. Det kanske var i samband med dessa funktioner som han flyttade in i byn med sin hustru Anna Persdotter (1690-1742) från Björken.

För mig ser det ganska märkligt ut att deras första barn Mats föddes år 1716, eftersom Mats enligt mina noteringar då var bara 19 år, och jag lär nog göra en dubbelkoll på det. Mats, född 1716, dog emellertid efter bara 1½ år, och det blev deras näste son Per som tog över gården. Den tredje sonen Mats byggde egen gård direkt ovanför Pilbondas, och den kom senare att kallas Bergströmsgården.

Tyvärr blev hans båda överlevande söner soldater. Per Matsson i rote Menlös och tog över gården medan hans bror Mats Matsson i rote Makare byggde upp granngården Bergströms.

Som vi ser avled båda föräldrarna samma år 1742, då fadern Mats fortfarande bara var 45 år gammal. Enligt hans personalier dog han av huvudvärk och bröstsot medan hustun Anna dog samma år av huvudsot och tvinsot, sjukdomar som inte gärna skulle vara direkt överförbara mellan varandra. Arvtagaren Per var alltså bara 22 år gammal då föräldrarna dog.

Per kom i krigstjänst då han var 23 år gammal och gifte sig samma år med Anna Ersdotter från Stussgården i Björken. Hon måste ha haft en krävande tid med gård och barn då maken var ute och krigade. Efter att ha deltagit i flera slag i krigen betraktades han som ”gammal och sjuklig” vid 43 år ålder. Det var ingen bra förutsättning för att komma hem och ta hand om gården. Krigen tog verkligen sin tribut.

Pers äldste son Erik kunde ta över gården, medan hans bror Mats gick ut i krigstjänst i rote Springfält och avled i rödfeber vid 28 års ålder.

Det hjälpte inte att farfadern varit nämndeman och tunnlagskarl.

 

Bondgårdarna i Almo

I och med att mina senaste två bloggar handlat om Bondinsgården har vi nu kommit in i det geografiska området för Bondsläktet i Almo.

Det började med att en Mats Matsson som med sin hustru Anna från Björken och sin familj i början av 1700-talet byggde upp och bosatte sig på den gård som senare kom att kallas Pilbondas, littera Oa vid 1820-talets storskifte, i den sydligaste spetsen av Almobyn. Fortfarande vet jag inte varifrån Mats kom, men jag hoppas att det kommer att klarna.

Hans son Per byggde sedan upp Bergströmsgården (litt. O) direkt norr om Pilbondas. Vi vet sedan tidigare bloggar också att från Pilbondas kom den familj som tog över i Bondins (litt. Ka) efter tidigare etableringsmisslyckanden.

Ka-området blev ett intressant utvecklingsområde för Bondsläkten, där ytterligare tre gårdar etablerades. Av dessa fick BondOllesgården mellan Bondins och Bergfeldtsgården en kort levnadshistoria och har försvunnit. Bergfeldtsgården på andra sidan vägen från Pilbondas fick sin egen intressanta historia, som jag kommer att få stor anledning att återkomma till.

Från Bergströms spred sig Bondsläkten även norrut genom att först ta över  den numera försvunna Tyskgården för att med BondJerkesgården sedermera etablera sig i norra Almo. Den nyaste gården från släktet Bond inom Ka-området har blivit BondKalles, som även den kom ifrån Tyskgården.

Det ser ut att det kan bli ett antal byhistoriskt intressanta bloggar framöver, där vi får följa Bondsläktets utbredning i Almo.

 

Bondinsgårdens utveckling

Igår konstaterade jag att en nybyggda Bondinsgården från mitten av 1700-talet fick en mycket dålig start under de första 120 åren. Gården blev utan arvingar två gånger.

Gårdsnamnet blev från början Giers efter den rote där den förste ägaren var soldat. Den ändrades till Snickare/Smedåkers/Smiåkers/Smed med nästa gårdsinnehavare. Ja, det blev en röra av gårdsnamn som användes.

Tredje försöket att slå ner sina bopålar på gården gick bättre. År 1870 flyttade Bond Anders Ersson (1831-1875) med sin hustru Anna Andersdotter från Alvik in från den närliggande Bondgården. Det innebar att den återvändande sonen Erik till den förra ägaren fick gå omkring på byn som lösdrivare.

Anna är faktiskt min morfars farbrors hustru, så lite avlägsen släkt från min mors sida flyttade nära. Hon dog emellertid efter ett mycket kort äktenskap och en kvinna från Hallen fick träda in i hennes ställe, och de fick en dotter Karin som övertog gården. Nu blev det större ordning med successionerna i familjegenerationerna, och dessa kunde i fortsättningen sköta sin gård.

Bond var redan ett starkt släktnamn, och det blev många Bond i Almo. När kommande generationer gifte in sig behöll man inte sitt tidigare gårdsnamn utan man antog Bondnamnet som särknamn.

Sockenprästen Öström tyckte dock att det började bli för många Bond att hålla reda på. Följaktligen föredrog han att från år 1920 skriva in efternamnet Bondin istället för Bond i kyrkboken för de som bodde på Bondinsgården, och så har det fått förbli.

Nuvarande gårdsinnehavaren Johnny heter följaktligen Bondin i efternamn och är ättling i rakt nedstigande led, sedan släktet Bond tog över gården efter den mycket olyckliga starten av min granngård.

Bondinsgårdens uppkomst

Den första ättlingen från Brasargården (littera Sa på andra sidan vägen om Ollasgården littera R) som byggde ny gård i Almo var sonen Erik till den Per Persson som föddes på cirka 1490-talet. Eriks gård blev den tredje i byn och fick gårdsnamnet Hed, vilket efter 1600-talets häxprocesser ändrades till PerNilsgården (littera J).

Tidigare har jag diskuterat gårdarna Tross och Smångs uppbyggnad av PerNilsättlingar. Omedelbart väster om PerNilsgården finns ännu en gård som byggdes upp av en son från PerNilsgården. Det är Bondinsgården med littera Ka, som så småningom blev en gård tillhörande Bondsläktet.

Det var Olof Ersson, född 1726 på PerNilsgården som byggde gården någon gång i mitten av 1700-talet. Han rekryterades som 17-åring som soldat till rote Giers och ”deltog i flera slag” tills han år 1763 som ”swag och oduglig får afsked och som länge tient och bewistat flera actioner”. Då soldaterna drog ut i krig blev deras familjer ofta eftersatta.

Så ock för Olof på ett mycket markant sätt. Han fick med sin hustru Karin från Björken sju barn men inget av dessa tog sig upp i vuxen ålder med förståndet i behåll, och det fanns inget av de många barnen som kunde ta över gården efter sina föräldrar.

Istället tog Erik Ersson från Pellasgården över med hustrun Smedåkers Karin från Åkerö. De fick två döttrar Anna och Margreta och en son Erik. Anna blev från början av sin levnad en krympling och Margreta förblev ogift. Systrarna levde i byn som ogifta fattighjon utan egna barn tills Anna dog 45 år gammal och Margreta (1809-1868) blev den i familjen som levde längst på gården.

Sonen Smed Erik Ersson drog hemifrån och uppehöll sig ett tag i Finland och fanns sedan bl.a. på Forsa bruk utanför Katrineholm innan han återvände till Almo. På 1880-talet fanns tre personer skrivna som ”lösdrivare” i Almo. Erik var en av dessa.

Åter fanns det ingen arvinge som kunde överta gården.

Almobyns första invånare

Under augusti har jag bloggat om Pers/Brasargårdarna i Almo.

Dessa gårdar tillkom i centrala Västra Almo på den västra sidan av huvudvägen genom byn med Brasargården som ursprungsgård, som på den tiden kallades Persgården.

Det äldsta dokument vi kan hitta om Almo är taxeringslängden 1539, där det finns två skattebönder upptagna Per Persson (Pers/Brasargården) och Jon (Ollasgården). Persgården är extra intressant därför att vi kan spåra byns äldsta bakgrund i detta dokument.

Vi vet redan med ganska stor säkerhet att Näsbyggebyn var den första byn som etablerades i Näsbygge fjärdings kärnområde. Redan namnet på fjärdingen syftar dit.

Med kärnområde definierar jag de byar som har talat det ursprungliga näsbymålet Näsbyggebyn, Backbyn, Hallen, Björken och Almo. Alvik fick sin bakgrund från de äldre byarna kring Österviken, och de byar (Fornby och Hjulbäck) i Näsbygge fjärding som gränsar Österviken är förmodligen äldre än Näsbyggebyn. Det är dock intressant att konstatera att kärnområdet är så gammalt, att det utvecklat en egen dialekt särskiljd från Leksandsmålet, då vi där inkluderar Hjulbäck, Fornby och Alvik.

Den omnämnde Per Persson i 1539 års skattelängd var alltså då aktiv bonde i Almo. Med utgångspunkt från detta bör han ha sitt födelseår under 1490-talet. Hans fader hette Per, vilket Persson indikerar, och han bör vara född under 1460-talet. Hans namn finns emellertid inte uttryckt i skrift, och han torde med sin ålder vara död, då skattelängden gjordes upp.

Eftersom jag med utgångspunkt från dialektutvecklingen anser att Almos första nybyggare härstammar från Näsbyggebyn har jag kikat på vilka som bodde i Näsbyggebyn enligt 1539 års skattelängd. Där hittar jag bland andra två Persöner Lasse och Knut, vilka borde vara ungefär jämngamla med Almo-Per.

Är det kanske för långt att sträcka tolkningen från denna magra information att Per var bror till Lasse och Knut. Kanske han t.o.m. var den äldste brodern i barnaskaran eftersom han fick ärva sin faders förnamn, som ju var praxis, och att det var han som drog sig vidare västerut och blev nybyggare på den västra sidan av Alviken. I så fall skulle fadern Per, född under 1460-talet vara uppväxt i Näsbyggebyn.

Då har vi hamnat ganska långt ut i spekulationernas ytterkanter. Dock kan vi gott samvete säga att Almo by etablerades senast i början av 1500-talet. Det är snarare troligt att byn har sina rötter från 1400-talet. Eller varför inte ännu tidigare? Inga dokument finns att tillgå från den tiden, och vi ser bara hur allt försvinner i den äldre historikens dimmiga töcken.

Mer än så kan vi inte utläsa från att Per Persson fanns omnämnd i skattelängden år 1539.

Grand petit finale i tröskladan

Igår var det dags för årets sista middag i tröskladan på gården.

Vi var bara fyra stycken men det kändes inte mindre högtidligt för det. Ladan har fyllt sin funktion även den här sommaren, även om vi ibland har känt oss tvungna att sitta och äta inne i husets kök istället, då temperaturen utomhus gått ner och en snål vind ilat genom laduportarna.

Slutet av sommaren blev ju väldigt fin med så fin högsommar det nu kan bli så här i slutet av augusti. Nu förutspås lägre temperaturer framöver även om det inte kommer att bli ett tvärslut på solsken och hyggliga temperaturer. Än ska vi nog kunna få njuta av skön eftersommar med solsken och ljumma vindar.

September 10 flyger Geetha tillbaka till Indien och behöver lite lugn inför sina förberedelser. Så vi har sagt, att redan nu stänger vi tröskladan för det här året, och vi ser fram emot ännu en sommar nästa år.

Bordet är avdukat och portarna stängda för den här gången.

Pilommes – Senare generationer

I förrgår skrev jag om uppkomsten av gården Pilommes, och jag konstaterade att det var soldat Daniel Ersson Pihl från Fornby som byggt upp gården Pilommes i Almo. Hans hustru och två döttrar kunde flytta in år 1829.

Äldre dottern Anna dog redan vid 16 års ålder, och yngre systern Carin född 1826 ärvde gården. Hon gifte sig 1854 med Per Ersson från en av Bondgårdarna strax söder om byns centrum och de bosatte sig på Pilommes. Per straffades 1859 för ”första resan” stöld och inbrott efter att deras första två barn kommit till världen, men efter det höll han sig i skinnet och upprepade inte någon brottslighet.

De fick två söner och två döttrar men sonen Anders dog som barn, men de andra tre barnen födda 1856 till 1864 var bland de första i byn som döpte sig frikyrkligt och var med då fribaptisterna etablerade sig i bygden. Anna gifte sig i byn men Carin drog vidare till Sundsvall.

Återstår äldsta barnet Erik som tog över gården och ändrade sitt efternamn till Elfving. Han gifte sig med en flicka i Alvik från den starkt frikyrkliga släkten Göras. De fick fem barn av vilka tre emigrerade till Nordamerika, två dog då de var respektive 30 (Anna) och 39 (August) år. August blev mycket engagerad i missionsförsamlingens verksamhet och var med i bildandet av Taborförsamlingen i Almo.

Återstår sedan Oskar som tog över gården. Han fick inga egna barn men gifte sig då han var 59 år gammal med en kvinna från Vansbro som hade fyra barn.

Ingen av dessa stannade kvar på gården, och gården fick en ny ägare innan de nuvarande ägarna Susanne och Per Erik Henriksson köpte gården för sitt fritidsboende.

Numera har Henrikssons flyttat in för året-runtboende, och gården har blivit väl omhändertagen efter en nedgångsperiod sedan Oskar dog år 1959.

Besök på Beckershof

Geetha och jag har varit borta ett dygn, och vi har nu återkommit till Almo igen efter ett par riktigt trevliga dagar.

Det var skogmästarkursen 1970 som hade återträff. Den förra träffen var för fem år sedan i Skinnskatteberg. Den här gången återsamlades vi på Beckerhofs herrgård utanför Katrineholm.

Vi var 18 stycken som kom inklusive respektive. Hela kursen var från början 30 elever men två hoppade av för att börja på Öster Malma viltvårdsskola. Sex (21%) har avlidit, så vi kunde vara max 22 f.d. elever plus våra respektive. Nu var vi 10 gamla elever som ställde upp från Blekinge i söder till Sundsvall i norr, och halva antalet av max betraktar vi som ganska bra, eftersom flera inte kunde komma på grund av sjukdom.

Vi som kom hade i alla fall mycket trevligt, och Beckershofs herrgård var en utmärkt plats att hålla till på.

Då vi igår anlände möttes vi av en utmärkt göslunch. Sedan lade vi ut kräftburar, och vi hade picknick ute på en ö innan vi tog upp burarna igen före tillbakafärd till herrgården för kräftmiddag. Det var första gången Geetha och jag fiskade kräftor, och vi fick 21 stycken i de sju burarna under de korta eftermiddagstimmarna. Vi tyckte att det var ett lyckat resultat.

Kräftmiddagen blev förstås en mycket trevlig tillställning, som det ska vara i skogsmästarsammanhang, med mycket sång till god mat och dryck. Vi kunde med en god portion nostalgi uppleva lite av de tider, då vi höll till i Skogsmästarskolans saltkällare, där vi hade en ypperlig sångarakustik.

Vi hoppas nu på att kunna återses igen om fem år för att fira, att det då blir 50 år sedan vi utexaminerades som skogsmästare.

Pilommes, uppkomsten av gården

Pilommes är den sista att beskriva av de gårdar, som finns inom Persgårdsområdet.

I gårdsnamnet är -ommes en äldre form av genitivändelse, istället för -s som vi säger på svenska. Den grammatiska formen användes fortfarande allmänt under min tidigare uppväxt som barn i byn, men har numera försvunnit. Den första stavningen var Pihl, men övergick senare till Pil.

Förutom den ursprungliga Persgården (=Brasar) från 1400-talet består Persgårdsområdet från norr av gårdarna Pil, Hedpellas, Pellas, Göstas och med tvekan kan vi räkna in Masesgården, som kanske istället borde hänföras till en Bondgård om vi ser till varifrån markområdet för gården härstammar.

Gården etablerades under 1820-talet strax innan eller under storskiftet av Carin Persdotter (1782-1858) från Pellasgården och maken Daniel Ersson (1788-1861) från Lisspellasgården i Fornby. Gården byggdes på tidigare obebyggd mark som tidigare tillhörde Pellasgårdens ägoområde.

Storskifteslitterat blev S, vilket klart redovisar att det är ett Pellasgårdsområde. Gårdsnumret i husförhören blev 33, ett nummer som övertogs från Backpellasgården i Östra Almo efter att den gården tömdes på folk.

Carin började sitt yrkesliv som piga i Brasargården för att sedan fortsätta med samma syssla på en gård i Torrberg. År 1815 tog hon anställning som husa åt bokhållare Lars Em. Morin i Limå Bruks nyuppförda enhet i Brahammar i västra Siljansnäs, som då fortfarande var Näsbygge fjärding.

År 1923 gifte sig Carin Persdotter med änkemannen Daniel Ersson. Daniels äldre bror Eric hade då redan etablerat sig som gårdsinnehavare av Pellasgården i Almo efter att år 1802 ha gift sig med Carins äldre syster Anna.

Daniels första hustru dog redan ett år efter vigseln. Även hon hette Carin Persdotter (1794-1818), så det blev enkelt med namnen för Daniel, även om det kanske ibland blev svårt att veta vilken Carin man talade om.

Daniel deltog 1809 som landvärn i kriget mot Norge. Han blev 1812 soldat i rote Pihl och fortsatte i krigen mot Norge under 1813 och 1814. Hans militära bana fortsatte till 1931, då han begärde avsked vilket godkändes med noteringen ”…tjent väl…är mindre förmögen att med arbete sig försörja i anseende till benbrott i vänstra axeln”.

Hans ”gratial” (militära pension) var under 1840-talet 8 skilling banco, vilket efterhand höjdes och uppnådde 1859 24 riksdaler riksmynt ett par år innan han som änkling avled.

Pengarna kanske behövdes, eftersom både hans gamla mor och syster flyttade in på gården från Fornby.

Dottern Anna hade på ett tidigt stadium avlidit i sjukdom, och det skrevs i hennes personalier att…

”Unga flickan Anna Danielsdotter i Almo begravdes Fastlagssöndagen 1841. Hon föddes därstädes 1824 av föräldrarna fadern Daniel Ersson och modern Carin Persdotter. Hon berättas efter sin första nattvardsgång skickat sig såsom en fin Frälsarens lärjunge, så att hon skall hafva älskat hans ord och flytt … som därifrån plågar … både unga och äldre. Redan innan någon sjukdomskrämpa bebådade henne en tidig bortgång läste hon ofta följande verser:

En evig oförgänglig fröjd det blifver, som fridens Gud i himlens höjd mig gifver. Där Jesu vänner med palm i händer, lovsjunga Lammet som de sina känner. Snart beredd håll mig o Jesu … att vänta Din … ankomst när du sist vill hämta ur tåredalen. Från jorde… Din brud till Dig i ljusa fröjdesalen.

Hon avled efter 3 dygns höftsjukdom i en ålder av 16 år.”

År 1854 tog en ny generation Pihl över ”Pilommes” med dottern Annas yngre syster Carin Danielsotter som arvtagare.

Hedpellasgården

Nästa gård på tur att beskrivas i Persgårdsområdet i Almo är Hedpellasgården.

Gården tillkom fysiskt genom att man flyttade byggnaderna i Pellasgården och klämde ihop dessa så att man fick plats med ytterligare en gård på fastigheten. På 1820-talets storskifteskarta hade Hedpellasgården ännu inte tillkommit och saknar egen litterabeteckning.

Namnet har kommit ur bruk men uppstod då Brita Andersdotter från Hedgården i Alvik gifte in sig till gården med den yngre Pellassonen Anders. Den äldre brodern Erik Larsson tog ju över Näsjerkesgården tillsammans med sin hustru Margreta från Bondjerkes uppe i byn och blev fader till bl.a. Lars Sandberg.

Gården tillkom år 1850 och tillhör inte de äldre gårdarna. Det var Anders och Eriks far Lars Ersson (1813-1878) från Pellasgården, som tillsammans med sin hustru Anna från Skommargården uppe i byn som etablerade gården på en avstyckning från och vid landsvägen intill Pellasgården.

Det blev aldrig någon stor bondgård. Man hade getter fram till år 1915, där då även fanns en ko och får. Däremot hade man inte skaffat sig en egen häst.

Anders försörjde sig som skinnberedare, som inte skall förväxlas med skinnskräddare. Dessutom sydde han populära snösockor av vadmal försedda mad mässingsbälten och rem under hålfoten och kritade skinntröjor.

Ytterligare drev han Almobyns första och enda postkontor, som fanns i det hus som tidigare stod på hans fastighet intill stora byvägen. Ett uttryckssätt i byn var att ”gå till Svarten och hämta posten”. Jag vet fortfarande inte hur namnet Svarten uppstod eller vad namnet åsyftar.

I sin ungdom vid 16 års ålder fick Anders känna av den ”orättvisa rättvisan”, då han år 1868 blev instämd till tinget i Leksand för att han, tillsammans med ett par andra fäbodkullor, låtit sina kor beta på Getbergs fäbodvall den sommar han var vallhjon vid Östra Långsbergs fäbodar.

Anders fick inga egna barn men med sin hustru Brita tog de sig an två små fosterbarn Karolina och Gösta.

Gösta är far till nuvarande gårdsägarinnan Elsie som fritidsbor i huset med sin fotograferande make Erland Hall från Klockarberg, som har tagit många fina Almofotografier.

Ytterligare bör tilläggas att Elsies bror Göte var en duktig orienterare, och att hans son Mats Andersson är högaktuell som en mycket populär estradör och underhållare bl.a. som tongivande i Leksandslåt och vänner.