Vattendriven benstamp

Idag åker jag till Mora på röntgen. Det ska bli intressant att få veta hur mycket sten som finns kvar i mina båda njurar och vart stenarna sitter.

Det var inte bara sågar och kvarnar som tog sin kraft från Almoåns rinnande vatten innan elektricitetens införande.

Klurgubben SmångsLasse var på bettet och satte även upp en vattendriven benstamp i Almoån. Det måste ha varit under 1800-talets sista decennium. Vart den låg har jag ingen aning om, men jag skulle gott kunna tänka mig att den har legat, där numera tidigare branddammen vid de rivna kolugnarna finns. Troligen har det funnits benstampar även tidigare i ån, men det finns ingen återstående notering eller hörsägen av någon sådan.

En benstamp är en typ av kvarn som användes för krossning av djurben till ett kväve- och fosforrikt mjöl, som sedan spreds ut på åkrarna och hade en värdefull långtidsverkande gödslingseffekt.

I andra byar har det även funnits vadmalsstampar, men det finns ingen notering av en sådan i Almo. Sådana arbeten skickades förr tydligen vidare till Djura.

Jag undrar just när en ben- eller vadmalsstamp användes för sista gången i Siljansnäs. Troligtvis var det under en av de allra första decennierna av 1900-talet.

Utesittningsflexibilitet

Vilka varma sköna sommardagar! Geetha och jag njuter i fulla drag hemma i PerNilsgården.

I år har vi nyttjat några olika favoritställen på gården för att sitta ute. Vi har ju inte byggt någon veranda, och vi har därigenom en skön flexibilitet.

Fars hörna

Frukosten spenderar vi i ”fars hörna” mot öster. Det är en vindskyddad hörna där morgonsolen skiner rakt in och värmer upp väggarna på båda sidor. Det blir snabbt varmt tidig morgon, och det är inte att undra på att min far vid hög ålder älskade att sitta i denna hörna.

Äppelträdskugga

Till lunch är hörnan för varm, och då är det skuggan under äppelträdet som gäller. Det är ganska fantastiskt med äppelträdets lite glesa lövverk, som släpper igenom alldeles lagom med sol under varma dagar. Där är vi dessutom omgivna av en hallonberså, och vi har den mossigt mysiga gräsmattan att hålla till på. Kommer det en besökande för fika, då blir det platsen under äppelträdet som gäller.

Norrhörnan kl. 21.30

För att ta vara på kvällssolen har vi i år dessutom börjat använda oss av källarkullehörnet på husets norrsida, där vi har utsikt över majstångsplatsen och vägen genom byn. Här ser vi vad som händer omkring oss, medan vi har skyddad insyn på de andra två ställena.

Snart är det väl även dags att öppna tröskladan, som vi har som vår egen festplats för lite fler personer än oss själva.

Och är det dåligt väder, ja då är det nog bara köket inne i huset som gäller.

Miljonfirande på Källan

Idag har en vecka gått sedan sommarsolståndet den 21 juni.

För mig i PerNilsgården i Almo går solen upp och ner beroende på vad som skymmer min sikt. I morse steg solen upp ganska exakt klockan fyra över ladunocken på Ollasgården, och igår kväll sänkte sig solen ner ganska exakt klockan tio över ladunocken på Brasargården. Vid klara dygn har jag alltså sex timmar då solens strålar inte når mig på övervåningen i PerNilsgården, men under dessa sex timmar är det ju fortfarande ljust från den nordliga horisonten.

Tre väldiga passagerarplan flög just över Almo inom en tidsrymd av bara en halvtimme.

• det ena, en Airbus 380, som är världens största civila persontransportplan, kom förbi från Dubai på väg till Dallas,
• det andra, en Boeing 777, som är världens största tvåmotoriga passagerarplan, flög från Abu Dhabi mot Chicago, och
• det tredje var också en Boeing 777 som flyger från Abu Dhabi till New York.

Det är väldiga bjässar som brummar förbi högt ovanför oss. Och de hörs och påminner oss om det tidevarv vi lever i! Och Almo ligger mitt under ett av världsstråken.

Egentligen är det ganska fantastiskt att second-handbutiken i gamla missionskyrkan i Siljansnäs från sin verksamhet fram till i juni har bidragit med en miljon kronor till behövande.

Under tiden har många människor varit glada över att både få lämna in gammalt och avlagt och sedan att få köpa något nyare. Det har blivit en slags ny och positiv trend, som många uppskattar.

Geetha och jag åkte över och deltog i jubileumstårtätande och kaffedrickande. Det var mycket folk och mingel och en uppsluppen köpsugen stämning, och det vackra sommarvädret gjorde onekligen sitt till.

Samtidigt hittar Geetha alltid något som hon tycker att passar in på vår gård, trots att det kanske vore bättre att hellre avlasta våra egna utrymmen.

Rättsfall om Almoåns vatten

I mina tidigare bloggar har framkommit något av betydelsen av av Almoåns rinnande vatten. Naturligtvis har det även uppkommit konflikter då det gäller nyttjandet av denna naturresurs.

Så blev fallet i mitten av 1800-talet, då en tvist mellan två skvaltkvarnägargrupper om uppdämningen av Almoåns vatten kom upp som ett rättsfall i Häradsrätten. Det blev domslut nummer 378 och vi kan läsa ett ”utdrag av Domboken hållen å Lagtima Häradstinget med Leksands, Åhls och Bjursås Socknars Tingslag uti Tingshuset med Leksands kyrka den 16 december 1850”.

Flera gårdar, i huvudsak från västra Almo, stod som kärande i målet medan svarande i målet var huvudsakligen gårdar från östra Almo, vilket innebär att min gård PerNilsgården deltog på kärandesidan. Huvudfrågan var det principiella användandet av vattnet vid en uppdämning med en ny hålldamm vid Åtallänget en bit uppströms från skvaltkvarnarna, så att tillräckligt med vatten skulle hållas tillgängligt för att hålla de båda skvaltkvarnarna igång genom efterföljande av överenskomna rättvisa principer.

Det slutade emellertid med en förlikning innan ett domsutslag behövde avgöra och ”enligt överenskommelse med svarande så har vi, skvaltkvarnens delägare, överenskommit att han såväl för oss som övriga byamän får bygga sin båfordra hålldamm men med det förbehåll att skvaltkvarnen får sitt behövliga vatten så länge det finns och räcker”.

Tillgången på vatten var en viktig fråga även för 200 år sedan.

Den stora branden i Almo 1792

År 1792 brann den östra delen av Hamngatan ner i Göteborg. Dessutom brann Hudiksvall det året.

Helt bortglömt har det emellertid varit att Almo fick uppleva en stor och förödande brand det året. Den branden har blivit helt utplånad i Almobornas medvetande, och det finns inte ett uns av hörsägner omkring att någon sådan brand skulle ha förekommit i byn.

Tills en dag år 2010, då jag stötte på en förstasidesnotis daterad ”Onsdagen den 30 Januarii, År 1793” i Inrikes tidningar, som ju är föregångaren till senare tiders Post- och inrikes tidningar. Det jag läste blev då en blogg. Branden har inte släppt mina mina tankar, men det har inte gått att komma vidare.

Den syns inte alls vare sig i hursförhörslängderna eller i dödboken, och jag har fortfarande ingen aning om vilka gårdar som berördes av branden. Att branden var omfattande framgår av att folk i hela Sverige blev så givmilda och skickade gåvor och av att 13 personer blev hemlösa i byn.

Men 13 personer är väl vad som skulle motsvara gårdsinvånarna i 2-3 gårdar, och för mig låter det inte så märkvärdigt mycket jämfört med de stora stadsbränderna i Göteborg och Hudiksvall det året. Det var tydligen något som blev speciellt ömmande i fallet med branden i Almo.

Jag har inte lyckats lista ut vad.

Väderstabilisering

En dystert småregnig sommarmorgon, men det ska bli det sista regnet innan en stundande soligare period.

Framåt lunch ska solen skina igen, och det ska den fortsätta med under hela tio-dygnsprognosen, och dessutom ska det bli varmare och varmare dag för dag tills vi når en skön sommarvärme i slutet av helgen.

Allt enligt väderleksprognoserna, som ju hitintills inte har varit särdeles förtroendeingivande, men det är trevligt så länge vädret blir bättre än prognoserna.

Krafterna börjar sakteliga återkomma i kroppen efter den ofrivilliga och nedbrytande lasarettsvistelsen, och idag tror jag att det är dags att ta fram lite av dessa återvunna krafter för att komma igång med gräsklippning igen. Gräsmattan börjar se lite stökig ut.

Sedan ska jag njuta av att känna friheten av att få vistas utomhus.

Positiv poäng att heta Skarner

Kul att höra från grannen Johnny att han hörde kornknarren under midsommarhelgen.

Det var inte helt inom Almos bygräns men riktigt nära ute på Leraåkrarna, eftersom det är samma åkerområde. Jag har överhuvudtaget inte tidigare hört om någon iakttagelse av kornknarren ute på Lera, så det var riktigt stimulerande att få höra nyheten. Nu hoppas jag på att arten hör av sig även någon annanstans i Almo.

Det är många gånger kul att få vara så ensam med mitt unika efternamn. Det var ju mina föräldrar som tog namnet i början av 1940-talet, och jag hann ju faktiskt vara med om att heta Skalk under mitt första levnadsår innan det ändrades till Skarner. Det har jag sett i kyrkböckerna!

Då jag låg i Mora under helgen kom plötsligt en överläkarna in på mitt patientrum och presenterade sig. Ja, jag var inte hans patient men dock en gammal ungdomskamrat under min tid i Stockholm i slutet av 1960-talet. Vi sjöng i samma kör några gånger, och vi var ute några gånger och körde omkring med min röda Volvo Amazon GT med femmans överväxel.

Det var ett bestående minne för honom. Nu såg han mitt namn i patientjournalen och gick genast ner och sa hej. Det blev en kort men trevlig återseendets pratstund.

Även ett lasarettsbesök kan ha sina oväntade högtidsstunder.

En sväng på Noret

Under tiden jag varit på lasarettet har Geetha skött ställningarna hemma i huset i Almo.

Hon tar ogärna bilen ut själv, och det har inneburit att hon hade permanentat sig i huset under min frånvaro. Idag var det alltså dags för att komma ut och handla, inte minst ett tillskott av nya av de lite udda grönsaker som inte finns i den vanliga handeln.

Då är turkarnas tisdagsmarknad utanför Coop en tillgång. Geetha vill inte gärna missa den p.g.a. att den den har ett sådant brett urval av grönt i sitt sortiment, medan jag nöjer mig med påfyllning av turkiskt bröd.

Det var en skön eftermiddag i Noret för att både shoppa och ta det lugnt.

Nu har vi gott om grönsaker igen för åtminstone en vecka till

Midsommar på lasarettet

Nu är jag tillbaka hemma i Almo igen. Skönt!

Direkt efter att jag skrev min förra blogg fick jag smärtor i min nedre högra sida, som var typiska njurstenssmärtor, och jag ringde direkt efter en sjuktransport till Mora lasarett. En mindre sten hade lagt sig i nedre segmentet och blockerade min urinavgång. Då jag anlände Mora hade jag redan frossa och kräkningar.

Den vänstra njuren har ju klarat sig bra efter stensprängningen i mitten av förra månaden, och det var inte den som nu krånglade.

Det blev snabb avresa hemifrån, och jag lämnade laptop och IPad hemma, eftersom jag räknade med få återkomma hem samma dag. Men av det blev intet, och det tog fyra dygn innan jag kom hem igen. Det är faktiskt första gången jag har övernattat på ett sjukhus i Sverige sedan jag hade scharlakansfeber, då jag var cirka sju år gammal, så det kändes verkligen ovant. På den tiden fanns det ju inte antibiotika mot den sjukdomen, och det var sjukhusvistelse i isoleringsrum som gällde.

Så jag fick i år ett mycket oförväntat slag av midsommarfirande i Dalarna.

Starflockar över midsommarfägring

Det varma och sköna sommarvädret upphörde mot midsommar.

Nu är vi nu inne i midsommarveckan och i morgon är det midsommarfton. Vi har istället fått lite gråare kyligare väder som är mera kännetecknande för midsommar. Någon solglimt ska det nog bli under själva midsommar även om moln och småregn tydligen kommer att dominera. Men på söndag ska det visst komma varmare och soligare väder igen.

Starungarna har nu kommit ur sina bon, och de flyger gärna i svärmar omkring på byn. De syns gärna och de hörs. Det ser glädjefyllt ut då de nya fåglarna på lätta vingar rör sig i krumbukter i det nya liv som just öppnat sig för dom. Nu börjar förberedelserna inför flytten söderut, men ännu dröjer det någon månad.

Jag noterar med välbehag antalet starar i år. Staren hade ju sin nedgång i sin population under 1970 och 1980-talen, men nu tycks den ha återhämtat sig, åtminstone vad man kunde se under våren och på antalet starungar som i dessa dagar flyger omkring över byn.

Ängsblommornas sommarfägring har återkommit med årstidsprecision. I år undrade jag ett tag om vädret skulle försena blomningen.

Men nejdå, åtminstone kan inte jag erinra mig en midsommar med försenad ängsblomning.