Valborgsmässoafton

Valborgsmässoafton! Dess eldar har funnits i alla tider så länge jag minns, men jag undrar just hur gammal den traditionen är i Siljansnäs? Jag skulle knappast tro att den går ner till 1800-talet, men jag har ingen aning. Jag minns bara ned till 1950-talet.

Ikväll brinner det i alla fall uppe på Björkberget, nere i Almo-Alvik utanför Almo bystuga, likaså i Tasbäck och Hjulbäck och kanske i ytterligare någon by.

Själv ska jag vara på Björkberget och delta i kyrkokörens sång. Jag var på övningen i förrgår och det ska räcka. Det är återkommande sånger varje år och lätta att sjunga. Jag tror, att det är så folk vill ha det, att  lyssna till det de känner igen en sådan kväll.

Sedan blir det Lennart Larsson inne i kaffestugan, han som inte har sin like att sjunga och spela kristna sånger utantill på olika språk. Eftersom han dessutom har en lätt folklig stil är han lättlyssnad, och han går hem hos många. Det börjar bli tradition även för honom att vara på Björkberget den här kvällen.

Sedan är det bara att hoppas på, att det inte är många, som har tagit smällare med sig. Det var roligt i barnaåren, men efter att ha sett hur hundarna hatar dessa smällare, likaväl som andra djur och människor, så vore det skönt om denna tradition reducerades till noll. Samtidigt gör jag en lätt funderare över hur dessa djur klarar av allt smällande i ett krig. Även de måste ha en fruktansvärd tillvaro då.

Så, ha en trivsam kväll i fredliga förhållanden i vackert väder!

Att läsa gamla spiselmurar

Igår fick jag en fin förmiddag uppe i Norrskogs fäbodar tillsammans med min kartexpert Algot Land och fotograf Sven Gräfnings. Det var en småkylig morgon med klart solsken, som snabbt värmde gott. Fågelsången var ljudlig, och nu hade även gransångaren blandat sig i kören med sin udda tjipp-tjappstämma. Allt är tidigt i år efter den svåra vintern. Lövsprickningen hade kommit långt i bodarna, och vitsipporna visade upp små vita hav av blomning. Men snörester återstod här och där i halvmeterdjupa drivor.

Bilvägen hade torkat upp nästan ända fram, dit vi skulle parkera, men sen blev vägen för mjuk på ett ställe, och vi stannade bilen. Tidigare hade en annan bil pressat sig igenom blöthålet på bekostnad av, att det blev ett fult ärr i vägen. Det såg illa ut.

Vi hade 1820-talskartan med oss, den senaste fastighetskartan och en GPS. Återigen fascinerades vi över, hur väl den gamla kartan stämde, och det var lätt att med GPSens hjälp att hitta igen platserna för de gamla husen, som försvunnit för länge sedan. Det mest framträdande i landskapet var ruinhögarna av de gamla spiselmurarna. Sedan går det att hitta igen konturerna av husgrunder. Tack vare den gamla kartbeskrivningen kunde vi då få fram äldre namn på gårdarna och vem som brukade gårdarna. Vi kan sedan följa utvecklingen och avvecklingen av dessa hemfäbodar.

Det blev en givande dag, som gav mycken ny kunskap.

Olle Bortas

Olle är född på Norrskog, och han gick i skola nere i Limån. Hans ben börjar bli svaga, men hans huvud håller sig i form.

Jag besökte honom igår på sjukhemmet, och det gav rikt utbyte som komplement till de två gånger, som jag intervjuat honom tidigare. Han är den siste, som kan berätta, om hur det var i de fäbodarna förr och berätta om, hur gårdarna stod i förhållande till varann. Han upplevde en epok, som har gått ur tiden.

Han och hans bror Pelle skrev dikter, som vi ska läsa upp i samband med, att vi visar ett bildspel i Sockenstugan. Vi räknar tills vidare med att Olle själv kan komma och lyssna, även om han inte kommer att tala något själv. Det gjorde han för tjugo år sedan, och jag har fått tagit del av ett manuskript på ett av de tal han hållit om fäbodarna.

Det är trevligt att fortfarande se Olles inspiration och uppleva hans värme för de fäbodar han växte upp i.

Idag ska jag upp till Norrskog igen och leta gamla gårdsplatser.

Även lövsångaren sjunger

Första dagen efter Stockholm ilade iväg kvickt. Det blev en blandad kompott av göromål för att komma ikapp mig själv igen. Ändå hann jag inte med det jag tänkt mig. Det är märkligt att tid går så fort. Andra har tid att att ta hand om sina trädgårdar. Jag har inte börjat ännu.

Inte ens min långa lista av telefonsamtal som skulle göras under kvällen hanns med, och det spiller över tills idag. Det är i första hand Norrskogsförberedelserna som tränger på.

Men jag tog i alla fall en kort cykeltur blandad med en kort joggning på vandringsleden. Nu har lövsångaren kommit tillbaka från södern och lät upphäva sin melodiska lite vemodiga stämma bland den övriga kören. Då den har kommit känns det att försommaren är på väg.

Manskören på söndag

Det är enormt hur fort lövsprickningen gick i år. Jag är helt betagen av allt det gröna ute i naturen redan den 26te april. Dalarna ligger inte långt efter Stockholm den här gången.

På söndag kväll är det nästa kulturbankinslag i bygden. Då sjunger manskören tillsammans med en stor fransk kör i Siljansnäs kyrka.

Igår kväll hade vi vår sista övningskväll i manskören inför söndagen. Vi hade trevligt, och vi känner oss ganska nöjda, även om inte alla sånger sitter helt som de ska. Speciellt då vi ska sjunga på franska, blir det lite si och så med uttalet. Men vår inspiration är god, och vi ser fram emot framförandet.

Påskdagen

Jag  ser i bloggen att det är påsk och vackert väder. Fok sitter mindre vid deras datorer, och bloggläsarfrekvensen är betydligt mindre än vanligt. Det är väl egentligen som det skall vara. Dessutom är det ju inte heller särdeles spännande, då jag har ett par dagar i Stockholm.

För påskdagens gudstjänst valde Geetha och jag Immanuelskyrkan. Det var min hemkyrka under 1960-talet, och jag sjöng i deras ungdoms-, kyrko- och kammarkörer. Fortfarande känner jag mig mycket hemma där, och där finns många vänner från mera svunna tider. Det firas samtidigt gudstjänster på svenska, engelska och koreanska i olika lokaler i kyrkan, så det är bara att välja. Kyrkostilen är också olika i de tre gudstjänsterna.

Geetha och jag föredrar ofta den engelsk-internationella. På något sätt är det mera familjärt där, än i den mera strama och högtidliga svenska gudstjänstern. Det är fint, att det går att välja, vad man känner för inom samma kyrka.

Påskdagen

Påskdagen. I Stockholm.

I stan finns många vänner, som Geetha och jag skulle vilja besöka och hålla kontakten med, men det blir tid för bara ett mycket begränsat fåtal. Det får bli flera tillfällen framöver.

De varma dagarna gör en väsentlig skillnad från dag till dag med grönska och blomning. Det är en härligt livlig tid ute i naturen.

Även i Almo förstår jag. I morgon förmiddag tar jag tåget tillbaka upp till Leksand igen, så då jag får se.

Bildvisning i bystugan

Det har  nästan blivit tradition med visning av gamla bilder i bystugan under långfredagens eftermiddag. I år kompletterade jag med en presentation i form av en översiktlig historik av gårdsnamnen i byn. Vädret var stålande vackert, och det var inte många själar, som tog sig över till bystugan.

Sedan tog jag tåget ner till Geetha och hennes småmysiga lokal på Söder i Stockholm. Först var det meningen att hon skulle komma upp, men vi ändrade dessa planer. Vi gick ut och tog en god köttbit på en trevlig grillrestaurang tillsammans och firade samtidigt vår 31sta bröllopsdag.

Lövsprickningen har redan påbörjats i Almo, och givetvis har våren kommit lite längre i Stockholm, men jag trodde, att det skulle vara större skillnad, än det ser ut att vara. Men nu går det fort.

Påskens bemötande

Min dag började med en timme i frikyrkoförsamlingens Öppet hus. En god början på dagen och på påsken. Församlingen anordnar då och då ett bönedygn, då individer kan teckna sig för en timme när som helst under dygnet, och påsken är ett ganska naturligt tillfälle att anordna ett bönedygn.

Mellan fem och sex på morgonen vid soluppgången passar mig alldeles utmärkt. Det är en fin timme för meditation och kontemplation, speciellt en långfredags morgon. Allt är tyst och stilla. Inte en bil passerade utanför huset under den timmen. Oavsett tro tror jag att det är bra med en sådan timme i fullständig tystnad och koncentration. Tankarna når lite längre än i det vardagliga, och livet ges en annan dimension.

Kyrkan ger ett fint alternativ med sin påskvandring, då det erbjuds ett genomtänkt program i kombination med stillhet och tankeväckande impulser. Det är givetvis naturligt, att det anordnas just under påsken, som ju räknas som den största högtiden under året. Just i en tid, då naturen åter börjar spira och ger nytt liv i naturen.

Insjöns frikyrkoförsamling anordnar sedan flera år tillbaka ”Påskspelet”, ett drama och musikal om påsken med två föreställningar varje dag under påsken. Då serveras påskens budskap på ett serverat fat, och det är bara att sätta sig ner och lyssna in sig. Tankarna får sedan orientera sig vidare utifrån gestaltningen på scenen.

Tre ganska olika sätt att i kyrkan bemöta påsken, och det är fint, att det ges olika alternativ för olika behov och personlig smak.

Fortfarande är påsken en stor högtid för Sverige, även om de flesta nog mest ser det, som en möjlighet att få flera dagars ledighet för skidturer i fjällen eller kanske för att göra i ordning sommarstugan efter vintern. Påsken är i alla fall något alla ser fram emot, även om den kristna biten i påsken går de flesta förbi.

Med den snabba sekulariseringen undrar jag, hur länge vi kan behålla påskens helgdagar vid namn. Ännu har den kristna kulturen en stark prägel i vårt samhälle, vilket märks inte minst, då vi kommer över till andra kulturer i andra länder. Oavsett trosåskådning är det emellertid bra, att vi är rädd om vår egen kultur,  och att vi ser den som en tillgång. Annandag pingst försvann. När kommer nästa steg i avskalningen av kristna helgdagar, eller att dessa dagar byter namn till något mera sekulariserat eller att vi byter till nya namn på helgdagar för att uttryckligen bemöta nya invandrarkulturer?

Oavsett bakgrund är än så länge påsken viktig, för de som bor i Sverige.

Vårblomning och markgrönska

Igår eftermiddag såg det ut, som det hade hade snöat på min granntomt efter Tyskgården. Det lyste kompakt vitt över nästan hela tomten i solskenet. Det hade jag aldrig sett tidigare år, men det kanske har funnits där, utan att jag sett det. Men nu var det frapperande, hur den inte alls märkvärdiga lilla blomman backskärvfröet kunde lysa så intensivt vitt i det klara solskenet över tomten. Tidigare visste jag inte ens vad blomman hette, och det var min blomkunnige granne Ingrid Hans, som ifjol gav mig namnet.

Nu kommer grönskan på marken fort, och det dröjer inte, förrän det är dags att ta fram gräsklipparen. Efter en runda på vandringsleden igår kunde jag konstatera, att där vi har leden intill en åker, är det snabbare grönt än på själva åkern. Självklart egentligen, men det var så vackert med den ljust gröna remsan, som ringlade sig fram genom terrängen, som annars ännu är ganska grå och brun.

Alviken har sköljt för några dagar sedan, men isen ligger kvar i de inre delarna av alkärret i Ormsbäcksdeltat. Det är is och jord om varannat, och det tar sin rundliga tid, för solen att smälta bort den is, som ligger inne i den rikliga skuggiga vegetationen. Spången tar stryk under vintern varje år, och det märks att det är dags för en omgång med underhåll. I år kommer vi att vara en grupp, som går ut och jobbar med spångarna under förmiddagen den sjunde maj. Är vi tillräckligt många, ska vi väl hinna med en del på de tre timmar som är allokerade.

Nu är det livfullt med fågel kring spången. Igår var det fullfart med både enkelbekasiner och drillsnäppor förutom alla änder, som låg ute på sjön. Alviken är onekligen en vacker sjö med ett omväxlande landskap invid dess stränder.