Kvarvarande militärrelaterade namn i byn

Soldatnamnen försvann i och med att systemet med rotar och rotegårdar försvann och ersattes med allmän värnplikt i början av 1900-talet.

Militärrelaterade namn har dock i huvudsak levt kvar som gårdsnamn, men flera av dessa namn har försvunnit i och med att gårdarna försvunnit. Detta är fallet med Rutgården, efter soldatrotenamnet Rut som blev NäsJerkes och försvann.

Tysknamnet blev kvar i Tyskgattu, ett namn som jag frekvent hörde om som barn och själv använde mig av, men är ett soldatrotenamn som numera har försvunnit tillsammans med Tyskgårdens försvinnande. Jag tyckte då, att det var ett konstigt namn på en väg.

De sista bosättarna på Gjerssgården på norra delen av Backen i Östra Almo flyttade från gården år 1886, och därmed försvann det gårdsnamnet. Soldatrotenamnet Gjerss ska därför egentligen inte förekomma på en lista med numera förekommande namn i byn, men som ett gammalt gårdsnamn poppar namnet upp då och då.

Kvarvarande soldatrotenamnen Gothe och Landtysk har jag redan berättat om. Gothe har blivit Got och Landtysk har förkortats till Land.

Soldatnamnet Aron fick vi genom en Aronsoldat som flyttade in från Alvik och blev ett gårdsnamn i byn. Likaså är fallet med soldatnamnet Pil som vi fick till byn genom en Pilsoldat som flyttade in från Fornby. Båda namnet lever kvar inte minst i Pilgården där namnet vårdas.

Korpralsnamnet Skalk i rote 1 från byn Björken är högeligen kvar i byn inte minst genom att det sågverk vi har i byn brukar dagligdags kallas för Skalkens. Det var ju min far som med sina två bröder och några få personer till som byggde upp sågverket i slutet av 1940-talet. Båda bröderna och deras ättlingar har behållit namnet Skalk som sina efternamn. När jag var litet barn hette även jag Skalk, men sedan bytte min föräldrar sitt efternamn till Skarner.

Ytterligare ett militärrelaterat namn i byn är Tross. Det namnet finns i Trossbacken mitt i byn och har t.o.m. begåvats med en egen vägskylt. Tross är emellertid  vare sig ett soldatnamn eller ett genuint Almonamn. Vi fick det namnet till byn genom att trossdrängen i Majorens kompani  Erik Andersson från Sundsnäs år 1716 gifte in sig i det som då var StorPers Olof Pärssgården med en av deras döttrar och tog hand om gården. Sedan dess har den gården fått heta Trossgården och gör så ännu idag.

Att militärrelaterade namn har fått leva kvar så länge i byn är en påminnelse om hur omfattande det militära livet var, och hur det tidigare trängde in i och påverkade det dagliga livet i en så liten by i Dalarna.

Kapten Ihlström och rote Hjärpe

Då jag började titta på militärer i Almo hoppade jag till, då jag såg namnet Kapten Per Ihlström som blivit Almobo. Hur kunde en person med Kaptens grad tillsammans med sin familj med två småbarn hamna långt i utkanterna av Leksands socken?

Dessutom bosatte han sig som nybliven pensionär med sin 24 år yngre hustru från Åhl i Leksand ytterligare isolerat i den då outvecklade norra delen av byn med bara två inte alldeles nära granngårdar. Han var då nybliven pensionär med en årlig pension på 100 daler, vilket inte var särdeles fett även i den tidens pengar.

Per började sin karriär år 1742 som rustmästare i Rättviks kompani, blev förare i Mora kompani, sergeant och fänrik i Västerdals kompani, stabslöjtnant i Majorens kompani, stabslöjtnant vid Överstelöjtnants kompani och pensionerades år 1775  i Kaptens grad.

Då hade han hunnit med att delta i finska kriget 1742 och i pommerska kriget 1757-1762. För sina insatser i Pommern ingav regementschefen i Falun en ansökan ”om någon gratifikation åt löjtnant Ihlström, vilken som tjänstgörande vid de frivilliga, som vid slutet av 1759 års fälttåg stodo under Sprengportens befäl och deltagit i stormningen av Mallkin detta år, då han på ett förtjänstfullt sätt förde första plutonen och då fick en svår kontution i bröstet.”

Familjen kom från Dala-Floda, mellanlandade i Styrsjöbo, där Per hade sina föräldrar och anlände Almo någon gång under år 1775. Familjen bosatte sig då i den gård vi nu kallar Skommar GotMargits, där Margits sondotter Caroline Bergström numera bor.

De flyttade in efter att familjen Erik Larsson från BackMatsgården flyttade tillbaka till sin hemgård i Östra Almo efter ett tillfälligt uppehälle på Skommargården. Annars har gården från början varit en slags soldatgård där Olof Person Gjerss först bodde med sin familj och efterträddes av familjen Lars Olsson Lekatt. Den gård Kapten Per Ihlström flyttade in i hade alltså en bakgrund, där olika soldatfamiljer bott under en tid.

Familjen hade vid hustruns död 1789 i Almo, tre år efter att Per avled, det ekonomiskt knapert, då hon beskrevs som ”medellös”.

En liknande soldatgård i Almo var den gård där soldater från rote Hjärpe huserade. Troligen är soldatfamiljer från den roten den historiska bakgrunden till Landtyskgården i Östra Almo.

Mellan fälttjänstgöringarna kom soldaterna tillbaka till sina gårdar och familjer, men i många fall kom de till tillfälliga gårdar, där de var inhysta eller till gårdar, som de kunde hyra. Hur de hyrde eller köpte återstår att forska vidare om, men vi har i Almo fått två intressanta exempelgårdar, som kunde vara intressanta att använda för vidare studier.

Almobor som soldater i andra rotar

Likaväl som unga män ute i andra Leksandsbyar fick bidra med att bli soldater i Almorotarna blev det motsvarande förhållande, att Almo bidrog med soldater till andra rotar i Majorens kompani.

Det gällde åtminstone de tolv rotarna 28 Häger, 38 Udd, 39 Kungsbarn, 48 Makare, 55 Björk, 58 Skräck, 64 Gothe, 85 Lamb, 93 Wipp, 101 Menlös, 115 Rut och 116 Kolmätare. Det blev en väldig blandning, och det var säkerligen tillfälligheter som avgjorde i vilken rote soldaterna blev rekryterade till.

Helt klart var det de ”hemmahörande” rotarna som rekryterade de flesta av byns 33 soldater i det material jag har. Bland Almorotarna har jag räknat ihop nio Almosoldater som rekryterades till Landtysk, sex till Gjerss, tre till Stark och en till vardera Resare och Springfelt, vilket blir 20 soldater eller ungefär två tredjedelar (61%). Till de övriga 12 rotarna var det bara enskilt förekommande rekryteringar med en per rote, dock två till Gothe.

Bara en Almobo blev rekryterad utanför Majorens kompani. Det var Per Andersson i RisKarisgården, som blev soldat i Svea Kungliga Artilleriregementet. Hur nu den rekryteringen gick till?

Almogårdarnas bidrag med soldater

Varför bidrog vissa gårdar med fler söner till soldater? Jag har tidigare antytt, att det kunde ha att göra med hur välbärgad gården var. Men det fanns även flera andra faktorer som spelat in.

Det var rotebyarnas ansvar att se till att nya soldater rekryterades efter behov. Ibland kunde det vara svårt för byarna att finna lämpliga kandidater. Då kunde det även förekomma att förslagna män inte blev medicinskt eller fysiskt godtagna att gå ut som soldater. Jag även stött på ett tillfälle, då byn fick böta för att inte ha föreslagit en tillfäckligt god kandidat. Vi ett upprepande skulle byn då få betala dubbel straffavgift. Det var stränga order.

Under den 200-årsperiod som mitt soldatforskningsmaterial omfattar bidrog Almogårdarna med upp till fem soldater på en enskild gård. Det var NäsJerkesgården, som lät skicka fem av sina söner ut på slagfälten. Det var far och söner i två familjer på den gården, men ingen av dessa tjänade sina hembyrotar, och de kom istället att tillhöra rotarna Gothe, Kålmätare, Rut, Skräck och Stark. Den stora åderlåtningen av sina dugliga söner blev ett stort skäl till att gården dukade under och försvann.

Ytterligare en gård bidrog med fadern och hans två söner. Dessa var faktiskt från AlmNisesgården, alltså Kyrkvärdsgården. Fadern var Lars Larsson, men han var inte gårdsinnehavaren. Han försökte istället skaffa egen utkomst vid sidan av gårdsaktiviteterna, vilket resulterade i den första konkursen i byn. Han blev av med alla sina tillgångar och lämnade gården, och alla hans barn lämnade bygden. Två av hans söner rekryterades alltså till soldater i vardera rotarna Stark och Rehn medan fadern var soldat i rote Udd.

Fyra soldater rekryterades från PilBondasgården, vilket resulterade i ett begränsat manfolk, som kunde ta över den gården. Det gamla Bondsläktet i gården tunnades ut och försvann, så att nya ägare fick ta över gården.

Sedan har vi en gård till, som försåg rotarna med tre av deras söner. Det var PellasGotgården, alltså den gård där min mor växte upp. Det var ganska mycket militär aktivitet i den gården, och det fanns flera soldater i kompaniet som hade den gården som bas.

Ytterligare 1-2 personer rekryterades från 14 av Almogårdarna, medan 17 gårdar klarade sig helt från den åderlåtning det innebar, att se sitt manfolk gå ut i det militära fältet istället för att vara hemma och sköta sina egna fält.

Hänt under vecka 612

Vårvädret består och vårtecknen onekligen strömmar in tidigare än normalt.

Att bofinken satte sig på Johnnys fågelbord redan den 21 mars är ett trevligt sådant vårtecken. Under mina tio fågelskådarår i min ungdom 1955-64 hade jag emellertid prickat av den redan 18 mars 1961, så det ska nog vara dags. Men jag väntar på dess sköna intensiva drill. Ankomstdatumet var 16 mars för tofsvipan under veckan innan, vilket var rekordtidigt. Tidigare låg denna notering på 21 mars 1959.

En snösparv har jag inte sett under de senaste 50 åren, och jag skulle gärna återuppta bekantskapen. Jag såg den varje år 1955-64, då den passerade Almo och flög norrut, och jag har så smått undrat varför den inte varit synlig på sistone. Under veckan iakttog emellertid Åke Laurell en liten flock vid Åkmyran, vilket var tidigare än någonsin. Min förra rekordtidiga iakttagelse var 29 mars 1957, så visst är det tidigt i år.

Geetha har ännu inte fått något regn på Mukkunni Hill i Kerala. Det sista regnet var den 20de december förutom en kort skur på 10 minuter i februari. Det är nu riktigt torrt, men det finns goda regnchanser under den kommande veckan. Regntiden börjar så smått närma sig.

 

Visning av bydokumentationspärmarna i Almo bystuga

Igår eftermiddag långfredag tog vi ut våra bypärmar ur det brandsäkra arkivskåpet i Almo bystuga för visning till allmänheten.

Det har blivit en årlig tradition som Britta Sernfält skapade för 5-10 år sedan, och som vi gärna fortsätter med under ytterligare något år. I år var det ett femtontal personer som dök upp och tittade. Det är ett småtrevligt mingel av Almobor som träffas under enkla former utan speciellt program, men bilderna ger alltid upphov till intressanta samtal.

Ursprunget till arkivet med bilder, tidningsartiklar och annat både tryckt och skrivet material om byn och folk i byn var ett initiativ under 1990-talet av förre bybon Åke Alm, men Britta tog ganska snabbt över ett aktivt samlande, registrering och arkivering av i första hand äldre fotografier med byanknytning. Det har nu blivit dussintalet fullt av A4-pärmar i olika ämnesområden med byhistoriskt material. Tyvärr kunde inte Britta vara med vid gårdagens visning, så jag övertog hennes roll och ställde fram pärmarna för visningen.

Nytt för i år var en ny pärm om Almomålet med en dialektordlista som Ingrid Wiberg har ställt i ordning med bistånd av sin syster Margareta Oskarsson. Ingrid hade sin dator med sig och drog den största uppmärksamheten till sig under visningen.

Det blev många livliga och intressanta diskussioner om hur orden ska sägas på riktigt Almomål och se ut i skriven form, och Ingrid fick fullt sjå med att göra direkta ändringar i sin dator. Back Einar Johansson var den som gjorde de mest aktiva insatserna med synpunkter och korrigeringar under livligt bistånd av andra besökare. Den nya ordlistan är ett fint bidrag till byns dialektrala dokumentering.

Det blev åter ett inressant mingel i bystugan under ett par timmar, och jag såg inte någon som direkt saknade, att vi den här gången inte hade bryggt något kaffe.

I morgon är det söndag och påskdag, och min blogg kommer igen att handla om vad som hänt omkring mig under veckan som gått. Under nästa vecka ska jag ta fram lite mera uppgifter om och avsluta min bloggar om det militära livet genom tiderna i Almo.

Udda soldatnamn i Almo

Vart fick dom allt ifrån?

Jag menar, då de hittade på namn på soldatrotarna. Var det så svårt att hitta på ordentliga namn, eller vad var tanken bakom? Kanske det bara låg humor bakom namntillblivelsen ibland?

Igår satte jag mig och gick igenom de soldatnamn som förekommit i Almo genom tiderna, och det är inte utan att jag drog på smilbandet ibland.

Det sämsta exemplet, eller jag kanske skulle säga det mest lustiga, tycker jag nog ändå att namnet rote Pinkrus har fått. Det var Karin Larsdotter i RisJonesgården som gifte sig med en soldat från rote 108 Pinkrus, men det är tveksamt om han någonsin bodde i Almo. I alla fall, namnet Pinkrusnamnet har helt försvunnit från byn.

Nästa rotenamn i skalan över lustiga rotenamn kommer rote 41 Näsvis. Det var en änka efter soldat Olof Ersson Näsvis som tillfälligt hyst in sig i min hemgård PerNilsgården. Hans hustru var egentligen Karin Andersdotter från Näsbyggebyn, och vad hon hade att göra i min gård efter att maken dog kan jag inte begripa. Men i soldatregistren står det ingenting om rim och reson. Ofta är det bara lite luddig fakta.

Sedan har vi rote Menlös, som är starkt förknippad med Pilbondasgården eftersom soldat Per Matsson Menlös var son till gårdens grundare och blev sedan huvudman för gården efter fadern. Rotenamnet stannade dock inte kvar som gårdsnamn, vilket jag kan gott förstå.

Sedan avslutar jag denna lilla uppmuntrande avvikelse från allt det elände soldatlivet egentligen innebar för de som råkade ut denna bedrövelse med att introducera Anders Matsson Skräck, en son från NäsJerkesgården. Han gifte sig till Tasbäck, och vi i Almo kom undan med den skräcken i byn.

 

Övrigt militärt underhåll belastat Almo by

Bönderna skulle inte bara betala för soldaternas kostnader. De skulle även betala för hela verksamheten i Majorens kompani.

Under åren 1683-1695 blev sju gårdar i Almo utvalda att stå för det mesta av underhållet till löjtnanterna. Det var BackOlles i Östra Almo och de övriga sex gårdarna var från Västra Almo Hans, Tross, JönsPellas (eller kan vara BackPers eller Brasar), RisSandbergs (eller kan vara Brasar) och HansOllas två gårdar.

För underhållet till fänrikarna blev två Almogårdar utvalda bland andra gårdar i Leksands socken. Dessa var MoenHermans och Ollas.

För förareunderhållet fick gamla Smångsgården vara med i underhållet och för furirerna blev det ytterligare två gårdar Smångs och PerNilses.

Vem tror ni var trossdräng om inte Tross Erik Andersson, som sedan fick ge namnet åt gården.

Ytterligare fanns det något som hette ”Reserve räntan” som var en slags löneutfyllnad, som kanske skulle kunna kallas oförutsedda löneutgifter. Där fick BackOskars, eller var det kanske RisJones, och PerNilses som blev utvalda gårdar att bidra i den biten av verksamheten.

Det kostar att föra krig både i pengar och människoliv, och det var bönderna som fick ta den stora stöten, så att det skulle kunna fungera.

 

Rotegård Tross i rote Springfelt

I mina bloggar har jag nu omnämnt 19 av Almos 20 rotegårdar. Dessa 19 rotebönder i Almo utgjorde huvuddelen av soldatunderhållet för rotarna 61 Landtysk, 62 Gjerss, 63 Resare och 66 Stark.

Återstår alltså rotegård Trossgården i Västra Almo. Den fick ingå i rote 57 Springfeldt, där två gårdar i Hallen dominerade soldatunderhållet, men där dessutom fyra gårdar från olika byar inom Näsbymålets dialektområde (Björken, Hallen, Backbyn, Näsbyggebyn och Almo) hade lagts till. För Almo blev det rotebonden Stoor Pehrs Olof Persson (1642-1692) med 454 bandland i Trossgården som fick tillhöra den blandade näsbylandskompotten.

Roten ändrade namn år 1825 till Spring, då huvudmannaskapet för roten övergick till byn Björken i Siljansnäs.

Soldatrekryteringarna började med korpral Erik Springfelt, som avled 1669. Han efterföljdes av långlevaren Jakob Olsson, om vi nu kan räkna sju år i tjänst innan han avlider 1676 är att var långlivad. Allting är ju relativt och för att vara soldat i Majorens kompani under 1660- och 1670-talen kan vi nog tala om relativt lång soldatlevnad.

Efterföljaren Johan Springfelt hann inte med många månader i soldattjänst innan han avlider samma år 1676, och sedan avlider en ny soldat varje år under 1677-1679, då den nya rekryten Jöns Nilsson levde två år innan han dog år 1681. Vilken mansförspillan! …och till vilket gagn?

Sedan kom överlevaren Jöran Andersson som var i tjänst under 10 år 1681-1691 innan han fick sluta med noteringen ”för torr wärcks skull, så bewillias tient i 10 åhr”.

Alla dessa soldater har förblivit anonyma, då vi inte vet från vilka byar de kommit ifrån. Dock, om den nya rekryten Anders Persson får veta att han rekryterades år 1691, att han var född i Norrskog, gifte sig med Margeta Persdotter i Hjulbäck, bodde i Hallen och Näsbyggbyn och fick sista nattvarden i Leksands kyrka år 1700.

Sedan följde sex soldater Springfelt innan det enda Almonamnet i roten dyker upp. Det är Mats Person (1645-1773) som föddes i NäsJerkesgården i Västra Almo. Efter fyra år i tjänst blev han avskedad för ”edsöresbrått”, förblev ogift och avled i Västerås.

Det blev dussintalet fullt med bloggar om och kring de fem rotar i Majorens kompani i Dalregementet, där det ingick rotebönder från Almo.

Ytterligare bör jag tillägga att Mon-roten Hwass, med senare stavning Wass, överfördes från mitten av 1800-talet att tillhöra Almo by. Almo försåg emellertid inte rote Wass med någon soldat från byn. Däremot blev Anders Andersson, född 1855 i grannbyn Alvik, rekryterad till roten, där han var i tjänst 1877-1888.

Men det var inte bara soldater som skulle underhållas. Inom kompaniet fanns även befäl och annan supportpersonal. Almos roll i detta hänseende får jag anledning till att återkomma om i morgondagens blogg.

Rote 66 Stark i Östra Almo

Rote 62 Gjerss i Östra Almo är den fjärde roten i Almo. Den hade vid det yngre indelningsverkets början nummer 86 och före omnumreringen 1690 ordningsnummer 111.

Vid det yngre indelningsverkets början år 1690 bestod roten av följande sammansättning av sju rotebönder, varav fem från Almo, med deras jordtal uttryckt i bandland inom parentes. Observera att Almogårdarna är klickbara tillbaka till deras historiska beskrivning. Totalt jordtal för roten var 5197 bandland.

• Anders Ersson (1295 bl) från BackOskargården i Östra Almo
• Mats Perssons änka (829 bl) från KarisNyberggården i Östra Almo
• Mats Olofsson (829 bl) från RisSandberggården i Västra Almo
• Mats Ersson (825 bl) från Holgården i Östra Almo
• Per Matsson  (500 bl) från RisJonesgården i Västra Almo
• Anders Olsson (729 bl) i Näsbyggebyn
• pigan Jässa Brita (190 bl) i Klockarberg

Det är således en blandning av Almogårdar från både Västra och Östra bydelarna. De två gårdarna i Västra Almo är båda Risgårdar, och det var dessa två gårdar som låg längst norrut i byn i slutet av 1600-talet.

Av de totalt 22 soldater som rekryterades i roten var det tre som hade sitt ursprung från gårdar i Almo.

Den förste var Mats Ersson, som föddes 1690 i RisJonesgården i Västra Almo. Han var äldste sonen i gården, insattes i roten 1714 och gifte sig 1718 med Karin Olsdotter i Backbyn. År 1722 fick han inte fortsätta i roten ”för des ringa och oansenliga wäxt och för des swaga hällssa”, och han återvände till Backbyn, där han försörjde sig som bonde till sin död 1741.

Mats Matsson född 1780 i NäsJerkesgården rekryterades 1805 till soldat, gifte sig 1806 med en Bjursåsflicka och skickades ner till Grimmen i Pommern. Han blev tillfångatagen i Frankrike och avled cirka 1810.

Lars Larsson föddes 1848 i AlmNisesgården och var äldre bror till soldat Mats Larsson Rehn. Lars antogs 1868 till roten och gifte sig 1870 med Brita Persdotter i Tasbäck, där han bosatte sig. Han är farfar till Stark Axel i Tasbäck, där gårdsnamnet Stark lever kvar i byn till vår tid. Lars blev kvar i militär tjänst först som soldat och sedan som timmerman fram till 1899 med vitsordet ”har tjent utmärkt väl”, och var sedan bosatt i Tasbäck till sin död.

Om de fem första soldaterna i roten under 1660-1670-talen finns mycket knapphändiga uppgifter, och vi vet inte varifrån någon av dessa soldater kom.

I mina källor hittar jag bara en soldat Stark omnämnd att ha tillfälligt bott i Almo. Det var Nils Persson, som var inneboende i HansOllasgården. Han tog nattvarden i Leksands kyrka 1705 och finns med på en lönelista för döda från staden Mehelor 1708 med uppgift om att lönen skulle överlämnas till hustrun hemma i Sverige. Det är allt vi vet om denne man och dessutom vi vet ingenting om hans hustru.

Starknamnet har försvunnit i Almo men lever kvar som gårdsnamn i Tasbäck.