Hänt under vecka 651 på Mukkunni Hill

Det är 22,1 grader då jag stiger ut på verandan efter en god nattsömn och tar mitt korta morgonpass med rörelsegymnastik för att få igång kroppen efter nattens vila. Det är en skön temperatur då det är vindstilla.

Sammelsuriet av ljud från högtalarna på slättlandet ljuder och från den närmaste CSI-kyrkan spelas musik, som jag knappast förbinder med jul eller en kristen kyrka. För mig låter det som allmän indisk populärmusik, men då ordet halleluja i texten återkommer upprepat, förstår jag att jag inte förstår.

Torkan är besvärande. Vegetationen börjar åter att förlora sin lyster och buskarnas blad ser åter hängiga ut. Tidigare har jag bloggat om, att vi brukar få en rejäl regnskur under den sista veckan av december. Denna skur finns även med i årets väderleksprognos i mitten av nästa vecka, så jag lever på hoppet att vi på Mukkunni Hill ska kunna få ta lite del av den regnskuren. Sedan följer januari, som är årets torraste månad med noll millimeter regn i normalfallet. Men i år har ju även december varit nästan heltorrt.

Under veckan har Geetha under flera dagar varit upptagen med vår ansökan om att få vårt OCI-pass (Overseas Citizen of India), som ska ersätta våra PIO-pass (Person of Indian Origin). PIO-passen kommer att bli ogiltiga från nästa år, och den byråkratiska proceduren är ganska omständlig. Nu är det i alla fall gjort, och jag hoppas att jag får handlingen i min hand, innan jag avreser i slutet av januari.

Tidigare beprövade råttfällor från både Indien och Sverige har inte bitit på de råttor som smugit sig in i vårt hus. Nu har vi hittat en verkligt effektiv råttfälla. Det är en klistrig kartong. Råttan har sina favoritstigar, och när vi lägger kartongbiten i deras väg är de effektivt fast. Sedan får blandhunden Kalle ta hand om resten av proceduren.

För närvarande är huset på Mukkunni Hill råttfritt.

GOD JUL 2016

Det är julafton och den här bloggen blir helt simpelt bara en tillönskan om en God Jul.

Helt simpelt kan jag skriva i en miljö där ingenting påminner om jul, och själva har vi inte julpyntat överhuvudtaget. Jag ska på ett tandläkarbesök under dagen och till kvällen ska vi kanske fixa till en Janssons frestelse. Det får bli vår julmat med lite extra utfyllnad av Kalles kaviar, Leksands knäcke och en liten bit gravad lax. Och så har Geetha gjort i ordning en fårfiol, så helt utan julmat blir det inte

Mitt årsbrev på svenska skickades ut för ett par veckor sedan, och jag har fått mycken inspiration och glädje av alla de svar som strömmat in under dessa två veckor. Utan årsbreven skulle jag ha förlorat kontakten med många av mina vänner. Nu vet jag lite mer om vad som händer och sker med och omkring dom, och det känns bra.

Igår mejlade jag ut den engelska versionen. Där krymper årligen antalet adresser eftersom jag inte längre är särdeles internationellt engagerad. Min livsstil har helt enkelt förändrats sedan jag pensionerades.

Men jag vet att det ligger ett antal julkort/brev och väntar på mig från Nordamerika, England och Japan, då jag återkommer till Almo. Dock, de svenska pappersversionerna har så gott som helt upphört.

Det är tidens gång.

Hänt under vecka 650 på Mukkunni Hill

Att julen börjar närma sig blir jag varse om även på vår bergstopp. I torsdags morse vid femtiden hördes sången ”stilla natt” ljuda på malayalam från en högtalare nere på slättlandet.

Det var som att höra det från en svensk kyrka men orden var annorlunda. Den anglikansk/protestantiska CSI (Church of South India) -församlingen i Malayam har byggt en ny stor kyrka under året. Den har nu fått ett nytt högt kyrktorn, vars högtalare når längre än tidigare. Tornet är klart synligt från Mukkunni Hill, och deras högtalare har blivit den dominerande i omgivningen.

Folk hemifrån har undrat om vi fick känning av den kraftiga cyklonen, som kom in över sydöstra Indien i början av veckan. Cyklonen kom inte tillräckligt nära oss. Vi fick lite måttliga vindar, och det duggade ihop till en enda mm regn under en eftermiddag. Kerala brukar ju bli förskonad från cykloner, jordbävningar och andra naturkatastrofer.

Annars har vi ju torra vackra klara dagar och nätter med tidiga morgontemperaturer ner till mycket kylslagna +21,5 grader. Vi skulle uppskatta regn. Sedan 22 november har vi fortfarande bara fått den lilla millimetern, som vi fick som släng av under veckans cyklon.

I årets kull av tornuggeungar på Mukkunni Hill har nu fyra ungar visat sig. Det brukar bara vara tre, så vi fick en bonusunge i år. Ungarna håller nu på att börja lära sig flyga, men än är det bara ”torrflygning”, och de har inte lämnat taket ännu.

Almos historia Del 38 – Sekelskiftet mot 1700-talet – Källor och gårdsnumreringar

De bloggläsare som är roade att läsa om Almos historia har inte fått sitt lystmäte tillfredsställt under senare tid. Det har berott på att jag behövde lite mera tid till kompletterande forskning, innan jag ville blogga vidare.

Tiden omkring 1700-talets början är en intressant tid i Almos historia. Efter de svåra åren i slutet av 1600-talet blev det en nybyggnadstid igen med nya gårdar och större befolkning.

Tidigare har vi inte fått veta hur många barn som föddes och dog, och det har varit svårt att följa de personer som utgick från de olika gårdarna. Under 1500-talet och 1600-talets två första decennier var skattelängderna oumbärliga för historieforskningen. Under slutet av 1620-talet och under 1630-talet inleddes de årliga kvarntulls- och mantalslängderna, som blev en bra ersättning för skattelängderna.

1628 kan vi ta del av husförhörslängden (biskopsvisitationen), och vi börjar få familjenamn till förfogande. Nästa husförhörslängd 1690-1704 blev betydligt fylligare och därmed mer intressant för detaljstudier i kombination med mantalslängderna för dessa år.

Mantalslängderna tar med personer från åldern 15 år medan husförhörslängderna innehåller personer som är 20 år och uppåt. Sedan ska vi inte glömma det fina kompletterande innehållet i kommunionslängderna (nattvardsböckerna) med början under 1690-talet.

Sedan kommer vi till den riktiga skattkällan av information i den revning som publicerades 1734 med efterföljande värdering 1746. Det var då det blev ordning på numreringen av gårdarna.

Den s.k. L-serien av gårdsnummer kom till och användes fram till och med 1860-talet. Siljansnäs bildade år 1875 egen socken efter utbrytning från Leksand, och en ny nummerserie (S-serien) tillkom som i stort sett är identisk med de gamla fastighetsnumren.

Prästen i Siljansnäs ställde till med förtret i husförhörslängden 1878-1887 för de by- och släktforskare som kommer in på Almo i kyrkböckerna. Han delade under bara en tioårsperiod upp Almo i Västra och Östra Almo, då han använde separata nummerserier för de två bydelarna. Almo fick under bara dessa år därför en W-serie och en Ö-serie för gårdarna i byn.

Det gäller att hålla reda på L-, W-, Ö- och S-numren för att inte tappa greppet om vilken fysisk gård man menar, då man studerar kyrkböckerna om Almo. De kyrkböcker som gäller för Almo använder sig av L-nummer före 1878, W- och Ö-numren under åren 1878-1887 och S-nummer efter 1887.

För 1600-talet har John Långberg använt sig av ett eget gårdsnummersystem med egna beteckningar i sin utmärkta och värdefulla gårdsforskning omfattande bl.a. alla byar i Leksand.

Dessa GJL-nummer har jag inte omnämnt alls i mina bloggar utan jag har gått direkt på gårdsnamn, vilket inte har varit lätt att hålla konsekvent, eftersom många gårdarna hela tiden byter gårdsnamn. För att underlätta har jag ibland använt mig av dubbelnamn, med gården PellesBrasar som ett tydligt exempel.

För att inte blanda ihop numren i de olika serierna har jag utgått ifrån L-nummerserien. I mina bloggar har jag däremot inte använt mig av de olika numreringarna utan hänvisat till gårdsnamnet med ibland tillägg av den gamla litterabeteckningen, för att den intresserade geografiskt ska kunna hitta igen gården på den gamla storskifteskartan från 1826.

Det är inte lätt för den oinvigde släktforskaren att hitta igen den geografiska belägenheten för de gårdar i Almo hens förfäder bodde under andra halvan av 1800-talet.

Hänt under vecka 649 på Mukkunni Hill

Torkan är ihållande, men den regnskur vi fick den 18:de november gjorde naturen grön. Den grönskan står sig, men tittar vi efter lite närmare börjar bladen på många buskar bli lite hängiga.

Förra söndagen skrev jag, att vi kunde få chansen till en skur i början av veckan. Vi fick inte en droppe på Mukkunni Hill. Då vi var nere i stan måndag kväll fick vi emellertid uppleva en rejäl störtskur, som kändes riktigt skön. Vi hade behövt den på Mukkunni Hill, men det snöt sig.

Prognoserna för nästa vecka ser ut som de ska under torrtid med bara sol och noll regn. Men det är regn vi vill ha, och vi hoppas på någon tillfällig överraskande skur.

Under den gångna veckan har Geetha och jag tagit oss i kragen och varit ute flera kvällar i stan där vi har varit i kontakt med mycket folk. Det blev en social vecka med tennis, TGIF och rotary, och det kändes positivt omväxlande till våra eremitliv på vår ”Hill”.

Husets jättesöta tornuggleungar har visat upp sig i ”holken” ovanför mitt sovrum varje kväll. Som vanligt är de tre till antalet, och det ska bli intressant att se, då de blir flygfärdiga. Det är liv på ungarna i boet då föräldrarna kommer med mat under nattimmarna. Dock inte störande för mig.

Igår mejlade jag ut mitt traditionella årsbrev på svenska till 110 adresser. Om du inte fick brevet och vill ha det tillskickad, kan du gärna höra av dig till mig. Det strömmade genast in ganska många svar, och det känns stimulerande att ha den här kontakten åtminstone en gång per år med vänner, som jag inte vill förlora kontakten med.

Den engelska upplagan kommer lite närmare jul.

Almos historia Del 37 – 1600-talets slut – Tidiga externa influenser

Almo har genom tiderna varit en ganska isolerad by.

Dess geografiska läge i Leksands sockens västra utkant har inneburit närheten till de djupa skogarna ytterligare längre västerut. Förutom byarna Norrskog med Klockarberg och Nybingsbo fanns det västerut och norrut inte gårdar närmare än ett par-tre mil till både Gesunda och Dala-Järna.

Besök var obligatoriska till de veckoliga söndagsgudstjänsterna och andra kyrkliga helgdagar i kyrkan i Leksand. Då gällde det i första hand att ta sig dit sjövägen, så länge vattnen i vikarna Alviken, Byrviken och Österviken var öppna eller att isen bar.

Däremellan gällde landvägen med den långa rundningen av Österviken över Karlsarvet och Åkerö. Vid dessa tillfällen kom även hästskjutsarna förbi Almo och Alvik från alla övriga byar i nuvarande Siljansnäs.

Dessutom var det viss trafik från Gesunda-Sollerön-Venjan som bildade den södra rutten av Siljan. Då hästskjutsarna kom fram till Almo och Alvik genom de ödsliga skogarna var det dags för inhysning i några av gårdarna som fungerade som gästgiverier. Det gav en del inkomst till dessa två byar och bidrog till att flera gårdar tillhörde de mer välbeställda i Leksands socken. Samtidigt var dessa gästande hästskjutsar en öppning utåt till och från en liten del av omvärlden

Vilka gårdar i Almo som under 1600-talet var tillgängliga för gästande övernattare vet vi inte, men det är förmodligen de gårdar som var något mera välbeställda. Det finns inte någon notering i tillgängliga dokument om gästgiverier eller främmande övernattningar. Inte ens i domböckerna har något fall kommit upp, som kan ge en liten inblick hur det då fungerade.

Säkerligen var det kyrkbacken i Leksand som gav den största och viktigaste informationen om händelser i byns närhet och som ibland kunde ge glimtar från riksplanet.

Dessutom var det hemkommande och gästande soldater som kunde ge blandad information om vad som rörde sig ute i Europas krigshärdar. Dessa glimtar var dock ack så begränsade eftersom det inte fanns någon egentlig rörelsefrihet för de som var ute och krigade och språksvårigheter måste ha varit en rejäl barriär för Almosoldaterna ute i fält.

Soldaterna var dock de som gav vidare influenser och delvis gav nytt blod till byn.

Almos historia Del 36 – 1600-talets slut – Avlidna soldater

Det skånska kriget slutade 1679 och det stora nordiska kriget började 1700. Det var ett par decennier under de svåra klimatåren, som det inte var något större krig på gång.

Fortfarande behövdes emellertid soldater för att ta vara på och befästa de nya besittningar som Sverige fått genom sina erövringar. Det var inget stillestånd i rekrytering av nya fräscha soldater ut i fält.

Fortfarande är det svårt att i befintliga handlingar identifiera de gårdar i Almo, som bidrog med soldater under slutet av 1600-talet. De namn som jag kan få fram är troligen ett urval av dessa som gick ut i fält och som dog i fält av både själva krigsslagen och av umbäranden i samband med dessa. Troligen avled fler soldater av umbäranden än av krigens egentliga stridshandlingar.

Den första Almosoldat som jag har lyckats identifiera som avliden i samband med krigen är Johan Persson Hierpe, som avled år 1671 då han var cirka 31 år gammal. Gården där han bodde är inte identifierad, men det finns indikationer på, att det var han som uruppförde Landtyskgården.

Per Jönsson Resare i Almo gifte sig 1664. Han finns dokumenterad i Krigsarkivet t o m 1675 då han noteras ”Siuk hemma” och begravdes i Leksand 1675.

Ett par år senare avled Hans Hansson Landtysk från Tyskgården. Han föddes på 1640-talet och avled 1677 i 30-årsåldern enligt ett dokument i krigsarkivet. Han är troligen en av de två soldater från Almoroten Landtysk som dog i strid tillsammans med många andra soldater från Majorens (= Leksands) kompani i det stora slaget mot danskarna år 1677 i Landskrona. Almorotarna Landtysk (2), Resare (2), Stark (1) och Springfelt (1) förlorade då sex av sina mannar.

Nästa soldat var Joen Larsson Landtysk i Hansgården. Han avled 44 år gammal år 1684 efter att ha varit sjuk i Tyskland.

Sedan följer en Pehr Nilsson Landtysk som avled vid 25-årsåldern år 1687. Han har uppgivits komma från Almo, men uppgifterna är sparsamma, och gården där han bodde är inte identifierad.

Under 1690-talet finns ingen avliden soldat från Almo dokumenterad.

Om avlidna soldater under 1700-talet har vi dock bättre dokumentation att gå tillbaka till.

Almos historia Del 35 – 1600-talets slut – Emigration

I samband med nödåren i slutet av 1600-talet utgick de första kända emigranterna från Näsbygge fjärding (= Siljansnäs).

Jag bloggade om detta för drygt fem år sedan i https://skarner.wordpress.com/2011/06/14/svenska-pommernemigrationer/.

Där får vi veta att åtta personer från byarna Norrskog och Backbyn då emigrerade till de av Sverige nyerövrade landområdena i Pommern i norra Tyskland. Det började med att prästen Gabriel Holstenius i Mora läste upp en kungörelse från predikstolen om de nya möjligheterna till försörjning genom att emigrera till Pommern.

Det var 140 personer som nappade på erbjudandet i Leksands socken av vilka 8 alltså var från byarna Norrskog och Backbyn. Någon från Backbyn återkom efter några få år, men i övrigt vet vi mycket lite om vad som hände dessa emigranter. Ingen återvände i alla fall till Norrskog. Av den byn fanns inget att återvända till.

Almo låg mitt emellan dessa två byar, men det var ingen i Almo som nappade på erbjudandet att emigrera till Pommern.

Det skulle dröja till en bra bit inpå 1800-talet innan den första emigranten lämnade Almo.

Då var det Nordamerika som gällde, och de emigranterna vet vi mera om.

Hänt under vecka 648 på Mukkunni Hill

I eftermiddag eller i morgon eftermiddag kan vi ha chans till en regnskur, men annars är det inget regn i sikte i väderleksprognoserna under den första halvan av december.

Torrtiden är här, och nu är det noll mm regn och sol som gäller mest varje dag. Det senaste egentliga regnet var ankomstdagen för Maina och Enver. Det var mycket lyckat, eftersom det var ett skönt uppfriskande regn, som vi alla uppskattade.

Med klarare luft följer kyligare mornar. Det är ju ”vinter” nu under december-januari, och under tidig morgon kröp utomhustemperaturen idag ner till plus 22,7 grader. Då är det friskt och skönt att göra lite rörelsegymnastik ute på terrassen.

Det börjar röra på sig i tornuggleboet i ”holken”, som Johnny behagade benämna takutsprånget ovanför mitt sovrum. Det har varit väldigt stillsamt under en lång tid, men efterhand som ungarna börjar bli stora avger dessa fler och fler ljud från boet.

Vår ”gårdskarl” Deepu kommer ju upp till vårt hus så gott som varje dag. Han gör därvid många olika iakttagelser som jag går miste om. Under veckan var det en död ”toddy cat” strax utanför vår plantage som låg och ruttnade.

Häromdagen var det tre kobror strax innanför grinden till vårt husområdet som intensivt slingrade sig omkring varann i parningslekar. Vi vet att de finns omkring oss, men det är ytterst sällan vi kan se dom.

Elly, Meenu och Unni på uppfarten till huset

Halvblodet Kalle kommer närmare mig efterhand som hans skygghet avtar. Jag kan nu snabbt vidröra honom, men ännu är det långt från ett stadium då han gillar att bli smekt eller klappad.

Tiken Pirre har varit försvunnen under en vecka. Det är parningstider, och hon kan inte hålla sig still uppe på vårt berg. Vi får se om hon vill återvända.

Däremot uppför sig Kalle och Meenu som ett par, och det kanske kan bli några till kvartingar av det. Vi har ju redan kvartingen Unni, som börjar lämna valpstadiet bakom sig.

Livet rullar vidare uppe på vårt Mukkunni Hill.

Almos historia Del 34 – 1600-talets slut – Nödår

Under slutet av 1600-talet blev det många nödår i Almo och befolkningskurvan för byn stagnerade och ersattes av ett sakta sjunkande befolkningstal.

Värre var det för grannbyn Norrskog som låg några kilometer västerut från Almo uppe i bergen. Jag har gjort ett stapeldiagram över befolk-ningsutveck-lingen i de två byarna från 1642 till 1720.

De röda staplarna i diagrammet visar Almos befolkningsutveckling under olika årtionden medan de blåa staplarna visar samma utveckling i Norrskog. Y-axeln visar grafiskt antalet vuxna personer som levde i byn. Under x-axeln finns talen uttryckt i siffror under de studerade åren.

År 1660 hade de två byarna lika stor befolkning, men efter 1670 minskade befolkningen i Norrskog för att i början av 1700-talet raderas ut. Byn försvann och blev senare en fäbod.

Almo maximerade sin befolkning under 1680-talet för att sedan sakta sjunka. Vad var det som hände?

Under slutet av 1600-talet blev klimatet kyligare och speciellt under åren 1695-1698 blev det sena vårar, kalla regniga somrar och tidig frost. Påföljden blev svåra nödår med katastrofal missväxt med epidemier i dess fotspår i hela Norden. Man har beräknat att 25% av Finlands befolkning dog under dessa svåra år, och det resulterade i att bybefolkningen på mera höglänt belägna Norrskog svalt ihjäl.

Statistiken för Leksand under åren 1696-1698 visar ett fruktansvärt dödstal

• 1696 Koppor med stor barndödlighet pingst-8.p Trinit i Leksand, 204 döda
• 1697 Blodsotsepidemi från Exaudi, 16 dödsfall i 9.p Trinit och 17.p Trinit, 426 döda under året
• 1698 Hunger, brännsjuka, brännsot, huvudsot, 430 döda under året

Det ser ut att Almo klarade sig relativt lindrigt undan under dessa år, men följdverkningarna syns på en fallande befolkningsutveckling ända fram till 1720. Samtidigt har vi sett att under dessa decennier tillkom inga nya gårdar i byn.

Det var stagnation och nedgång.